politik i kyrkan?

Hur politiskt får en präst vara när han eller hon förkunnar?

Eller i övrigt på sociala medier eller andra sammanhang?

 

Från och till diskuteras sådant. En del säger att tro och politik inte hör ihop. Jag har till och med hört personer som engagerar sig partipolitiskt i den så kallade kyrkopolitiken säga så. Andra hävdar att tro och Bibel får politiska följder och att man behöver tala och agera klarspråk.

Och själv vet jag inte...

 

Idag, söndagen den 26 augusti, är det två veckor innan valet. Jag hade fått förtroendet att i Älvsby kyrka (och i Vidsel senare på eftermiddagen) leda gudstjänsten och i den försöka belysa de Bibeltexter som var aktuella. Huvudtexten var ur Lukas berättelse om Jesus, kapitel 10 och verserna 23-37. Söndagens tema var Medmänniskan.

 

De psalmer som sjöngs var 801, 738, 396 och 733. I Skattenlådan fanns som rekvisita för barn och vuxna min mobiltelefon och en Älvsbykarta. En badboll i form av en jordglob rymdes inte i lådan men fanns tillgänglig.

 

Inga små barn fanns i kyrkan så efter en gemensam bön just för barn kom direkt ungefär detta som Beredelse inför Syndabekännelse och Bön om förlåtelse:

 

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannes brev 4:10).

 

Det handlar om Medmänniskan idag – Nästan. Och om att älska sin Nästa, sin Medmänniska. Alltså om hur vi är mot varandra och andra.

När vi går in i de tankarna – där Gud önskar mycket – visar det sig att vi inte älskar, agera till förmån för, varandra och andra som vi borde. Vi gör det inte, vill det inte ens – det Gud önskar. Om vi är ärliga.

Då blir den där meningen jag citerade bra. Inte som en anledning att komma ifrån och slippa det Gud önskar, rentav kräver – total kärlek. Men som en utväg från att vi faktiskt bryter mot Guds vilja.

Johannes försäkrar att Gud älskar oss trots det. Och att Gud själv har, i sin Son Jesus, betalat våra böter, offrat sig för oss. För att skapa försoning, förlåtelse. Därför börjar vi med bekännelse och bön om förlåtelse. Inte för att påminnas om vår dålighet utan därför att förlåtelsen finns.

 

Så småningom, efter psalm 738, läste jag Evangelietexten från Lukas 10:23-37.

Förkunnade sedan ganska exakt detta:

 

Vi sjöng om Försoningens väg. Att Jesus gick den.

I Lukasevangeliet som texten är tagen ur har Jesus nämligen strax innan avsnittet börjat gå till Jerusalem där han skall offra sig för alla människor. Han och vi är på Försoningens väg.

När Lukas berättar om den resan skriver han mycket mer än de andra berättarna om människor Jesus möter och saker som händer. Under resan alltså. Textavsnittet var en sådan händelse: Mötet med en laglärd, en som kunde Guds regler.

 

1: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Så frågar den laglärde. Som vet svaret – som många av oss nog också vet:

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa, din Medmänniska, som dig själv.”

Svårare är det inte. Gör det så får du leva! säger Jesus. Och underförstått: Gör du det inte mister di Livet, blir du dömd!

 

Ska man då älska alla? – det frågas ofta med negativt tonfall.

Riktigt så grovt ställer den laglärde inte frågan men går i den riktningen.

Vem är min nästa? Vem är min medmänniska? Vem är den jag skall älska som mig själv?

 

Att han frågar är nog för att det i hans samtid som i vår tid finns skilda uppfattningar om vem och vilka som skall få kärlek, vilka Medmänniskor vi skall älska som oss själva.

 

[Här grävde jag i Skattenlådan och föreslog]

De som finns bland bilderna i min mobiltelefon? Det är ju barn och barnbarn.

De som finns bland Facebookvännerna? Jag känner inte alla.

De som bor i Älvsbyn? [kartan fanns ju i lådan] I kommunen? [Kartans baksida]

Vem och vilka skall jag älska som mig själv?

 

Familjen – Ja! Självklart på Jesus tid. Släkten. Byn. Grannarna. Det egna folket. Judarna tänkte så – att Nästan är judarna samt i viss mån andra som bodde bland judarna.

Grekerna – om vi är kvar i Bibelns tid – tänkte likadant. Nästan, de riktiga Medmänniskorna, är de som talar grekiska. De är viktigare än de som bara låter barbarbar när de pratar – barbarerna.

Och romarna skiljde noga mellan romerska medborgare som var en skyddad men inte nödvändigtvis rik överklass. Andra fria och framför allt slavar var inte Medmänniskor.

 

Idag är det två veckor till valet.

Frågan om och diskussionerna kring vem och vilka som är de Medmänniskor som är viktiga finns också hos oss. På affischer, som papper i brevlådan, i debatter och utfrågningar. Vem är min Medmänniska? Vilket ansvar har jag för min Medmänniska? Och hur skall det yttra sig?

Dagens tema och Bibelns texter har att göra med de sakerna.

 

2: Vem är då min nästa, min Medmänniska?

 

Så frågade alltså den laglärde. Som svar ger Jesus – som han så ofta gör – inte ett rakt svar utan en berättelse att fundera över. Vi kallar den liknelsen om den barmhärtige samariern som älskar den han enligt tidens sätt att resonera inte behöver älska. En samarier och en jude kunde lämna varandra i diket. Oviljan var ömsesidig.

Men Jesus berättar om en som handlar annorlunda än vad rådande normer, ekonomiska kalkyler och allmänna tankar säger. Jesus berättar om en av de andra som hjälper en han ansåg vara en av de andra. En som ser den andre som Medmänniska, som sin Nästa.

Gör som han! säger Jesus.

 

När det gäller detta med hur människa skall vara Medmänniska är Nya testamentet väldigt tydligt. På samma sätt som Jesus när han gick Försoningens väg, den väg som gör att vi får vara förlåtna och höra ihop med Gud, gjorde det för alla är vi skyldiga att älska alla. Lika. [Här hämtade jag badbolljordgloben]

 

Judar har inte företräde framför icke-judar, greker inte framför barbarer eller svenskar framför några andra. Inte enligt Bibel och kristen tro. Medmänniskan, Nästan, är varje planet-innevånare. Berättelsen om den barmhärtige samariern, och andra ställen, visar detta tydligt – två veckor före valet.

 

Här slutade jag. Kapade bort en bit till jag hade i manus men publicerar här.

 

3: Sedan har liknelsen en betydelse till. Om Gud som vår Medmänniska.

 

Den tar inte bort den konkreta betydelse jag visat på men lägger till en beydelse. Kort – och att fundera över hemma:

  • Mannen är vem som helst av oss liksom mänskligheten som sådan.
  • Rövarna är Djävulen och ondskan.
  • Präster och Leviter – en annan sorts präster – är filosofier, religioner, tankar som går förbi lidande, smärta och skuld, som inte vill ta i de sakerna.
  • Samariern är Jesus som upprättar med förlåtelsen olja och vin. Tanken hör nog också ihop med Dop och Nattvard.
  • Värdshuset är den kristna Kyrkan där vi med Guds Ord och Sakramenten – idag Nattvard – sköts om tills dess Jesus återvänder.

Texten betyder också det, är en bild för det. Men det tar inte bort den bokstavliga betydelsen:

Den vi ser som Den andre – både som annorlunda och som nummer två – är vår Medmänniska.

 

Var detta en politisk predikan?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0