stigstrombergsson

Vi firade Långfredagsgudstjänst i Älvsby och ett 90-tal personer deltog. Kyrkokören sjöng. Jag hade fått förtroendet att förkunna. Mitt skrivna manus är stommen till detta blogginlägg.

 

 

Textläsning Luk 23:26-49.

 

Det var en lång text vi hörde. Ändå kort med tanke på att det är sex timmars händelse det handlar om. I och för sig säger inte Lukas när på dagen Jesus gick till Golgota och man rekryterade Simon som hjälpkorsbärare – det ögonblick altartavlan avbildar – men i Markus´ berättelse som Lukas har som utgångspunkt och bearbetar står det att det var vid tredje timmen efter det att solen gått upp. Alltså vid niotiden. Och vid tretiden dör Jesus. Sex timmars händelse blir en sida i Psalmboken.

 

Det beskrivs vad som händer – i korta drag. Och fyra saker Jesus säger.

Då – till folk som var där.

Sen – till honom/de Lukas berättar för. Theofilos som betyder Gudsvän. Den Gud ser som sin vän och den som ser Gud som sin vän. Lukas berättar inte bara om något som hände 40 år innan utifrån ett historiskt intresse. Lukas menar att Jesus-orden då också sen är ord till honom själv och till honom/dem Lukas skriver till

Därför också Nu orden till oss. Vi som likt Theofilos Gud vill ha som sina vänner. Och som önskar vara vänner med Gud. Jesus säger också till oss det han sa under de sex timmarna han led på korset för vår och alla människors, hela skapelsens skull.

 

 

Han sa så till de kvinnor som klagade och beklagade sig, de som kände med honom, sörjde.

 

Det är lätt hänt på Lånfredagen att man blir rörd, att man tycker synd om Jesus. Kan ibland urarta till ren sentimentalitet. I och för sig finns det något vettigt i det, i att så leva med i Jesus lidande för vår skull att man medsörjer – fast vi vet hur det kommer att gå.

Eller så funderar man på Långfredagen: Borde jag inte känna mer? Bli mer berörd? Egentligen?

 

Då säger Jesus till oss: Gråt inte över mig! Gråt över er själva! Sörj inte över hur det går för mig, att jag drabbas. Sörj över det i och hos er som gör att jag låter detta drabba mig.

Var ni med där? Sörj över det i er som gör att jag låter detta drabba mig.

 

Dels finns det en diagnos i detta. Ni/vi/du/jag är så att Jesus behövde drabbas av det han lät sig drabbas av för att vi skulle bli Theofilosar och Theofilosor – Gudsvänner.

Och det finns en kärlek i detta Gråt över er själva. Samma kärlek som gjorde att han själv grät över människorna, det Lukas berättat ett par kapitel tidigare. Gråten över människorna är Guds gråt. Gråt den!

 

 

De orden är inte till oss. Men om oss. Då gällde de han som höll i hammaren, soldaterna, de upphetsade åskådarna, de som dömt honom, Pilatus, Stora rådet – alla.

 

Och de visar vad Guds son Jesus främst gör – skapar förlåtelse! Och hur Gud är, vad Gud vill med oss Förlåta! Till och med den som inte bryr sig. Så total är Guds förlåtelse! Som gäller alla! Allt! Du, dig, han, hon, jag, mig.

 

Det är Långfredagens stora gåva till oss som firar gudstjänst i Älvsby kyrka. Det att Jesus ber för oss: Fader, förlåt dem. De vet inte vad de gör.

 

 

Orden till en av de äkta brottslingarna. Som är den enda människa i Lukasevangeliet som tilltalar Jesus med enbart ”förnamnet”, utan titel.

 

Idag skall du vara med mig i paradiset. Det säger Jesus också till oss. Dig. Mig. Nu. Idag!

 

Två betydelser:

 

Det var just den dagen, den dag Jesus dog, som vägen till paradiset, vägen till Gud öppnades.

Det är betydelsen av Jesus död. Då försvann hindret. Just den dagen och på den platsen, genom Jesus död, hans betalning, hans kamp, hans offer, hans kors skapades ett med mig i paradiset.

 

Men det handlar också om den 18 april 2014. Idag är det idag Jesus säger till dig och mig: Idag är du med mig i paradiset.

Fast vi är ju här? Och det är ju minsann inte paradiset! Det är sant.

Men ändå är vi samtidigt där. Vi hör dit. Vi är ”folkbokförda” där. Medborgare där. I paradiset. I himlen. Hos Gud. Det är effekten av Jesus död och uppståndelse – vi vet ju om den. Det säger han oss i sitt ord, i löftet.

 

Tre repliker av Jesus som visar oss Vägen, som visar oss Guds kärlek.

 

Jesus säger en sak till. Till Gud: Fader, i dina händer lämnar jag min ande.

 

När Jesus säger det är det klart. Då har han utfört sitt uppdrag och han ber den fromme judens aftonbön. Psaltaren 31. Be/läs hela den hemma.

 

Gör Jesus bön Fader, i dina händer lämnar jag min ande till din egen! Där du sitter. Och om en stund – sedan kören strax sjungit – då man här framme kan bli stilla inför korset. Och kan tända ljus. Inte som vi mest brukar ljus ”för egen del” utan för Jesus – han som genom sin död ger oss livet.

 

Lånar vi Jesus bön Fader, i dina händer lämnar jag min ande blir den till en ”omvändelsebön”.

Kanske har du vänt dig till och beslutat dig för Jesus många gånger. Gör då med orden Fader, i dina händer lämnar jag min ande det en gång till. Kanske har du inte tidigare ”ordentligt” tagit det beslutet. Gör då det!

Jesus ord Fader, i dina händer lämnar jag min ande är bra ord att använda när man omvänder sig till Gud som på det sättet älskade världen att han sände sin egen son så att var och en som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Amen.

 

 

Om gudstjänsten kan vidare sägas att den började utan klockringning med att kören sjöng Ave verum Corpus. Psalmen 137 sjöngs gemensamt innan vi bad en Botpsalm/Syndabekännelse och fick förlåtelsen. Textläsningar av Jes 53:1-12 och Fil 2:6-8 varvades med psalmerna 144:1-3 och 442. Efter evangeliet från Lukas sjöng kören Var du där, jag predikade och kören sjöng Jag gick idag. Som gensvar på det Jesus gjort följde Trosbekännelsen och Bön inför korset med möjlighet till ljuständning under det att kören sjöng O Guds lamm. Vi bad en Förbön, Fader vår och gavs Välsignelsen innan slutpsalmen 38 och körens sista säng Jesus för världen.

 

Efter gudstjänsten gick ca 35 personer den Korsvandring jag nämnde i förra inlägget och via en rejäl omväg avslutades den på EFS. Där sjöng vi psalm 358 och lyssnade till slutet av Långfredagsberättelsen i Luk 23:50-56. Jag delgav några tankar innan vi bad och avslutade med psalm 38 på nytt. Det jag sa på EFS var:

 

 

Nu är Jesus begravd. Det berättade texten.

Vi har vandrat genom händelserna två varv. Kyrkan. Promenaden. Här.

 

Om kvinnorna sas att de tillbringade tiden i stillhet. Så stod det. Så gör lärjungar.

Gör så. Sök att under resten av denna dag, rentav i morgon, vika tid till att fundera kring Jesus, Guds kärlek. Fördjupa dig i händelserna. Igen. Gråt gärna lite över dig själv. Vila i förlåtelsen och förlåt andra. Var trygg i att du hör till paradiset.

 

Och bär korset. I kyrkan började texten med att nämna Simon från Kyrene, medkorsbäraren som gick efter Jesus. Försoningsmedhjälparen om man så vill. I Jesus spår.

Så gör också lärjungar. De följer, försonar, helar den värld Gud älskar, den värld Jesus bar korset för.