stigstrombergsson

Det rimmar inte!

Ropet kom efter rad två.

Musiklärarens arbete utmanades.

Kritiken var öronbedövande.

Det rimmar inte!

Vad den stackars frökengitarristen sökte göra var att textrad för textrad* lära barnen i klassen, vårt barnbarn Adrians klass, en ny sång – denna:

Alla vill ha en bästis.

en bästis vill alla ha.

Alla vill ha en bästis.

det vill ju åxå jag.

En bästis ska vara bussig

för då vill ju jag vara bussig tillbaka,

och skratta åt samma saker

som jag brukar skratta åt

– och och gråta samma gråt.

Det rimmar inte! kom redan efter rad två

Och utifrån ett i sig roligt och meningsfullt besök i barnbarnens skola väcktes tankar som sträcker sig utöver farfar-barnbarn-kontakten.

Barn är lagiska. Det skall vara rätt annars är det inte bra. Det måste vara bra för annars är det inte acceptabelt – även om man i årskurs 1 kanske inte i dagligt tal använder det sista ordet i den meningen. Man är så fyrkantig att om ett streck kommer fel kastar man rit- och suddgrejer rakt över rummet. Man är lagisk och accepterar inte det man ogillar. Lagiskheten dömer negativt.

Å andra sidan gillar barn skarpt det de själva tycker är fint. Stolta barn har med tindrande ögon genom alla år gett föräldrar och far- och morföräldrar för mottagarna helt obegripliga teckningar, målningar och andra skapade alster. Malligt har de också i glad fokuserad grupp visslat blockflöjt utan att en ren synkroniserad ton kunnat skönjas. De har gillat musiken och då dömer lagiskheten positivt.

Nu kommer en liten utvikningen in i tro och teologi.

Jag undrar: Menar Jesus när han säger att vi skall vara som barn att vi skall ansluta oss till denna 7-åringarnas legalism? Näppeligen!

Innebär Paulus skriveri När jag var barn tänkte jag som ett barn att han underkänner barns sätt att fungera när de är barn. Knappast.

Men som vuxen blir det en annan sak. Eller?

Som vuxen – det hör nog till vuxenblivandet – får man förhoppningsvis erfarenheten att vara älskad utan att själv känna sig älskvärd. Man kan vara med rätta besviken på sig själv men finna sig trots allt och i alla fall omtyckt av någon som med all rätt samtidigt klandrar och har rätt i sitt klander. Trots självdom och den andres rättmätiga besvikelse får man kärlek, inte som överslätning utan som förlåtelse. Det är Nåd människor emellan – ur och av kärlek.

Och omvänt: erfarenheten att i besvikelse ändå älska någon trots hans eller hennes oälskvärdighet och utan att godkänna ändå ge Nåd och förlåtelse.

Till och med vi människor kan alltså älska syndare samtidigt som vi hatar synd. Vi måste inte acceptera det vi förlåter, bara den vi förlåter trots hur den är.

Alla vuxna är inte vuxna som fixar att hantera dessa paradoxer. Vi tenderar att döma ut dem som inte klarar examen eller OK-förklara sådant som dem vi älskar eller ska älska gör sig skyldiga till. I kyrkliga och kristliga sammanhang – vad skillnaden är vet jag inte – ser jag alltför ofta sådan lagiskhet både i dess fördömande och alltmer vanligt tolererande form.

Det skapar funderingar men nu i alla fall slut på den utvikningen.

Klassen – fortfarande årskurs 1 – gick till stadsdelsbiblioteket. Bilden är det magra antal böcker som där fanns under avdelningen religion. Under promenaden tillbaka till skolan frågade en liten kille:

Var du med på Titanic?

Vitt hår och status som farfar till en klasskompis gör en tydligen misstänkt.

Jag nekade men så värst bedrövade över att jag inte var en överlevare fortsatte killen och hans kompis att för tu och sju snacka Titanic. Klipp på Youtube hade satt dem på spåret och likt många smågrabbar hade de helt nördat in på vad de uppfattat. Fakta, dramatik.

Farmodern, alltså Primärhustrun, var samtidigt i årskurs 3 i Tyras klass som bland annat åkte skidor på Ormberget. Glada barn och engagerad personal också där. Efter lunch bytte vi plats.

Att besöka barnbarnens skola var kul. Om frågan Var du med på Titanic? är lök på laxen eller smolk i bägaren känns lite kluvet – men roande.

* En klassisk metod att memorera viktiga saken, använd redan av Jesus och andra rabbiner.