stigstrombergsson

Tidigare idag vidtog jag två åtgärder på grund av en speciell sak.

Den första åtgärden

var att ringa min kyrkoherde för att säga att jag nyss (ånyo) troligen brutit mot det regelverk som vad det förefaller på alla sidor omsluter Kyrkohandboken vilket årtal den än har. Nu vet herdinnan att jag kan vara något av en spefågel liksom att jag aldrig skulle bryta mot intentionen i en gudstjänst eller kyrklig handling men att ord- och formuleringstroheten både titt och ofta får ordnings- och liturgifundamentalister att rysa från hjässan till fotabjället. Hon tog mig alltså inte på blodigt allvar och det innebär att Domkapitlet inte får en anmälan angående mig bara några timmar innan ungdomskompisen Biskop Hans idag i Luleå domkyrka lägger ifrån sig mitra och kräkla. Min åtgärd att meddela henne om saken innebär ingen åtgärd. Tillsammans gladde vi oss över saken.

Den andra åtgärden

var att vända på rubriken ovan. Jag har ju den senaste tiden drabbat min läsekrets med en serie noteringar kring Älvsby församlings verksamhet på den grekiska ön Samos. Jag skrev nu ordet handboksbrott först för att locka och tubba någon som genom min påannonsering via Facebook ställd inför de grekiska bokstäverna εν Πυθαγόρειο bara backar.

Men kom nu till saken – knäppdoja!!

Jag förstår din frustration, noble Bloggläsius. Jag skulle också vara irriterad om jag läst såhär långt i ett blogginlägg och att det ännu inte handlat om något. Jag kommer till saken. NU.

Två konfirmander döptes i morse. Det är saken.

Efter konfirmandlägrets morgonbön och i kretsen av sina ledare. Syskonparet som skulle döpas önskade inte att alla andra konfirmander skulle stå på stranden och då fick det bli så.

Det var dop med nedsänkning. Därav en del handboksbrott vad gäller formuleringar. Inte i dopfrågan eller doporden naturligtvis. Jag har ju varit med ett tag så de sitter. Men böner och tillsägningsord blev nog annorlunda.

När icke döpta konfirmander döps finns det ofta viss anledning att undra över hur de egentligen omfattar detta med kristen tro och om de vet vad det som händer innebär. Som döpare är det nu inte min främsta roll att rannsaka hjärtan och njurar, det gör Gud. Men idag på morgonen var det klara verba. Syskonen har utländsk bakgrund och familjen firar på invanda platser i Älvsby kyrka gudstjänst minst nio söndagar av tio.

En gång tidigare har jag döpt med nedsänkning. Det var på 80-talet man önskade det eftersom familjen bakåt i tiden hade frikyrklig historia. Då lånade vi dopgrav i Pingstkyrkan.

Vänta! Ett till. Lille Alexander döpte jag med inslag av ortodox praxis. Också den familjen räknas till kategorin nysvenskar.

Men de dopen skedde inomhus. Nu var vi ute med risk för att tappa Kyrkohandbok 86 i Medelhavet vilket innebar en del handboksbrott inte värda att anmäla.

Jag kommer att bildsätta detta och andra εν Πυθαγόρειο-inlägg senare. Väntar med saken tills jag kommit hem till min egen dator med dess bildbehandlingsprogram. Givetvis behöver jag också tillstånd från personer på bilderna för att kunna publicera dem på nätet.