stigstrombergsson

Funderingar kring den saken har den senaste tiden blivit starkare och starkare. Det är en delad tanke. Parallellt finns ju kyrkan lämnar mig. Jag skall försöka reflektera över detta i ett par blogginlägg såhär i månadsskiftet maj-juni 2018.

Bilden – klickar man på den blir den större – visar vad det är frågan om.

Vad det blir för sorts avtackning vet jag inte. Jag är inte van vid sådana. Genom mina år som präst har jag haft tre anställningar och avtackats två gånger så jag är inte van. Vad jag nu fattat så blir det i alla fall inte något värre baluns. Anledningarna till det är många.

• Jag har inte ledande befattning. Det är skönt och jag har aldrig strävat efter det. Påverkat har jag velat göra och kanske också till en del gjort men att vara högsta hönset -eller snarare eftersom jag är man: tuppen på gödselstacken – har aldrig lockat mig.
• Jag har varit anställd ganska kort tid. Det var i februari 2013 jag med tjänstledighet fasade över från uppdraget som skolpräst vid Älvsby folkhögskola till en ettårig visstidsanställning i församlingen. Längre fram under det året permanentades platsbytet.
• Jag bor kvar. I nästa vecka är det 40 år sedan jag och Primärhustrun alldeles nygifta flyttade till Älvsbyn och började skaffa möbler och inventarier till vår första gemensamma bostad. Den lägenheten lämnade vi efter ett par år för en annan för att efter ytterligare ett par flytta till det hus där familjen växte och såg barnen flytta ut. I det planeras ingen ändring. Vi avser att bo kvar och fortsätta att vara ett inslag i gatubilden. Någon sorts avskedskänsla kan det därför inte bli frågan om.
• Du kommer inte att kunna sluta! Nog kommer du att ha en del gudstjänster! Så säger en del och i det skönjer jag både misstro till min förmåga att kliva av och ibland en önskan om att jag även fortsättningsvis skall figurera i olika sammanhang.
• Vissa nuvarande arbetsuppgifter skall jag fortsätta med tills dess – detta är viktigt – arbetslaget med föräldraledigheter och annat stabiliserat sig. Bibelstudierna är ett exempel på sådant åtminstone fram till jul. Jag är också ombedd att söka vidare med den vuxenverksamhet som inte är orienterad i relation till föräldrar till barn och konfirmander eller så kallat daglediga. Vuxenresan till Samos är ett sådant exempel där det blir frågan om både att gå vidare i det gäng som nyss reste och att söka göra saken ett år till. Dock: detta bara tills dess att de nya kvastarna får ordning på sitt sopande.
• Tajmingen är dålig – om man tänkt sig stort baluns. Det är försommar och stora delar av vardagsverksamheten som Bibelstudier, ungdomsgrupp och så vidare har gått i ide för sommaren. Dessutom är flera av de närmaste arbetskamraterna på konfirmandläger på Samos och andra kollegor är nog inriktade på den interna terminsavslutningen den 13 juni. Folk i gemen är i full färd med trädgårdsvårbruk och annat.
• Jag har inte riktigt lust. Det känns personligen lite epokgörande att anställningar som präst efter 40 år når ett slut. Den känslan är snarare något att ha i kretsen av riktigt nära människor, inte något offentligt spektakel.
• Tajmingen igen. Att vänta till efter sommaren hade också varit knäppt. Tidsluckan är stor. Framöver är det ju viktigare att fokusera på den som kommer som ny komminister i församlingen, inte ta farväl av ett inventarium som ändå kommer att spöka i sammanhangen.

På söndag klockan 11 är det alltså sista gången jag som anställd komminister leder Högmässa i Älvsby kyrka. Visst kommer det att ske ytterligare en och annan gång då folk är sjuka eller lediga eller det kör ihop sig på annat vis. Jag finns ju på orten. Men det kontinuerliga upphör och jag lämnar kyrkan. Det är koret jag lämnar. Bänken behåller jag!