stigstrombergsson

Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  

Det var lördag sen eftermiddag och jag var fortfarande kvar på Arlanda - och är där fortfarande nu på kvällskulan. Resan till Samos fortsätter tidigt i morgon bitti. 

Vår grupp kom/kommer i lite spridda skurar, med olika flyg, tåg, bil och ho ska veta om inte ledandes en ko. Klocka 18 hade vi i alla fall tänkt att de som var på Arlanda skulle mötas i Arlandakyrkan. Jag gick dit vid 17-tiden för att sitta i godan ro, läsa och be. Jag var inte ensam. 

Arlanda kyrka/kapell är ett bönens rum för alla slags tro. Det finns ett altare, psalmböcker, Biblar på en massa språk. Det finns också buddistiska skrifter liksom judiska samt flera ex av Koranen. En pil på golvet visar riktningen mot Mecka. 

Jag var som sagt inte ensam. Två män hade tagit fram var sin matta och bad vända i pilens riktning. Jag satt på min stol och läste Johannesevangeliet. 

Fler män anslöt. Som mest var de 7 men inom en halvtimme hade runt 20 varit in och bett i 8-10 minuter. Flera bar kläder som visade att de arbetade på eller i anslutning till Arlanda - städfirmas logotyp, taxi etc. 

Jag förstår inte arabiska mer än enstaka ord samt siffrorna. Att Allah Akbar betyder Gud är stor vet jag liksom att Salam betyder fred/frid. De orden hörde jag dem viska tillsammans. Barak eller nåt liknande tyckte jag mig också uppfatta och jag tror det har med Välsignelse att göra. Mer i deras lågmälda böners innehåll kan jag inte redogöra för. 

Inga kristna kom in under de tre kvart jag satt där. Endast muslimer passade på att prisa Gud och be om fred och välsignelse - vilket jag också gjorde i smyg. 

Ännu en sak gick upp för mig - detta med Gud är stor. 

Jag har sett och hört det förr. När TV visat reportage som handlar om demonstrationer, kravaller och annat i muslimska länder. Jag har då uppfattat det närmast som ett slagord där man tar till Gud som ett tillhygge för människornas vrede, sorg eller annat. Typ Människan i centrum och Gud som redskap. 

Arlanda-beskarnas bönbgav ett annat intryck som jag undrar om det inte är mer rättvisande. De rörelser och kroppshållningar och annat som de ägnade sig åt verkar för mig ganska besvärliga - med svensk-kyrkliga mått mätt. Ska man verkligen göra sig stora besvär när man ber?*

Och jag tänker: Varför inte? Om Gud är stor?

Deras röstlägen påminde mer om när kristna lågmält gnolar på sommarpsalmen O store Gud än paroller för något annat. 

Vilket för tanken ett steg till - minst: 

Missuppfattar jag/vi orden Gud är stor på arabiska när vi ser TV-reportagen? De kanske inte skanderar utan ber. Det kanske mer är frågan om att de ställer sig till förfogande för Gud och Guds syften i stället för att utnyttja Gud för egen del. 

Jag kan inte säga säkert men ett vet jag:

Det muslimska bönemötet fick mig att tänka. Det kan aldrig vara fel - ens om man tänker fel. 

*Jag vet! Det finns kristna som också ber på liknande vis, som gör sig besvär om man så uttrycker det. I protestantisk tro är det dock inte vanligt.