stigstrombergsson

Ett tidigare inlägg hade rubriken samos V – kyrkovalett. I slutet av det inlägget skrev jag detta om det jag just då skrivit: När jag började skriva var min tanke att på ett krystat sätt få det att handla om kyrkoval här på Samos men av inläggets längs ser jag att det måste anstå till en senare skrivning – alltså kyrkovaletvå eller kyrkovaletre.

Detta är inte ens kyrkovaletvå.

Den sista förra månaden tillkom sedan bloggposten samos VI – taxfree. Sedan har det varit helt skrivlöst när det gäller kategorin Speciella resor – och även annat. Orsaken är inte en allmän bedövning och mentala sviter efter taxfree-handeln – om nu någon till äventyrs trott det. Det är bara skrivklådan som vägrat infinna sig. Massor har hänt som jag kanske återkommer till. Men bara ett blogginlägg har tillkommit sedan vi kom hem, det förra om att ungdomsgruppen startar upp för hösten.

På Samos – i tanken är jag tillbaka där nu – startade jag tidigt i ottan dagen efter den örontur jag redan berättat om. Gick strax före sju på en tvåtimmars morgonpromenad i gryningsljus. Norrut från hotellet några kilometer ut på en udde. Där svängde vägen österut men jag fann det för gott att svänga tillbaka.

Att gå är egentligen ett väldigt bra sätt att färdas. Man hinner se så mycket. Och höra en massa. Små detaljer av alla slag vad gäller rikemanshus med skyltar jag väl inte förstod orden på men nog minsann fattade innebörden av, växter av olika slag, morgonpigga hönsfåglar, bara lite trafik etc. Cyklar man blir det ungefär samma sak så länge man inte hojjar fortare än vad en normal människa kan långdistansspringa. I lätt lunk hinner man också så att säga ”ta in” en massa. Färdas man fortare än vad kroppen själv mäktar att förflytta sig utvecklar hjärnan dock ett tunnelseende som kapar intryck. Gissar att det har en djup evolutionär förklaring. Våra sinnen går inte fortare än benen.

Efter frukost på hotellet – runt nie sådär – traskade vi på vanligt sätt in till centrum av Samos lilla stad i akt och mening att ta en buss till Pythagorio på sydkusten. Länstrafiken på Samos är inte lika turtät som hemma i Norrbotten – på vissa sträckor här, alltså – så vi hade lite tid att slå ihjäl. Av en slump hamnade vi i den enda trafikljusreglerade korsningen vi såg på hela veckan. Nödvändig att prova.

Klockan 12 gick bussen och vi följde med till en kostnad av en och en halv Europeng per person. Femton kilometer senare klev vi av och befann oss då på en betydligt mer turistfälleaktig plats än där vi bodde. Längre badplatser att bebada, antika kyrkoruiner och annan sten att beglutta, en fungerande stor kyrka att beskåda och caféer att befika. Tiden fördrevs på ett trevligt vis till det var dags för kvällens inbokade event: Båtturen!!

Jodå! Vi åkte båt. En sådan där turistguiderekommenderad tripp med mat, dryck, grekisk ganska jämmerlig musik och stjärnskådning i totalt mörker ute till havs. Vi hamnade vid ett bord tillsammans med två andra svenska par. Damerna beställde fisk. Vi lite mer fegt inställda pojkar spelade safe och tog in korv. Med vitt vin. Allt skall ju prövas! Tar nog öl nästa gång. Eller fisk.

Sedan mörkret fallit klättrade vi upp på övre däck för att i mörkret se avlägsna ljus. Vi såg den turkiska staden Kusadasi med den förort som vi bodde i när jag var på ungdomslägret på försommaren men framför allt såg vi stjärnor – alltså brinnande gasklot i yttre rymden. Massor! Vintergatan gick som ett ljust streck över himlen. Och Skorpionen! Den stjärnbilden står som högst i söder under sommaren. Strax söder om polcirkeln är det ändå ganska lågt och ljust på nätterna så den kan man inte se. Tidigare kvällar på Samos hade jag kunnat skönja den trots allt skräpljus som stadsbebyggelse bjuder på men nu var det första gången jag tydligt såg den konstellationen – som det heter på astronomiskt finspråk. Häftigt!

Vi 23-tiden var vi i hamn. En buss tog oss tillbaka till Samos stad för en natts sömn innan en ny dag.