stigstrombergsson

På Statistiska Central-Byråns hemsida finns dessa ovidkommande fakta: 7 235 män heter Ture och av dessa har 2662 i snitt 39 år gamla det som tilltalsnamn. Inga kvinnor anropas som Ture men 6 personer har Ture som efternamn.

Den sista tiden har några Ture kommit i vägen för mitt bloggande.

En av dem är re-Ture. Jag åter-tjänstgör ju en del i församlingen. Visserligen är det bara på ojämn ½-tid men han spelar ändå en viss roll.

En annan är arma-Ture. Barnbarnet Lisa som kom i fredags morse och var här under helgen är väldigt fascinerad av lampor, strömbrytare och belysning – alltsammans ledningsdraget av just den arme.

Denna helg fanns ingen anledning att känna sig präglad av deppar-Ture. Lisa var ju här! Dessutom var Luleås basketdamer i praktiken enda laget på plan i den storsegermatch vi såg i fredags. Pite IF vann på lördagen hösta serien i sparka-boll för kvinnor.

Till detta var det stort släkteligt rajtantajtan i Unbyn om lördagen. Välkomstkalas för lilla Ava kombinerat med ett par närliggande födelsedagar. Bilden upp till vänster – som blir större om man klickar på den – togs då. Lilla Ava som bor i Unbyn sitter hos kusin Tyra från Luleå vars lillebror Adrian har kusinen Lisa från Järvsö i sitt knä. Med en sådan barnbarnskvartett har deppar-Ture ingen talan. Jo, kanske lite. Lilla Lisa med föräldrars gjorde sin departure på söndagskvällen. Om måndagen var det därför ödsligt tyst i fastigheten.

Han som avgjort spelat in och bromsat mitt bloggskrivande är korrek-Ture. Han har sysselsatt mig en hel del den sista tiden.

Den minnesgode kanske erinrar sig att jag i våras fick ett ryck och under en 100-dagars-period skrev en massa blogginlägg i en serie jag kallade p minus. Det rörde sig om noteringar kapitel för kapitel till Markus och Lukas evangelier samt Apostlagärningarna. I höst fick jag ett ryck till. Ville undersöka hur serien p minus och annat jag skrev under samma period skulle se ut i form av en bok. För sådant finns på nätet sajter där man gör allt själv och slipper refuseras av något förlag. Nu har korrek-Ture blivit i det närmaste klar med sitt arbete men jag vet ännu inte om det är lönt. Minimiantalet pocketböcker är tio ex à 146 kronor och 37 öre dvs runt 1500 slantar. 12 kronor lägre styckepris blir det först när man trycker 100. Var skulle det finnas avsättning för sådant?

I sanning en dramatisk rubrik!

Men kanske ändå inte. OBServera frågetecknet!

Dessutom är rubriken duddeltydig.

Ingen av bloggarna i min bekantskapskrets har dött. Vad jag vet är de jag brukar läsa och följa i livet, de som finns i länklistan längst nere till höger – johnny lestander, minstabröder, sandahl trampar vidare och tobbe lindahl. Alla gubbarna är still kicking liksom jag själv.

Hur det är med bloggarna som bloggarna bloggar är en annan sak. Därvidlag händer det att funderingarna dyker upp om bloggarnas död eller i vart fall döende. Det glesnar mellan inläggen, går i vågor vad gäller intensitet och avtar i ämnen som dryftas.

I ett fall har det helt upphört. Eller i vart fall aviserats om upphörning. I samband med sin 70-årsdag aviserade Dag Sandahl – sandahl trampar vidare – att det är färdigskrivet. Han tar avsked av sin läse- och kommenterarkrets med ett inlägg där rubriken är på tyska. Dubbelt frustrerande!

Han har varit flitig den där Sandahl. Varje morgon efter jag läst Lokala Världsbladet alias Pite-Tidningen (vilket är fort gjort) har det funnits text att läsa på sandahl trampar vidare. Oftast har det då handlat om något ur det kyrkliga hanket och störet och då ofta både skarpsinnigt, avslöjande och stundom småelakt. Och då menar jag inte att kritik som sådan är en elak företeelse. Det finns folk som tycker att all kritik är onödig och elak. Jag är inte sådan utan tycker det är skillnad mellan skarp kritik och elak kritik. Sandahl har i huvudsak varit skarp.

I födelsedagspresent lär han ha fått en elcykel som kompensation för den tidningen Dagen lovade men aldrig levererade. Om det är den hojen som gjort att han inte trampar vidare skall jag hålla osagt. Han har i alla fall aviserat att han avser sluta trampa omkring i bloggosfären. Länken nere till höger till den bloggen får stå kvar ett tag men kommer att tas bort – om hans blogg förblir död. Det får ju gå en månad mellan ett dödsfall och begravning/kremation.

Det är mer än 1½ vecka sedan jag själv bloggade. Ingen har hört av sig och undrat över om jag eller bloggen dött. Slutsatsen måste bli att saknaden torde varit obefintlig. Besöks-statistiken visar dock att ett antal IP-adresser tittar in varje dag men vilka motiv och drivfjädrar de har och hur de reagerat å¨att inget nytt finns att läsa går inte att fastställa.

Att jag inte brottats med att blogga betyder inte att jag varit overksam med att boxas med text eller att tankekontoret slagit av tankeverksamhet kring både ditt och datt. Jag har sysslat med att skriva och redigera text för ett kanske kommande ändamål. Vi får se hur det går. Nu säger jag bara att bland bloggarnas död skall varken min eller jag ännu räknas.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende.

Den kom för ett månad sedan ungefär – Svensk Exegetisk Årsbok. I år är underrubriken Översättning som tolkning eller om man så vill Translation as interpretation. Som vanligt är innehållet delat i tre block.

Först i skrivet skick de tre föreläsningar som hölls vid Exegetiska dagen i Uppsala för ganska exakt ett år sedan. Jag var där jämte en kollega från församlingen och många andra. Givetvis bloggade jag då i saken. De posterna kan du, noble Bloggläsius, leta upp om du skulle känna av ett anfall av intresse.

Tematiken för de föredragen/artiklarna var just Översättning som tolkning. Egentligen är det ju ganska självklart att de sakerna hör ihop. Mellan språk översätter man ju inte ord för ord eller låter ett ord på det ena språket alltid återges med samma ord på det andra. Exempel på sådant finns – inte minst den gamla grekiska översättningen av Gamla testamentets böcker, kallad Septuaginta. Den är ganska som det heter lexikalisk vilket gör att grekiskan blir trubbig. I 1883 års Normalupplaga av Nya testamentet experimenterade översättarna med samma princip vilket resulterade i en svensk Bibeltext med grekisk ordföljd – utomordentligt användbar då den ger glosorna i ordning.

Så det är klart att man måste tolka en text, förstå vad den säger, innan man i översättning ger ord åt dess innehåll. Då blir det aldrig exakt – men nära. Vissa ting går förlorade – ord- och ljudlekar till exempel.

Sedan sex andra artiklar ömsom på svenska och på engelska innan 35 recensioner av Bibelvetenskaplig fack- och debattlitteratur.

Nu är den – varje års nördigaste bok -l läst och satt i hyllan. På hyllan detta år lades också Exegetiska dagen som faktiskt gått av stapeln idag i kungliga huvudkommunen. Jag avstod i år. Då resekollegan utklädd till seriefiguren Thor nyligen varit på någon huvvaligen mässa med sådant tema gissade jag att han för hösten redan levt ut sin nördighet. Ensam kände jag mig inte motiverad. Temat tyckte jag inte heller var speciellt intressant och hur som helst kommer föreläsningarna i tryckt form nästa höst.

Innehållsförteckningen för årets bok kommer nog snart på sällskapets hemsida – här.

Programmet för årets Exegetiska dag här.

Det har hastigt blivit höstigt.

Naturligtvis. Det är ju oktober!

Fattas bara annat!

Jag erfor via Facebook att måndag denna vecka hängde man på Älvsby folkhögskola upp skylten med texten Pray for snow. Den var min men jag lämnade den där när jag första kvartalet 2013 började att lämna min tjänst där som skolpräst och lärare. Måndagen första hela veckan i oktober är den egentliga upphängningsdagen och den respekterades detta år av min efterträdares efterträdare. På onsdag snöade det. Ett säkert hösttecken.

Nattminus kan det vara men dagplus är det fortfarande. Naturligtvis försvann därför den snön. Liksom löven från träden. Dock skall det sägas att lövträden går i otakt. En del – rönnen till exempel – är helt oavlövad samtidigt som den guldbarkiga häggen invid är helt kal. I förrgår morse satt i den ett gäng bakfulla deprimerade sidensvansar som med tom blick i ögonen såg mot rönnen som väl har blad men inga bär kvar. Svansarna hade käkat upp rubbet. Ett annat hösttecken.

Många firar Kanelbullens dag den 4 oktober. Det gör inte vi. Vi firar inte heller Vodkans dag som infaller samma datum. Men att den yngste i vår fyrbarnaskara föddes det datumet 1991 firar vi – lite sent. Idag. I Luleå. Dit vi snart far. Med risk för halka ikväll när vi far hem. Åxå ett hösttecken.

Ett kontraktskonvent är inte ett säkert hösttecken men ändå var det ett sådant. I tisdags. Om dop och doppraxis. Nästan alla präster i Pite kontrakt från kusten till norska gränsen var samlade måndag kväll till torsdag morgon. Prästerna i Saltens prosteri i nabolandet deltog också så vi täckte in hela remsan från Bottenviken till Atlanten.

Jag var med halva tisdagen, inte mer. Jag är ju pensionerad men vikarierar, som jag tidigare berättat, på ungefär halv tid för föräldralediga yngre kollegor. Att av en halv tid denna höst lägga avsevärd tid på ett konvent är inte att på ett bra sätt hushålla med och förvalta tiden men då inga döda kommit till de två tider för begravning som var lagda på mig under torsdagen böt jag tjänstgöringsdag till tisdag och konventade.

Höstrusk och höstmörker stimulerar till litterära aktiviteter. Bilden på lilla Lisa visar den saken. För hennes morfar är det på samma sätt. Böcker utspridda lite här och var – dock inte på golvet – och läsning i flera samtidigt. Åter-kommer om sådant längre fram i höstrusket. Till detta skall läggas den litterära aktiviteten skriva och redigera text – med kanske ett annat ännu höstruskigare resultat.