stigstrombergsson

Den 18 juni skrev jag i inlägget framtidsperspektiv 2 om att det fanns en troligt men då ännu inte klar framtidsgrej. Utifrån min egen listighet och en och annan underhandskontakt har jag haft saken klar för mig i någon vecka men nu har protokollet kommit och dimmorna kan lyftas – om någon känt sig vilsen.

Svenska kyrkan har två ansikten – minst. Det ena är likheten med den offentliga sektorn vad gäller styre, organisation och i mångt och mycket en hel del attityder. Det andra är karaktären av folkrörelse som betonar frivilliganslutning, direktdemokrati och att sprida sin idé och kultur. Tyvärr är det så att det förstnämnda plytet paradoxalt efter man år 2000 slutat vara statskyrka vuxit på det andras bekostnad.

Det finns ett band mellan Älvsby folkhögskola – som är ett uttryck för folkrörelsesidan – och Svenska kyrkan som organisation. Jag upplever att det bandet var starkare förr än vad det är nu – men kan ha fel. Hur som helst uttrycks bandet formellt åtminstone på så vis att Stiftsstyrelsen i Luleå utser skolans ordförande – men delegerat saken till sitt Arbetsutskott. I den instansen har man beslutat att utse lilla mig till att från och med 1 juli vara ordförande för styrelsen för Stiftelsen Karlsdal med Älvsby folkhögskola som den vidlyftiga rubriken lyder.

När jag fick frågan sa jag Nej! till att börja med – av två skäl. Det ena var att jag tycker att ordföranden bör vara en som är yngre och mer i den kyrkliga farten än en 70-årig pensionär. Det andra var tanken att mina 16 år på skolan, även om det nu är tio år sedan jag slutade, skulle fresta mig till att bli verksamhets-klåfingrig. Det ska man inte vara i en styrelse som inte ska bry sig i detaljer. Styrelser ska normalt sett hålla sig till mål, regelverk och ramar. Punkt.

Då jag och Primärhustrun en dag valde att äta lunch på skolan berättade jag för ett par tidigare arbetskamrater att jag blivit tillfrågad men avböjt. Det utsatte mig för operation övertalning. De menade, helt rätt, att jag begriper och gillar vad folkhögskola och folkbildning är och skulle kunna vara ett stöd för rektor som leder skolan. Det gjorde att jag började tvivla på mitt Nej! så jag kontaktade rektor – som var en annan av mina arbetskamrater när jag jobbade där. Jag ville höra med honom om vad han och skolan behöver och få en ärlig synpunkt på om jag skulle kunna vara nyttig – som han ser det. De där dialogerna la mer ved på tankebrasan och jag ändrade mitt Nej! till ett Jag står till förfogande.

Jag tror inte att den aktuella nomineringsgruppen och sedan Stiftsstyrelsens AU behövde kravallstaket för att ordna skaror som ville ha uppdraget men det är ändå en poäng att vänta på protokollet som tydligt visar att det har klarnat.

Är det ett stort uppdrag? Ja och Nej. Skolan leds av rektor och verksamheten genomförs av kompetent folk för vilka – jag vet! – det inte spelar nämnvärd roll vem som är styrelsens ordförande. På det sättet är jag inte viktig men kanske och förhoppningsvis kan jag vara lite nyttig. Att jag är en folkbildningens vän är odiskutabelt. Att jag har tid att vara bollplank och diskussionspartner är också sant. Att jag bor på orten kan vara en faktor. Att jag är kyrklig går inte heller att förneka. I det sistnämnda är jag dessutom en varm anhängare av aspekten folkrörelse och rejält skeptisk till den offentlig-sektor-tendens jag nämnde högre upp i inlägget.

Att jag skulle börja kalla mig och vilja kallas Ordförande Stig är inte aktuellt.

Jag tänker inte heller skriva en liten röd bok.

Undrar om jag får en ny kepa...