stigstrombergsson

 

Endorfinkickar är enligt vad folk pratar något slags välbefinnande efter en idrottsprestation – typ. Man menar (och detta på fullt allvar) att kroppen efter ha hurtat runt i svettutsöndrande verksamhet känns må förtvivlat gott. Dessutom verkar det vara så att ju mer blodsmak man känt under själva hurtandet desto kraftigare endorfinrus njuter man av efteråt. Men sådana endorfinkickar brukar jag sällan få.

 

Ändå kan jag ana vad det kan vara – alltså välbefinnande efter det att något gått bra, efter att man någotsånär lyckats med något eller hittat något som fungerar. Så sagt blev fredag lite endorfinistisk på mina bägge halvtidsjobb.

 

På folkhögskolan valde jag att låta eleverna i lektionen benämnd Omvärldskunskap se en del av det program Vetenskapens värld som jag själv betittat måndag kväll. Handlade om hur våra sinnen uppfattar, tolkar, förstår och missbedömer omgivningen. Alltså om hur våra hjärnor fungerar och inte.

Det blev kul. När elever efter lektionens slut i korridoren hörs diskutera lektionens innehåll känner jag mig lite endorfinisk. Och det skulle bli mer. På andra jobbet.

 

I församlingsgården mötte ett femtiotal personer upp vid trettontiden för att lyssna till biskop Thomas från Egypten. Jag åkte dit på att tolka hans engelska till svenska vilket är ett kvalificerat riskuppdrag som faktiskt är svettigare än man tror. Det mariga är ju att det är en minoritet som behöver tolkningen och åtta eller nio av tio förstår tillräckligt mycket engelska för att inte behöva någon som översätter. Dessa tvåspråkiga fattar när jag som översätter inte fattar och det kan bli pinsamt. En enklare situation vore ju om ingen förutom tolken förstår vad den som blir tolkad säger.

Biskopen pratade i cirka en timme. När jag nyss läste bloggkompisen tobbe lindahls inlägg Dilemma förstod jag att det biskopen sa i Luleå var ungefär samma sak som han sade här och som jag fick översätta.

Efteråt kände jag mig faktiskt ganska duktig. Att några av konfirmanderna mötte upp och var fascinerade spädde på saken så jag blev nästan endorfinhög.

 

Igår endorfinades det dock massor, helt utan ansträngning och helt frikopplat från arbete. På ett krystat sätt intalade vi oss – madammen och jag – att vi hade ett nödvändigt inköpsärende som tvingade oss till Luleå. Ärendet tog 20 minuter och den dolda agendans punkt kunde tas fram: leka ett par timmar med barnbarnen Tyra och Adrian. Tyra tog farmor med sig in i sitt rum och stängde dörren. Adrian lekte med farfar. Mycket välbefinnande.

 

Idag har jag predikat och celebrerat Mässa på EFS här i byn.

Kanske kommer predikan i ett separat inlägg – måttligt endorfinisk.