εν Σάμος 06 – badsol
På väg dit bjöds vi dock på en del sociorealism. Från hotell Anthemis där vi bor är det ungefär en ½timmes promenad till ”busstationen” längst in i viken. Halvvägs nära den stora piren har den grekiska kustbevakningen sitt högkvarter. Utanför den byggnaden satt ett antal munskyddsförsedda personer med afrikansk hudfärg. De vaktades av andra personer som bar både uniform och munskydd. 
Idag torsdag traskade vi till en mötesplats strax bortom kustbevakningen där vi plockades upp och transporterades till hamnen i Pythagorion där ett flytetyg väntade på oss och en massa andra människor som bokat en havskryssningsdag med sol, bad och barbeque. Det blev en väldigt varm dag! Till sjöss var det väl inte så värst men på den strand som låg nedom ett gäng höga klippor var det hett. Nästan så hett att jag fick lust att stöna. Men skönt. Kristallklart vatten – som alltid. God mat. Trevligt sällskap. Utöver madammen alltså. Hon är det alltid trevligt att vara med – på bilden i dykartagen ned i det glittrande Medelhavet.* Bilden invid togs idag och föreställer sopkärlen utanför kustbevakningens kontor. Gissa vilka som burit dessa flytvästar.
εν Σάμος 05 – nullitetstil
Det blir glest mellan bloggskriverierna. Det var igår morse som jag kort skrev på bloggen och då på nära nog Facebookiska – alltså en kortfattad nullitet. I förrgår var senaste tillfället jag gav en någotsånär seriös och mångordig rapport om vad som sker, händer och fötter under vår Samosvistelse. Ikväll – det är torsdag – skall jag försöka komma till skott igen för så vida inte tankekörtlarna totalt imploderar i värmen och av den middag vi strax skall gå ut för att äta. Sedan kroppen duschats, alltså. * Ett annat ord för jeremiad är klagovisa. Bibelboken i Gamla testamentet med det namnet anses ha profeten Jeremia som författare – om nu någon bryr sig.
εν Σάμος 04 - på god fot
Tanken på I19 och Boden fick mig att kort tänka på en kollega och god vän som bor där. Hon är väldigt förtjust i att resa och att när hon är på resa belamra sig med ännu mer skor än vad hon redan äger. Om någon vecka skall hon med make hit och här kommer ögonen att trilla ur skallen på'na. Dojor överallt. Skoaffärer och marknadsstånd. εν Σάμος 03– kallare
Vi försökte förklara att som skandinaver med nattvilan normalt placerad ca 13 mil söder om Polcirkeln anser vi faktiskt inte köldknäppar på trettio plusgrader speciellt allvarliga. En och annan regnskur gör ju inte heller ont. Visst hade vi – madammen och jag – tidigare under dagen plaskande i havsvattnet längs en lååång strand utanför Pythagorion undrat vilket evolutionärt misstag som gjorde att våra tidigare förfäder lämnade det klimat vi nu gästar för att ta sig norrut och hamna i en miljö där det blev en bra idé att designa den så kallade Kalvträsk-skidan – googla! Borde inte all sans och förnuft gjort att man stannat där det går att repa druvor från buskar och plocka fikon från träd – typ?
Vi reste alltså till Pythagorion igår och vi gjorde det med lokalbuss. Resan tar 20 minuter och betingar 3,70 €uropengar för två personer vilket blir drygt 15 spänn per skalle. Billigt och speciellt. 
Om förmiddagen innan det riktigt hettar till gick vi en kort sväng till det Bysantinska museet strax ovanför hamnen. Intressant – om man är nyfiken på ikoner, nattvardssilver, skrudar, fler ikoner, gamla böcker och allsköns kyrkliga pryttlar och pinaler som har några hundra år på nacken. Vi har väl bägge ett visst intresse i sakerna även om jag nog betydligt mer än hustrun vibrerar inför tockena ting. Jag blir fascinerad. Både attiraljer och tankar ligger ju i den lågkyrkliga lutherdom som präglar hemkyrkan rejält efter den noggrannhet, omsorg och tanke som våra äldre syskon i den kristna familjen har kring många saker. Ett exempel är hur man hanterar det nattvardsbröd som i gudstjänsten blivit bärare av Kristi kropp men inte delats ut till någon nattvardsgäst. Här kunde man se flera ”kärl” eller ”skåp” för att bevara och högakta det som kallas konsekrata. Ett sådant syns på bilden invid. Hur det är hemma vill jag för att skona känsliga läsare inte berätta.εν Σάμος 02– glaciärigt
Siffrorna är ju inte heller ett mysterium. De anger vilket blogginlägg från Σάμος det är frågan om. Det andra skrivet här på ön. Att det finns en nolla med är bara för att alltsammans skall sorteras in rätt när jag i en mapp i min dator sparar ”grundtexterna” till mina blogginlägg.
Inför resan hit till Samos har jag studerat kartor, kollat vägar och stigar att gå eller cykla, höjder från vilka det blir utsikt och en massa annat. Där skulle det bli fint! Det kan vara en intressant tur! Och mer av samma slag.
Kanske finns AC i Arkeologiska museet tänkte vi. Så icke men intressant. Mycket intressant. Och så lite bad följt av vila i lägenheten – som har AC. Rekreationen strax innan solnedgången och innan vi gick in till stan för att äta visas också på bild. Nu efter midnatt är det fortfarande 30 grader, ett väder som skall bestå hela veckan.* Jag hoppas verkligen att dessa mina grammatiska gissningar är korrekta. Skulle så inte vara ber jag någon som är mer än småklassiskt bildad rätta till saken.
εν Σάμος 01– framme
Men också på marken kan det gå undan. Visst har jag åkt Arlanda Express ett par gånger men aldrig förr sett displäjen som visar hur fort det går. Nästan 200 knutar. Personligt fartrekord på landbacken.
Solen gick ned ganska exakt samtidigt som vi och innan vi var ute i bussen var det nästan helt mörkt. Framme i Samos stad var det definitivt svart när vi tog vår lägenhet i besittning. Det är alltså inte bara ett rum nu utan en liten lägenhet med utsikt över viken och hamnen. Tanken är att vi skall fixa en del mat själva, inte bara låta oss iproppas av andra färdigställd kost. Med det blir det nog lite mer pyssel men å andra sidan kommer ju inköp och annat att ge oss en inblick i något nytt, i hur urbefolkningen lever och frodas. Och det är när man går över en gräns och ser något nytt som man också ser något nytt hos sig själv. Läste jag just i en annan bok jag planerar att läsa om under denna resa.
εν Σάμος 00 – utresa
Trots stockningar i pendeltågstrafiken var vi i alla fall tillbaka i Stockholm – vi vet nu varför det heter Stock-holm! – i tid för att inta de reserverade platserna på restaurangen – Niklas på Regeringsgatan. Det var gott! Förskräckligt gott! Dessutom i sanning inte billigt. Tur vi bara var två på kalaset. Stället rekommenderas varmt!fjällen 4 – nära himlen
Det är något speciellt med ljuden. Alltså ljuden man hör när det är tyst. De små ljuden. Stora ljud är när malmtåg* dundrar förbi på väg till Narvik och tjuter inför varje tunnel. Små ljud är fåglar, lövprassel och fler fåglar.
Från Kratersjön är det bara 3 km till boendet i Björkliden så tillbakaturen gick lätt. Kryssmarkeringarna behövs egentligen inte men kan stå som illustration för att man i flera avseenden en sådan dag upplever sig på väg till himlen – och nästan är där.* 22 stycken 750 meter långa tåg per dag i varje riktning. 68 vagnar med 100 ton malm i varje vagn västvart.
fjällen 5 – hemkomst
fjällen 3 – ulltottar mm
Än fler bilder blir det av att varje bild innehåller flera bilder. Så var det förr också men inte lika lätt att själv trixa fram. Nu är det lätt som en pannkaka att ur en bild över en halv fjällvärd beskära fram något nästan helt annat. Ur en storslagen bild av en halv fjällvärd kunde jag i datorn lätt ta fram en mer begränsad vy över mitt eget bakhuvud i full blåst för att sedan arrangera ihop den med ett utsnitt av en annan bild som togs idag av en massa polarull. Redan som barn var jag en ”ulltott”. Takterna finns tydligen kvar.
Hjortronmyrar passerades – som synes. Vi hade kört bil till Abisko Turist och följde därifrån stranden till Abisko Östra och kunde längs det stråket njuta av de solvarma bären. Jag säger som barnbarnet Tyra sa förra sommaren när hon hamnade på ett ställe med obegränsad tillgång till vildhallom: Det här var inte så dumt, farmor!
Från Abisko Östra sneddade vi längs en stig mot Kungsleden. Den hårda vinden längs med Torne träsk läade betydligt i björkskogen och framme vid en sjö blev det läge för kaffe med dopp i betydelsen bad. 
Till Kungsleden kom vi precis i höjd med Meditationsplats 1. Det finns flera meditationsplatser längs med Dag-Hammarskjölds-leden som till stakning och sträckning exakt sammanfaller med Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta. Hammarskjöldcitatet på stenen är tänkvärt och kanske återkommer jag till det vid något senare tillfälle om jag skulle få för mig att göra en tankemässig djupdykning.fjällen 2 – varför?
Vi gick från Björkliden – där vi bebor den bortresta dotterns lägenhet– till Abisko Turiststation. Det är ungefär 8 km till fots genom björkskogen. Massor av blommor, frodig växtlighet, hjortron i kart och nästan inte en käft i övrigt. Jag tror vi mötte tre och passerade fyra – en familj om två vuxna och två barn som lunchpausade.fjällen 1 – resan fram
Tisdagsmorgonens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen innehöll vidstående väderkarta. Riktigt varmt i hela landet. Ungefär som i Grekland och Turkiet. En mer detaljerad Sverigekarta visade att det fläckvis planerades bli varmare än +30 vilket fått SMHI att utfärda värmevarning. Nog så exalterat enligt min mening – som om det aldrig varit så varmt förr.έν Έφέσω 14 – ultima
Nu slutligen i kategorin speciella resor det sista inlägget kopplat till ungdomslägren för ett par veckor sedan. Kategorin församling skulle också kunna vara aktuell eftersom det hela handlar om arbete i församlingens regi och en vital del av dess verksamhet men för kontinuitetens skull blir det inte så.
Jag tror att det är just balansen konfatid och den efterföljande resan som är poängen. Konfan är i ryggen när man åker och lägret kan fokusera på vad man studerar där och att försöka bygga vidare på relationerna utan att behöva ”ladda” för ett kommande crescendo. Vi är också ett kul arbetslag som getts tid att arbeta med saken – för att inte tala om att tonåringarna i sig är fantastiska typer.* Andelen konfirmerade i Älvsby församling har alltid varit lägre än i grannförsamlingarna. Det var så 1978 när jag hamnade här då bara lite drygt hälften av ungdomarna gick och läste som det då hette. Samtal med äldre kollegor gav vid handen att det varit på det viset så länge att det var svårt att tydligt peka på någon eller några orsaker. Min egen teori är en del anledningar stod att finna i Bodellismen – Googla detta – i slutet av 1800-talet, en grupp som genom att vägra sända sina barn till den allmänna kyrkostyrda skolan visade att man kunde trots statskyrkan och överleva. Jag gissar också att politiska motsättningar i mitten av förra århundradet samt misstro mot enskilda präster innan dess bidragit.
έν Έφέσω 13 – penultima*
Det har nu gått i det närmaste två veckor sedan jag kom hem efter 14 dagar i Turkiet med och bland de nykonfirmerade ungdomarna från Älvsbyn och Vidsel. Det sista ordentliga jag skrev om var hemresan i hemma απο Έφέσω och strax innan έν Έφέσω 12 – avresa. I förra inlägget skrev jag: Varenda dag sedan vi kom hem har jag i affärer, på macken, i telefon och på gator och torg tillfrågats med orden: ”Hade ni det bra på lägret?”. Så har det fortsatt och nu är det hög tid för ett eller ett par avslutande inlägg i saken.- Jag har sakta men säkert blivit mer troende.
- Bästa ledarna.
- Söndagarna har varit lite jobbiga. Det blir tidiga mornar när man ska vara i kyrkan 11. Men när man var där så är det kul att höra och lära sig mer om Gud***.
- När vi var i Marias hus så kändes det konstigt i kroppen – som om hon var där.
- Jag kan nu säga på ett mycket bättre sätt vad jag tror på och hur jag känner inför Gud.
- Efesos var en helt otrolig upplevelse, det slår alla andra aktiviteter under lägret.
- Jag har börjat tro på Gud på ett annat sätt. Förr visste jag inget och brydde mig inte. Men nu är det en stor skillnad.
* Penultima är den grammatiska termen för ett ords näst sista stavelse.
έν Έφέσω 12 – avresa
Om ett par timmar är vi på väg. Klockan har redan vänt till torsdag och vi har fått besked att vår buss kommer 02.25 för resa till Izmir. Därifrån flyger vi 06.15 för att landa på Arlanda knappt fyra timmar senare 09.00 svensk tid. På Arlanda blir vi i ungefär tre timmar. 12.10 planeras det att vi lyfter mot Luleå och ½2 skall vi landa.* Förra veckan firade vi utom-det-ordinarie-programmet-Mässan utomhus men ikväll var det för blåsigt.
έν Έφέσω 11 – regnresa
Det mesta kan man göra något åt – men inte vädret.
Olika väder ger helt olika upplevelser av samma sak.
Också den grekiska ön Samos.
Även detta andra läger minus två gjorde en dagsutflykt för att få en liten inblick i något nära men ändå annorlunda. De yttre ramarna för resan var samma som i έν Έφέσω 7 med hämtning på hotellet runt 08.00 och återkomst strax efter 19. En av deltagarna var sjuk. Hon hade migrän med blixtrande huvudvärk och ropade intensivt på uuulrik – alltså spydde som en gris. Därför blev också en av ledarna – prästkollegan som här på bloggen kallas brunetten – kvar när vi andra for.
Överresan var väl OK trots att det var ca 5 grader svalare än förra veckan – alltså runt +20. På Samos kom en regnskur eller två och det var bara 24 i skuggan. Efter besöket i Sankt Nikolaus, den kyrka vi funnit på ett bra sätt passa vårt syfte, badade några tappra medan andra blåsta på shopping* utnyttjade gratis WiFi på ett café.
Några kom glada i hågen och berättade att jag som stod i ”Pytagorastorgets ena hörn också satt på en bänk under ett träd diagonalt över. De pekade oförblommerat – något som ju egentligen är ganska oförskämt – så jag såg mig föranledd att spatsera dit för att samtala med mannen ifråga som hade ganska kraftigt grått hår och skägg i samma kulör. Trevligt utseende alltså.
Han var från Schweiz men hade jobbat några år i Sverige för knappt ett halvt århundrade sedan och kunde fortfarande en del svenska. Han och hans fru skrattade gott när jag berättade att ungdomarna anklagat honom för att vara min dubbelgångare och då jag tydligt genom legitimations- och kontaktplagget prästskjorta givit en föraning av vad det var för slags ungdomsgrupp det var frågan om blev de nyfikna på vad vi gjorde där och varför. Han var drygt 80 så det känns ju lite trist att ynglen av utseendet parallellställde mig som bara är 60 år ung med en så gammal man.
Under båtresan hem regnade det. Soldäcket var tomt. Den regnjacka jag faktiskt utan att he begripit varför men på madammens inrådan packat ner var givetvis kvar på hotellet men hade behövts. Alla längtade av båten.
Men det blev en bra resa i alla fall.
* På Samos har de flesta butiker stängt mellan 14 och 18 – en fin gest som hjälper turisterna att spara pengar. Dock hittade jag ett par butiker för presentinköp till barnbarnen Tyra och Adrian.
έν Έφέσω 10 – heder!
Att ett gäng ungdomar 14-15 år gamla tålmodigt och still skall ha fokus under en 2 km lång prat- och föredragspromenad i något som ser ut som ett till hälften organiserat stenröse är egentligen ganska mycket begärt. Ändå blev det så.
Måndagen den 2 juni var eftermiddagen vikt för exkursion, studiebesök i Marias hus utanför Efesos och sedan ruinerna av själva staden, en keramikfabrik dessutom. På morgonen förlängdes ”lektionen” med grundlig info om Paulus äventyr berättat i Bibeln och om hur man hittat den plats där Maria av allt att döma bodde. Det blev tid för lite bad och efter lunch bar det iväg på en 6 timmar lång utfärd utan mat.
Som tidigare omgångar – det stora gänget förra året och gruppen förra veckan – blev besöket vid Marias hus markant seriöst. Berättelsen om den tyska nunnans uppenbarelser som visade vägen till stället är märklig och platsen stämmer till eftertanke och allvar. Att välja mellan det vatten som ger pengar, ger hälsa eller ger kärlek skapar samtal om vad och hur man värderar saker och ting. Att skriva böner och placera dem i väggen är också något de flesta gör på fullt allvar.
Skärpning återfanns också hos de flesta när de i Efesos sökte följa den danska guidens vårdade skandinaviska från torg till tempel till bad till tempel till torg till bibliotek till amfiteater och till allt möjligt annat. Och länge tog det. Efter att bara resan från hotellet till exkursionsmålet tagit nästan en timme då bussen stannade till vid flera hotell för att plocka upp andra Nazar-resenärer från höga norden...
Såhär långt skrev jag på måndagskvällen men var för trött för att fortsätta. Då hela tisdagen innebar båtresa Samos tur och retur är det först nu på onsdagsmorgonen ett dygn innan vi är på Arlanda som tid och alerthet sammanfaller på ett sådant sätt att skrivandet kan fortsätta.
När alla väl var upplockade var ändå vårt gäng om 20 ungdomar och 4 ledare majoriteten i gänget – kvantitativt. Kvalitativt känns det inte så. Vuxna, även om de är i mindretal, tenderar att i ålderssammansatta sammanhang både ta och få tolkningsföreträde. Ungdomar, även om de är i flertal, hamnar på någon sorts andra plats och finner sig också i att vara där. Många till och med väljer att vara där då man är ganska van vid att det är så och det faktiskt också är ganska bekvämt*.
Under visningen var de flesta av de våra på alerten. De var längst fram i klungan utan att vara buffliga. Intresserade. På banan. Att det inte var så väldigt hett och inte heller så väldig trängsel med andra grupper underlättade nog en del. Guiden jobbade bra och vid något tillfälle stack vi in lite ”extrainformation” hon inte hade men passade för vår grupp och inte skadade det norska paret, de två danska paren och de två svenska familjerna som var med. Exempel på ett sådant inskott var en snabbis om The number of the beast i anslutning till Dominitianus tempel.
Under pauserna blev det ibland en del frågor och svar, en del extrasnack och tilläggsinfo med de våra. För oss ledare, kanske en och annan av de unga, blev det också en del paussnack med de andra vuxna i gruppen**.
När vi reste tillbaka till hotellet kunde jag inget annat säga om dessa trötta och informationsmätta ungdomar att de på alla vis denna dag hedrat sin fader och moder – om man lånar den gamla formuleringen av fjärde budet. Dessutom, för egen del, är jag stolt och glad över att få vara tillsammans med dem. Jag är tacksam för att få vara i ett arbetslag och ett sammanhang som riggar den här möjligheten till kontakt, mognad och tillväxt både som personer och i tro.
Och fulländad blev dagen när vi kom tillbaka till hotellet.
MINA FÖRLORADE GLASÖGON VAR ÅTERFUNNA!!
På stranden. Lätt repiga. Värda kalvfilé!
* Hela den observationen kan jag tycka är tänkvärd i många sammanhang, inte minst i kyrkans gudstjänster och verksamhetsprioriteringar. Att Jesus ställer barn och andra andraplansfigurer i centrum gör det hela ännu mer tänkvärt, egentligen.
** Just sådana snack med andra vuxna är något som händer då och då på hotellet, i affärer osv. Många tycker att Älvsby församlings koncept med konfirmationsuppföljning på detta sätt är bra, intressant, rentav imponerande. Enbart jag har under mina två veckor här berättat det för turkar, belgare, irländare, danskar, norrmän, finländare, en australiensare och greker. Ur någon sorts synvinkel kan vi därför säga att Alvsby församlings arbete för att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas är internationellt känt.
έν Έφέσω 9 – uppdatering
Det är runt midnatt mellan söndag och måndag. Nu har den andra omgången nykonfirmerade ungdomar varit här halva sitt läger vilket inte märkts så mycket i det jag skrivit. I det dagliga arbetet och kontakterna har jag varit med dem – det är bara bloggandet som släpat och kanske gett intrycket att jag varit kvar hos dem som for natten mot torsdag i förra veckan. Hur som helst är det hög tid att flytta också skrivandets fokus till dei närvarande.
De kom alltså på torsdag eftermiddag. De var reströtta, spända, taggade, förvirrade. Hittade ingenstans, visste ingenting. Stor kontrast i förhållande till det vältrimmade gäng som farit. Det var bara att ”börja om” med ungefär samma programupplägg.
Fredagen blev en startdag då de gjorde sig bekanta med hotellet, poolen, stranden, matsalen, maten osv.. För en del ä sådant ganska spänt och otryggt. Satsar safe med att hålla WiFi-kontakt med hemmet och andra bekanta delar på nätet. Satsa på strips och/eller makaroner eller pizza i stället för spännande röror av olika smaker och utseende. Ty sig till sin kompis på sitt rum.
Bad, lektion, organiserade fritidsaktiviteter syftar till att alla ska våga komma t ur sin bubbla – men det tar tid. Riktig fart på interaktion och självförtroende blir det inte förrän på lördagen i och med besöket inne i Kusadasi, uppgifter att lösa, studiebesök och shoppande. Tyvärr var den moské vi utsett som studiemål låst men det fungerade i alla fall. Vakthållningen kring ”det egna reviret” taggades ner i samma mån som området man upplevde sig ha kontroll över växte. Lekar, spex och tävlingar ökar på gruppsammanhållningen.
Söndagen startade – som förra veckan – med en kort fri gudstjänst alternativt morgonbön extended version. Sedan delades gruppen så att könen var för sig med ledare av samma kön. Mer samtal. Garden sänktes ytterligare. Flera vågar sig också på annan mat än strips. Alla dristar sig också att tillsammans bada i havet.
Så långt har vi hunnit nu. Gruppen fungerar som grupp och sammanhållningen ökar – inte bara med bästisen utan med alla.
Men sluta flumma! Lär dom sig inget?
Så kan någon kanske tycka och naturligtvs är det fel. Att bygga grupp ar inte flum. Inte heller att stärka trygghet och kamratskap. Först när sådant fungerar vågar man sig på att ”tänka utanför lådan”, alltså ta in nytt. I morgon sker det. Då bär det av till Marias hus och Efesos. Och Samos på onsdag.
Men i vissa avseenden tjänade den nuvarande skaran på att ett läger gått före. Platsen för aftonbön med tillhörande telefonlägerbål behövde vi inte leta – den visste ju jag. Det är därifrån bilderna kommer: Lägerbålet samt nymåne och ovanför den planeten Jupiter. Vackert.
έν Έφέσω 8 – epilog 1
Det är nu andra lägrets tredje dag och söndag, mulen men varm.
Efter en kort gudstjänst är de 6 pojkarna och de 13 flickorna delade efter traditionell könstillhörighet för aktiviteter efter eget val och samtal kring saker som identitet, könsroller, ideal och annat. Vi gör den uppdelningen då det på många sätt är skillnad mellan de två delarna av människosläktet vad gäller tanker, intressen, planer mm. Här spelar den biologiska klockan in. I mitten av tonåren är den tidigaste och mest mogna tjejen/kvinnan i realiteten fem år äldre än den senaste grabben. Att tillhöra samma årskull betyder så tänkt inte att man är jämnårig.
Så långt om den andra lägeromgången. Jag återkommer till den men vill i detta inlägg runda av det första gänget och mina intryck och tankar därifrån.
Efter att på måndagen fyllts av intryck och fakta-input i Marias hus och Efesos och på tisdagen hela dagen varit till Samos med nya intryck blev onsdagen en slapp- och summeringsdag med bad, gemenskap, samtal och eftertanke, gemensam middag i lite snobbiga kläder samt reseförberedelser.
De fick ett par uppgifter att göra under dagen.
En var att anonymt eller med namn skriva 4 punkter om hur vad de tänker sig att konfatiden och konfirmationen betytt för dem och påverkat dem, till detta 3 punkter om samma sak gällande resan hit och till sist 3 punkter efter fritt val. Det var alltså inte frågan om hur det varit utan snarare om vad har det betytt. Lite mer abstrakt, lite svårare. Bladet med sina 10 punkter skulle var och en sedan dela med någon annan. Inte sin rumskompis, bästakompis eller pojk- eller flickvän utan någon annan inte lika given. Byta berättelser och prata alltså. Och så kvittera varandras lappar innan de gavs till oss ledare.
Den andra uppgiften var att inför festmiddagen skriva talet till männen/pojkarna och talet till kvinnorna/flickorna, kanske också talet till ledarna.
Naturligtvis skall det de skrev inte helt och fullt skrivas här men en del kan nämnas. Vad gäller ordrikedomen skiljer sig ”dokumenten” åt en hel del. Några punktar bara upp saker ganska så stackato. Andra skriver små uppsatser.
Att ha fått nya kompisar här nere i Turkiet är ganska genomgående. Dessutom naturligt då ungefär halva gänget är från Vidsel och går skola där, andra halvan från Älvsbyn.
Om Marias hus står på en lapp: Ballt att nunnan hade fått uppenbarelser och kunde se Marias hus. Även häftigt att gå i huset.
Om läsningen i allmänhet skriver en: Jag har tänkt mycket mer och blivit troende.
Längre ner på samma lapp och då om resan en insikt: Jag har förstått att det inte är lätt att bo med sina bästa vänner under en ganska så lång tid.
Och på bladets andra sida: Jag vill tacka ledarna också för att ni har orkat med mig. Ni är så otroligt snälla, roliga och omtänksamma. Jag kan inte förklara hur tacksam jag är.
Visst har jag utifrån samtal, skämt och på annat sätt på känn att kommunikation och kontakt fungerat. Ändå är det kul att läsa sådant som det sista. Jag är i alla fall snart 61 och skulle teoretiskt om alla varit heta på gröten kunna vara deras farfar eller morfar.
Jag tycker att själva onsdagarna har varit jättemysiga skriver en. Åtminstone helt OK måste de flesta ansett – annars skulle vi ha konfronterats med mycket mer skolk.
Jag har kommit närmare Gud, jag har blivit troende fortsätter den skribenten.
I slutet skriver en annan: PS. Vill gärna vara hjälpledare nästa år!
Och till sist från ett av bladen ett visdomsord: Gud kan bara visa dig dörren men du måste gå igenom den själv.
Pojkarnas tal till tjejerna låter nästan som en bön:
Tack för en god vecka. Tack för att vi har fått nya vänner. Tack för att ingen behövde till sjukhuset. Tack för att Anna var där när Axel behövde hjälp*.
Förlåt för allt dumt vi har gjort och sagt till varandra. Förlåt för att vi har varit dryga människor ibland.
I think stupid people were put on this planet to test my anger management skills.
Och flickornas tal tillbaka:
Kära pojkar!
Tack för att ni slagit oss, kastat oss i vattnet och dragit dåliga ordvitsar. Vi tackar även för alla fina stunder ni gett oss – exempelvis som att ni hämtat Pepsi åt oss, hämtat mat och varit allmänt gulliga.
Förlåt att vi inte hämtat dricka åt er, men det händer väl någon gång i framtiden.
Det skulle vara bra om ni kunde hjälpa oss packa sedan och låna ut en bit från eran resväska, eftersom alla pengar tog slut ganska fort.
Och bägge talen avslutades med: Amen.
Det är väldigt svårt – det är omöjligt! – för mig att inte anse arbete och tid med tonåringar av detta virke som ofantligt meningsfullt och viktigt. Och ändå är detta bara början. Samtidigt som vi till hösten börjar med en ny årsklass måste tid, engagemang och verksamhetsformer vikas för att fortsätta kontakten med dessa.
*Gissningsvis på Samos vid skärsår i badande fot.
έν Έφέσω 7 – fler intryck
Fullt upptagen med den andra omgången ungdomar stjäl jag mig ytterligare lite tid att skriva om händelser och tankar kopplade till den första gruppen.
På måndagen efter besöket i Marias hus bar det av till en keramikfabrik och sedan till där man grävt ut huvudgatan i Efesos. Som besökare kommer man in ungefär där Paulus bör ha kommit den gång han anlände landvägen för att sedan vistas där några år. Av hans kraftfulla verksamhet växte församlingen för att vad det led upplevas som ett hot av företrädare för den religiösa ekonomin kopplad till Artemis-templet. Om allt detta kan läsas i Apostlagärningarna kapitel 19.
Så här långt komna under dagen var ungdomarna ganska trötta och det var varmt. Guiden var ganska osäker och inte vidare påläst men alltsammans gjorde ändå intryck, inte minst utifrån sin storslagenhet. Vi medföljande ledare lade till en del information men till syvende och sist blev det i år som förra året: Marias hus var det som fascinerade mest.
Tillbaka vid hotellet middag och en del andra aktiviteter innan aftonbön.
Det händer mycket i en grupp, mellan deltagarna och mellan deltagare och ledare. Inte minst det sista fick jag erfara dagen efter under turen till Samos. Där är programmet enkelt till sitt innehåll. Hämtning vid hotellet 08.00, passkontroll och avgång med båt 09.00. En del väljer soldäck, andra salongen under tak. Gruppen väcker uppmärksamhet – positiv sådan – och som prästskjorteförsedd* ledare fick jag berätta för flera medpassagerare vilka vi var, varför vi var där osv. Positivt. Värrry lövvly kids! Värry lövvly! mässade några äldre irländska damer på både dit- och returresan. Och sånt är kul att höra.
Det blev samtal på båten mellan några av ungdomarna och mig. Innehållet skall jag naturligtvis inte berätta här men det kan jag säga att det var samtal och förtrolighet som gör att jag vill stå till förfogande som deras och andras präst ett år till. They made my day! Och jag lånar gärna de irländska tanternas mantra: Värrry lövvly kids! Värry lövvly!
På kvällen aftonbön som vanligt och sedan, 20 minuter senare, en möjlig mässa nere nära stranden för dem som ville. Bröd nallat ur matsalen, vin ett speciellt ”kyrk-vin” köpt på Samos. Några konfirmander valde att delta – samt ledarna.
* Detta att vara prästskjorteförsedd är ganska kul. Irländare, belgare och andra fanns på båten liksom i stort antal på hotellet där också gruppen svenska tonåringar väckt positiv nyfikenhet. Att efter det att jag berättat att jag är präst i förbigående nämna att jag hemma i Sverige har en fru, fyra vuxna barn och två barnbarn får liksom ögonen att poppa ut ur skallarna på den som av vana tänker romerskt-katolskt. Och det ger anledning till mer prat.
