stigstrombergsson

Det ordet finns inte. Annat än i rubriken härstädes. Och jag har grubblat mig blå över vad jag skall kalla det som hände förra veckoslutet, inte sistlidna helgen. 

 

Det var dop då. Av en lite kille. Sådana som du, noble Bloggläsius, vet att det finns flera stycken av. Alltså en sån som för några månader sedan vid födseln vägde ca 3½ kilo och var ungefär en halv meter från fontanellen till hålfoten. Siffror som hade varit perfekta om det gällt fångad fisk.

 

Den förra helgens aktuella lille kille föddes dock inte i en ”normalsekulariserad” svensk miljö. Föräldrarna – och de två syskonen – är kristna från Syrien. De är inte konvertiter här i Sverige. De kommer ur den Syrisk-Ortodoxa kyrkan med syrianska som gudstjänstspråk – och till en del samtalsspråk. Här har de beviljats asyl, gått SFI och lever nu och för framtiden som nysvenskar i vår församling.  

 

De ville döpa sitt tredje barn. Här. Av mig – vi känner varandra.

På min fråga om de hade eventuella önskemål var första svaret Du gör som du brukar göra. Vill inte ställa till med besvär – typ.

 

Men jag tycker besvär är kul. Och var nyfiken. Letade därför – googlade – efter uppgifter om hur dop går till i deras kyrka i det gamla landet. Min plan var att hitta sådant på svenska eller engelska – inte syrianska. Bara för att se, kanske också i dopet göra något de tycker är viktigt.

 

Den som söker den finner säger Jesus. Sant när man googlar.

Jag fann i pdf-format dopordningen i tvåspråkig uppställning. Svenska och syrianska. Och skrev ut densamma.

 

Sedan jag räknat bort lite förord och någon sida med kanoniska regler samt tagit bort var annan sida – de syrianska – satt jag med ett dopritual på 45 sidor med en massa Bibeltexter, oljesmörjningar, vattenvälsignelser, demonavsvärjningar och annat. Det var Guds Ord och inga visor rakt igenom och i parti och minut, ingen lättsam svammelteologi om barnen främst som värdefulla och välkomna små änglaunderverk. Gediget så det förslår!

 

I 1986 års svenska dopordning* finns en Befrielsebön som lyder: Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans/hennes namn i Livets bok och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid.

Sedan kan prästen fortsätta: Tag emot korsets tecken + (på din + panna, på din + mun och på ditt + hjärta). Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge.

 

Detta är liturgihistoriskt en rest av en urkristen exorcism. I vår kyrka finns en del präster och prällater som ibland ifrågasätter och diskuterar om den svartsynen är lämplig. I det syrianska dopritualet är det inget tjafs. Avsvärjandet av den onde och allt han står för samt utdrivandet av densamme tar tre sidor! Liturgin är i ett tonläge så skarpt att inte en djävel vågar sig tillbaka.

Det är den kyrkans tro. Så ber och gör man. Enligt som du ber, så tror du.

 

Jag läste igenom, funderade och ortodoxifierade vårt vanliga dop så det blev på följande sätt:

• På enkel svenska – alla närvarande var nysvenskar – inledde jag med att berätta om dopets sammanhang och betydelse. Gud vill att alla skall vara förenade med Gud – något som alltså inte är där automatiskt. För att skapa det förenade sig Gud med människan som Jesus. I honom kopplas Gud och människa ihop. Och Jesus sa att vi genom att döpas skulle kopplas ihop med Honom – som är kopplingen till Gud.
• Barnevangeliet i vanlig ordning liksom namnfrågan.
• I Befrielsebönen smorde jag den lille gossen med olja.
• I Dopbönen över vattnet – nu i bunke stor nog att helkroppsnedsänka pojken – hällde jag lite olja samt blåste på ytan vid orden Sänd ditt Ord och din Ande – blås– så att han som nu skall döpas i detta vatten blir renad från syndens skuld. När bönen var bedd deklarerade jag: Detta är välsignat vatten!
• Gemensamt bekände vi tron i den nicenska formen! Den reciteras av prästerna i Syrien men vi sa den gemensamt.
• Faddrar** och föräldrar fick den vanliga frågan: Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?
• Då Ja! var svarat kläddes den lille av sina vanliga kläder och jag döpte som första bilden visar. Rejäl badning! Han sa inte ett pip.
• Sedan upp på skötbordet. Under utvidgade böner motsvarande vårt enkla Livets Gud, uppfyll NN med din Ande, och hjälp honom att dag för dag leva i sitt dop smordes hans huvud, mun, hjärta, öron, armar, rygg, händer, ben, fötter osv innan han fick ny blöja och kläddes i vitt.
• Jag höll mitt ”vanliga” doptal om betydelsen av vad som hänt.

 

Jag har snart varit präst i 40 år. Under drygt halva den tiden har jag haft andra uppdrag än att som församlingspräst fira Dopgudstjänster. Knappt 20 år sätter ändå sina spår och håller kanske fast i etablerade invanda tanke- och ordmönster. 

Med det här dopet fick jag en injektion! I tanken alltså. Och i dopteologi. Om vad man kan göra – blåsa på vattnet till exempel. Andra har säkert fått sådant före mig så jag är inte unik alls. Men nu var det min tur att lära mig något och reflektera på nytt – utifrån en urgammal dopordning.

 

Om man sedan får göra ett lutherskt dop så att det ser ortodoxifierat ut, blir luthrordoxiskt, är en annan sak. Det har jag inte ens brytt mig om att ta reda på. Skulle det behöva prövas är det (något för) ett annat kapitel. 

 

---

*  Hur ett ”normaldop a là 1986” formas kan man säkert hitta på nätet. Eller i en Psalmbok.

**  Det var gudfadern (tillika farbrodern) som bar. Det var ju en pojke. Hade det varit en tös hade det varit gudmodern (tillika ingift faster).