stigstrombergsson

Första söndagen i Advent 2016 var en historisk dag i Älvsby kyrka.

För första gången under min överblickningstid – kom till församlingen och samhället 1978 – firades gudstjänsten kl 11 med Mässa. Eller Nattvard som det också kallas. Så har det inte varit förr.

Och jag tycker det är bra!

Mässa skall dukas varje söndag!

Till våren, i och med början av Fastan, blir det två år sedan söndaglig Mässa infördes i Älvsby kyrka. Det var på förre herdens tid. I ett halvårs tid innan dess hade vi till en del hittat annan musik för gudstjänstliturgin än vad Kyrkohandbokens olika serier kunde erbjuda. Lättsammare musik – typ. Men med samma – OBS: samma! – innehåll.  

För drygt ett år sedan flyttades också rent fysiskt barnens plats i kyrkan från ett bord i lekhörnan nere under läktartrappan fram till koret. Där har de små suttit och ritat, alldeles invid till exempel mig när jag haft i uppdrag att leda gudstjänsten och förkunna.

Beslut togs då också om att söka starta söndagsskola under gudstjänsttid. Utifrån vilka resurser som var för handen planerade vi att under våren 2016 söka, finna och förbereda ledare för den uppgiften för att starta denna höst.

Vägen fram till söndagsskola blev inte riktigt den vi tänkte men den är i alla fall ett faktum nu sedan några månader tillbaka. Konceptet kallas Skatten och är inlånat från Norge – jag tror genom EFS. Det går så till att efter första psalmen samlas barnen i koret runt en skattkista – som inte öppnas där och då. Den som leder gudstjänsten pratar inte med barnen om Gud. Tvärtom: han/hon leder i bön där alla pratar med Gud om barnen. Så går de små med ledare ner i kyrkkällaren för att jobba med innehållet i kistan. Naturligtvis återvänder de sedan för att i Mässan kunna få del av Jesus kropp och blod och – viktigt! – efter slutpsalmen berätta för oss andra om vad de utan att behöva störas av en massa vuxensnack gjort och pratat om där nere.

Så blev det första Advent detta Nådens år. Med all den tradition och allt det traditionella som många förknippar med den dagen.* Och gudstjänst skulle firas.

Då medverkar kören. 36 korister som på något sätt på grund av kyrkans arkitektur tillsamman med pianot måste trängas in i koret där barnbordet finns liksom ljusbärare, ambo och annat. Lite trångt men kul. Kören skall sjunga – självklart. Och vissa psalmer. Och barnens Skatt enligt ovan.

Och så Mässa på det – det som aldrig varit förr just den söndagen.

Dessutom sammanlyst med EFS-föreningen.

Det var en skitkul gudstjänst!

148 firare, 88 kommunikanter, 1½ timme, inga longörer, ingen seghet, tempo men inte stress. Bra!

Nya kyrkoherden som ledde alltsammans är inte överdrivet hög över havet. Från där jag satt kom hon nästan att försvinna bakom pianot till dess hon klev ytterligare några steg framåt. Innan dess såg det ut som om hon inte bara trampat lite lätt i klaveret utan näst intill helt försvunnit i instrumentet i fråga – som bilden visar.**

*  Begreppen tradition och traditionell är skojiga och lätta att förväxla. Jag sympatiserar ivrigt med beskrivningen jag en gång läste på Dag Sandahls blogg . Han påstod att Kyrkans Tradition – alltså med stort T – är döda människors levande tankar. Tradition med litet t, det traditionella, är ofta levande människors döda tankar. Inte ofyndigt alls!

**  Det finns några som menar att Mässa/Nattvard på Första Advent är ett klavertramp. Jag är inte en av dem. Jag såg ju vilka de 88 kommunikanterna var. Inte bara ”kyrk-kärna” – typ.