stigstrombergsson

Det är tisdagskvällar i veckor med udda nummer det gäller. I morgon är det en sådan. Klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård möts Bibelstuderarna till nytt avsnitt ur Första Petrusbrevet i Nya testamentet. Så här strax innan ger jag ett referat (och kanske lite till) av vad som tilldrog sig i vecka 5, noga räknat 28 januari.

 

Inför detta bör du, noble Bloggläsius, läsa avsnittet vi samtalade om för snart två veckor sedan. I Bibeln finns det – naturligtvis! – men också i appar och via andra tekniska mackapärer. Hur som helst handlar det om Första Petrusbrevet kapitel 1 vers 13 till och med kapitel 2 vers 3. Som en slogan lik Kristian Luuks Vart är vi på väg? i TV-programmet På spåret säger jag: 

Läs det angivna avsnittet – 1 Petr 1:13-2:3. Sakta. Högt.

Läs en gång till. Och så en tredje gång.

 

Utifrån förra träffen och det tidigare avsnittet – Vad minns vi? Vad funderar vi kring?

 

Så startar det alltid. Lite plötsligt och lite orättvist mot dem som är där. Jag har ju funderat och har tyvärr inte så mycket is i magen att jag med tålamod förmår sitta tyst och vänta på att andra skall hinna tänka ikapp. En svaghet hos mig?

 

Men jag har ju en white-board! På den hade jag på halvan till vänster ritat den väv man kan se på bilden. Det är ett försök till illustration av hur Petrus – och med honom många andra brevskrivare i Nya testamentet – varvar personliga tilltal till dem han tänker skall höra det skrivna läsas med information om centrala delar i den gemensamma tron. I början av brevet är det uppmuntran till ålyssnarna varvat med läroinnehåll. I inlägget petruskapsyl 1 beskrev jag detta men utan bild av en väv – välj själv om du ser det som en rana eller en matta.

 

I vers 13 kommer ett Därför förstår ni..!

Övergången är hiskeligt betonad i den grekiska texten och visar att det som nu kommer bygger på det nyss hörda om hur saker och ting är – att ålyssnarna i någon mening är idel ädel adel och att det är Gud (Fader, Son och Ande) som agerat för att det skulle bli så.

 

Duken jag satt över högra sidan av nämnda white-board fick falla för en ny bild. Den visar att Petrus harvar och varvar på med samma teknik också när han i går över från uppmuntran till uppmaning. Det som sker från vers 13 är att Petrus driver tesen att livet hos dem som är idel ädel adel skall vara adel som är idel ädel – om den krystade ordleken ursäktas.

 

Det finns en kontrast mellan ett innan ålyssnarna kom till tro och döptes och ett efter det skett. Tillsammans med den Helige (Fadern) skall man leva heligt. Köpta av Sonen skall man respektera och och hoppas på Gud. Renade av Anden (i dopet) skall man lägga undan det som inte är rent.

 

Krångligare är det inte. Inte lättare heller.

 

En Bibelstudiekväll kan förutom det planerade och kaffe komma att innehålla annat. Tankar och frågor ur gruppen är värda att dryfta och ett par sådana saker samtalade vi om.

 

Var är de döda? var en fundering. Döda i väntan på uppståndelsen? Succesivt insläppta i himlen (och kanske helvetet)? I något slags medvetet vänteläge? Var är de döda?

Inte färdigtröskat denna gång heller...

 

Varför ber vi i gudstjänsterna speciellt för Yare Valley Churches utanför Norwich i England. Det är inte fel men då det finns många man kan be för så varför just den saken? var en annan fundering.

Jag berättade om Vänförsamlingsrelationen som flera inte kände till. I anslutning till det kom också en del oförberett om hur man i England på många håll tacklar sin situation av att vara ”historisk folkkyrka” i ett allt mer sekulariserat och icke-kristet folk – om det nu är så där och här.

 

Inför i morgon då det planerade avsnittet är kapitel 2 verserna 4-10 om Levande stenar i ett sammanfogat lärjunga-bygge – församlingen i världen – har jag förberett ett litet föredrag med påvverpåjnt å allt kring en del impulser jag sett i England som jag tror kan vara vettiga att transponera för svenskkyrkligt bruk. Skulle det intressera är du, noble Boggläsius, välkommen att ansluta även om du inte varannanveckotisdagligen brukar möta upp för Bibelstudium. 18.30.