arbetshänder
Det blev ingen semester denna vecka. De nästan helt uppgiftsfria dagar kom vid sammanräkning å fredagsförmiddagen i tjänsterapporten för juni att kallas något annat. Jag hade en del tidsöverskott kvar som kunde hyvlas ner och så finns det ju så kallade prostdagar som kan användas. Resultatet blev dock detsamma. Med undantag för fredag förmiddag har jag varit ”civil” hela veckan fast dagarna formellt inte kallas Semester.
Om måndagskvällen kom barnbarnen. Två av tre. De som har mig som sin farfar. Alltså sjuåringen och femåringen som bor i Luleå. Plan var – och är – att de skulle vara hos oss under veckan för att sedan åka med oss till barnbarn nummer tre, henne jag är morfar till. Den nyfödda kusinen alltså. Den resan gjorde vi igår, fredag, med start efter lunch.*
Att ha barnbarn i kåken är kul. Särskilt när fastigheten ifråga står under ommålning med byggnadsställningar och allt. En vuxen kan kladda, den andre måste dadda! kan man säga. Lekpark, aktiviteter. Färgsättning mellan regnskurarna.
Vi kom lite i tidsnöd. Lånad ställning kan ju inte stå kvar hur länge som helst. Men vi hann. Arbetshänderna var slutgula på torsdagskvällen. Liksom all vägg som senare enkelt kan nås från markplanet eller från en stege. Ställningen kunde demonteras.
För en generation sedan när familjen med fyra barn skulle E4-färdas till morfar och mormor i norra Uppland var vår kvartett väldigt duktiga bilbarn. Resan kunde utan snack göras under en dag – alla gånger utom vid ett tillfälle. Tyra (7) och Adrian (5) är om möjligt ännu mer bilistisierade. Start i Älvsbyn 12.15. Fikapaus på det gamla slagfältet i Sävar norr om Umeå. Mat på IKEA norr om Sundsvall. Tankstopp 10 mil senare. Framme hos Lisa i Järvsö 21.45.
Att kusinen Lisa alias tredje barnbarnet skulle vara liten till växten visste vi. Att hon var SÅ liten hade storkusinerna nog ändå inte tänkt sig. Jag och mormodern visste det nog i huvudet men det är i alla fall så att när man ställs inför vad som idag väger drygt 3 och 7 känns det som något väldigt väldigt litet. Jag är inte speciellt storväxt. Jag har inte heller stora händer. De känns som världens arbetslabbsdasslock när man håller den pytteLisa som vi fram till igår kväll bara sett på bild.
Jag är alltså både farfar och morfar. Val av kategori för detta inlägg blir enkelt.
* Vi väntade med resan till efter lunch. Jag skulle leda en begravningsgudstjänst kl 10 av en kompis, jämnårig sådan, som inte längre är i livet. Några års ohälsa hade tagit sin slutliga tribut. Om en kollega varit officiant hade jag och primärhustrun sannolikt varit i kyrkan i alla fall och då familjen undrade om jag ville, som man säger, ha begravningen gjorde jag det. Jag har vigtdem, vigt och jordfäst släktingar, döpt barn, sedermera också ett barnbarn och – mest tidigare när våra och deras barnen var små och klasskamrater – vi också umgåtts en del var det både rätt, självklart och vemodigt att försöka vara nyttig – typ.
