stigstrombergsson

Det rubriken anger pratas och skrivs det en del om både här och där. Oftast menar man ”resegranskningen” och käbblet om Facebook-gruppen ”mitt-kors” samt hur den kyrkliga överheten främst i Uppsala relaterar till sådana som inte kysser marken de går på. Ovanligt höga utträdessiffror får också uppmärksamhet.

Det jag nu skriver har inget med de sakerna att göra!

Jag är lokal – även om ingen, säger ingen, drog ut mig på lokal den 9/9.

I Norrbottens-Kuriren idag – måndag 12/9 – handlade både förstasidan och sedan ett helt uppslag om att Domkyrkoförsamlingen inte reser med halva arbetsstyrkan till Israel i höst. Halva gänget gjorde resan i våras. Nyheten är alltså om något kyrkan inte gör. En politiker ger bilden av att den massmediala reseuppmärksamheten ligger bakom beslutet. Domprosten intervjuas också och ger en i viss mån annan förklaring. Hon menar att det inte handlar om några tidigare eller aktuella ekonomiska excesser och att resan mycket väl kan försvaras som fortbildning. Det är säkerhetsläget i regionen som gett kalla fötter. Mellan raderna tycker jag mig också ana att vårresan kanske inte helt var till belåtenhet. Jag gissar att domprostens beskrivning är den mest korrekta.

Många i Älvsbyn med omnejd menar att Lokala Världsbladets alias Piteå-Tidningens bevakning av orten lämnar mycket övrigt att önska. Jag  tycker det ligger något i det. Och kyrkliga nyheter eller reportage är det generellt glest mellan. Fast detta ska inte bara skyllas på blaskan som ju har att följa  nyheter.Kioskvältande sådana bjuder kyrkorna sällan på.

Idag var det i alla fall en insändare! Om Älvsbyn.

En ganska stor en. Av tidningen försedd med rejäl bild från en annan kyrka, inte vår. Och rubriken Tomma kyrkbänkar när konfirmationen är slut. Samt en ur insändaren citerad mening satt i större röd text för att dra till sig läsarens uppmärksamhet.

Nu har jag inte mandat att ge församlingens officiella reaktion eller svar. Så skall min text inte läsas. Här på min blogg tycker jag privat! Inget annat! Och då säger jag att:

• Insändarskribenten är den Johnny Lestander som har en blogg jag länkar till  långt nere till höger. På den bloggen skrev han sent på kvällen den 7/9 ett inlägg som i lätt bearbetat skick var dagens insändare.
• Insändarskribenten är värd att ta på allvar! Jag känner honom och vet att han med god avsikt reflekterar över sakernas tillstånd (även om han enligt min mening inte alltid drar rätta slutsatser).
• Insändarskribenten pekar på situationer och problem som är sanna och reella! I arbetslaget arbetar vi hårt för att hitta vägar från det dagsläge han påtalar – fast verkligen inte så ”framgångsrikt” som vi skulle vilja.
• Insändarskribenten och Piteå-Tidningens läsare förtjänar enligt min mening en respons i tidningen. Vem som efter samråd skall författa den ”officiella kommentaren” kan jag dock fundera över. Är det kyrkoherden? Eller arbetslaget kring konfirmander och ungdomar? Eller präster och musiker som har specialansvar vad gäller gudstjänsterna? Eller – vilket verkligen vore intressant – de förtroendevalda om vilka det sägs att deras uppdrag, tankar, beslut och ansvar är så väldigt viktiga? Och i så fall vem eller vilka av politikerna? Fullmäktiges ordförande? Kyrkorådets ordförande som också är Arbetsutskottets och Budgetberedningens? Eller ordförande i Församlingsutskottet, den instans som har att hantera Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission?

Vem skall svara? Varför inte en eller flera ungdomar?

Såhär lyder insändaren – rubriken gav jag ovan.

Andelen konfirmander inom svenska kyrkan har sedan 1970 till idag minskat från 80 till 30 procent och nu skall svenska kyrkan försöka att vända utvecklingen.

Men något måste ju göras åt utvecklingen eftersom antalet personer i ålder 60+ som hukar i kyrkbänkarna under gudstjänster och mässor inom svenska kyrkan är ju i överväldigande majoritet.

Dessutom är antalet besökare, åtminstone i Älvsby församling väldigt låg. Det handlar normalt om  en halv till en procent av de som är medlemmar i svenska kyrkan i Älvsbyn.

Men eftersom vi ändock ser konfirmander varje år vid gudstjänster och mässor så kan man ju så smått undra var de tar vägen efter det att konfirmationen har varit. Men det är väl ingen som vet men i kyrkan är de åtminstone inte.

Den slutsats man då kan dra om konfirmationen inom Svenska kyrkan i Älvsbyn är att det inte främst är guds ord som lockar utan resan till Medelhavet. Dessutom har jag alltid funderat på varför man skall konfirmera sig i 14 till 15 års ålder eftersom det i den åldern är mycket annat som lockar.

Det kanske vore bättre att vänta till 18-19 årsålder men då finns väl inga ungdomar kvar eller så har de skaffat sig ett eget liv och då är tanken på konfirmation inte aktuell längre. Men det är kanske så att guds ord inte lockar våra ungdomar längre utan då är det roligare att leta efter låtsasfigurer i sin iphone eller sitta vid datorn och spela spel eller göra något annat.

Men hur skall man kunna förmedla det kristna budskapet som ju faktiskt slutar med att vi får en ny himmel och ny jord där bara de rättrogna blir kvar och alla andra har gått under.

Är det ett sådant budskap som människor i den sekulära staten Sverige vill höra, och om inte hur skall då svenska kyrkan kunna förpacka budskapet så det kan accepteras.