stigstrombergsson

Jag brukar köra bil. En sak som inte för ett ögonblick gör mig unik. De flesta med åldern inne kan och får köra bil – fast en del inte kan eller borde få. Och de som inte har körkort hånas förutsatt att orsaken inte är ett funktionshinder av något slag – synskada till exempel.

Det finns tre saker (minst) jag måste hålla reda på när jag kör:

Vägen framför, sträckan bakom och fordonets position. Gäller stort som smått.

• Vi startade i Älvsbyn! I morse! Innan skruttet skott sig!
• Nu är en tredjedel kvar. Det är några timmar.
• Vi är bara/redan i Syndsvall.*

eller:

• Viltstråk och tjälskador. Två skyltar! Samtidigt!
• Vad jagar oss? Vad körde jag på?
• Nedrans spärrlinjer!

Det händer att jag använder bilkörning som bild när det gäller att sätta mål och göra planer – det blir lite kyrkverksamhetsinriktat nu. Jag driver då tesen att huvuduppmärksamheten rimligen måste vara genom vindrutan. Visst hör koll i backspegel också dit men kör man framåt genom att kolla var man nyss befann sig blir det väldigt trevande. Och har man inte reda på var man faktiskt befinner sig blir det riktigt råddigt.

Nästa år blir det ett så kallat Lutherjubileum. Det är då 500 år sedan munken grävde i garaget efter hammare och spik för att anslå sina 95 teser om avlaten. Den händelsen brukar anges som starten av reformationen. Ska det få uppmärksamhet? Och om så: Hur?

Jag tror att en del backspegel är av nöden. Men bara en del. Självklart skall man veta var man startat och vilken väg som körts – och var man kanske gjort ett felaktigt eller åtminstone onödigt vägval. Nog är jag historienörd men att på min metaforiska resa söderut kommen till Syndsvall strängt fokusera på trafiken sådan den var i Skellefteå är dock bara måttligt begåvat. Jag tycker därför – detta är ett exempel – att allt för mycket krut inte skall spillas på att göra historienostalgiska 1500-talsgudstjänster eller liknande.

När de nykonfirmerade Älvsbyungdomarna på försommaren åkte buss till Arlanda för att ta flyget till Samos satt jag vaken vid ½3tiden på natten. Jag kunde då till min fasa konstatera att vi befann oss långt ute i moraset. I alla fall enligt vad den blå pricken på bussens GPS-skärm visade. Men över axeln på föraren såg jag genom vindrutan hur E4-an avverkades i 100 km/timmen – fast pricken visade att vi var någon annanstans.

Jag fattade nog vad det var frågan om men uppmärksammade i alla fall honom på att vi enligt kartan uppenbarligen var i skogen.

Gammal GPS i den här bussen! blev hans (väntade) svar.

Bra att du följer verkligheten och inte kartan, tyckte jag.

Och den filosofiska frågan kan ställas: Kör vi efter gamla kartor?

Tänker vi och uppfattar vi situationer med deras möjligheter och begränsningar utifrån 25 år gamla – eller ännu äldre – inte längre aktuella kartbilder och mätmetoder?

Det finns många saker som får mig att tänka så. Är det, som exempel, rimligt att när dopen blir färre (men större) och att många nu inte ens känner till Tryggare kan ingen vara ändå göra som vi förr brukade göra? Eller vid begravningar där ibland 80 personer inte sjunger en ton?

OBServera att jag nu inte klandrar folket som är där!

Det jag funderar över är hur vi har det med vår GPS, vår samtidsanalys.

Men det viktigaste är: Man skall också veta vart man ämnar sig! Och styra dit!

Det räcker inte med att det är kul att åka och att gemenskapen i bussen är fin. Eller att man har en modern buss med internet. Eller Bluetooth i bilen. Man skall veta vart man ska också. Man måste se genom vindrutan.

Många gånger är det knepigt. Tongivande personer – anställda, förtroendevalda, andra – kan märkligt nog vara väldigt obenägna att se framåt. Det är ju bra i bussen eller Jag minns när vi var i Skellefteå blir lätt dominerande reseperspektiv.

Luther såg framåt!

Han ville att framtiden skulle vara på Rätt väg. Alltså den rätta vägen – inte den lätta, lämpliga eller för tillfället med hänsyn till opinioner och politiska realiteter mest framkomliga.

Luther såg bakåt!

Så fann han den Rätta vägen man behövde åter-forma sig till. Inte som ett romantiskt tillbaka-blickande utan som lägesanpassad körning.

Bilden?

Vi berikar vårt hus med fiber. Det betyder vassare internet med nya framtidsmöjligheter som i praktiken mest innebär att jag och min ett år yngre primärhustru kommer att kunna få patienserna i datorn att gå ännu fortare. Men den gamla klipparen inköpt 1959 för gräsmatta i Luleå fungerar utmärkt på den lilla begränsade yta vi har framför fastigheten.

*  Tangentbordsfeltryckning skapade det ordet. Djupare mening?