stigstrombergsson

Förr i världen betydde ordet post något riktigt och reellt.

Det var till Posten jag som liten gick för att få mitt brev till farbror Sven i Chicago vägt och rätt frankerat. Senare var det där man hämtade från Försvarsmakten sända rekommenderade brev innehållande hemligheter som vilken enhet jag ingick i, var jag skulle infinna mig vid mobilisering samt att jag skulle ta med mig en motorsåg*. På posten kunde man också betala räkningar, hämta ut pengar från andra samt prata med folk. Posten kom dessutom hem till dörren/brevlådan, om än ibland sent, lite postumt om man vill vitsa till det.

Den gamla riktiga Posten finns inte mer. Idag betyder ordet post något helt annat. Knyckt från latinets postum betyder det efter, senare – typ. Man kan prata om det post-moderna och post-industriella samhället där till exempel post-apokalyptiska filmer i den post-kristna västerländska kulturen tagit de medeltida kyrkmålningarnas helvetesskildringars plats. Postumt – alltså i efterskott – tilldelas utmärkelser och i barbariska länder som har dödsstraff kan till och med dödsdömda som redan avrättats bli postumt benådade – även om ingen riktigt fattar vilken glädje den till döden elektrifierade personen har av det frikännandet.

I den meningen är det nu post-påsk – tiden efter påsk.

I min förra blogg-post** (som jag publicerar innan denna för att den skall läsas nedan och sedan man läst detta) delar jag med mig av manus till den förkunnelse jag yttrade på Annandag Påsk i Älvsby kyrka. Den publiceringen är en del av summeringen och städningen post påsk.

Ett annat post-påskigt inslag var gårdagens fastighetsstädning. Då alla som besökt oss under storhelgen farit på Påskdagen krattade vi samman lejonparten vad gäller pusselbitar, Brio-tåg, klipp-och-pyssel-spill, barnstolar, sagoböcker och annat samt sopade ihop det värsta smuleriet. Den genomgripande snabeldrakningen lät vi dock bero***.

Igår när det till sist blev dags för den aktiviteten under soffor och fåtöljer rasslade det betänkligt i slangen! Det var på nedervåningen det hände.

Va! tänkte jag.

Det lät som Lego! Det har jag inte hört på mer än 10 år!

Titt i påsen gav syn för sägen. Lego-klossar igen. Små rackare. Definitivt för små för att ha varit leksaker för Tyra (4år) och Adrian (2). De skulle dessutom absolut inte plocka eller tillåtas plocka bland pyttesmå axlar och andra teknik-lego-detaljer. De högt älskade och enormt beundrade barnbarnen är helt höjda över alla misstankar!

Men med egna vuxna barn är det en helt annan sak. Hypotesen är att barnbarnens fader (26) och hans lillebror (22½****) tagit ett återfall i Legobygge men fortfarande inte helt och fullt behärskar den fullständiga hopplockningens ädla konst. Ett måga-ämne (27) finns också på listan över misstänkta.

Post-påsk har bilen fått sommardäck på. Isen på Piteälven har släppt och flyter nu flakvis nedströms. Detta är två säkra vårtecken detta lediga, varma och soliga veckoslut. Ett tredje är att snön nu helt försvunnit från hemmanets moss- och gräsytor. Bilden från förra helgen visar på årstidsväxlingen men också att sonsonen Adrian är en äkta BD-pojke som när det blir barmark helt sonika låter skotern stå kvar som trädgårdsmöbel.

*  Detta var mycket märkligt och då min militära befattning var sjukvårdare medförde det allvarliga funderingar över hur Fältskärens berättelse skulle te sig i ett modern krig.

**  Här har nog orden sin gamla postala betydelse – typ försändelse.

***  När de egna barnen var små fanns i fastigheten en med tiden helt sönderläst enkel sagobok som jag vill minnas hade titeln Ludde Lump och Snabeldraken eller nåt liknande. Snabeldrake var i den boken namnet på dammsugaren, alla luddtussars skräck.

****  Redan när han i ålder var mitt mellan den Tyra och Adrian nu har var det noga också med ½åren.