stigstrombergsson

"Vad hände?" frågar många. "Hur känns det?" frågar man också.

Det som hände var att pappa den sista tiden varit trött. Han satt i sin rullstol på dagarna och behövde assistans av hemtjänsten för att ta sig ur sängen till rullstolen, ur stolen på toa osv.  Den väldigt påtagliga orörligheten var sviter efter ett fall ur rullstolen i december, ett fall som innebär en fraktur på vänster höft. Innan dess satt han också mesta tiden i rullstol på grund av ett krånglande knä men klarade förflyttningar ur säng etc själv. Innan fallet i december kunde han ta sig i och ur en vanlig bil även om han själv slutat sitta bakom ratten men sedan han kom hem i mars behövde han specialfordon för att åka någonstans. Med hemtjänstens hjälp kunde han dock bo kvar i sitt eget hus,  vägg i vägg med mig och min familj. Dit hade han och mamma flyttat 2000 på förslag av min fru - men det är en annan historia.

Nåväl, natten mot torsdag den 8/9 mådde han illa. Det var inte så att han kräktes men tillräckligt för att sova dåligt. På morgonen var min fru in till sin svärfar som då låg och väntade på att hemtjänsten skulle komma så att han skulle kunna komma sig upp. Det gick inte då krafterna i benen var lägre än vanligt och hemtjänst-tjejerna tycket att en läkare borde få ta sig en titt. Ambulans som har lyftkraftspersonal rekvirerades och det bar iväg till Vårdcentralen. Därifrån - i lugn och ro - vidare till sjukhuset i Piteå för observation och antibiotikabehandling av sannolik urinvägsinfektion. Sådana är luriga hos äldre personer som står på stark värkmedicin. För morfin för knä och höft är urinvägsinfektionens sveda när man pinkar nåt som tas bort i förbifarten så infektionen kan ligga där obemärkt och suga kraft ur systemet.

Pia - det är i detta fall sonhustrun - och sondottern Johanna följde svärfar/farfar till sjukhuset och var med honom hela den dagen. Själv var jag i Jäkkvik i tjänsten och kom hem enligt plan på torsdag eftermiddag. Jag talade då med pappa i telefon och vi kom överens om att jag skulle titta ner till Piteå dagen efter, på fredagen. Jag ringde till avdelningen på kvällen och de berättade att pappa hade ätit middag, nu sov och att allt verkade efter omständigheterna OK. Så jag - kraftigt förkyld sedan ett par dagar - ägnade kvällen åt att se inspelade TVprogram jag missat samt en och annan repris innan jag la mig vid ½2-tiden.

0200 ringer man från sjukhuset. Personalen hade då gått in för att titta till sin patient och funnit pappa kallsvettig, blek, med hög puls och lågt blodtryck samt smärtor i bröstet. Han var flyttad till intensiven.
Jag for till Piteå i klok hastighet, slogs i Böle av att jag inte hostat sedan jag satte mig i bilen, och nådde fram vid tre-tiden.

När jag kommer in på intensiven är det många som arbetar med pappa. Han förlorar blod och man misstänker en pulsåderblödning ut i bukhålan. Jag ger mig till känna och pappa förstår att jag är där men jag backar sedan undan för att inte vara ivägen för alla som skall sköta sitt jobb. Egentligen är det något fantastiskt att se 8-9 personer mitt i natten med all sin utbildning och hela sin erfarenhet kämpar för en 81-årig gubbe de inte känner.
Jag fick komma fram till pappa igen och pratade med honom och förnam att han förnam att jag var där. Vid det laget satt gott och väl 10 kanyler i honom och genom varje kanyl fick han blod för att hålla trycket uppe för att kunna transporteras till Sunderby sjukhus för operation.

Vid 04-tiden for ambulansen och jag körde efter i min takt, strängt förmanad av ambulans-personalen att inte försöka hålla efter. Jag når Sunderbyn vid 05-tiden och visas in i ett anhörigrum på intensivvårds-avdelningen.

Efter en liten stund kommer ett par läkare för att prata med mig. Sakligt redogör de för min fars tillstånd och ger beskedet att de inte avser att operera. Blödningen har lugnat sig, mest beroende på att han blött så mycket att något av ett mottryck bildats som håller blodet på plats i systemet. Skulle man öppna buken för att lokalisera läckan och försöka täta den skulle mottrycket försvinna och "din pappa kommer att dö på operationsbordet". Detta meddelades i saklig professionell ton typ "Ledsen, du har problem med vänster spindelled på Volvon." Jag uppskattade den lugna tonen.
- "Vad händer då om man inte opererar?" frågade jag.
- "Då får han i stället dö i en säng, med morfin så han varken känner smärta eller ångest."
- "Vad pratar vi om för tidsramar? frågade jag.
- "En halvtimme till fyra timmar" blev det lugna svaret.
- "Jag vill ringa hem och sedan gå in till pappa" sa jag.

Tiden var då ½6 ungefär och jag ringde hem för att meddela hustrun, som legat på ohåga sedan jag for, att farfar inte skulle klara dethär. Vi kom överens om att inte panikväcka barnen och tok-köra till Sunderbyn för att kanske ändå komma för sent utan i stället avvakta. Jag var ju där och skulle ringa hem varje gång klockan slog ½ någonting. Sedan skulle familjen utifrån normal väckning etc ansluta.

Jag gick in till pappa och var med honom hela tiden fram till ½8. Jag fick ingen bekräftelse på att han märkte jag var där men jag märkte att jag var där och det räcker långt. Efter att ha sjungit ett par psalmer ur minnet bad jag att få låna en Psalmbok och en Bibel. Med den utrustningen fick jag in i pappas medvetslöshet bidra med sådant jag vet han höll väldigt viktigt. Jag läste Psaltarpsalmer, bad ur bönboken och sjöng en psalm ungefär var 10:e minut i de två timmar som var kvar.

I vanliga fall sjunger jag inget vidare eftersom jag hör hur det låter. "Du är inte tondöv pappa" brukar älsta dottern säga, "du är bara tonstum." Och när jag är förkyld brukar det inte ens bli dålig sång. Denhär gången lät det inte så tokigt, inte så tokigt alls. Jag fixade höga toner jag inte brukar fixa. Och jag höll far i handen och strök hans huvud.

½7 ringde jag hem och meddelade att inget hänt. Familjen var då vaken.

Pappas puls och tryck - allt läsbart på monitorer - började falla och 0730 vara alla kurvor raka linjer och pappa hemma hos Gud. Och hos mamma som han den sista tiden allt starkare längtat efter. Mamma dog för två år sedan.

Strax före 9 kom min familj minus dottern som är i London. Vi fick tillsammans ta adjö av farfar i ett rum med ljus, stillhet och atmosfär.

Vid 10-tiden tog dottern med körkort sina småbröder i bil tillbaka till Älvsbyn. Jag och hustrun for i den andra bilen till Piteå för att hämta pappas prylar och i höjd med Norrfjärden kom min hosta tillbaka.

Detta var ungefär vad som hände och mina slutord i berättelsen om vad som hände blir:

Vad jag i övrigt känner berättar jag inte nu. Kanske jag inte gör det senare heller.