stigstrombergsson

Ecce Hammar

- så var titeln på en 8-sidig bilaga i kyrkans tidning för någon vecka sedan. Länken till bilagan finns längst ned på detta inlägg. Igår lade han mitra, kräkla och andra till uppdraget hörande pinaler på altaret i Uppsala domkyrka och slutade som ärkebiskop. Det kräver några rader också här.

Hammars eftermäle kommer att bli blandat och åsikterna om honom går isär och mixas.

Vänstermänniskor - som jag - har jublat och klappat i händerna över hans engagemang för flyktingar, utslagna, marginaliserade och inte minst för världens fattiga. Att den talesmannen nu slutar i förtid är beklagligt på många sätt.

Nyliberaler och högerreaktionärer har givetvis gnisslat tänder åt KG Hammar. De ler väl denna dag i mjugg i sin grundlösa förhoppning om att kyrkans socialaetiska röst nu tonas ner. Fy vad de bedrar sig!

Teologiskt småkonservativa - som jag*  - har mellan varven känt besvikelse över Hammars åtminstone skenbara brist på förankring i kyrkligt givna innehållsfakta som jungfrufödseln, Jesu under, uppståndelsen osv. Gissningsvis - eller förhoppningsvis - är det inte så illa som många tänkt. Men jag tänker att Hammar i sin lust att finna ny språkdräkt för evangeliet inte kunnat göra sig förstådd bland dem som redan tror. Och blir man ofta missuppfattad bör man nog se över sitt sätt att sända sina budskap - typ.

Sökaren letar sanning och när sökaren finner sanningen tar han emot den och söker vidare i densamma. Detta gäller givetvis också om han är en hon. Jag tror att sökaren många gånger fått hjälp av Hammar att se sitt sökandet som OK, alltså att man inte måste ha funnit innan man börjar leta. Men frågan är om sökaren getts stöd att finna...

Teologiska tvivlare har jublat eftersom de uppfattar KGs budskap som att all tro är lika sann eller lika osann. Den teologiske tvivlaren tillåter inte sig själv hitta sanningen och ogillar dessutom skarpt att andra menar sig ha hittat en sanning. Ibland förväxlas denna grupp med sökarna. Det blir mycket tokigt! 

Såhär skulle man kunna hålla på och resonera och värdera. Kyrkohistorien kommer att visa om KGHammar blev en epokskapare typ Natan Söderblom eller en liten fotnotsnotis om att han var ärkebiskop när Svenska kyrkan år 2000 fick andra relationer till staten.

Trist är att det är sjukdom i hans familj som tidigarelagt avgången och att han av den anledningen inte kunnat gå tiden ut.

Lite märkligt är sedan den 8-sidiga bilagan. Vittnar den om en för Svenska kyrkan lite främmande men begynnande personkultslukt a la Ulf Ekman eller Benedictus XVI? Lite ovant känns det.

http://www.kyrkanstidning.com/artikelserier/2006/kg/kg_06_21.pdf


* En arbetskamrat har diagnostiserat mig som reaktionär, men inte auktoritär. Jag smågillar diagnosen.