stigstrombergsson

Inlägget löfvens vigselplikt – klicka här – fick vidstående bild som illustrativt blickfång. Jag skrev då med anledning av Kyrkans Tidnings redovisning av de nomineringsgrupper som ställer upp i det kommande kyrkovalet.

Sossarna med Löfvén var först ut och den artikeln, inte minst rubriken, skapade en del ”debatt”. I den – jag syftar nu på vad jag sett i så kallat ”sociala medier” – kunde man se en hel del kritik mot vad man kallar "kyrklig vänstervridning", öknamn, svordomar och rena sossefobier.

Sedan dess har blaskan ifråga hunnit med de andra två partierna som just i egenskap av partier är nomineringsgrupper i kyrkan. Eftersom partierna som sådana kandiderar har man låtit sina partiledare – som inte är kyrkopolitiskt aktiva – vara talesfigurer. Tidningen har publicerat men jag har inte hunnit beblogga saken.

Vad har jag då att säga? Utöver det jag skrev i löfvens vigselplikt?

Annie Lööf säger ingenting som kan bedömas vara på tvärs med Stefan Löfvén. Hon betonar en del andra saker men någon konfrontativ skillnad ser jag inte. Om det som getts uppmärksamhet – att alla präster (på sikt) skall viga samkönat – blev hon tillfrågad efter publiceringen av Löfvén-artikeln men avböjde att svara med motiveringen att förberedelser inför Almedalsveckan tog all tid.

Mina frågor blir: Tror någon på fullt allvar att hon skulle motsäga Löfvén i den saken? Ville hon det hade hon väl gjort det. Och blir då C egentligen i mångas ögon lika förhatligt ”vänster” som man menar S är? Men varför blir de då inte nedskällda med samma invektiv?

Jimmie Åkesson fanns där ytterligare två veckor senare. Han sa egentligen inget sensationellt. I jämförelse med Löfvén, och som jag antar Lööf, tycker han inte att man behöver införa ett samkönsvigningsobligatorium.Han menar att nuvarande beslutsläge är bra.

Utöver den saken blir det svensk-kultar-snack och 1950-talsnostalgi med knätofs för hela slanten. Han är inte kyrkligare än de andra två, inte mindre heller.

Men låt mig innan jag avslutar detta inlägg vända tillbaka ett ögonblick till S- och C-artiklarna som i alla fall visar lite olika fokus.

S-Löfvén förefaller agera inför valet primärt på nationell nivå för mandat och frågor som behandlas och beslutas i Kyrkomötet som är kyrkans riksdag.

C-Lööf betonar partiets engagemang och agerande i Kyrkoråden på lokal nivå.

Min känsla är att det är just på det sättet.

Vad gäller den nationella nivån anar jag det, vad gäller den lokala vet jag det.

I den nationella dansen har jag intrycket att S för och C följer i harmoniska svängar tämligen fria från ömsesidiga tåtramp. Undantag har varit främst diskussionerna på 1990-talet om Dopet skulle bli grunden för kyrkotillhörigheten och i frågan om de ändrade relationerna mellan kyrkan och staten. Där hade C avvikande meningar och röstades ner av S med flera.

I det lokala valsandet blir det liknade svängomar utan kyrkopolitiska skillnader. En upphandling för en ommålning av en kyrka ju inget politiskt käbbelämne. Det gäller om, när och vad det kostar. Kloka kyrkorådsledamöter ser sådana saker på samma sätt. Då de flesta lokala frågor är sådana frågor kan  jag i den församling jag bebor inte se skillnader mellan de perioder som haft S-ordförande och de (något färre) då en C fört klubban.

S och C har gått på ett ut!

Men i de teologiska frågorna då? Alltså de kring Verksamheten?

Det blir inga skillnader då heller!

Grovt hugget kan man säga att C-ledamöter i kyrkoråd och fullmäktige i snitt deltar i församlingsverksamheten i något högre grad än vad S-folket gör. De är om uttrycket tillåts ”något frommare per kilo kroppsvikt”. Naturligtvis gäller det inte alla men att något fler av borgarna än av sossarna oftare firar gudstjänst och finns med i annat är sant. Engagemanget är större.

När det då kommer till vägval och beslut i utskott och styrelse yttrar sig sossarnas något lägre engagemang ofta så att man intar en avvaktande hållning. Man är lite indifferent och låter dem som brinner i frågan få prägla besluten – förutsatt att det inte kostar multum. Då C-folket uttrycker sina saker tydligare blir det så att S låter sig ledas av denna C-linje som inte sällan är ängslig, konservativ, nostalgiskt tillbakablickande utan klara tankar om församlingens framtid.

Då och då har jag genom åren på på bloggen sandahl trampar vidare – en länk finns långt nere till höger – kunnat läsa ungefär dessa ord:

Det finns ingen rörelse som så välment förorsakat kyrkan så mycket skada som Centern.

Jag håller med.