stigstrombergsson

Rubriken är namnet på en affär i Norwich, Storbritannien, snart inte längre EU. Den 10 mars i år var jag inte in i den men passerade. Tyckte namnet var skojigt och noterade det i telefonens funktion för "anteckningar" för användning vid senare tillfälle. Som nu är här.

I en del bloggar jag regelbundet eller då och då läser – faktiskt bara två varje dag – skrivs om gudstjänster bloggarna firat eller fått förtroende att leda. Det jag läser är alltid reflekterat positivt. När jag själv skriver är det på samma sätt.

På Facebook figurerar många fler personer i mitt blickfång. Flera är präster, än fler inte, men i många fall i alla fall gudstjänstfolk. Väldigt sällan delar de gudstjänsttankar eller intryck och när det väl görs är det i positiva ordalag.

Hur skall detta uppfattas? Tystnaden? Positivismen?

Att folk inte skriver om gudstjänster behöver i sig självt inte betyda något. Argumentum ex silentio är inget avgörande belägg varken för eller mot något. Men det skulle kunna uppfattas som att de tysta är notoriska gudstjänstskolkare.*

Tystnadens kontrast mot positiva ordalag när det väl händer skulle kunna uppfattas som att det oftast inte finns något positivt att säga, alltså att gudstjänsten inte "var bra", kanske rentav dålig. Men det vill man/jag inte skriva. Man vill ju inte låta som en get.**

Igår kom jag att fundera över dessa tingens ordning efter att som bänknötare firat Högmässa i Järvsö kyrka. Att bara ha ett recenserande sinnelag tycker jag inte om men det är ändå ganska oundvikligt att det i alla fall blir så – åtminstone lite. Oundvikligt sätter man ju gudstjänst på annan ort i relation till hur man har det hemma, noterar skillnader och värderar.

Först: Här har man kyrkorummet emot sig. Järvsö kyrka är stor som en flyghangar. Då ljudet hastighet i luft är 340 meter per sekund skapades ett litet men märkbart tidsglapp mellan orgeln på läktaren och vi sju som var där längst fram.

Sedan: Gudstjänsten var inte dålig!

Den var väl förberedd, genomtänkt, utformad. Seriös – typ. Kanske fanns en och annan ganska ovidkommande tanke i predikan men vem har inte släpp ur sig sådant. Ingen skugga på kollegorna i det avseendet.

Men jag uppfattade den på något sätt som klen – utifrån mitt synsätt. Den var mjuk, lite flanell, lite dragning åt det infantila. Detta tror jag inte är speciellt för Järvsö. Jag tror det är ganska generellt numera i Svenska kyrkan. Vårdande, terapeutisk, estetisk,  nästan mesigt – utifrån mitt synsätt.

Jag är inte jätteinläst på nya handboksförslaget men då både ord och ton var annorlunda än vad jag känner till gissar jag att det var den som var i farten. Där är det ”mjukt”. Man talar inte om det fula utan att i alla fall också nämna det ljuva. OBS: Nu är det inte Järvsö utan generellt!

Synd och skuld är ord man verkar anse ha en alltför låst klang och söker öppna upp språket med mer vardagsnära glosor som utsatthet, brist och brustenhet. Men varför? Varför just sådana ord? Varför inte uppror och förräderi? Det är ju det han gjort sig skyldig till, den så kallade förlorade sonen där han sitter och vaktar grisar. Han har ju gjort uppror mot sin pappa. Han är en förrädare som själv placerat sig där han hamnat. Han är inget offer. Han är en förövare som själv satt sig i klistret. Han är inte drabbad. Han har ansvar – vilket han vad det lider också tar.

Och jag fick ännu fler tankar igår eftermiddag. På Facebook finns en diskussionsgrupp som heter Prästkollegor där det ett par dagar förts en livlig diskussion om huruvida Nattvarden är för döpta eller för alla, vad kyrkans ordning i den saken är och borde vara. De tankar jag här och nu uttryckt har nog fått färg också därifrån.

I vart fall är det måndag morgon nu. Igår anslöt föräldrarna och farbrodern till barnbarnen Tyra och Adrian så vi blev ännu fler hos lilla Lisa som idag fyller fyra veckor. Kalas? Inte än. Hon sover!

*  Formuleringen skulle kunna uppfattas är klurig. Det finns folk som av olika Domkapitel klandrats för hur saker de uttryckt just skulle kunna uppfattas, inte för vad de i själva verket sagt eller skrivit. Då den töjbarheten tillämpats i en och annan internt kyrklig rättsvårdande och disciplinär instans vågar jag ta mig friheten att också lite uttrycka samma misstänksamhetens hållning.

**  Alla vet väl hur får och getter låter. Fåren bräker MääHää, getter Jäävlar.