P minus 48
[Lejonparten av denna bloggpost skrevs sent på kvällen den 14 maj i ett rum på Rest and Fly på Arlanda. Publiceringen sker senare när datorn kan internetanslutas. Detta skedde dagen därpå framkommen till Samos]
Längst bak i alla Biblar finns kartor. En del av dem visar på Paulus missionsresor samt resan till Rom. Allt det berättas om i resten av Apostlagärningarna från och med kapitel 13.
Läs det NU. Kapitel 13 alltså. NU.
Det är första missionsresan som inleds nu och upptar två kapitel. Rubriken skulle kunna vara Från Antiokia till Antiokia tillbaka till Antiokia via en massa orter. De som reser är Barnabas och Saul (som börjar kallas Paulus) och ett tag Johannes som kallades Markus som de plockat med sig i Jerusalem.
När Lukas berättar en sak gör han flera saker samtidigt. Han driver vissa teser och mönster som återkommer på liknande sätt men med olika personer i hans dubbelverk. Ett sådant mönster är att bön bereder mission. Så var det redan för Jesus som innan sin offentliga gärning bad och fastade. Så var det från början i Jerusalem innan Pingsten då budskapet började offentliggöras för judar i Jerusalem. Inför olika steg i missionsarbetet berättas det också att man bad och att Anden var initiativtagare till utvecklingen.
I Antiokia är det likadant. När församlingsledningen – många okända räknas upp i första versen – firar gudstjänst och fastar talar Anden till dem. Efter mer fasta och bön går man till beslut och åtgärden att sända ut teamet.
Det är viktigt att se att Lukas trycker på detta att de personer – Petrus och Paulus till exempel – som när man läser om dem ytligt verkar så självständiga, rentav egenmäktiga, alltid finns i samband med ett kollektiv, det gemensamma – och att det är i det gemensamma som Andens vilja kommer till uttryck.
Varför Lukas berättar om händelserna på Cypern – verserna 4-12 – som han gör är lite av en gåta. Att en ståthållare över en romersk provins, en riktig samhällshöjdare, kom till tro borde ge mer intryck än en uppgörelse med en falsk profet tillika trollkarl. Ändå är det den uppgörelsen som står i fokus. Den – och liknande uppgörelser med magi – är i samma tankefält som att Jesus drev ut demoner men just det sista är inte så vanligt i Apostlagärningarna om man jämför med Jesus-berättelsen i Lukas första bok. Ändå är fältet samma och hålls medvetet samman av Lukas som ju vill visa på samband och paralleller mellan Jesus och Apostlagärningarnas huvudpersoner.
Att trollkarlen på grund av sin onda väg drabbas av samma sak som Saul själv när han var på sin onda väg till Damaskus, är en detalj som näppeligen gått Theofilos och andra åhörare av den upplästa texten förbi.
Gruppen var sänd från Antiokia med en uppgift – inte preciserad. När de löser sin uppgift sker det genom att förkunna om Kristus för judar, diasporajudar. Så var det på Cypern och så blev det sedan de kommit till fastlandet till det andra Antiokia, Antiokia i Pisidien.
I den förkunnelse Lukas låter dem framföra där finns inte någon anklagelse för att ha korsfäst Jesus som det var med judarna i Jerusalem. Annars är förkunnelsen riktad till judar ganska lik den som framförts i tidigare tal i Apostlagärningarna. En historisk resumé, ett besked om uppståndelsen, skriftord, inbjudan och vädjanden. Allt detta inte i exakt samma ordning men pusselbitarna är samma.
Kärnpunkten finns i vers 18/19.
Det är i vers 44 det händer som senare i Lukas skrift kommer att berättas gång på gång.
Budskapet håller sig inte inom den judiska fållan utan sprids utanför. Det är till och med så att orsaken till detta är att många av de judar som får höra om Jesus som sin Messias avvisar budskapet. Det är till och med så att de uppviglar icke-judar mot sina landsmän. Så sker i Antiokia i Pisidien och senare på många fler platser.