stigstrombergsson

Nu har då Påven varit i Lund. Jag har inte följt allt i alla detaljer men en del har jag snappat upp. Jag  tror mig förstå ytterligare en del. Kanske.

Jag tror faktiskt att det skett ett avstamp. Romersk-Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet har arbetat teologiskt i ett halvsekel för att komma vidare i ömsesidighet, i att förstå och att vilja gå gemensam väg. Sådant betyder mer än man tror – tror jag.

I vår kultur löser vi inte saker på det sättet – jag menar nu samhällskultur. Som ideal finns nog dialog och samsyn men många gånger verkar det i praktiken annorlunda. Man agerar som att det blir viktigare att få rätt än att finna det som är rätt. Man gör hellre lätt än rätt. Enkel majoritet och gallup ger riktning och prioritering. Situationen för dagen dominerar över både vad som varit och vad som kan tänkas komma. Beslut tas snabbt och populistiskt. Sveriges hantering av det som kallas ”flyktingkrisen” är ett exempel.

Tyvärr färgas Svenska kyrkan ofta av den andan. 

De femtio åren – också jag tycker det är en långbänk – leder till beslut om vägen framåt. Man har sett på historien för att se om den kan ses på ett annat sätt än det invanda. Och lyckats. Gemensamma mångsidiga dokument är resultatet.

Man har också sett på samtiden – regionalt och globalt – och når samsyn i att beskriva situationen både i världen och i kyrkorna. Saker som fred, fattigdom, förtryck, befrielse och annat är också kyrkornas saker. På något sätt anar jag att den riktning biskop Oscar Romero i El Salvador sa, han som föll offer för en högerextremistisk dödspatrull: Kyrkan måste göra ropet ur misären till sin bön. Kyrkan finns, som Jesus och som hans fortsättning, i världen och för världen.

Och man ser framåt. Alltså att vägen går vidare, vägen mot ett angivet mål.

Utifrån detta ger kyrkorna sig själva fem uppmaningar. Att de kallas imperativ betyder att det är mer än uppmaningar till vad man bör eller skulle kunna göra. Det handlar om skall göra.

I sammanfattning handlar de fem imperativen om detta:

1. Att alltid börja i enhetens perspektiv, inte i splittringens.
2. Att ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andra och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.
3. Att förpliktiga sig till att söka synlig enhet och tillsammans utveckla närmare vad detta innebär i konkreta steg.
4. Att gemensamt återuppväcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.
5. Att vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och tjäna i världen.

Och efter imperativen denna summering: Det som förenar oss är mer än det som skiljer oss. Många av våra medlemmar längtar efter att ta nattvarden vid samma bord. Vi längtar efter att såret i Kristi kropp ska bli helat. Vi manar alla församlingar och kommuniteter att var modiga och kreativa, glada och hoppfulla i den stora resa som ligger framför oss.

Detta kan låta uddlöst, kanske perifert. Men så är inte fallet!

Det är stora grepp och allvarliga krafttag – i världen och för världen.

Och tecknen är tydliga på att kyrkorna inte (längre) bara introvert begraver sig i detaljer i ordningsfrågor eller individmoraliskt kring vad folk gör med vem och hur i sängen. Kyrkorna är större än så, mer vidsynta än så, seriösare än så. Svenska kyrkans ärkebiskop och Stockholmskatolska biskop visade detta tillsammans.

Men svenska journalister hade bara två spår på sin skiva: kvinnliga präster och sex.