stigstrombergsson

Oktober är snart slut. Ser jag tillbaka på månaden ur bloggperspektiv blev den synnerligen, rentav skammeligen, fattig. Blott och allenast tre inlägg såhär långt: folkbildning & kyrka om just den saken den 4:e, en bit in i oktober om kalaserier, änkans skärv, andra varvet över och stand in den 9:e samt jag är inte död den 18:e som notis angående min bloggtystnad så långt.

Inte blev det bättre! Borta är den tid då jag knåpade ihop ungefär två skriverier i veckan för att inte tala om våren 2018 de sista 100 dagarna innan pensioneringen drog ihop minst ett blogginlägg om dagen – något jag därefter sammanställde i en bok med titeln p minus 100 i hela 10 exemplar, de flesta gissningsvis olästa av dem som fått den.

Vad gör att man inte skriver? Det är alltså jag som i detta fall betecknas med ordet man. Händer inget? Finns inget värt att fundera över och kommentera? Är det att det alldeles står still i huvudet som gjort att tangentbordsfingrarna stelnat? Än mer förbryllande är att jag ärligt talat inte fattar varför i hela fridens dagar min blogg dagligen besöks av mellan 45 och 80 olika IP-adresser. Ingenting finns ju att läsa? Märkligt!

Vad har då hänt? Svar blir: Samma gamla grejer. Folk blir äldre. Krig pågår fortfarande och igen i Mellanöstern. TIDÖ-regeringen gör släta figurer. Valet i USA närmar sig. Hösten har varit ovanligt varm. Böcker blir helt eller halvt olästa. Utvecklingen i lokalförsamlingen och i kyrkan i stort står still – i bästa fall. Löven har ramlat från träden. Håret växer och min hästsvans blir längre. Livet lullar på med beslut varje morgon om det skall bli gröt eller fil till frukost. Allt detta utom möjligen de sista sakerna skulle jag kunnat blogga om till läsekretsens eventuella förnöjelse men det blev inte av tidigare i oktober. Kanske behöver jag provoceras!

Men en sak, den viktigaste, skall jag ändå återkoppla till nu.

Vi hade kalas till för en dryg vecka sedan. I dagarna tre.

Orsaken var att den 20:e oktober 1984 fick vår förstfödda dotter en lillasyster – Snorvan kallad tidigare på min blogg. Det var alltså läge för 40-års-kalas som i olika intensiv grad gick av stapeln hela helgen. Fredagen den 18:e var bord bokat på näringsställe i Luleå. Hela vår ”gamla familj” med kärlekstillägg och resultat av oskyddat sex var på plats. Det betyder vi två ”gamla”, sju andra vuxna och fem barn varav en tonåring. Ett mycket trevligt och ganska surrigt sammanhang – som vi ju är vana vid. Vi – alltså gamlern – övernattade tillsammans med barnbarnet Lisa hos hennes kusiner i Luleå och for hem under lördagen, dag två. Hem till sitt i Älvsbyn kom samma dag också självaste födelsedags-40-åringen som med Lisas pappa vistats på hotell i stifts- och residensstaden. Tredje dagens kalaserande blev på söndagen i form av tårtfika hemma hos just Snorvan med hennes svärföräldrar – de hade avstått fredagsutflykten. Också yngste sonen anslöt en dag till. Hela det firandet är värt att nämna med en åtföljande tanke: Det är underligt att barn och barnbarn blir äldre när man själv, vad man märker, inte åldras alls!

Hur dett blogginlägg faller under rubriken må framtiden utvisa. Listan i förrförra stycket antyder att det och annat där oomnämnt kanske leder till fler skriverier, till en skärpning – eller.

Jag är inte död, inte heller sjuk eller drabbad på något annat sätt. Den bloggtorka som föreligger har olika orsaker. Alla är inte ens vettiga men har ändå varit för handen: mycket TV-tid för omtugg av vad jag tidigare betitta, saker kopplade till folkhögskolan och folkbildning, en och annan gudstjänst, ett Bibelstudium där jag gav gruppen en läxa till nästa gång, annat skrivprojekt att fundera kring, efter fattig förmåga försöka följa utvecklingen både i Mellanöstern och i USA plus en del annat.

Efter helgen kommer jag att återkomma kring om inte allt så i alla fall både det ena och det andra – hoppas jag.

Det torde en bit in i oktober vara dags för en liten uppdatering kring lite olika saker – kalaserier, änkans skärv, andra varvet över, stand in kan vara några exempel. Jag tar det i tur och ordning.

kalaserier

Det har vi haft och skall ha. Vår yngste gosse föddes den fjärde oktober i nådens år 1991 och det. betyder att han jubilerat den gågna helgen. Då vi är ganska många som skall fika och äta sittandes blir hans lägenhet i Luleå i minsta laget och antalet stolar en aning begränsat. Kalaset kom därför att avhållas hemma hos oss i Älvsbyn. Nästan alla i klanen var på plats utom hans bror med familj som hade förhinder och hans svåger från Unbyn som jobbade natt. Kul i alla fall.

Den yngre av döttrarna föddes tjugonde oktober 1984. Det betyder pågående funderingar kring presenter och annat. Blir väl anledning att återkomma i ärendet.

änkans skärv

Så brukar man kalla berättelsen om när Jesus satt i templet i Jerusalem och såg etablerade trygga arbetsföra människor som av sitt överflöd la mynt i en offerkista. Det som hamnade där var tänkt för templets underhåll och bistånd till fattiga. Man kan läsa om det i Markusevageliet kapitel 12 verserna 41-44 som var huvudtext i gudstjänsten i söndags. Texten innehöll också en fortsättning med en bidragsberoende änka som gav några korvören och med henne sympatiserade Jesus. När jag på Primärhustrun testade några tankeparaller till referingens prioriteringar i den nyss lagda budgeten – skattelättnader för duktiga arbetsföra människor med etablerad ekonomi och nästan inget till sådana som inte är av den typen och man kallar bidragstagare – sa hon: Det kan du inte säga! Visserligen är parallellen sann och på pricken men folk kommer bara att låsa sig om du pekar finger politiskt. Naturligtvis var det ett gott råd och jag fick lansera sanningen med mildare ord – men behöll saken om vilket perspektiv på människor Jesus har. Manus till den förkunnelsen är dock handskrivet och publiceras därför inte här.

andra varvet över

Så skulle man kunna beskriva gårkvällens innehåll i den Bibelgrupp jag fått förtroendet att hålla i och leda denna höst – och troligen kommande vår. Vi jobbar med Markus berättelse och hela kapitel 2 till och med kapitel 3 vers 6 var på tapeten tog vi upp det andra av Jesus verksamhetsvarv i norra delarna av landet – så som Markus satt samman sin text för dem som skulle höra den läsas högt. Ett första varv med staden Kafarnaum som bas finns redan i andra halvan av kapitel 1 och ett tredje varm kommer sedan – mycket mer mångordigt. Vi funderade i smågrupper om vilka intryck åhörare får av Jesus. Till detta återknöt jag till när Jesus då han kallar lärjungar säger att de skall bli människofiskare och att vi av det var och en bör fråga sig: Hur ser jag på mig själv? Är jag en fisk? Eller en fiskare? Eller rentav en tro-kontrollerande fiskal. Till detta funderar jag – om än så länge tyst – hur fiskar skall bli fiskare.

stand in

Det ska jag vara i morgon torsdag före lunch. Jag ska vara stand in, inte stand up. På folkhögskolan finns den så kallade Torsdagsgruppen som innebär att åtminstone ett 40-tal personer samlas för att ta del av föreläsningar och program i varierande ämnen. Det är alltså en kulturell sak som hör till detta med folkbildning. Ett sent motbud gjorde att jag fick frågan om jag kunde vara stand in i två timmar. Jag nappade på saken. Vad jag skall prata om och vad vi ska samtala kring vet jag inte riktigt än men gissar att då de får klorna i mig som för dem välkänd präst kan det bli önskemål om nästan vadsomhelst – Mellanöstern? Brudöverlämning? Annat ur blocket religion-livsåskådning-värdering-kyrka osv. Två timmar med bensträckarpaus i mitten.

Spoilervarning: Mellanöstern kommer upp ena timmen utifrån tre böcker jag läst och tidigare bloggat om. Andra timmen får vi se. Det blir i alla fall inte stand up, inte heller solosång eller gymnastik.

Kanske är innehållet i detta blogginlägg något ”smalt” runt en liten detalj sett till världsläget som sådant. Kanske är det också ”litet” sett till hur utbildning fungerar i Sverige och hur folkbildning & kyrka tar form. Att det är så betyder dock inte att det är något oviktigt. Tvärtom!

Rubriken folkbildning & kyrka uttalar inte världens enklaste ekvation. Den är på plats i min huvudskalleknopp både före, under och efter ett par dagar i Sigtuna veckan som gått. Där var jag med vid en sammandragning av folkhögskolor med anknytning till Svenska kyrkan och EFS. Det var som ordförande vid Älvsby folkhögskola jag deltog tillbaka med andra styrelseordförande, rektorer och skolpräster eller liknande.

Samlingen var intressant på flera sätt kring olika berörings- och skärningspunkter. En sådan är mellan folkbildningen som helhet och Tidö-partiernas ekonomiska och ideologiska dogmatik och agerande. En annan kan skönjas i folkhögskolornas kontakt eller brist på kontakt med sina så kallade huvudmän som ofta är kyrkan på regional nivå, alltså olika stift.

För att ta det första verkar Sverigedemokraterna både öppet och outtalat verka för att motverka och till och med förinta allt vad folkbildning heter. SD är ganska tydliga men vad värre är hakar de andra Tidö-partierna på främst genom passivitet men också viss retorik. Folkhögskolor med sitt sätt att arbeta och sina målgrupper begränsas. Kursutbud och inbillat vänsterflum kritiseras. Rena nidbilder och lögner förekommer. Om man beskriver det som att de andra Tidö-partierna hakar på eller knuffas framför SD är en smaksak. Resultatet blir detsamma.

En statlig utredning om folkbildning har kommit. En rejäl bibba där utredaren – som är liberal – uttalar stort förtroende för folkbildning, folkhögskolor och studieförbund. Utredningen och dess förslag går alltså emot de intentioner SD och en del andra högerdebattörer som Timbro av ideologiska skäl för fram. Hur regeringen kommer att skriva sin proposition är dock ovisst. Det finns ju exempel på annan verklighet utredningar visat på men som en del Tidö-partier ändå av ideologiska skäl valt att strunta i. Exempel på detta är tankar om anonyma vittnen och nyttan av återvandringbidrag. Naturligtvis var man på samlingen i Sigtuna mycket kritiska kring höger-retoriken inklusive det som framkom i SVT-programmet Agenda söndagen den 29 september.

De olika kyrkliga skolorna har olika förhållanden till de stift där de befinner sig och har som huvudmän på lite olika sätt. Jag tycker det är tragiskt att Luleå stift till skillnad från exempelvis Växsjö förefaller utandas intensiv ”armlängds avstånd” till ”sina” folkhögskolor – två eller fyra beroende hur man räknar. På skolorna uppfattas detta som ointresse, rentav som aktiv misstro. I detta skulle jag som (av stiftet) utsedd styrelseordförande ha en del att berätta men avstår just nu. Jag avser att söka kontakt med nyckelpersoner på stiftskansliet. Mer kan alltså komma om folkbildning & kyrka.