stigstrombergsson

Konflikter – principiella och personliga.

Vart tar Paulus-arbetet vägen?

Vilken ”status” har det i den tidiga kyrkan?

Sådana frågeställningar och liknande är aktuella när Lukas sätter samman sin andra bok för att sända den till Theofilos (med anhang). Frågorna finns bland de första kristna och har funnits en tid. Inte minst Paulus brev till de församlingarna i Galatien vittnar om detta fast det är skrivet på 50-talet efter Kristus. Lukas skrift 20-25 år senare tar upp samma frågor. Hur judiska skall de icke-judar som tror att den från de döda uppståndne juden Jesus egentligen behöva vara?

Första missionsresan Paulus gör tillsammans med Barnabas (och en Markus tid) hade varit framgångsrik. Judar i förskingringen men framför allt icke-judar hade anslutit sig till den rörelse som i Antiokia i Syrien börjat kallas kristna. Detta faktum ställer den första kristna kyrkan inför en principiell konflikt som måste lösas. Kapitel 15 berättar hur det gick till.

Helt tydligt är att apostlarna i Jerusalem är viktiga. Paulus och Barnabas far till dem för överläggningar. Helt klart är att det inte gäller en praktisk ordningsfråga utan ett ärende av principiell vikt – på vilken grund börjar man tillhöra Guds folk?

Några fariséer som kommit till tro förfäktade meningen att de som var icke-judar som trodde på Jesus skulle bli tvungna att bli judar som trodde på Jesus. De skulle omskäras!

Fariséerna beskrivs inte i Apostlagärningarna i samma negativa drag som man kan få uppfattningen om ifall man läser Jesus-berättelserna. Den fariseiska väckelsen stod nära den kristna kyrkan. Ändå avvisar apostlakollegiet deras mer jude-trogna uppfattning. Frågan är ju inte praktisk utan fundamentalt viktig.’

Intressant i kapitel 15 är att det inte är Paulus briljanta argumentation som fäller avgörandet. Petrus och Jakob blir tungorna på vågen.

Petrus känner vi sedan tidigare, Jakob introduceras inte i nämnvärd omfattning av Lukas. Han bedöms vara känd av Theofios och dem runt honom även om de troligen inte känner honom. Den Jakob som nämns i sammanhanget är inte Johannes bror som avrättats redan i kapitel 12. Nu gäller det Jesus halvbror eller plastbror Jakob som likt andra Jesus-släktingar kom att fungera som ledare i (den främst arameisktalande delen av) församlingen i Jerusalem.

Den principiella frågan blir löst. Petrus hänvisar tll sin erfarenhet. Jakob ger bevis ur de heliga skrifterna. Allt blir frid och fröjd. Antiokia-kristendomen och Jerusalem-kristengonen är överens – om än olika. Regler för samexistensen sänds ut och reglerna har en ”situationsklausul”. Judar som tror på Jesus har naturligt sina mat- och levnadsvanor. Eftersom mat och dryck inte är en avgörande fråga för att tillhöra det nu med icke-judar utvidgade Gudsfolket är det helt OK att de äter som de tidigare gjort – om de vill. För att inte störa sammanhållningen uppmanas därför de icke-judiskt troende att visa viss hänsyn och inte skapa ett sådant obehag att gemenskapen splittras. Det var en praktisk tillämpning av en principiell konflikt man nu löst.

Den personliga konflikten mellan Paulus och Barnabas – verserna 36-41 – löser de inte annat än genom att gå skilda vägar. Lukas kommer i sin berättelse att fortsättningsvis följa Paulus väg.

Också denna bloggpost är försenad då dagar fyllts av annat.

Med tiden kommer jag att komma ikapp.