stigstrombergsson

Viktig sak vidlyftigt sagt – 1

I gammal litteratur – tillhör den kategorin användes inte exakt samma metoder som hos oss nuförtiden när det gällde att visa hur viktig en sak var. Vi sätter rubriker, kursiverar, gör understrykningar och håller på men vi ”ältar” sällan, i alla fall inte i skrift.

”Ältande” förekommer i Bibeln. Ett extremt exempel är Fjärde Mosebok kapitel 7 om Stamhövdingarnas gåvor. Kolla där gärna, noble Bloggläsius, i verserna 12-17 så får du se hur det offer såg ut som bars fram från Judas stam. Jämför sedan med verserna 18-23 vad Isaskars stam gav och med verserna 24-29 hur offret från Sebulon-klanen såg ut. Sedan kan du snabbt skumläsa till vers 84 där alltsammans summeras i några verser. Att ”älta” samma sak 12 gånger är Bibelförfattarens sätt att betona vikten av vad som hände och betydelsen av att alla var med. I vår tid hade vi givetvis efter att ha berättat hur offret från Judas stam sett ut sagt lite snusförnuftigt: ”Sedan gjorde de andra 11 klanerna på samma sätt”.

I Apostlagärningarna kapitel 10 börjar ett sammanhang som sträcker sig över 1½ kapitel och där det finns upprepningar som i Lukas och hans samtids tanke betyder en händelsen är av största vikt. Den händelse det är frågan om är när Gud vägledde den Jesus-troende församlingen till ett nytt principiellt viktigt men ännu inte taget steg – att icke-judar kan döpas!

Läs kapitel 10 NU.

Lukas berättar att Gud sänder en ängel till en romersk officer – vers 3 – med en tydlig instruktion. Officeren löd order.

Parallellt, men inte exakt samtidigt, provocerar Gud Petrus till nya tankebanor – från vers 9. Tre gånger – Peterus, Lukas, Theofilos med flera fattar då att saken är viktigt – ges en order som låter gamla lagar om rent och orent bli passé. Just upprepningen ger vid handen att det inte bara handlar om mat utan om rent-orent över huvud taget där vad man äter och dricker bara är en del.

Som en extra spark in i Petrus funderingar säger Anden i vers 19-20 att han skall möta dem som kommer från den om än hygglige så i alla fall enligt judarna orene romaren Cornelius och följa med dem. En tydlig Guds-order på tvärs med tidigare bud och bestämmelser från Gud.

Dagen därpå bär det iväg och orenhetsgränsen korsas. Att Petrus avvisar romarens extrema vördnadsbetygelse i vers 25 är en detalj som senare i Lukas berättelse får en motpol och ännu senare en dubblett.

Inne i huset är allt riggat för ytterligare ett tal från Petrus riktat till en specifik målgrupp – kanske den kategori Theofilos tillhör. Det tal Lukas här låter Petrus hålla är ett sammandrag av den första församlingens missionspredikan för icke-judar, alltså hedningar.

Det innehåller en presentation av vad Jesus gjorde, att han dödades och uppstod ur döden och att syndernas förlåtelse därför kan erbjudas alla. Det som saknas jämfört med Apostlagärningarnas tidigare tal är att åhörarna anklagas för att ha korsfäst Jesus.

En ängel från Gud till Cornelius, tre gånger en uppenbarelse för Petrus plus en direkt tillsägelse av Anden är väldigt många gudomliga passningar för att visa att något betydelsefullt är på gång. I vers 44 kommer det avgörande slagskottet – det pågår hockey-VM när jag skriver detta. Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över dem som hörde hans ord.

Dop och Ande hör ihop. Petrus vet det, Lukas och Theofilos likaså. Undantaget hade varit samariernas dop i kapitel 8 med Anden senare, för enhetens skull. Nu kommer Anden innan och slutsatsen kan bara bli en: Då frågade Petrus: ”Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?” Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.