arbetsgivaransvar?
I sista numret av Kyrkans tidning berättas om en motion till kyrkomötet under rubriken
”Kvinnoprästmotståndare bör inte kunna få tjänst”.
http://www.kyrkanstidning.com/artikelserier/2005/kyrkomote2005/2930_3.asp
Först några rader saxade ur artikeln:
Motståndarna till vigda kvinnor bör inte längre kunna få tjänst vare sig som biskop, präst eller diakon i Svenska kyrkan. (...) Enligt förslaget ska ingen motståndare till kvinnliga präster sägas upp från sin tjänst, men det blir inte möjligt att söka någon ny, något som kan slå hårt mot den enskilde individen. (...) själva syftet är inom ramen för de möjligheter som arbetsrätten och kyrkoordningen ger, att få dem att byta jobb och lämna kyrkan. (...)
Det är ett socialdemokratiskt förslag och fast intentionen kanske är god är det något som vänder sig i magen på mig. Motionärerna vill vidta åtgärder med syfte att försvåra för människor som man ogillar så att de lämnar organisationen. Är det ett hederligt sätt att vara arbetsgivare?
Skulle inte arbetarrörelsens fackliga del reagera med kraft och kalla det mobbing om arbetsgivare skulle vidta åtgärder med det uttalade syftet att försvåra så att folk säger upp sig?
Varför föreslår inte motionärerna i stället en snabb hederlig lösning på det som de anser vara kyrkans fundamentala problem?
En sådan lösning vore att den lokala arbetsgivaren (kyrkoråden) instruerar arbetsledaren (kyrkoherden) att beordra alla att samverka med kvinnliga präster. Första ordervägran leder till varning, andra likaså. Tredje gången sägs vederbörande upp, ges ett avgångsvederlag på 18-36 månadslöner och på en mandatperiod är saken fixad. Givetvis förordar jag inte detta agerande men det vore åtminstone rakryggat och hederligt - om problemen verkliga är så gigantiska som man framställer dem.
Eller varför satsar man inte på rehabilitering och teologisk avprogrammering av de personer man anser skapa så gräsliga problem i kyrkan? Varför skickar man inte dem på teologiska kurser så att de blir av med sitt hinder att fungera. Det finns före detta "ämbetsmissbrukare" som kan bidra i det med någon lämpligt utformad variant av 12-stegsprogrammet. Observera att jag inte är ironisk nu. Jag tror att detta skulle vara möjligt. Före detta missbrukare brukar ju åtnjuta ett visst förtroende bland dem som ännu är kvar i sitt i missbruk. Andra personer som inte kan fungera fullt ut brukar ju arbetsgivare ta rehabiliteringsansvar för och om man menar allvar som arbetsgivare borde man ta ansvar här också - om problemen verkliga är så gigantiska som man framställer dem.
Eller är det så att man egentligen innerst inne inte vill lösa upp frågan definitivt?
Är det egentligen inte så att både s- och c-partiet egentligen behöver dem som säger nej till att samverka med kvinnliga präster så att man har något att säga "Nej!" till och på så sätt få till en "valrörelse" över huvud taget?
