anarkiliturgi – εν Πυθαγόρειο 10/18
Inte blev det bättre igår. Inte bara den sista mässan jag celebrerade under 86-handbokstalet saknade ordtrohet mot den givna ordningen. Med den första mässan under den nya eran blev det på samma sätt. Ingen känd ordning följdes.
Varför är de så obstinat, Stig?
Varför måste du alltid ta en egen väg?
Det gör jag inte alls!
Jag är inte egen, än mindre egenmäktig!
Men har man inte nya ritualer för gudstjänsterna - Kyrkohandboken - med sig kan man ju inte följa den. Och är det mörkt så man inget ser i den bok man ändå har blir det lätt vaj på bokstavstroheten oberoende vilken som ligger framför näsan.
Såhär långt skev jag måndagskvällen innan sovdags. När jag nu skriver sitter jag i flygplanet som strax skall lyfta. Maskinen ifråga har tagit hit det andra konfirmandlägret som ungefär nu kommer till de hotellrum vi just lämnat.
Det hela har gått bra. Inga allvarliga tillbud som sjukdom eller skada. 33 personer gånger 8 dygn blir 6336 tänkbara olycksfallstimmar. Med Vuxenlägret veckan innan blir det med samma matematik drygt 3400 timmar till. Summa tio tusen.
Har jag några reflexioner? Svar: Många. De delar jag inte här utan sparar till den utvärdering som kommer att äga tum efter att det läger som börjar idag kommer hem i nästa vecka.
Paus igen.
Nu pausen slut. Vi är på Arlanda.
Den anarkiliturgi jag åsyftade med rubriken var det för ungdomarna frivilliga "extrainslaget" på måndagskvällen. 5 av 26 valde att trotsa majoritetens prat-och-mingellust och deltog klockan 22.30.
Ett vägval? Eller?
Att på Arlanda sittandes i Gate 39 ge sig på att utvärdera två veckor på Samos med två temaresor av väldigt skilda slag - om än i viss mån lika - låter sig naturligtvis inte göras. Skallen är alldeles för genomblåst. Hemma mellan halv nio och tio ikväll lär det inte heller ske. Imorgon 8.00 är det planeringskollegium med det vette kissemissen om jag blir där. Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka skall jag dock leda och sedan samlas Samos-vuxengruppen till en efterträff. De har ju varit hemma en vecka och är kanske på G samtidigt som jag väl fysiskt har landat men det är också allt.
Klagomål? NEJ!!! Givetvis inte.
Visserligen är jag trött men det är en god nöjd-trötthet som egentligen gör en pigg. Märkligt nog.
Kommentarer
Trackback
