nådens gåvor 2

Det var gudstjänst idag i Älvsby kyrka. I förra bloggposten berättade jag om att den skulle bli och inbjöd – liksom på Facebook – till något av en tankesmedja i saken. Tänkte att om flera hjälps åt blir det lättare slå huvudet på spiken – typ.
Någon massrusning av tankar blev det inte men trägen vinner. Jag kommer framledes att fortsätta att bjuda in och uppmana till att ge synpunkter och annat både på gudstjänster som skall bli av och sådant som varit.
 
I vart fall blev det så att jag och musikern spånade kring texterna och temat jag nämnde i förra inlägget. Med det i ryggen satte hon upp ett förslag till vad vi skulle sjunga. Jag tycker det är bästa vägen. Musikern kan ju musiken mycket bättre än jag och är då den av oss som är mest lämpad att tänka musik och i den vevan komma med förslag och tankar inför förkunnelsen. Den är jag sedan i min tur tränad att jobba speciellt med och har huvudansvaret för.
 
De psalmer som sjöngs blev 790 som ingångspsalm, kyrie 695:4 sjunget av musikern, 10 som lovsång, 61 som gradualpsalm, 721 efter förkunnelsen och 89 till sist. Sedan evangeliet blivit läst förkunnade jag ungefär enligt denna fusklappstext:
 
 
Nu har vi hört det Bibeltexter som vi/jag skall fundera kring idag när temat är Nådens gåvor. Är det någon som har en fundering redan nu? [….]*
 
Vi lyssnar till en musiksnutt – lyssna noga. [känd melodi men felspelad ”uppåt” i tonskalan]
Vad var felet? […]
Stort fel? Litet fel? Hur många toner fel – i % räknat? Allt fel? Några fel gör allt fel!
Vilken tanke i vilken av texterna tror ni det var en illustration av? Det skulle jag kunna tala om men jag vill reta er med att fundera själva. […]
Början av episteln!
 
Problemet i församlingen i Rom som Paulus skriver till är tydligen det att en del sticker upp, gör sig för stora, sätter Jaget före laget. Det ligger bakom orden Ha inte för höga tankar om er själva…
 
Men ser man till fortsättningen handlar det inte bara om en sur kommentar att ingen skall få sticka upp eller sticka ut.
Det handlar om att fungera ihop med olikheter.
Där varje persons förmågor och gåvor skall vara till för alla.
Där varje ton skall stämma med melodin.
Inte så man är lika – entoniga – utan just som olika med de gåvor man fått.
 
Och så ger Paulus exempel: profetisk, tjänande, undervisning, tröstande, frikostighet, nit, glad och generös barmhärtighet. Det är exempel på Nådens gåvor.
Men problemet i Rom var att man svällde över, tänkte för högt om sig och just sin gåva, stack upp.
 
Nu en ny melodi – samma men på ett annat sätt. [felspelad ”nedåt” i tonskalan samt med en och annan utelämnad ton]
Vad var felet nu? […]
Och vad kan jag/man/ni tänka kring det? […]
 
Jag tror det är mer likt vår situation – faktiskt. Inte att vi sväller över och sticker upp utan att vi håller oss (och andra) nere, drar oss undan. Vi brukar prata om ”Jante-lagen”, detta att man inte skall tro att man är något, att man inte vill synas. Ibland säger vi att det är typiskt svenskt. Vi är inte stolta över den där ”Jante-lagen” – men vi följer den gärna. Och tänker:
Det gör inte så mycket om jag – eller en och annan annan – inte finns med eller bidrar. Håller jag mig på sidan är det ju som bara jag som blir lidande – tänker vi lätt.
 
Men det är samma sak som det första – egentligen. Jaget före laget.
Och det blir samma problem – egentligen.
Helheten slutar att fungera. I samhället, i kyrkan.
 
Man kan byta bild: Hur många delar finns i en bilmotor? […]
Med så många pinaler gör det väl inget om två-tre stycken inte fungerar.
Om 5% av delarna står still borde ju i alla fall 95% av bilen rulla – eller?
 
Ni förstår, eller hur? Att inte odla sina gåvor, att hålla sig tillbaka, att följa Jante-lagen skadar mer än mig själv. Så ha inte för låga tankar om er… skulle Paulus likaväl kunna skriva. När det är svenskar och svenskkyrkliga som är adressaterna. Och om man återvänder till melodi-bilden: Var er ton! Ta er ton!
 
När Bibeln beskriver Guds skapelse beskriver den en värld i harmoni och enhet. Med massor av växter och djur och allt. Som en melodi med massor med toner.
Enheten och harmonin låg inte i att alla växter var tallar och alla djur var giraffer i massproducerade kopior av varandra.
Enheten och harmonin fanns i olikheterna. Så tänkte Gud. Och skapelsen och människan var i harmoni med Gud.
 
Detta splittrades. Gick i tusen bitar.
Det grekiska ord – Nya testamentet är skrivet på grekiska – som vi översätter till Djävulen är Diabolos. Dia betyder genom – vi har det i dia-bilder (och i diarré) – och bolos eller ballo har med kasta att göra.
Genomkastaren, splittraren, krossaren – det är djävulen.
 
Guds tanke om harmoni i skapelsen, naturen, i samhället, mellan människor och mellan människor och Gud krossades av ”han som kastar sönder”.
Allt det Gud sedan vill och gör går ut på att återskapa det som gått sönder. Ena och förena. Stämma tonerna – till rätt melodi.
 
Texten ur Gamla testamentet berättade om att Gud slöt ett avtal med ett folk med Moses som medlare och ledare. Hebréerna, israeliterna, judarna. Folket har många namn. Och de fick regler, lagar som visade Guds vilja. De reglerna och den lagen var och är nådens gåva som de följde ibland och bröt mot ibland. Men det var Guds gåva – av nåd. Samma nåd som gång på gång gav dem en ny start. Gamla testamentets böcker är egentligen berättelsen om allt detta.
 
Som ett led i att reparera det trasiga blir så Gud, när tiden är inne, en människa. Gud föds i det folket. Gud blir juden Jesus som medlare och ledare för hela världen, allt skapat. Som skall göra ett lag av en massa jag.
 
Hur?
 
Jo – först genom att skapa förlåtelse-möjlighet för alla människor.
Det gör Jesus genom sitt liv, sitt lidande, sin död och uppståndelse.
Varför Gud tog den vägen kan man fundera över men det var den vägen Gud tog. Det var SÅ Gud älskade världen! Så att världen skulle kunna bli förlåten.
 
Och då blir dagens evangelietext så viktig. Den handlar ju om förlåtelsen.
 
Det ni binder och det ni – det viktigaste – löser handlar om förlåtelsen. Avlösningen som det heter i gudstjänsten. Och i Bikten. Där förlåtelsen genom en människa löser – hos Gud. Hur? Vet inte! Men det är så.
 
Vad två eller tre av er kommer överens om… står också i linje med enandet, harmonin. Visst skall vi be själva och visst hör Gud varje enskilds bön! Men Gud verkar gilla att vi går ihop. Samordnar oss. Stämmer ihop våra toner.
 
Men när det då gnager. När något stör harmonin. När folk är dumma, elaka. Hur många gånger skall jag förlåta? Sju,va? Det är Petrus fråga.
 
Han vill verkligen sätta laget före jaget – inget snack om det.
På den tiden gällde ju Öga för öga, tand för tand så när han förslår 7 står det för många, för helhet, för generositet. Men det måste finnas ju ändå finnas gränser, tycker han. Man kan inte vara hur nådig som helst – eller?
Och Jesus svar är SÅ tydligt: 77. 70x7 står det på ett annat ställe.
 
Nådens gåva – fred med Gud, förlåtelse, samhörighet med Gud är oändlig.
Den förlåtelse vi får är total. Uppgiften att förlåta är likadan.
Och när jag förlåter min medmänniska enar jag mig ju med honom eller henne – även om vi är oense, även om vi är olika. Och tillsammans gör förlåtelsen till att vi blir som tonerna i en melodi, den melodi Gud tänkt.
Därför är förlåtelsen viktig.
 

*  Figuren […] i mina fusklappar betyder att jag aktivt lämnar rum för autentiska inpass från dem som är på plats. Fungerar för det mesta. På samma vis ramar jag in instruktioner till mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0