krafttag konfirmation
Ha så kul! Var nu inte negativ!
Så sa madammen i mitt liv vid ½8-tiden på tisdagsmorgonen när hon gick till jobbet. Vi stod i hallen. Jag var kvar i fastigheten för att invänta att en kollega skulle plocka upp mig om 20 minuter ungefär. Jag skulle på nämligen kurs.
Vadå? Jag är väl inte negativ! Bara inte så extatisk.
Så löd mitt svar. Tyckte liksom att hennes farhågor var lite ogrundade. Men samtidigt kan jag förstå att hon sa som hon sa. Hon om någon känner ju sin surkusegubbe.
Men jag var faktiskt inte ingångsnegativ när jag for till Skellefteå för två dagar med temat Krafttag konfirmation. Och jag är inte utgångsnegativ heller. Det var bra. Helt OK. Det som var.
Vi var 190 anmälda. Det betyder 170 på plats. 10% är ju sjuka, vabbar eller annat. 170 personer från hela Luleå stift. Det är en massa folk. Ett krafttag.
Vi var fyra från vår församling. Fast blev tre – en vabbade. Och det är ett krafttag på vår lilla kant. Hela den del av arbetslaget som har hand om konfirmander och ungdom var anmälda – en fritidsledare, en församlingspedagog, två präster.
Det fanns andra församlingar som verkligen spände sina viljemuskler. Från Nederluleå kom inte enbart dem som operativt har konfirmander utan en hel drös pedagoger, präster inklusive kyrkoherden, ett par förtroendevalda, en diakon, husmor och säkert fler. För att saken är viktig.
Vad fick vi oss till livs?
Föredrag och presentationer kring ungdomars situation, barn och tonåringars tänkbara plats i församlingen och annat. Föreläsarna från Kyrkokansliet i Uppsala levererade – skamligt hade väl varit annars. Och i de korta pauserna blev det tillfälle att surra med folk i samma läge som en själv och med samma brottningar.
Det blev egentligen inget nytt. Det hade jag egentligen inte heller väntat mig. Men det blev en påspädning och en uppdatering av frågor och ämnen jag varit med om att möta i 35 års tid, under flera år dessutom inte bara som kursdeltagare utan som medarrangör: Hur rekrytera? Vad är ett bra innehåll? Hur koppla ihop konfirmander med församlingens gudstjänster? Hur gå vidare efter konfirmationen? Hur arbeta innan?
Sånt har ju alltid pratats om lokalt. Och regionalt. Skillnaden är kanske den att nu brassar också nationell nivå på med ett arbete utifrån en motion för några år sedan (skriven och antagen utifrån alarmsiffror som visade att konfirmandseden sjönk kraftigt).
Men problemen är likadana – i princip.
Men visst är det ändå lite andra aspekter nu än i början av 1990-talet då Luleå stift – jag var Stiftsadjunkt då – genomförde ett omfattande kurs- och fortbildningsprojekt i samma anda? Jo,lite annorlunda är det.
Internet fanns inte då som resurs eller black om foten. Tiden var inte heller riktigt lika konsumistisk och individualistisk som nu. Pressen på tonåringar att tidigt välja och vårda sig själv som varumärke inte lika stark. Men annars är det sig likt – typ.
Och det är fortfarande marigt att koppla samman konfirmander med Svenska kyrkans vanliga gudstjänster.* I den saken får jag ett litet intryck av att man nu på många håll de facto gett upp. Och definitivt blir intrycket att proppen i saken nu som förr är de som har ansvar för gudstjänsterna, alltså prästerna. Det är bittert att behöva säga det men det är lika fullt sant. Vi präster är problemet! Men är vi problemet är vi också en del av lösningen. Faktiskt.
Det finns präster som inte kan finnas med i bullrig ungdomsverksamhet. Hörselnedsättningar och annat gör att det inte funkar. Det är OK.
Det finns präster som säger sig inte ha tid att finnas med bland tonåringar. Den anledningen synar jag! Är det verkligen tidsbrist? Och i så fall utifrån en absolut nödvändig prioritering? Eller är det helt eller delvis en fint formulerad täckmantel för en annan sak – att man rätt upp och ner inte vill? Och att inte vilja är riktigt ynkligt!
Jag tror att kåren behöver rannsaka sig här. Och jag tycker faktiskt man inte skall antas för prästvigning om man inte förbinder sig att arbeta med målgrupper av alla åldrar. Mig veterligt är det ingen som genom motion till Kyrkomötet föreslagit en sådan utmanande gallring,men handen på hjärtat: Är det inte en sak som är ofantligt mycket viktigare än att motionsvägen söka framtvinga ”renlärighet” när det gäller att viga par där bägge är av samma kön?
Mycket finns att säga om och utifrån Krafttag konfirmation. Detta var några funderingar på kvällen dagen efter hemkomsten från en tvådagarskurs där jag inte var äldst. En deltagare var född 1952, en tidigt på året 1953. Sedan kom jag – surkusegubben.
* Här finns en skillnad till. På 1980-talet betydde vanliga gudstjänster ungefär samma sak land och rike runt. Så är det inte längre. Gudstjänstlivet är spretigare – men problemet kvarstår i alla fall.
