stigstrombergsson

Jag var på begravning igår.

I Luleå. Närmare bestämt i Domkyrkan.

Jag hade inte begravningen.

Var inte som det heter ”officiant”.

Jag var på begravningen. Satt i bänken.

Och sedan på minnesstunden.

Jag var där men inte för att jag var jämnårig med den avlidna. Jag har varit på sådana också, ibland som vän och/eller arbetskamrat men oftast som officiant. Begravningen igår var inte en sådan. Ändå spelar jämnåreriet roll.

Med start redan på mellanstadiet och sedan högstadiet och gymnasiet och åren efteråt var vi ett gäng grabbar som hängde ihop ganska mycket. Det var skola och söndagsskola, ungdomsgrupper och föreningar, vänskaplig konkurrens om tjejer osv. Naturligtvis var vi en ganska lös gemenskap där någon eller några fanns med en tid. Flera som likt mig nu är mitt i våra egna 60-tal skulle jag nog inte känna igen om jag mötte dem på gatan. Några av oss halvgamlingar har dock, utan att göra anspråk på att ha varit gruppens centrum, genom alla år i större eller mindre utsträckning ändå hållit kontakten. Bloggarkompisen tobbe lindahl – länk långt ner till höger – och hans tvillingbror är två av dessa.

Det var deras mamma som begravdes – tant Rodi.

Hon har som alltid funnits som bakgrundsfigur till mina kompisar – det är ju mammors roll. Nu somnade hon in stilla in på sitt äldreboende i mitten av sitt eget 90-tal som den sista av grabbgängets föräldrar. Nu är vi alla i gubbgänget föräldralösa samtidigt som vi diskuterar våra egna pensioner, pratar barnbarn och oroar oss över egna och andra jämnårigas hälsotillstånd.

Livet är märklig sexuellt överförd sjukdom med dödlig utgång.

Det kan också vara evigt. Som det står på mina föräldrars gravsten:

När, Herre, du oss väcker

den sista morgonväkt

och du din hand utsträcker

att döma jordens släkt,

ljuvt skall din stämma klinga

och oss det budskap bringa

att ingen död mer är.

(Psalmboken nr 150 vers 5)