urin i dojan?

Jag har hamnat i grubbleri. Eller gubberi. Jag är lite dyster till sinnes fast jag egentligen borde vara positiv. Visst strider det mot min natur att vara överdrivet glättig – jag som har förmågan att se sorgkant på varje ljusstrimma (men också ljuspunkt i varje moln) – men att nu sjunka ned i humöret skulle jag väl ändå kunna skona mig från. Och läsekretsen.

 

Varför denna sinnesstämning?

Svar: En ledare och två artiklar i denna veckas nummer av Kyrkans tidning.

 

Ledaren har den publikofångande rubriken Viktig signal i ett alltmer åldersfixerad samhälle och kan läsas om man klickar här. Under huvudrubriken Pensionärer räddar kyrkan – huvudartikel här – figurerar en bekanting och tidigare Luleåuppväxt Pitebygdskollega som vikarierar som kyrkoherde i fjällförsamlingen Tärna. Den artikeln är lite marig att nå utan inloggning men via Facebook finns den här. Att jag kallar honom Pitebygdskollega är att betona det viktigaste. Att han senare blev domprost i Luleå är något som jag ser som ett avsteg ur all relevant verklighet. Som grädde på moset fanns i bladet dessutom Ur Skråmträsk bönhus klev fem präster av vilka jag känner fyra – läses här. Skråmträsk ligger utanför Skellefteå.

 

Det blev ganska massivt Luleå stift i tidningen. Det är kul.

Pensionärer som fyller på prisas i alla tonarter. Åxå kul.

Jag är ju själv en sådan tomte som (kanske) gör lite nytta. Kul.

Varför tar jag inte spralliga skutt?

 

Först av allt: Präster är präster livet ut! Så är det och så skall det vara!

 

Man är vigd till präst och poängen med det är att en vigning är mer än ett anställningskontrakt för ett jobb. Likt den äktenskapliga vigningen handlar det om något livslångt som upplöses av döden – då knappast kyrkans – eller att man på egen eller allmän begäran skiljs från ämbetet.

 

Vid 63-64-65-66-67 års ålder går präster i pension, ibland tidigare av hälsoskäl. Då upphör anställningar men inte uppdraget att vara präst som man är vigd till. Olika kyrkor har lite olika system och länder har inte samma praxis när det gäller pensioner vilket ligger bakom Never heard of! Som en amerikansk katolsk präst jag mötte för något år sedan sa när jag berättade att jag skulle pensioneras om någon månad. Katolska präster kör livet ut eller i alla fall så länge de orkar.

 

Så kan man göra i Sverige också – köra livet ut eller så länge man orkar. Om man behövs.

 

Man behövs! Liksom alla kristna behövs utifrån sina gåvor, erfarenheter och kompetenser. Som frivilliga ideella resurser. Och gratis. För präster liksom för andra som pensionerats ur kyrk-yrken kan det här vara marigt att hitta rollen som en församlingskristen som bidrar. Men det borde gå om man funderar och hittar allvaret i pratet om att kyrkan behöver frivilliga som engagerar sig.

 

Samtidigt är det ett problem att man behövs! Som regelrätta tjänstevikarier alltså. Eller symptom på problem.

 

Det saknas ju präster! De som kommer är färre än de som går. Det berörs i artikeln och ledaren men utan analys och larmsignaler och är den sak som fördystrar mina tankar. Jag frågar mig: Hur kommer det sig att unga människor inte upplever att kyrka och att vara präst är något som lockar? Varför attraheras de inte?

 

Svaren är inte kul men behöver nog ges i alla fall. Jag ger ett par tre stycken:

  • Om lokala församlingsledningar – anställda så väl som förtroendevalda – inte attraheras av de unga människor som faktiskt kommer finns det ingen anledning för dem att känna attraktion.
  • Om präster inte vill arbeta med konfirmander och unga – och en del präster tror sig säga något intelligent när de anger sådana önskemål – finns ingen anledning att unga skall vilja att i framtiden arbeta som präst. Samma sak gäller givetvis också för diakoner, pedagoger och musiker som också är bristvaror.
  • Det nuvarande läget är därför en följd av att församlingarna (inte) fungerar idag samt (inte) fungerat de senaste 10-20-30 åren. Det plus lite till är de år jag varit präst. Det är skrämmande och en källa till självrannsakan – för mig och andra.

 

En slutsats jag alltså drar är att när vi pensionerade präster behövs på vakanta tjänster är ett symptom på en långvarig kris vi själva bär del av ansvaret för, inte en lösning i den nuvarande. Vi kan lindra men inte lösa kyrkans och församlingarnas problem. Att förnöjt bygga på oss pigga gubbar och gummor är som att pissa i skon när man fryser om foten – därav rubriken.

 

Men de från Skråmträsk, då? Tankar om varför den lilla byn med sitt bönhus ”producerat” så mycket folk kanske hemsöker ett senare inlägg.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Det finns andra bönhus idag där det dräller av engagerade unga. För dem är dock vägen till prästyrket stängd med dagens tolkning och dagens regler. Det är ett problem som än mindre lyfts fram.

2019-08-17 @ 17:02:59
Postat av: bloggaren själv

Anonym har helt rätt. Kallelser till tjänst kommer i miljöer som är mer bekännelsemässigt profilerade än politiserad folkkyrklighet av beigt slag.
Återkommer nog i saken.

2019-08-17 @ 20:01:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0