stigstrombergsson

Det är inte första gången gången det som nu hänt händer. Jag har varit med om det förr såj ag känner igen saken: Efter ett lopp blir jag väldigt trött. Påvvernappar.

Tro inte att jag sprungit någon mara eller ens en halv. Sådant ligger inte för mig. Det är inte därför jag känner mig trött även om jag fattar att dylika fysiska aktiviteter också har sin efterbörd. För mig är det mer frågan om vad som händer efter perioder av mental laddning när anspänningen släpper.

Igår sov jag över åtta Bruce-Springsteen-låtar. I Bilen. Efter Umeå. 20-25 minuters tupplur. Framme i Järvsö kvällstrött redan vid niedraget – oerhört sällsynt. Idag en ny slummerstund ½2-3. Verkar ha blivit en riktig tuppluring.

Anspänningen med läger för vuxna och unga liksom sista (reguljära) gudstjänsten har släppt och vi har rest från hemorten. På det sättet är juni 2018 likt vilket år som helst närjag gått på semester, detta år tidig sådan. Det unika detta år är att jag dessutom släppt plogen – eller ska i alla fall försöka göra det. Jag återvänder ju inte till arbetsuppgifter efter min semester.

I slutet av förra veckan – om fredagen tror jag det var – skrev jag på Facebook i det vanliga notisflödet följande text:

Ungefär detta har jag lagt i en del FB-grupper. Med risk för upprepning nu också i "vanliga flödet".

Ett (ovidkommande) meddelande:

I övermorgon leder jag för sista gången i tjänst Högmässa i Älvsby kyrka.

Det är 40 år minus två veckor sedan första gången en vecka efter prästvigningen juni 1978.

Det blev 12 år som församlingspräst, ett år pappaledig, 6 års pendling till Luleå som stiftsadjunkt, 16 år som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola och till sist 5 år som komminister igen.

Nu blir jag 65 år ung.

Jag tillhör verkligen inte dem som jagar lajks på sociala medier. Skulle så varit skulle jag varit långt aktivare och inte nöjt mig med min blogg och Fäjsbåck utan också skvittrat ord på Twitter och snapptjattat och säkert också nåt annat dygnet runt. Ändå kände jag mig ganska uppmuntrad av att texten i själva flödet fick 3 kommentarer och 45 ”gilla”. Grupperna det var frågan om var till exempel Fotbollskonfa 2011 (2 respektive 19), KU Älvsbyn (0/17), Älvsbydebatten (21/148) och Prästkollegor (13/93). Många skrev Grattis eller nåt sånt och några gav lite längre kommentarer. Att vara ihågkommen som kunnig i exegetik med ett starkt internationellt intresse är ju inte dumt. Inte heller att – jag kan ju se vilka som skrev – jag betytt något för någon.

Gudstjänsten i Älvsby kyrka var en vanlig Högmässa utan fokus på att det var min sista reguljära. Det var nämligen inte viktigt. Jag har alltid ogillat när gemensamma gudstjänster blir för personligt centrerade kring en person vare sig det är en upphaussad gästtalare eller slutordare. Ett kort tack och en blomsterkvast innan Postludiet var nog.

Sedan var det kyrkkaffe. Då la Brunetten – min beteckning på henne då hon var komminister – ut texten lite uppskattande. Ansåg mig kunnig, ambitiös och pådrivande (och därför någon gång lite jobbig). En och annan annan yttrade sig också. Det var väl OK.

Vad har jag förverkligat på fem år – som jag själv ser det?

Ingenting! Ingenting ensam! Men jag tror att jag med tjat, vilja, argument, eget engagemang och i samverkan med andra bidragit till några för mig viktiga saker.

• Barnens plats i gudstjänsten. Deras bord finns numera framme i koret och är inte undanskuffat längst nere i kyrkan. Jag tjatade länge. Nu finns också söndagsskola de flesta söndagar.
• I samarbete med musiker en mer lättfotad och internationaliserad liturgi mer varierad på kyrkoåret. Detta gjordes redan innan nya Kyrkohandboken togs i bruk.
• Söndaglig Mässa infördes. Så fick det vara i nästan två år innan några framförde att några församlingsbor tyckte det var för mycket. Resultatet blev en gudstjänst i månaden med ransonerad nåd. Nu när jag är församlingsbo får jag lobba åt andra hållet i hopp om att några (andra) förtroendevalda gör sig till talespersoner för den opinionen.
• Veckomässan är stabiliserad varje onsdag 18.30 med en i viss mån andra gudstjänstfirare än på söndagarna.
• Ett fungerande öppet och samtidigt profilerat tonårsarbete – detta definitivt inte bara på grund av mig!
• En kvalitativt bra konfirmandverksamhet – också i intensivt lagarbete.
• En vänförsamlingsrelation till Yare Valley Churches i England.
• Att consekrata reserveras på ett anständigt sätt.

Vad hann jag inte med?

• Den söndagliga Mässan – se ovan.
• Gudstjänstens relevans. Att konfirmandernas höga kyrkogångsbeting fungerar tyder på att de finner gudstjänsten åtminstone uthärdlig . Att de inte fortsätter efter ”sin säsong” tyder på att gudstjänsten och dess förkunnelse inte ännu är relevant nog. Här får man inte ge upp!
• Ett medvetet missionsarbete riktad till de många döpta vuxna som inte tror och de många som inte ännu är döpta.
• Tydliga konkreta mätbara mål för församlingsverksamheten i stort. Sådant finns ännu inte.

Den förkunnelse jag ”levererade” i min officiellt sista gudstjänst publicerar jag kanske vid senare tillfälle. Nu skall vi fira Lisas 1-års-dag!