stigstrombergsson

Att jag avser att vid ½årsskiftet gå i pension är ingen hemlighet. Jag delgav de planerna redan före jul och efter hand har det blivit mer och mer känt. Många har sagt Grattis! när de hört det, andra har sagt Varför? och några har kommit med påståendet Inte kommer du att lägga av! Det finns till och med någon som sagt Inte kan du lägga av! med olika betoningar på kan och du. Jag har till och med hört Du får inte lägga av!

Ord är ord och beslut är beslut.

Vad verkligheten blir är ibland något annat. På flera sätt.

100 dagar innan pensioneringen började jag skriva på den serie blogginlägg som har rubriken P minus och så nummer. Lite som en nedräkning avsåg jag att skriva små noteringar ur Bibelvetenskaplig synvinkel på ett Bibelkapitel per dag. Den ambitionen har väl om inte skitit sig alldeles så i alla fall skitit sig märkbart.

• Markus berättelse om Jesus började jag med och det blev 16 bloggposter på lika många dagar under slutet av mars och början av april. Jag började med Markus eftersom han var den som först gav Jesusberättelsen en skriven form och är minst mångordig.
• Lukas berättelse följde med 24 avsnitt fram till och med 1 maj. Någon gång kom jag efter någon dag men det gick att köra ikapp. Valet av Lukas kom sig av att han använt Markus på ett ganska så fritt sätt och byggt vidare mer mer material.
• Då Lukas skrivit två an Nya testamentets böcker tyckte jag det var naturlig att från 2 maj fortsätta med hans fortsatta berättelse i Apostlagärningarna. Hade den planen hållit skulle jag tagit mig igenom de 28 kapitlen innan maj månads slut, inte som det blev idag den 20 juni. Det var främst de två lägerveckorna på Samos som pockade på annat bloggande och skapade ”förseningen” – tillsammans med en veckas resa till barnbarnet Lisas ettårsdag.

Så där är jag nu. Beslut var beslut.

Men verkligheten blev en annan.

Men inte nog med det.

När jag strax före lunch hade publicerat bloggerier kring de tre sista kapitlen i Lukas andra bok gick jag för en träff tillika lunchdate med församlingens kyrkoherde. Hon hade för en tid sedan aviserat att det skulle bli lättare att få ihop höstens pussel om jag kunde leda gudstjänst en och annan helg. Det var vad hon ville dryfta. Tidigare, innan sommaren, kom vi överens om att jag skulle försöka fortsätta med Bibelstudierna och viss annan vuxenverksamhet av liknande karaktär fram till att andra kollegor som är föräldralediga under hösten skulle kunna träda in i de uppgifterna. Men nu gällde det annat då fler faktorer har tillstött.

Jag gick henne inte helt till mötes men innan vi skiljdes åt hade jag så att säga skrivit på så att jag från sista delen av augusti i 16 veckor fram in i början av december skall tjänstgöra 40 specificerade dagar – alltså fungera på ½-tid.

Så mycket för den pensioneringen!

Ord var ord, beslut var beslut.

Verkligheten blir tydligen en annan.

Det känns OK.

En kyrklig arbetsplats skall fungera familjebyggnadspositivt. Småbarnsföräldrar skall kunna ta ut föräldraledighet och vid behov vabba utan att känna sig smitiga eller täras av tanken att deras frånvaro blir till övermåttan destruktiv för församlingens Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission. När det i sådana lägen behövs vikarier och extrabemanning av en på orten hyfsat pigg pensionär känns det vettigt att hjälpa till. Skulle bristen ha berott på illa skött rekrytering eller annan direkt försummelse från den jordiska arbetsgivarens sida vore saken i ett annat läge – vilket den alltså inte är (i påtaglig utsträckning).

Så profeterna som sa Inte kommer du att lägga av! visar sig ha fått rätt.