arbetsdisciplin?

Det var ett tag sedan jag skrev. Noga räknat en knapp vecka. Det var fredag 4 jan på eftermiddagen som jag lade ut min andra text-gåta, den om ett av Jesu sju ord på korset. Förra inlägget alltså. Och innan dess hade till föregående inlägg ett litet kommentarsamtal ägt rum kring ett mer banalt textproblem: Vilken presentationstext hade jag författat och vilken blev publicerad? – typ.

Innan jag (kanske) återkommer till detta vill jag filosofera lite smått kring rubriken. Arbetsdisciplin alltså. Har jag sådan? Nu?

 

Det är ju nu så att jag är på arbetet och arbetar men skriver ändå på denna min privata icke jobbrelaterade blogg. Får jag göra så? Är inte det mygel? Av samma sort som om jag skulle just nu på arbetstid ringa min bilverkstad och resonera kring varför de inte kan fixa till den lysande varningslampan på min bil? Eller kontakta ett försäkringsbolag eller internetbeställa från Bokus eller IKEA eller kolla Facebook eller något annat privat? Får man göra sådant på arbetstid?

 

Och omvänt: är det OK att hålla på med arbetsrelaterat jox när man inte arbetar? Alltså på kvällar, semestrar, veckoslut? Om man nu har lediga veckoslut.

 

Varför denna tankeverksamhet på tomgång?

 

Jo – såhär är det: Jag sitter skrivvakt.

Skrivakteri förekommer i skol- och utbildningssammanhang nämligen. Ibland. Och det är ju faktiskt en konkret arbetsuppgift att sitt i en knäpp tyst lokal och bara se till att folk inte hjälper varandra eller på otillåtna sätt hittar genvägar till att lösa problem de fått. Snacka om att det är tyst i klassen.

 

Själv är jag ingen vän av prov! Det betyder inte att jag tycker prov alltid och allomstans är onödiga. Bort det. Det betyder bara att jag själv bara oerhört sällan använder det i min egen undervisning. Menar rätt och slätt att det gissningsvis finns vettigare eller i alla fall roligare sätt att lära sig än att jag som lärare ägnar 1-1½ timme åt att utforma ett test, sedan en timme åt att under tystnad låta ett gäng göra testet, 3 timmar åt att rätta det samt slutligen en timme åt en eftergenomgång. När jag undervisar i Religion eller till Svenska kyrkans grundkurs ger jag därför inga prov*.

 

Med Svenska för invandrare är det en annan sak. Där finns prov och så måste det nog vara. Snillrikare personer än jag vet hur man på ett så bra sätt som möjligt lägger upp sådan inlärning. Jag duger inte till det. Men till att vara skrivvakt duger jag. Faktiskt. Hade själv inga lektioner denna torsdagsförmiddag och har därför hoppat in som någon sorts övervakare av tid och tystnad så att de lärare som faktiskt begriper vad de gör kan fortsätta arbetet med dem som inte gör testet.

 

Jag jobbar alltså med att vakta. Arbetstimmarna tickar in bara genom att jag sitter där jag sitter. Skulle jag stelt stirra framför mig och göra ingenting är det ändå arbetstid. Om jag skulle läsa något jobb-relaterat – vilket jag också ska göra – skulle det inte bli dubbel arbetstid. Blir det då mindre arbetstid om jag skriver på min privata blogg? Om arbetet? Bland annat? Som nu?

 

Som präst – kanske som präst av den gamla stammen – menar jag att rågången mellan arbete och livet i övrigt mycket väl kan vara suddig. Det hör som till hela showen att det är så. Att vara människa är en heltidssyssla. Att vara kristen är ett livsval där man genom dopet är kallad att i ord och liv föra ut evangelium**. Att vara präst – för all del också lärare – är ett yrkesval i samklang med detta och på nåt sätt flyter då allt ihop. Livet, tiden för konkreta arbetsuppgifter, tid för annat. Ungefär som att vara bonde – vilket jag inte är – där livet och arbetet liksom vill bli samma sak. Eller att vara gift – vilket jag är 7 24 även om madammen i mitt liv just nu är på sitt jobb och jag på mitt och vi alltså inte just nu flåstirrar varandra djupt i ögonen utan bara har varandra sittandes på våra axlar.

 

Med allt detta sagt anser jag att arbetsdisciplin – det var ju rubriken – i alla fall är något viktigt. Det är ju arbetet jag lyfter lönen för och därför skall man arbeta varje minut man tar betalt för liksom att man skall ha betalt för varje minut man arbetar. Detta står för mig inte i motsats till det på-något-sätt-flyter-allt-ihop-resonemang jag ovan fört. Arbetsgivare (och medmänniskorna) har rätt till full och fokuserad insats liksom att arbetstagare har rätt att på icke arbetstid kunna logga ut och slappna av.

 

Min egen arbetsdiciplin bedömer jag som god. Såsar inte omkring (så ofta) på arbetstid jag redovisar men har nog lite svårt att kliva av, att sluta tänka, att sluta att åtminstone till halvers ”vara i jobbet” även när jag är ledig. Därför blev det lite kul att just nu när SFI-eleverna skriver sitt prov ägna skrivvaktsuppdragets klockrena arbetstid till att högst personligen och privatligen blogga en smula.

 

Gåtorna i de två föregående inläggen kanske jag återkommer till.

 


*  Brukar dessutom säga detta till elever när ”mina” kurser börjar. Billigt sätt att bli poppis?

**  Fritt citerat ur vigningsordningarna för diakon, präst och biskop.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0