stigstrombergsson

Temat för i kväll är Den lidande kärleken. Den text, de texter, vi funderar kring är ord hos profeten Jesaja i Gamla testamentet. Och temat hör samman med denhär helgen.

Vi tar det bakifrån: Först den här helgen.

I morgon är det Fastlagssöndagen. Av tradition i Sverige har den inlett Fastan. Fast egentligen börjar Fastan först på onsdag till veckan, på Askonsdag som är kyrklig helgdag fast inte allmän helg med ledighet.
Men i Sverige har vi - som vanligt - tjuvstartat och låtit fastan börja några dagar tidigare. Vi har till och med infört två veckors Förfasta - söndagarna Septuagesima och Sexagesima.
Men i hela den kristna kyrkan finns tidsperioden Fastan i kalendern, det vi sjunger om i "däremellan kommer Fasta". Och fastetiden är ett arv från fornkyrkan som en förberedelsetid till Påsken, den första och största av alla kristna högtider. Den syftade till att djupare tränga in i det som händer med och kring Jesus på väg till och i Jerusalem.

Fastan markerade man genom att låta tron styra kroppen. Man åt inte vissa saker - främst kött och fläsk. Fastlagssöndagen, som egentligen borde heta Festlagssöndagen, följdes av Fläsk-måndag och Fet-tisdag som var frossardagar då man skottade i sig duktigt - smaskigt fikabröd, fet mat. På så sätt tog man farväl till köttet. På latin heter kött carne och farväl vale vilket blir carnevale. Den sedan är bevarad i katolska länder och vi kommer till veckan sannolikt att få se bilder på TV från karnevalen i Rio. Men i Sverige dansar vi inte på gatorna i bikini i februari. Vi tjuvstartar i stället fastan med Fastlagssöndagen. Och vi fuskar med fastan för vi äter smaskigt bröd i form av semlor hela tiden fram till Påsk, inte bara på fettisdagen som man som borde. Och dessutom har vi kunnat köpa semlor ända sedan Advent - med saffran i.

Fastan från Askonsdag var och är innerst en tid för självrannsakan, eftertanke, omvändelse, bot, bikt och fasta. Den var också den avslutande intensivtiden av dopförberedelse under den kristna kyrkans första tid. Den var och är - som jag sa - en förberedelsetid till Påsken, den första och största av alla kristna högtider. Den syftade till att djupare tränga in i det som händer med och kring Jesus på väg till och i Jerusalem. Allvaret i tiden markeras i kyrkorummet med färgen Violett.

Vi sjunger Psalm 135

Berättelserna om Jesu vandring till Jerusalem och hans lidande där dominerar under fasteperioden. De som var där då och som berättade det för andra kände igen händelserna med och kring Jesus. När det hände och när de berättade det och när de skrev det såg de att vissa avsnitt till exempel hos profeten Jesaja avbildade det de upplevde. Och de förstod att det profeten för länge sedan sagt syftade framåt på Jesus. Ett sådant avsnitt är gammaltestamentlig text för Långfredagen, Jesus dödsdag. Ett annat är gammaltestamentlig text för i morgon - psalmboken sid 1345. Det står hos profeten Jesaja kapitel 52:13-15: [Textläsning]

Här antyds vad som kommer senare i 53:e kapitlet om Herrens lidande tjänare. Här får vi bara veta att Herrens tjänare har eller får ett vanställt yttre och ett föga mänskligt utseende. Men många folk kommer att häpna över honom för hos honom får vi bevittna något man aldrig kunnat ana. Det man aldrig kunnat ana är en Guds lidande kärlek.

Ibland säger man Den man älskar agar man. Få är de som idag tar det som anledning att slå barn eller fruar men det har förekommit, och förekommer. Men än vanligare har tanken varit inför motgångar att man ser sådana som aga, tillrättavisning, straff från sin Gud eller sina gudar. Detta finns i många religioner. Det finns också i Bibeln. Tanken att Guds ibland omilda tillrättavisning - aga - innerst inne visar på Guds kärlek. Men detta är allmänt, kan anas hos Gud/gudar över lag och får ingen att häpna.

Det i Guds kärlek som får mänskligheten att häpna, att se något annat än den Gud älskar agar han. I stället är det: För den Gud älskar agar han sig själv. För den Gud älskar agar han sig själv.

Det är udda, det handlar om en annan Gudskärlek än den vi först tänker på. Till förmån för den Gud älskar agar han sig själv. Smaka på det! Till fömån för den Gud älskar agar han sig själv.

Detta är grundbulten för vårt förhållande till Gud - att Gud, utan att vi rört oss en mm mot Gud, väljer att bli en av oss, gå in under våra förhållanden, leva ett liv som våra och ge sitt eget liv för oss - så att vi skall få leva.

Annorlunda uttryckt: Jesus offer, hans vandring till Jerusalem, hans lidande och död är att Gud, för den Gud älskar, agar sig själv. Det är Guds kärleks väg till oss. Offrets, lidandets, ödmjukhetens och förnedringens väg till oss.

Guds kärleks väg är det största Guds-drama världen sett.

Det kulminerar i de ord hos Markus och Matteus som vittnar om att han, Jesus, Guds son, Gud, för vår skull gick in i det yttersta mörkret: Min Gud, min Gud! Varför har du övergivit mig?

Evangelisten Lukas visar med andra ord att han, Jesus, uthärdade i sitt uppdrag: Fader, i dina händer lämnar jag min ande.

Och att Gudsdramat är färdig-genomfört visar Johannes med Jesus sista ord i det evangeliet: Det är fullbordat.

Vi ber: [kollektbön 1 på Faslagssöndagen]