stigstrombergsson

Viktig sak vidlyftig sagt – 2.

 

Innan något annat:

Läs Apostlagärningarna kapitel 11, gärna igen även kapitel 10. NU.

 

En viktig tanke i bägge de skrifter Lukas skrev till Theofilos – Jesusberättelsen och Apostlagärningarna – är att Jerusalem är centrum. Det är där Jesusberättelsen både börjar och slutar. Efter Jesus uppståndelse blir det i Jerusalem människor kommer till tro på honom och en församling bildas under ledning av de tolv apostlarna i allmänhet och Petrus i synnerhet. Den växande menigheten utsätts där både för yttre tryck och inre problem att lösa men nöjer sig med att vara kvar i stan – typ.

 

Som Lukas berättar det verkar man inte direkt planera att budskapet om Jesus ska gå ut ur Jerusalem. Det sker ändå. Förföljelserna som utbryter – nämns i början av kapitel 8 – gör att de troende förutom de tolv skingras och med dem sprids budskapet om Jesus. Den roll ledningen i Jerusalem får (och tar) är att följa efter för att sanktionera, komplettera och understödja de nyplanteringar som under Andens ledning gjorts i Samarien och nere vid Medelhavskusten.

Det var på en sådan understödsrunda som Petrus kom till Lydda och Joppe, det kapitel 10 berättade om. Därifrån kallades han till Caesarea och där kom han att till sin egen förvåning missionera bland icke-judar – som till en ännu större förvåning fick Anden och därför förvånansvärt nog rimligen också kunde döpas.

 

Det steget bekymrar Jerusalem, den stödjande och sammanhållande instansen.

Väl tillbaka – nu är jag i kapitel 11 – behöver Petrus förklara sig. Det Lukas berättat hade hänt berättar han en gång till men nu i form av att Petrus själv redogör för alltsammans. Ordningen blir inte exakt densamma men den stämmer med hur Petrus rimligen bör ha upplevt händelseförloppet som ledde till steget att icke judar döptes och fick del av syndernas förlåtelse.

 

Att Lukas berättade om denna gränsöverskridning så vidlyftigt är ett sätt att understryka, fetstila, färgsätta, VERSALA och kursivera att det som hände var viktig. I antiken var upprepning och mångordighet metod för sådant.

Slutsatsen i vers 19 är fundamental:

Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.

Och Lukas stryker under att detta Guds Ande lett folk fram till också blivit ”Jerusalems linje” i frågan– även om de inte planerat att det skulle ske.

 

Nu till något – om än inte helt – annat.

 

Samtidigt som händelserna Lukas berättat om i vad vi kallar kapitel 8-11½ – han avser knappast någon exakt kronologi – har samma förföljelse som drev fick Filippos att sprida budskapet till Samarien fått andra till namnen okända att hamna i storstaden Antiokia i Syrien – tredje eller fjärde i storlek runt Medelhavet.

Den skiljer sig från Jerusalem och Samarien och all terräng han hitintills berättat om. I Antiokia är man på klockrent hellenistiskt område där judar, mestadels grekisktalande, bara är i minoritet. De som sprider budskapet om Jesus uppståndelse riktar sig främst till den minoriteten men några kliver över samma etnisk-religiösa gräns som Petrus korsade när han gick in i Cornelius hus. Icke-judar fick höra budskapet, började tro, döptes och blev en församling.

 

Samma sak händer som i Samarien:

Jerusalem besiktigar! Och understödjer initiativ man själv inte planerat. Barnabas – tidigare nämnd i förbigående – är den som visiterar. Han väljer att kalla in Saul som förstärkning av undervisningskapaciteten. Församlingen i Antiokia frodas.

 

I Lukas andra bok är detta en del av övergången mellan fas ett och fas två. Petrus och Jerusalem dominerar i första delen, Saul är huvudpersonen i den andra. Theofilos vet att Saul och Barnabas kom att ha just Antiokia som bas och utgångspunkt för sitt arbete med att sprida budskapet om Jesus just till icke-judar – de som med start där tillsammans med judar och samarier som tror på Jesus av andra börjar kallas kristna.

 

Antiokia överflyglar inte Jerusalem. Lukas betonar att trots geografi och olikheter hör man ihop genom att berätta om det ekonomiska stöd Antiokia sänder till Jerusalem. Det finns inte flera separata kyrkor utan en – på olika håll och mångkulturell.