stigstrombergsson

Annandag Påsk har i Svenska kyrkan rubriken Möte med den uppståndne. Texterna är valda med tanke på det ämnet- eller så har temat satt utifrån att åtminstone en del av just de texterna av hävd använts den dagen. Vad som i just detta fall är hönan och vad som är ägget vet jag inte – och egentligen är det inte viktigt.

 

Det var Högmässogudstjänst i Älvsby kyrka på Annandagen. Det var alltså inte Mässa utan en avskalad historia med Bibelns texter och människornas bön i fokus. Jag hade fått förtroendet att leda den gudstjänsten och då dela med mig av tankar utifrån de upplästa textavsnitten. Det är mitt ”predikomanus” jag här publicerar. Det muntliga blir aldrig helt exakt enligt manus huvudtankegången i det skrivna följde jag.

 

Som Episteltext hade Första Petrus brev kapitel 1 verserna 18-23 lästs. Läs gärna den texten i en Bibel, i en Psalmbok eller på bibeln.se på nätet. Efter jag läst Johannesevangeliet kapitel 20 verserna 19-23 sjöng kören och sedan pratade jag enligt följande:

 

 

I morgon är det vanlig-dag med arbete, skola – lovet var innan Påsk – dagis och allt.

Idag, Annandagen, blir en extradag, verkligen en annan dag som gör helgerna större. På nåt sätt.

En sådan annan dag, extradag, blir som en avslutning, en summering.

Annandagen sätter punkt och vi ser det i texterna som lästes – framför allt Episteln ur Första Petrus brev och Evangelietexten från Johannes. De summerar, sammanfattar, betydelsen av vad vi firat, betydelsen av Jesus död och uppståndelse.

 

Petrus talar om att Jesus friköpte oss. Som man betalar för gisslan. Som man köper en slav fri. Och han säger att det var planerat sedan skapelsen – och att vi därför kan ha ett hopp.

 

 

Tål att fundera på...

Det är den oförmågan, oviljan, som liknas vid gisslan, slaveri, fångenskap.

 

Den människosynen är ganska negativ – egentligen. Men realistisk.

Den kärlek till andra Gud vill och Jesus predikade om räcker inte ända fram. Om man tar det Gud säger i sitt ord på allvar.

Det bästa vi förmår räcker inte. Är vi seriösa finner vi oss själva kidnappade av det onda, slavar under synden – som Bibeln uttrycker det.

 

Det är vad Jesus friköpt oss från. Med sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

Det vi liksom spelat upp under några dagar.

 

Berättelsen ur Johannes-evangeliet säger samma sak men på sitt eget sätt.

Med en enkel Jesus-replik: Frid åt er alla.

Det är på kvällen samma dag som kvinnorna på morgonen hittat den tomma graven. Jesus möter dem. Med de orden, ord som sammanfattar hur det nu blivit: Frid åt alla.

 

Eller Fred – fred med Gud.

Vi har två ord för grekiskans enda, liksom engelskans.

Fred är bättre än Frid för det säger hur det är, inte hur det upplevs.

Efter Jesus död och uppståndelse råder Fred med Gud – och ibland känns den freden som frid. Men kan finnas ändå utan att det känns.

 

Det är alltså resultaten: Du är friköpt, utlöst, har Fred med Gud.

Trots att du inte älskar dina medmänniskor som dig själva och inte Gud över allting – vilket var meningen.

 

Det är något att vila i, njuta av, tro på. Att allt är ordnat. Klart. Fullbordat som Johannes skrivit tidigare då han låter Jesus sista ord på korset vara just Det är fullbordat.

 

Här finns en risk för passivitet – faktiskt. Att vi bara låter det vara så.

Bara njuter i godan ro utifrån det Jesus gjort. Tänker: När han gjort allt behöver vi inte göra något.

Och på ett sätt är det sant. Vi behöver ju inte prestera för att kvalificera oss till Gud och Annandagen blir en annan dag för att så att säga avsluta och runda av detta faktum, sammanfatta vad Jesus gjort.

 

Men...

 

2: Annandagen – också en start Bibeltexterna visar det.

 

I Petrusbrevet kommer uppmaningen: Älska då varandra!

I Evangelietexten jag läste beskrivs det mer ingående. Där ger Jesus verkligen ord åt vad det är frågan om, vad fortsättningen blir efter hans död och uppståndelse: Som Fadern har sänt mig sänder jag er!

 

En kedja alltså. Eller en slags stafett där Jesus sprungit en avgörande sträcka och vi har att kuta nästa. Leva och vara som han i förhållande till varandra och andra, i förhållande till världen.

Just det är den Kristna kyrkans uppgift. Varje kristens uppgift. Min. Din.

 

Det började med dem som var samlade på Uppståndelsedagens kväll med att Jesus andades på dem och på det sättet gav dem Helig Ande, del i det gudomliga. För det är det det handlar om. Anden är inte en kick, inte ett känslosvall – bara. Anden är del i det gudomliga.

 

I Johannesevangeliet kommer den Anden på Påskdagens kväll.

I Lukas berättelser i evangeliet och Apostlagärningarna dröjer det 50 dagar.

Och sedan i Apostlagärningarna på lite olika sätt men också med ett huvudsätt: I Dopet.

 

Allt det är olika sätt att berätta samma sak: Efter Jesus är det de som anförtror sig till honom som har uppdraget att vikariera för honom, vara Jesus i världen, vara de som förlåter, helar och befriar andra.

 

Har du den Anden och det uppdraget? Och kan man veta sånt?

Ja – man kan veta!

Om man är döpt är det så. Krångligare är det inte. Det är dopets mening och effekt.

 

I slutet av Apostlagärningarnas andra kapitel säger Jesus-ersättaren Petrus: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva.

Och för att vi barndöpta inte skall tvivla på att det gäller också oss fast vi inte var medvetna om det när det hände fortsätter han:Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.

 

Det är dopet som ger Anden, förlåtelsen, befrielsen, nystarten som gör att allt inte stannar i själva högtidsdagen – Påsken med Jesus uppståndelse.

Dopet ger liv och uppgiften att förlåta, visa på Guds förlåtelse, också efter den stora helgens händelser – varje annan dag.

 

Amen.

 

De psalmer som sjöngs var 805, 695:4, 801, 470, 46, 155.

28 personer firade gudstjänsten – var fjärde var konfirmand.