εν Πυθαγόρειο 8/18 – blondiner?

Att ha så kallade ”lektioner” eller undervisande samlingar eller prat i grupp med konfirmander är en blandad historia. De är alla charmiga och tjusiga så sina sätt med det finns en del drag att lägga märke till.

 

Det verkar farligt att ”vara på”.

Att hålla sig loj, passiv, oengagerad är en säker zon att fly in i. Hos de flesta som intar den attityden – kanske en tredjedel – är det bara seghet. Hos en del är det en aning utåtagerande. Hur som helst blir det lite respektlöst mot först och främst kamrater som väljer att ”vara på” men också mot oss ledare.

 

Idag fick en så kallad basgrupp – de är indelade i fyra sådana – mig att minnas en så kallad blondinhistoria. När jag nu återger den vill jag poängtera att blondin i historien är ett begrepp. I verkligheten kan de vara av bägge könen och ha vilken hårfärg som helst.

 

Det var en gång en ung vacker blondin som skulle flyga från Miami till Chicago. Hennes biljett var för turistklass men hon satte sig i första klass. Flygvärdinnan sa till: Här får du inte sitta!

Den unga kvinnan strök sig över sitt blonda hår och svarade: Asså. Ja e ung snygg och blond så jag kan sitta var jag vill.

Flygvärdinnan gick därifrån och meddelade pursern: Det sitter en blondin i första klass. Hon har bara turistklassbiljett men vägrar att flytta sig.

Pursern gick dit. Han sa: Fröken. Bestämmelserna är så att den som har turistklassbiljett ska sitta längre bak i planet. Vänligen uppsök er rätta plats!

Vaddåva! Fatta! Jag är ung, snygg, singel, har gott om pengar. Jag sitter var jag vill.

Bekymrad gick pursern och talade med kaptenen i cockpit: Vi har en blondin i första klass som vägrar att sitta där hon är bokad.

Jag tar det! sa kaptenen, gick till henne och framförde samma budskap men med samma icke-resultat. Brydd tillbaka på sin stol sa han: Vad ska vi göra? Vi kan ju inte kasta av henne.

Jag provar! sa andrepiloten. Min fru är blondin. Jag talar blondinska.

De andra såg hur han gick fram till henne, böjde sig fram och viskade i hennes öra. Hon flög upp, tog sitt kabinbagage och rusade in till sin plats i turistklass.

Andrepiloten kom tillbaka. De andra i besättningen frågade: Vad sa du till henne?

Svaret kom helt lugnt: Jag sa bara att på den här flighten går inte första klass till Chicago.

 

Arbetspasset började verkligen blondskt men nu, efter lite lock och pock och med tillgång till material, arbetar gruppen tillsammans med mig bara inom hörhåll på sitt bidrag om bön inför konfirmationsredovisningen den 9 juni. De visar sig mer kreativa och tänkande än vad de först vill visa (för varandra).

 

Egentligen ganska härliga 14-15-åringar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0