stigstrombergsson

Fobier och annat.

Förr kunde man säga om en del linslusiga personer:

Han/hon verkar då kunna göra vadsomhelst för att få komma ini tidningen*.

Så är det inte längre. Eller i alla fall är det också på ett annorlunda sätt nu. En del behöver inte göra någonting så ringer en journalist. Till och med journalister – plural. En notis i något så kallat sociala medier spred detta blogginlägg. Två Luleå-tidningar hörde av sig. Länkar till vad de skrev ger jag inte men notisen i Svenska Dagbladet hittar man här. En uppföljare på den aktuella bloggen kan läsas här.

Den enkla banala roten till alltsammans är att min kompis tobbe lindahl på sin blogg skojade om (det allvarliga) att ordet fobi numera används ofantligt nyanslöst. Han genomdrev detta skoj med en icke komplett uppräkning av egna ”fobier” där han bland annat nämnde han att han som ivrig påhejare av Luleå hockey har Skelleftefobi – en i Norrbotten och särskilt i Coop Arena smittsam åkomma.

Ingen tyckte det var intressant? Skellefteå-tidningen Torra Västerbotten ringde inte för att be honom om djupare kommentarer.

Vad jag vet har inte heller något socialdemokratiskt distriktskansli hört av sig på grund av att han konsekvent i alla val undvikit röstsedlar med SAP-beteckning.

Det verkar inte heller som om någon städfirma hört av sig med lockrop om Rut-avdrag för att hjälpa honom förbi hans aversion mot dammsugare.

Det var bara homofobi och islamofobi som rönte intresse.

Inte hans i övrigt intressanta defekter – inklusive den jag gav honom i en kommentar.

Roas eller oroas jag av detta?

Svar: Både ock! Faktiskt mest oroas.

Visst drar jag på munnen över att reaktionen i sociala medier är så genomskinligt löjlig och för att journalister så lättvindigt hugger på varje krok – fattiga på kyrkliga berättansvärdigheter som de är.

Men mer oroas jag över att det behövs så oerhört lite för att humorfria och åsiktskänsliga personer skall reagera. Och att jag därför kan ana ett drev bakom hörnet, ett drev där man för att stöta ut sjukförklarar åsikter som både Svea Rikes lag, Kyrkoordningen och vanlig kristen allmänbildning ser som självklart möjliga.

För det är ju så att åsikten att kyrkan – OBS: kyrkan! – skall nöja sig med att viga en hanne med en hona är en uppfattning, inte en sjukdom. Det är inte heller så att en kristen som ser Jesus som den som visar hur Gud är visar patologiska drag – här är det lämpligt att läsa Johannes evangelium kapitel 1 vers 18.

Likt tobbe lindahl tycker jag illa om slarvbenämning fobi hit och fobi dit.

Dels är det djupt kränkande med tanke på människor som faktiskt har fobier, de vilkas liv begränsas av social fobi eller sånt som agorafobi, bacillskräck eller liknande.

Dels är det, för att riktigt falla mig i smaken, alltför likt Stalins strategi att sjukförklara folk av annan uppfattning än hans egen. Men jag är kanske naiv som tycker att debattörer och opinionsbildare av idag i både kyrka och samhälle skall höja sig över Stalins nivå. Eller har jag dzjugasjvilifobi?

Detta ovanskrivna tänkte jag när jag promenerade fram och tillbaka till Norge. Idag.

Madammen och sonen for för att återuppta slalomåkningen. Jag avstod av anledningar som kan anas i förra inlägget. Men ute skall man ju vara! Fattas bara! Så jag gick ut. Gick ut ur EU. Tillfälligt. Och två gånger. På olika vägar.

Först traskade jag till affären för att köpa havregryn och andra delikatesser. Med dessa i ryggan spatserade jag vidare längs E10-an upp till gränsen. Och sedan 50 meter till för att kunna säga att jag varit utomlands.

Inte så värst upphetsande egentligen. Vore det inte för skyltarna människor satt dit hade jag inte märkt något. Typiskt mänskligt påfund alltså. Det där med gränser. Naturvidrigt på något sätt. Men intressant.

Som skylten visar förutsätter norrmännen att alla som kommer dit ska kunna norska. Uttrycker det självgodhet? Eller tilltror de alla gäster den graden av smartness att de av norskan ändå fattar vad som gäller?

Skylten norrmännen ser när de kör in i Sverige – bild saknas – är av annat slag. Lite text – om jag minns rätt på tre språk – men framför allt stora tydliga bilder. Av bil med halvljus och annat. Vad tyder det på? Att svenskarna i all sin ödmjukhet anar att svenskan inte är ett världsspråk? Eller att vi i Sverige anser norrmännen så korkade att vi behöver kommunicera med enkla bilder? 

Jag gick hem med varorna och fortsatte sedan mitt strosande i omgivningen. Hade då packat ned en bok jag ämnade läsa uppflugen och solande på en lämplig klipphäll. Gärna då i Norge. Det var en teologisk bok jag bar med mig för att pröva tanken att det då skulle bli norsk teologi jag läste – om jag läste den i Norge alltså. Eller om gränsen också då vore osynlig. Typ.

Det mulnade på så det blev ingen solläsning. Men till Norge kom jag via stigar i moraset. Märkte knappt gränsen. Bara en människotillverkad skylt och handstaplat röse gav ledtråd. Samt en lämnad skoter. Norrmännen har ju andra regler för terrängkörning än vi i Sverige så jag gissar att föraren gått därifrån.

Men jag undrar: Märkte haren jag skrämde upp på den svenska sidan att den skuttade in i ett annat land, till och med ut ur EU? Eller är den en del av naturen som inte bryr sig om mänskliga gränser – inte sällan skapade av åsikter som nog en del skulle vilja kalla fobier.

*  Notera att jag med skrivningen han/hon kraftfullt och demonstrativt undviker det nytrendiga hen. Kan det valet av uttryckssätt fobiförklaras? Om så – hur? Och av vem?

Krampslalom!

Klockan är nu snart ½2 på natten mot Midsommarafton. Vi pustar som värst ut efter ett skitjobbigt utepass i liftar och backar.

Påståendet att jag åkte vackert vore en sådan baddare till lögn att inte världens propagandaapparater sammantaget skulle nått upp till något motsvarande. Jag är någotsånär vän med skidor och underlag när det är minusgrader och fast pistat. Då går det faktiskt ganska bra. Men plusgrader och lös blöt kornig snö är något helt annat. Allt var som 5-milen vid VM i Falun tidigare i år. Då jag inte vågar släppa på för att som en del andra med hiskelig fart bara studsa och styra ovanpå gröten kommer min låga fart att leda till att jag i sladdar och plogar och liksom trycker undan snön – med muskelkramp som följd.

Tidigare än mina livs- och rumskompisar avbröt jag därför själva slalomeriet men innan jag var nere vid liften hann de ikapp mig. Nedfarten var smal och lite brantare än vad jag riktigt var bekväm med. Jag gick bitvis. Och sjönk vit ett tillfälle ner till armhålorna i blötsnön.

Och det var då jag såg tekniken. Och hörde ordet. Det nya verbet.

En pappa hade just passerat mig och stannat. Jag fattade att han var en pappa eftersom han hade ett par slalombarnskidor i handen. Och tittade uppåt backen. Där kom en liten tös. Typ 8 år. Ömsom gående, ömsom hasande på rumpan. Och pappan ropade:

Skall du rumpa ända ner?

Vilket intelligent verb! Och vilken smart teknik!

Jag tog efter exemplet och rumpade säkert 15 vertikalmeter.

Med ett djupt tydligt spår som följd.

Fast det var jobbigt var det ändå kul att åka slalom i midnattssol natten mot midsommar. Visst var det en del moln i norr som skymde. Men då och då bröt ljuset igenom. Så natten får bli en notering på min bucket-list.

Framme!

Så är jag då i Riksgränsen vid riksgränsen mot Norge. Jag är på en av mina Speciella resor. I ren kapitulation för den sena sommaren for vi – madammen, yngste sonen och jag – tillbaka till vårvintern. Lång resa.

Packade bilen med skidor å allt och stack vid ½2-tiden i eftermiddags*. Framme drygt 6 timmar senare. Den övre bilden visar hur världen öppnar sig väster om Kiruna**. Den andra lilla hur bilen ser ut rustad för midsommar.

Efter att ha inmundigat var sin portion närande uppstekt palt skall vi om en timme vid 23-tiden åka slalom i, vad det verkar, mulen midnattssol och 8 plusgrader. Intressant.

Hur det blir med publiceringen av det jag skriver här skall hållas osagt. Det kan dröja tills dess vi kommer hem på söndag*. Kanske kan det ske redan under tiden vi är här. Om jag får tid.

Här gör jag ett tillägg vid 16-tiden dagen efter. Internet i den lägenhet vi bevistar är svagt. I hotellets lobby bättre. Där är jag och därifrån publicerar jag.

*  Bovar och banditer göre sig icke besvär med radhuset i vår bortavaro. Fastigheten tillses av reslig man med hund.

**  Vanligen brukar blogginlägg från detta område prydas av en aktuell bild av Lapporten. Jag tog en sådan genom sidofönstre när vi passerade Abisko men använder den inte här.

Inte är det så enkelt att ana vad jag menar med έν Έφέσω 7/15 – c a d.

Att det är det 7:e inlägget knutet till Efesos-resan 2015 är nog begripligt.

Det är min egen förkortning c a d som är problemet. Jag använder den för att rubriken inte skall bli för lång. Skall rymmas på en rad till höger under Senaste inläggen. Ogillar två-raders.

Förkortningen c a d står för ctrl alt delete – den tangentbordsmanöver man tar till när datorn hängt sig och man startar om. Typ.

Så kändes det lite till mans och lite till kvinns när vi kom hem från resan. Tomt och tomt – men på olika sätt. Att saker hängt sig.

Någon i ledargänget var bara mätt – och då menar jag inte på mat. Bara på folk. Utan att ogilla tonåringar så var man bara mätt. Och samtidigt tom. Ingen lust och ingen längtan att tänka på fortsättningen till hösten med just dessa ungdomar. Eller på en ”omstart” med en ny årgång och hur det skall läggas upp. Många människor känner den sortens tankeförlamning när något viktigt är avslutat. Jag moraliserar inte över saken, över att man blir stressad vid tanken på att omedelbums tänka ett steg till.

Men jag är tvärtom! Även om jag är trött och mätt och i någon mening tom vill jag omedelbums gå vidare. Känner ett intensivt behov att analysera nu, förbättra nu och nu planera kommande höst – nu, inte efter semestrarna. För mig gäller omstart på en gång – ctrl alt delete.

Sista dagen på lägret – torsdagen – gick i resans tecken. Frukost, packa, buss från hotellet vid 11-tiden. Det betydde tidig ankomst till flygplatsen i Izmir, innan incheckningen påbörjats. Alltså lite väntan men så småningom kunde väskor avlevereras och säkerhetskontrollen passeras.

Väl inne i vänthallen fanns ett par timmar att döda och ett sätt ungdomarna gjorde det på var att arbeta med en utvärdering. Prata två och två för att efter samtalet skriva sin egen individuella reflexion på några frågor – dessa:

Först om tiden från och med i höstas fram till och med konfirmationen i april.

1. Hur har den tiden med ”lektioner” och gudstjänster påverkat eller förändrat det du anser

och tror? Nämn tre saker – eller fler.

Lägret här i Kusadasi – mer speciella saker.

2. Vad har du gjort som du inte trodde att du skulle våga göra – och efteråt är stolt över?

3. Om besöket i Marias hus och Efesos: Vad fick de dig att tänka? OBS: Vi vet att det var varmt!

4. Om Samos-resan: Var den värd en dag eller skulle vi gjort och undersökt något annat? OBS: Alternativet shoppa eller bada gills inte! Det är dag med innehåll vi vill ha tips om.

5. Hur tycker du att Tillsammans-aktiviteterna påverkat gemenskapen?

Ett par frågor till. Ringa in ditt svar.

6. Vill du rekommendera de som nästa år går i 8:an att konfirmera sig? JA eller NEJ

7. Vill du göra det även om det inte blir något Turkiet-läger? JA eller NEJ

Skriv ytterligare minst 2 saker du vill säga till oss ledare! 

Planet lyfte strax före 16 lokal tid, före 15 svensk. 19.20 svensk tid var vi på Kallax. Jag hade under tiden läst, ätit och skrivit de två förra έν Έφέσω-inläggen. Hemma runt 21.

Fredag och lördag var jag arbetsuppgiftsfri med undantag för att förbereda söndagens gudstjänster jag berättat om. Om söndagsmorgonen skummade jag ungdomarnas reflexioner vilka – som väntat – var av blandad ordrikedom.

Jag var särskilt intresserad av frågorna 1 samt 6-7.De har direkt bäring mot den kommande hösten som jag ju redan där nere hade i åtanke. Glädjande läsning! Bitvis fina ”vittesbörd” på fråga 1 och 100% JA på 6 och 7. Tyder på att vi i vårt upplägg är på rätt väg och gör rätt saker som bara behöver göras ännu bättre.

Hemma i verkligheten och innan folk börjar sina semestrar gjorde vi tisdagen denna vecka ett uppställning av arbetet till hösten. Vi behöver rymma om två fortsättningsgrupper (Älvsbyn och Vidsel) för dem som nu konfirmerats, tre konfirmandgrupper (två i Älvsbyn, en i Vidsel), Kyrkans Unga i form av Internationellt ungdomscafé i Älvsbyn, en ny KU-grupp mer klassisk stil för gymnasister (också i Älvsbyn), en ny serie samlingar var annan tisdag med konfirmandföräldrar och andra som målgrupp. I vilket av de två sistnämnda sammanhangen kategorierna 17-18-åringar som från späda år är antecknade kyrkotillhöriga i avvaktan på dop samt icke konfirmerade i samma ålder skall passas in återstår att se. till detta kommer församlingens ordinarie Bibelstudiegrupp om 30-35 personer som är något kyrkoherden lämnar över när han slutar i oktober.

Allt detta har fått sin yttre struktur trots att vi kommer att ha reducerad personal. Förutom att kyrkoherden slutar har också en komminister som varit sjukskriven hela våren sagt upp sig och församlingspedagogen skall – som jag chockade ungdomarna med att säga – vara hemma för att ta hand om följderna av oskyddad sex – föräldraledig alltså. Men vi har ett schema som kan hålla. Hoppas bara att människor ansluter.

Och till sist i fördelningen av uppgifter till hösten kom vi överens om att jag efter den fyra veckors semester jag inleder till veckan skall till i augusti utforma förslag till hur det inre innehållet i alltsammans skall se ut samt en del annat. Omstarten med ctrl alt delete har alltså skett med bland annat det för ögonen att det nästa år skall bli möjligt att här skriva nya blogginlägg med rubriken έν Έφέσω.

Torsdagen började allvarsamt, nästan problematiskt för gruppen. Temat alkohol hade blivit aktuellt. Inte så att någon festat om – långt därifrån. Inte ens huttat en smula. Men för att det blivit snack om det.

Från skolan i Älvsbyn hade vi fått veta att några av våra kommande resenärer snackar om att de ska ”supa i Turkiet". Så kan väl fjortisar låta men skoltipsaren som känner sina löss på gången bedömde tydligen ”hotet” reellt. Även föräldrar ringde före lägret till en av mina arbetskamrater och sa att sådant planerades för den sista kvällen. Om samtalen gällde egna barn eller andras ungar vet jag inte. Till sist: På lägret meddelade ett och annat bekymrat barn: Vissa planerar att kröka!

Innan resan upprättades individuella kontrakt angående bland annat totalavstånd till den kemiska föreningen C₂H₅OH och en del andra regler. Avtalet undertecknades av ansvarig ledare, tonåring och målsman och stadgade att skulle överenskommelsen brytas handlar det om omedelbar hemresa på egen, alltså föräldrarnas, bekostnad. Tanken att ett tilltag just sista kvällen skulle neutralisera en sådan sak är ju riktigt enfaldig. Skulle så ske torde vi väl inte idas boka annat flyg men räkning skulle omedelbart gå till målsman.

Vi tog upp allt detta i storgrupp. Barskt. Brutalt. Varför?

Svar 1: Ungarna är ju minderåriga! Det är skäl i sig.

Svar 2: Fatta vad som skulle hända om det kom i svang på byn – om så bara hos några – att Man kan fara med kyrkan till Turkiet och supa. Vi som arbetar med konfirmander skulle omedelbart sluta att arrangera någon som helst resa – med rätta. Föräldrar skulle framledes – med rätta – hålla ungarna borta från både resa och konfa. Kyrkopolitikerna skulle – också med rätta – sluta prioritera verksamheten med generösa anslag. Samverkanspartnern Älvsby folkhögskola som i sin verksamheten har noll-tolerans också för myndiga elever skulle dra sig tillbaka och lägga sin ansenliga ekonomiska och på lägret personella sponsring på något annat – även det med rätta.

Det i sig allvarliga i att inte hålla ord samt de långtgående följderna för andra tog vi med kraft upp på onsdagsmorgonen för att ge eventuella festprissar och festprissor insikten att allt inte bara kan handla om vad de vill och planerar. Skulle de på stan skaffa spånken och sedan balla ur bleve det synd inte bara om dem. Deras familjer, småsyskon som likt många andra yngre ser fram mot konfan skulle drabbas.

En misstänksamhetens anda lade sig över den solbelysta gruppen. Kanske hade max 6-7 över huvud taget tänkt tanken men man visste ju inte vilka – men kunde, som vi ledare, kanske misstänka. I alla fall var de absolut flesta helt oskyldiga. Planerade inget och skulle avstå om något blev av. Stämningen i hela gruppen blev dock skitdålig. Men: Helt sant sa en: Är man oskyldig behöver man ju inte ta åt sig.

Efter lunch for många till stan. Två av tre ungefär. För att äta på annan plats och handla.

Fram på eftermiddagen kände jag som ledare att faran nog var över. Även de som fantiserat i saken skulle ta sitt förnuft tillfånga. Att bli omnämnd som en som sabbat för många 5 år framåt kan ju inte ens den mest tonårskorttänkta och tonårskorttänkte tycka vara en höjdare.

Seneftermiddagen kom med sista omgången av lägret grupptävling Mästarnas Mästare – i grupp, inte mellan individer. Sedan fanns en och en halv timmes göra-sig-fin-tid innan den traditionella gemensamma uppklädda sista middagen.

Vi hade fått ett eget rum och fixat placeringskort å grejer för slumpmässig bordsplacering. 15 hannar och 28 honor fördelades i lokalen - som bilden visar.

Och så kom de. Uppklädda. Klänningar. Finskjortor och propellrar under hakorna. Tjusigt!

Menyn var samma som alla all-inclusive-middagar. Ät-ordningen var en annan. Lågt tempo! Inte som hundar vid matskålar. Först förrätt. Sedan huvudrätt från buffén. Och så prisutdelningar och diverse tal. Till sist efterrätt.

Stämningen förändrades totalt jämfört med morgonen. Nu var vi en grupp och ett gäng! Som vi varit på morgonen innan vi ledare drog igång fyllesnacket. Till och med bättre.

Efter nästan två timmars festmiddag följde Aftonbön 21.30 och sedan kort prat om dagen i Basgrupperna – så var det varje kväll. De ville sedan gå på en musikshow vilket de fick – fast det var nog inte riktigt deras musik, inte min heller. Generöst hade vi ledare medgett förlängd uppetid till 01.00. Som de allra flesta höll. Alla innan 01.30.

Och för tydlighetens skull: Ingen söp sista kvällen med gänget.

PS: Som en möjlighet, inte obligatoriskt, firades en enkel Mässa i mitt och arbetskamratens rum klockan 23.30. Ingen var tvungen att delta men alla fick. En tredjedel av ungdomarna kom. Trångt. Mycket "förtätad" känsla. Återkommer i saken. DS.

Detta är intressant!

En ny upptäckt på mobilen. "Anteckningar " heter det.

Det är väl inte nytt! torde någon säga.

Sant. Jag har använt appen tidigare men nu nyutvecklar jag det hela ett steg till. Har just upptäckt att det som skrivs här går att e-post-sändas till en dator någonstans. Det betyder ju att jag såhär i "Flygplanssäkert läge" kan författa sådant jag sedan på backen kan skicka vidare.*

Det blir ju ett alldeles utmärkt sätt att slå ihjäl flygtid mellan Izmir och Luleå. För tid tar det. Pekfingervals så det visslar.

Vi är alltså på väg hem när jag skriver detta. Ungdomslägret är över och det finns många summeringar att göra. Framöver. Nu nöjer jag mig med den matematiska formeln (36ungdomar + 7vuxna) x 7dagar = 1stukad fot. Det är väl bra!

I förra inlägget nämnde jag att vi också besökte Marias hus i Efesos. Alla 43 på en gång. Och inga andra. Vi var ju en "egen grupp". Lite svårt var det för alla att höra men det kändes bra att märka att alla visar intresse och respekt. Hade alla rätta kläderna - sederna är ju olika? Kanske inte men de försökte. Verkligen. Med lånade tyger. Och ett allvarligt försök räcker för att man skall uppfattas som respektfull - även om resultatet inte blir helt perfekt.

Så var det också på Samos dagen efter, på tisdag. Start i ottan med frukost redan före 7. Pass och allt jox med. Buss och båt till halv 11.

Det fasta inslaget på ön är ett studiebesök i Den Helige Nikolaos kyrka. Den har en förunderlig förmåga att göra folk lågmälda. 12 i sänder är lagom och för alla tre omgångarna kan jag säga att under konfatiden har jag aldrig för så lyssnande ungar med så låg stämma berättat så länge – hela 20-25 minuter – om något de föreföll vara så nyfikna på och intresserade av.

Vi var tillbaka på hotellet lagom till middag 19.30. Lång dag. Sjön suger brukar man sedan gammalt säga. Det betyder då inte att den är något negativt. Bara att man blir trött.

Man kan fundera över om Samos-utflykten är värd den tid den tar och de ca 400 per person som den kostar. Jag tycker nog det men otvivelaktigt går det att göra mer av dagen. Eller kanske ett annat år ha Samos som bas och göra utflykten till Efesos. Tankar av det slaget visar – tycker jag – att vi hela tiden söker bedöma vad vi gör och det som sker för att förbättra resans innehåll.

Att skriva i mobilen kräver övning. Duttandet för att åstadkomma denna text gick efter hand fortare och fortare.

Ena bilden: En skylt från herrtoan på Samos-båten.

* Du får, noble Bloggläsius, gärna anse mig helt korkad. Jag är i alla fall inte den störste datalogie och internetologie idioten på mitt jobb. Du kan bara inte ana vad där finns.

Mer om ungdomsresan till Kusadasi, Turkiet. Texten skrevs där nere men publiceras senare sedan jag kommit hem.

Det är onsdag en eftermiddag jag nu skriver det som publiceras senast fredag. Jag ligger efter för att något sånär ”komma ikapp” när det gäller händelser och mina tankar.

Varför är vi här? funderade en av ungdomarna* när vi i början av rund-vandringen i Efesos tittade på en modell av det man arkeologiskt grävt ut. Jag måste erkänna att jag suckade lite inombords – men svarade vänligt och tålmodigt ungefär:

Du kommer ihåg att vi pratat om Jesus mamma Maria och att hon efter Jesus död och uppståndelse bodde där lärjungen Johannes bodde. Tösen nickade så jag fortsatte:

Och den där tyska nunnan som i syner såg saker liksom genom Marias ögon. Och att man hittat platsen hon – alltså Maria – bodde på. Vi var ju nyss där. Ny nick.

Och att Paulus, han som skrev en del brev i Bibeln, för snart 2000 år sedan var i Efesos och sedan skrev till de kristna i där. Bekräftande blick.

Det här är en modell av vad man hittat i en del av den staden.

Var det här? Här där vi står? – med fascinerad aha-röst.

Vi hade väl pratat om sakerna gott och väl ett halvdussin gånger sett genom hela konfatiden. Och sedan en hel  förberedelsesamling någon vecka innan resan. Och här på plats ordentligt på söndagskvällen. Det var på måndag vår dialog ägde rum.

I basgruppen på kvällen nämnde hon Efesos-besöket som dagens höjdpunkt. Att slanten fallit ner.

Tänk att få vara just på platsen där de där andra varit. En avprickning på min lista!

Det är en smart flicka jag berättar om – men inte speciellt kunnig. Har det inte lätt med inlärning. Marigt att läsa och skriva. Och att koncentrera sig. Men som sagt smart. Och trevlig. Hög social kompetens.

De 36 ungdomar vi reser med är naturligtvis 36 olika individer. En del är blyga, en del gapiga. En del har hästminne vad gäller att minnas instruktioner, andra går omedelbart åt höger när man säger Vänster! – och när man ropar säger de att de inte kom ihåg. Eller hörde. Vissa har lätt att lära sig saker och lätt att fundera över dem. Andra har lätt att lära men svårare att tänka. För ytterligare andra är det tvärtom. Och en del verkar varken kunna tänka eller lära. Vissa är sociala genier med känsla för hur andra mår och har det. Andra är bara fyllda av sig själva, sina egna känslor och impulser. Alla, åtminstone nästan alla, är intensivt klistrade vid sina mobbe-app-arater och frustrerade över dåligt WiFi.

Är detta ett tvärsnitt av ungdomen av idag?

Är konfirmanderna representativa?

Jag kan här på bloggen tidigare ha reflekterat över hur ungefär den hälft av årsklasserna som låter konfirmera är i förhållande till årgångarna som helhet. I alla fall vet jag att jag skrivit om det i andra sammanhang – verksamhetsberättelser, budgetäskanden etc. Kanske upp jag mig nu men i så fall bjuder jag på det.

Sett till ”normalkurvan” av ungdomar vad gäller familjesituationer, skolresultat, ekonomi och liknande upplever jag att konfirmanderna följer kurvan men med ytterligheterna avskurna och alltsammans lätt förskjutet åt det ”svagare” hållet. De som har det sämst och som det går sämst för läser i mindre utsträckning, likaså de som har det bäst beviljat på olika sätt. Och i villasamhällen som Älvsbyn och Vidsel är det många som har det bra – fyra av fem ungefär. Kanske är det tre av fem konfirmander som har det medeklassbra med villa, Volvo och vovve.

Det är meningsfullt att vara med dem. Jag är faktiskt ganska förtjust även om jag känner mig ganska matt i lacken såhär på onsdagen kvällen innan hemresan. På måndagen var det tungt för många i Efesos. Väldigt varmt! Och trångt. Turistgrupper överallt. Innan, vid Marias hus, var det lättare. Där är det svalare, mindre och inte så mycket att försöka ta in – eller att inte förstå. Och liksom tidigare år ett påtagligt allvar hos många – den stund vi var där.

Onsdag kväll är fina-middagen-kvällen. Därför skall jag nu snofsa till mitt yttre så gott det går. Då vi är 15 herrar och 28 damer kan placeringslotteriet ju ge mig två damer till bordet.

*  Inte flickan på bilden. Det är en annan tös i färd med att placera sin bönelapp på avsedd plats vid Marias hus.

Också detta handlar om ungdomsresan till Kusadasi, Turkiet. Texten skrevs där nere men publiceras senare sedan jag kommit hem. Väl bekomme!

Nu har det gått ett dygn till sedan jag skrev. Detta med WiFi på hotellet verkar vara ett totalt skämt. Trögt så alldeles in i bänken. Via kollegans dator – min är som nämnts ”internetdödad” – försökte jag publicera förra inlägget redan igår lördag kväll men kort surfning idag via mobiltelefonen gav vid handen att inlägget έν Έφέσω 2/15 – sol inte ”fastnade”. Naturligtvis skall det ”fästas” före det jag skriver nu men en hel del tyder på att alltsammans kommer att få anstå tills dess jag kommer hem – eller hittar mig ett internetcafé eller liknande någon annanstans än här. Kanske på Samos på tisdag.

Denna Heliga Trefaldighets dag började vi med en kort gudstjänst – utan nämnvärt musicerande. Ingen av oss ledare är nämnvärt musikalisk. Därför har det samvaro- och arbetsverktyget klart underanvänds i under hela konfirmandåret – liksom nu. Men vi läste Bibeltexter och sa en del om hur Gud i steg gör sig tydlig:

1. Att Gud är En – ur 5:e Mosebok kapitel 6. Och då säger Ni skall... Alltså ställer krav.

2. Att Gud blir människan Jesus som visar hur Gud är – Johannes evangelium kapitel 1 vers 18. Naturligtvis då också vad Gud gör och vad Gud ger.

3. Och att det Gud ger är nåd som Anden gör att vi tror.

Och så sa vi Trosbekännelsen och bad.

Sedan gick det mesta av dagen i den så kallade fritidens tecken. Majoriteten utnyttjade förmiddagen till att själva i smärre gäng fara tillbaka in till centrum för att shoppa – av allt att döma en livsviktig aktivitet. De flesta av oss ledare var också ett sådant gäng men med betydligt lägre grad av penningutgifter. Mer för att det var trevligt att åka in.

Moskén som var stängd lördag förmiddag var öppen idag så jag valde att titta in. En dam kom och vinkade in mig och visade med tydlig glädje på inventarier, hur man gör och en massa annat. På turkiska. Och erbjöd mig att fotografera. Som synes.

Eftermiddagen sol och bad för fulla muggar. Jag var inte så badande men ungdomarna var. Jag var mer pratande med dem här och var och om allt möjligt. Från klockan 17 då tröttheten efter han slog till ”lektioner” som förberedelse för i morgon: Marias hus och Efesus. Och tävlingar, aftonbön och eftersnack i basgrupperna om hur dagen varit.

Vi är inte ensamma på hotellet. Troligen är vi de enda svenskarna men nationalitet och språk hindrar ju inte andra tonårspojkars intresse för ”våra flickor – och tösernas nyfikenhet på gossarna. Problem? Nej! I vart fall inte än – så långt vi nu kan fatta saken.

Detta handlar om ungdomsresan till Kusadasi, Turkiet. Texten skrevs där nere men publiceras senare sedan jag kommit hem. Väl bekomme!

Nu är hon midnatt mellan lördag och söndag. Klockan alltså. Hon är ju en hon. Och hon gick ner för några timmar sedan. Solen. Som också är en hon. Men månen – hon är uppe. Månen är också en hon. Annars har hon – nu är jag tillbaka till solen – lyst idag. Och skapa både värme och solbränna. I lagom grad.

Jag lät klippa mig i går morse. Sedan förra året en tradition här i Kusadasi. Han fick ta ett par centimeter ungefär. Det är långt ifrån snagg. Jag har 4 centimeter är kvar. Folk i omgivningen la inte ens märke till det. Av allt att döma bortkastade 15 €uropengar.

In till centrum bar det i alla fall av på lördagsförmiddagen. Ungdomarna följde lydigt och i ordning de skrivna instruktionerna och fick sig en orienterande stadsvandring. Sedan sol- och bad innan ”lektion” och andra gemensamma aktiviteter.

Det vi kallar ”lektion” är verkligen försök till sådana. Alltså tillfällen till samtal om kristen tro och kristet liv. Visst kan det gå trögt ibland. Värmen, att vara utomhus utan riktiga lokaler, det stora antalet och annat främjar inte alltid skärpnadsnivån hos alla. Ändå är de förvånansvärt med på noterna – i samtal i smågrupper, bön etc.

Det är Paulus som är på tapeten. Hitintills. Någon vecka innan vi for gavs ett intro till hans brev till Efesierna. Första halvan som är mest av undervisande karaktär. Idag var det de tre sista mer förmanande kapitlen som belystes. Och samtal om hur det är att vara ung. och (kanske) tro.

Antalet 36 är ett idealiskt antal. Delbart med det mesta. Vi har en grundindelning i grupper om 6 med var sin ledare. Dessutom lite på tvärs med deras kraftigaste kompisrelationer. Ibland slår vi ihop två 6-grupper* till tre dussinflockar. Någon gång blir det aktuellt med 3x6 alltså 18 i varje. En 6-grupp kan också delas i två eller tre – för samtal och tankebyte. 6-grupperna är även bra enheter för tävlingar och annat.

Söndag morgon ämnar vi ha en kort gudstjänst. Eller kraftigare morgonbön om man så vill. Kommer att handla om en Gud i tre personer och tre personer i en gudom – fast inte exakt med den formuleringen ur Athanasianska trosbekännelsen. Samt av nåden är ni frälsta genom tron, Guds gåva är det. De orden är ur Efesierbrevet.

Staden Kusadasi har ingen kyrka vi kan fara till. Som om det skulle vara en höjdare om vi kunde. Turkiska är ju ett ganska olikt språk, om man säger så. Vi har därför sådant som bön och gudstjänster helt själva. Utomhus. Och lite avsides för att komma undan hotellmiljöns värsta stoj och stim.

Men nu är hon – klockan – över ett. Det är sovdags!

* Beteckningen 6-grupper är ibland hysteriskt rolig – för en del.

Det kan bli si och så med skrivandet och publicerandet av det skrivna*. Det kan jag konstatera när vi varit här ett halvt dygn. Tiden skall ju först och främst användas till förmån för dem som resan är till för – ungdomarna och deras erfarenheter och upplevelser. Sedan kan det ju bli badväder – vem vet. Så det blir då och då jag skriver. Och då och då jag publicerar. Den dator jag har med är inte (längre) sams med webben utan har reducerats till ett skrivverktyg. Det skrivna sätts då på sticka för att via en arbetskompis dator i lobbyn hamna på nätet – i sanning en koordinerings- och tillgänglighets-situation av rang.

Skrivande kan därför bli lite snuttifierat. I förmiddags denna fredag, första dagen på plats, skrev jag denna notering strax före lunch:

Resan ner gick bra. Redan före 18 kom en del till Kallax, flygplatsen utanför Luleå. Paradoxalt var det – eller så är det oftast paradoxalt så att – de som hade längsta resvägen är först på plats. Vidselarna alltså.

Klockan 20.20 lyfte vi och flög i dryga fyra timmar, den sista timmen i åskväder. Några av ungdomarna och vi ledare passade på att tupplura en stund samtidigt som en del tonåringar bara var tysta när de andades in – och då med kort andning. Fina ungdomar – men de håller aldrig käft! som min far sa när han nypensionerad hade varit extraförare på en bussresa kyrktonåringar från Luleå till Göteborg. Sant också för vår flock.

Ungefär så tänkte jag och fortsätter strax efter klockan 18:

Det är tredje året för mig här nere i Kusadasi. Fjärde lägret eftersom vi hade två för ett år sedan. Aldrig, jag menar aldrig, har det tidigare hänt det som hände idag. Dagen regnade bort.

Åskan från nattflygningen höll i sig. Knall! Pang! Och Dunder. Med spöregn. Riktigt skyfall som spolade allt rent – inklusive en del inomhusområden.

Tonåringar vill inte bada i pool när det regnar. Ville inte blöta ner sig – typ. Märkligt folk.

Fram på eftermiddagen lugnade det ner sig så att jag och ett par ledare till fann det njutbart att fara in till stan för att se om det ungdomarna skall göra i morgon går att genomföra – likt tidigare år. Med vissa justeringar går det. Just nu har de små liven ”lektioner” med ett par av mina arbetskamrater. Om Turkiet av idag och lite om Islam. Allt för att studiebesöket inne i Kusadasi i morgon skall bli så vettigt som möjligt.

Vad gäller metod för i morgon handlar det om att utifrån en skriven instruktion gå omkring i, se på och lyssna till verkligheten runtom. Till detta kommer utmaningen att öva sin engelska, fungera i en grupp med andra än sina bästisar, hålla ihop i grupperna om 6 och till sist själva ta sig hem till hotellet för att dela sina intryck med andra.

Släpper ni verkligt 14-15-åringar på det sättet? torde någon (inte) undra.

Jo-o! blir vårt nordsvenska svar. Det har fungerat de tidigare åren utan att någon kommit bort. I stället har många ”kommit ut” ur tron att de själva inte skulle klara av det, inte kunna prata engelska osv. Och också lärt sig att ge akt på folk och företeelser runtom. Samt också helt enkelt lärt sig en del – så att de kan ställa sig mer frågande och undersökande. Egentligen klassisk folkbildning!

Jag tycker just detta med folkbildning är viktigt. I synsätt och praktiska upplägg. Enkelt och renodlat uttryckt är det så att i folkbildningen lär man sig något genom att själv lära sig det – om än ofta coachat av någon ledare. Det är alltså inte riktigt det lärande som kommer av att någon annan lär ut stoff till den olärde.

Så sett är en folkbildare en kunnig som lotsar de mer o- eller fåkunniga att själva lära sig det de vill och ska lära sig, inte en korvstoppningspedagog. Visst har till exempel föredraget eller faktalektionen också sin plats – inget snack om den saken – men för många har det blivit ett alltför dominerande lär-sätt.

Den döde greken Sokrates var folkbildare som lotsade sina elever till insikter genom att fråga, inte tala om hur det är. De o- och fåkunniga fick själva räkna ut hur det var.

Jesus var också folkbildare som berättade kluriga liknelser för att få folk att tänka efter, inte bara att svälja ett proklamerande budskap – hur sant det än är

Nu har det i alla fall åskat färdigt! I morgon planeras det för sol – liksom lägret ut.

Bilden? Havsutsikten från vårt rum tre trappor upp. Tallskog i vägen!

*Sanning si och så! Det är först på lördagskvällen tid och uppkoppling tillåter publicering. Vem vet om inte det mesta av bloggandet från denna resa kommer att bli synligt först när vi kommer hem. DS

Nu bär det snart iväg. Om en dryg timme kommer bilen jag skall samåka i. Den skall rattas till Kallax varifrån ett plan lyfter strax efter klockan 20 mot Izmir i Turkiet – om planet ryms för allt NATO-flyg som i dagarna samövar med det svenska flygvapnet för att visa ryssen att vi i väst aldrig hotar någon och alltid älskar fred.

Det är årets resa med de nykonfirmerade som skall äga rum. 36 ungdomar och 6 ledare far – och en vuxen till som primärt medicinsk assistent åt en av ungdomarna men också som en extra resurs.

Det är tredje året jag får åka med på den här resan, fjärde året församlingen gör den. Både i fjol och förfjol skrev jag här på bloggen i månadsskiftena maj-juni om trippen. Jag avser göra så nu också. Då det är en speciell resa blir det kategorin Speciella resor jag kommer att använda mig av.

Mitt bloggskrivande är inte en officiell lägerkrönika. Det måste betonas noga. Allt vi gör och allt som händer kommer inte med, bara det jag känner för att berätta – och hinner skriva om. Min blogg är ju som det står högst upp under mitt namn en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Inget officiellt nyhetsorgan alltså! Jag skriver blogg för mitt eget höga nöjes,för tänka via tangentbordet och leka med språket.

Det är alltid pirrigt att åka med ett så stort gäng – 43 stycken. Många som skall hjälpas åt att hålla reda på varandra. Och det finns många olika förväntningar och farhågor. Jag bara MÅSTE få sitta vid fönstret när vi flyger! har en liten tjej tjatat om i 2 månader. Båtresa! Det vågar inte jag! Jag blir sjösjuk av att koka ägg! har en annan ylat i högan sky. Kommer vi ha rummen bredvid varandra? förefaller vara en viktig sak. Och: Tänk om planet störtar!

Vuxensvar fungerar inte! Alltså förnuftigheter som:

Vi vet inte! Det beror på! Ingen aning! Vi får se! Ta det lugnt! Det ordnar sig! Men får du inte dela rum med den du vill dela med får du ju dela med någon annan så se möjligheterna! Störtar planet spelar det väl ingen roll om du har fönsterplats. Inga sådana svar fungerar.

Tydliga svar fungerar inte heller i storgruppsinformation. Vad ska man ha för pengar? besvarade vi med tipset Euro! Vi ska ju till Grekland också! fyra gånger inom 15 minuter innan den ställdes en femte gång och ledarstaben suckade – typ.

Samtidigt är det just denna iver och energi – om än de har minne som guldfiskar – som gör att jag ser fram emot dagarna där nere och kontakten med tonåringarna. För någon kväll sedan läste jag lite av vad jag skrev förra året och det förstärkte min längtan och min känsla att detta skall bli en vettig vecka – och kul. För oss ledare betyder det gott och väl 4-8 klocktimmars koncentrerat arbete varje dag i undervisningspass, organiserade gruppaktiviteter och studiebesök. Till det är alla annan tid klockan runt någon form av tillgänglighetsjour.

Som du ser, noble Bloggläsius, är det grekiska bokstäver i rubriken. Krumelurerna έν Έφέσω betyder rätt och slätt i Efesos. Den första siffran säger vilket inlägg i serien det är och 15 betyder 2015, alltså i år. Konfirmanderna på bilden är årgång 2013.

Det är lördag kväll jag skriver detta. Sista kvällen i stuga 20 i Björkliden. Kommer att publicera det i morgon då vi är hemma eller på måndag.

Tämligen fullmatad är jag i slutet av denna dag. Efter ett par mil på skidor och middag i hotellets restaurang. Och efter att Katolska kyrkans katekes lästs igenom. Och efter att vi begluttat två avsnitt av serien En liten fransk stad. Tillsammans gjorde detta att lördagen blev fullmatad.

I morgon söndag reser vi hem och avser att komma iväg om inte med tuppen så i alla fall under förmiddagens lopp. Skall tydligen bli blåsigt. Har redan satt igång ganska kraftigt. Hoppas faktiskt på några minusgrader inatt så att ”körvägarna” fram till stugan fryser till. Blir lättare då att ta sig fram gå jämfört med i den 2 dm lös slask-och blötsnö som varit rådande de sista dygnen.

Men nu till Katekesen.

Först: Jag tänker inte konvertera! Näpp!

Det vore helt onödigt. Som lutheran är jag ju redan till 92% katolik.

Visst finns sådant i den Katolska kyrkans katekes som jag inte direkt håller med om men i vad jag menar vara väsentligheter är vi överens. Rörande överens. På många punkter finns dessutom något att lära och ta till sig för Svenska kyrkan. Inte då enbart kyrkan som hon ofta ter sig genom sina tillfälliga massmediala sagespersoner utan kyrkan så som hon officiellt uttrycker sin tro – Bibel, Bekännelse, Gudstjänstordningar och liknande. Mycket är likt men Katolska kyrkans katekes bjuder på mer material, resonemang och alla möjliga käll-hänvisningar. Den är gedigen, genomarbetad och förtjänar både studier och efterföljd. Betoningen på Maria och på den så kallade Apostoliska successionen samt en del etiska slutsatser kan jag tycka vara i överkant liksom att man har sju Sakrament och inte tre. Men det rör sig om krusningar på den dogmatiska och pedagogiska substansen. Tänkvärt och lärorikt är det att ha läst bokens cirka 750 sidor. Man behöver dessutom inte köpa den. Finns på webben – här.

Apropå webben.

På Älvsby församlings hemsida finns här en artikel om Mona, diakonen som med årens rätt lämnar sin tjänst. Hon fanns på plats redan sommaren 1978 när jag som nyprästvigd kom till orten och har varit sitt uppdrag trogen tills nu. Snacka om en trofast vingårdsarbetare som mesta delen gediget  fungerat i det tysta.

Älvsbynews heter en lokal webbtidning och där kan man här läsa om satsningar Älvsby folkhögskola gör på det internationella fältet. Bra saker och fint att man kommer igång. Kul också att församlingen kommer att vara med på en kant när det gäller utbyte framför allt med Tanzania.

Under fler år än jag kan hålla reda på och skilja ut från varandra har vi på vårvintern gjort oss en vecka i fjällen – ibland mer, ibland mindre. En vecka innebär alltid blandad väderlek med inslag av både ditt och datt även om det vissa år avgjort varit mer ditt än datt eller tvärtom.

Som exempel kan nämnas att en Påsk för ungefär 20 år sedan satt hela familjen på 6 personer inblåsta alla dagar utom en som kunde ägnas åt skidåkning. Den favoritsysselsättningen gjorde att vi avstod från själva fisket i pimpeltävlingen Jäkkviksnappet men då startkortet också var en lott befanns vi vid skidåkningens slut i alla fall vara vinnare av en snöskoter. Året innan var hela familjen plus barnens moster på samma plats men hade då strålande sol från arla till särla alla dagar utom en då vi kunde vila skinnet.

Denna vecka har varit hyfsat jämn vädermässigt. Inte kallt. Runt noll hela tiden. Klart och sol en del dagar, mulet andra. En blås- och stormdag. Ungefär vad man kan vänta.

Men vi har bara varit två – som inte riktigt minns när det var så sist. Vi kom att prata om det – alltså när vi senast bara var vi två utan barn av varierande ålder, kanske en släkting någon gång och som förra året ett barnbarn. Betydligt mer än 30 år sedan – äldsta tösen föddes ju i april 1983.

Igår var det mulet och jag tyckte det var skönt att vila benen efter slalomåkningen dagen innan. Madammen tog en skidtur och sedan for vi till Abisko. Det gör vi alltid. Besöker Naturrummet invid STF-anläggningen för att se samma utställning bland annat om stenar och mineraler i fjällen. Lika intressant varje år. Och kartor över utbredningen av de fem stora rovdjur – människan oräknad – som bebor delar av Sveriges yta. Ett av dessa finns också på Gotland och du, noble Bloggläsius, inbjuds att i kommentarfältet ange vilket.

Madammen for just till backarna – klockan är ½11. Jag skall också ut på skidor. Strax. Turskidor. Gillar inte slalom i gråljus utan skuggor och kontraster. Men ska naturligtvis ut. Skam annars! Blir nog det där milspåret igen. Eller ett annat mål. Bara för att få vara ute alltså.

Resa bort en vecka på vårvintern är i alla fall bra rekreation. Ganska behövlig ledighet från mångahanda arbetsuppgifter. Många tycker så och de har ändå haft större eller mindre arbetsfrigång mellan Jul och Trettondag – vilket präster inte har på samma sätt. Och resa iväg hjälper till att logga ut från det mesta.

Imorgon lämnar vi snön – 170 cm – och reser hem. Där möts vi gissningsvis av rena barmarken och därmed ett abrupt slut på vinterkänslan. Skulle någon person knuten till Älvsby folkhögskola ha läst såhär långt så ger jag nu högtidligen mitt tillstånd till att, om så icke skett tidigare och olovandes, ta ner böne-skylten jag lämnade på skolan när jag gick därifrån för två år sedan.

Nu när jag skriver detta är det torsdag kväll.

I avvaktan på matchen blev det slalom idag. För hela slanten. På förmiddagen var det mulet och det vi kallar flatljus. Man ser liksom ingenting då. Bara jämngrått. Inga kontraster så man ser underlaget en bit bort. I det läget flåstirrar jag 1,74 meter framför skidorna vilket gör nedfärden vingligare än vad den annars skulle ha varit.

Men strax efter 12 klarnade det upp mer och mer och vid 15-tiden då vi åkt färdigt sken solen från klarblå himmel. Det betyder hetta i ansiktet såhär på kvällskulan. Efter en skön dag. Med njutbar åkning. Bara ett aber. Då och då. Det är faktiskt ett riktigt massage impossible när man drabbas av senadrag under ena foten när den befinner sig inuti en slalompjäxa. Försök i det läget knåda den krampande foten. Men mitt i allt är det ett struntproblem som har enkel bot. Lever man efter Ingemar Stenmarks devis Hä ä barra å ååk! släpper krampen. Efter 50 meter.

Via telefonen kollar jag en och annan hemsida, några bloggar och Facebook. Det är mitt webb-liv i stuga 20. Jag kan konstatera att det här och var (än en gång) diskuteras kring samkönad kärlek och hur olika kristna ser på saken ifråga.

Det verkar som om allt börjat i tidningen Dagen med en artikel av dryga 20-talet pingstpastorer som anmäler en konservativ hållning i frågan. Egentligen inget ägnat att förvåna någon. Dessutom var denna konservativa linje för 15-20 år sedan också Svenska kyrkans officiella uppfattning.

Nu läste jag inte de 20s artikel så noga att jag på ett analytiskt och vederhäftigt sätt kan avgöra exakt hur de resonerar, graden av stringens i argumentationen etcetera. Fast att det handlade om en Bibelargumentation märkte jag direkt. Och en tro att Bibeln visar vad Gud ville visa.

Som en respons på Dagen-pastorerna fattar så en av Svenska kyrkans biskopar tangentbordet för att knattra fram ett genmäle. Ganska unikt faktiskt. Debatter i Dagen mellan Pingspastorer brukar inte få den effekten ens om Svenska kyrkan angrips häftigt eller om saken gäller fundementala saker som Dopet eller något liknande. Men i denna fråga skrev biskopen i Linköping.

Biskopen skrev i Svenska Dagbladet, inte i Dagen. Vad var poängen i det? Alltså i valet av ”debattplats”. Primärt kan det inte ha varit att bemöta de 22:s artikel utan bara att markera en avvikande uppfattning. Och varför? Pingströrelsen är ju – här må en del ursäkta att jag säger som det är – en i samhället ordentligt marginaliserad företeelse och en intern ”debatt” där egentligen en sak som man bara kan som man brukar låta passera.

Men så gör inte biskopen när han i sin artikel argumenterar för att frågan om samkönad kärlek och sexualitet skall bedömas efter en slags ”princip” och inte efter enstaka Bibelcitat. Och det kan ju vara OK. Självklart finns det ”Bibelprinciper”. Det handlar bara om vilken det handlar om. Biskopen väljer en slags ”kärlekens princip”. Andra kyrkor – till exempel den Romersk-Katolska och Svenska kyrkan förr – har och har haft ”Skapelsens princip” eller nåt liknande som tankeram.

Detta med en ”kärlekens princip” framhålls numera ofta i olika ”debatter” och ställnings-taganden i Svenska kyrkan. Jag kan ha fel nu och är det så tar jag tacksamt emot korrigeringar – men jag uppfattar alltför ofta att denna ”kärlekens princip” kallar man ”det kristna budskapet” och beskriver det hela med orden ”Vi skall älska varandra” och/eller ”Störst av allt är kärleken”. Och så blir det som om den uppmaningen skulle vara den kristna Kyrkans ärende till världen.

Men så är det ju inte!

Visst finns budet om kärlek i den kristna tankebuketten – inget snack om saken.

Men inte är det huvudärendet!

Det kristna kärleksbudskapet är ju inte främst att vi skall älska Gud och varandra utan att Gud älskat oss och sänt sin son för att reparera relationen till oss och skapa möjligheten att få förlåtelse för det som är olikt Gud, alltså kärlekslösheten.

I sitt första brev beskriver aposteln Johannes saken på det sättet. Han är inte unik i frågan. Både Jesus och Paulus är på samma linje. Liksom profeterna innan. Och här tycker jag att en del officiella talespersoner för kyrkan blir lite lösa i sitt teologiska hull – faktiskt.

Så biskopar de är.

Men nu skall jag strax se Hockeykväll. Få se om jag går upp till hotellobbyn för att redan ikväll publicera detta på min blogg. Eller så blir det i morgon. Eller ännu senare.

Onsdagen blev en solig dag med mindre vind än vad morgontimmarna farhågade. Jag dumpade slalombackarna för att skona mina ben. Madammen for själv. Jag gav mig ut på en turskidstur i stället. En mil ungefär. Tornehams kyrka och tillbaka. Och lite till.

Hemma i stugan ny klädsel och sedan solstolsläsning å verandan. Riktigt innehållsrik bok. Katolska kyrkans katekes på mer än 750 sidor och sedan drygt 100 sidor register. Nu ungefär halvläst. Återkommer om den vad det lider.

Hur intressanta som helst är katekeser inga kroppsstärkepiller. I solgasset somnade jag ifrån den uppbyggliga lärdomen med resultatet att nu i kväll är det rött mellan ögonbrynen och hårfästet. Men skön vila blev det.

När äkta hälften slalomat klart möttes vi i hotellobbyn. Därifrån lade jag ut bilden ovan på Facebook – med texten Afterski. Nu ikväll har nästan 30 personer ”gillat” Lapporten genom maltdrycksglas.

Och i morgon är det torsdag. Då publicerar jag detta. Kanske.

Som synes blev det fredag...

Förra året när vi var här använde jag aldrig de skidorna. Gick på tur i stället. På andra skidor. Det är alltså två år sedan jag utförsåkte sist. Givetvis undrade jag därför hur mycket utför det gått med mina snart 62 år gamla bens förmåga att stå pall för svängar och underlag.

Faktiskt var det inte värst! Kanske inte så snygg åkning men kul. Utom i en backe – jag vägrar prata om nedfarter eller pister – där de glömt köra pistmaskinen utan lämnat snön vindpinat lös. Där brände det i låren vill jag lova! Och nu efteråt när jag skriver är jag benslut – indeed.

En stormdag som igår är trivsam på sitt sätt. Visserligen blev det stugsitteri för nästan hela slanten. Men tre korta promenader blev det: Till hotellet för kaffe och WiFi. Sedan till Lanthandeln. Och på kvällen till middag på Gammelgården. Mer än 8000 steg på steg-räknaren. Och mycket tid till att prata om allt möjligt med madammen. I dagarna är det ca 40 år sedan vi började följas.

Och nu till butiken igen. För äpplen och bananer. Om de har.

Och sedan till lobbyn. För WiFi. Kanske.

Och ikväll hockey på stugTV.

Heja Skellefteå!*

*  Jag håller alltid på Luleå när Luleå spelar. Också i matcher mot Schtaan. Men när SAIK spelar mot andra blir jag gul-svart.

När jag igår under stormen som tvingade oss till friluftspassivitet satt i hotellobbyn passade jag på att WiFi-surfa lite – detta sedan jag publicerat de två senaste bloggposterna. Jag gluttade in på den israeliska oppositionstidningen Haaretz i akt och mening att hitta något om regeringsbildandet där efter valet – inget. Men jag hittade en annan ganska lång artikel jag som Bibelteolog och historienyfiken blev intresserad av. Google fick göra en råöversättning som jag sedan sökt putsa till bättre svenska. Vill du läsa den på engelska klickar du här.

1177 f. Kr. – ÅRET EN "PERFEKT STORM" FÖRSTÖRDE CIVILISATIONEN

Mysteriet med den sena bronsålderscivilisationens kollaps förbryllar arkeologerna. En , Eric Cline, är dock säker på sin sak: Orsaken till förödelsen var inte en enda katastrof utan i en rad samverkande händelser – och det kan hända igen.

Någon gång efter 1200 f.Kr. kollapsade civilisationen och en mörk tid inträdde.

Den yngre bronsålderns samhällskollaps i hela Levanten, Främre Orienten och Medelhavsområdet för 3200 år sedan har varit ett mysterium. Kraftfulla och avancerade civilisationer försvann till synes över en natt. Nu menar sig en arkeolog ha listat ut vad som låg bakom.

Den utlösande faktorn verkar ha varit invasionen av det forntida Egypten 1177 f. Kr. På väggreliefen Medinet Habu i Ramses III:s grav berättas om plundrande grupper kända som "Sjöfolken". Reliefen visar ett sjöslag (med även vagnar fulla av förnödenheter, kvinnor och barn, något som alltid förbryllat forskarna. Varför skulle kvinnor och barn har varit med i ett sjöslag, och varför var där vagnar? Fördes de med på skeppen?) De utlänningar som avbildas bär distinkta huvudbonader.

Berättelsen säger att Ramses III:s armé och flotta lyckades besegra dem men Egypten blev efteråt aldrig detsamma utan gled in i en nedgång – som sina grannar.

Denna kollaps var tydligen väldigt plötslig. En rad avancerade och kraftfulla kulturer kollapsade som en rad dominobrickor, säger Eric Cline, professor i klassisk kultur och antropologi och direktör för Capitol Archaeological Institute vid George Washington-universitetet.

Egyptier och Babylonier hamnade i kaos. De Minoiska och Mykenska civilisationerna vid Egeiska havet gick in i en mörk tid. Folk som hade ett avancerat skriftsystem verkar ha glömt det. Faktum är ett vissa forskare menar att de händelser som beskrivs i Iliaden, såsom förstörelsen av Troja, och Odysséen har koppling till denna period.

Hattusa, huvudstad i hettitiska riket i slutet av bronsåldern (söder om Svarta havet, i det nutida Turkiet) och omgivande städer brändes till grunden och övergavs. Monumental arkitektur, skriftsystem, keramiktyper och välbekanta bosättningsmönster försvann.

En desperat brev: Fienden är här

Arkeologer hitta alla sortes förödande händelser i den tiden. Nästan varje plats i Anatolien från den perioden visar tecken på våld och på att ha övergetts.

Ugarits – hamnstad i det antika Syrien som handlade med hettiter och med Egypten – förstörelse är välkänd. I ett brev vädjar Hammurabi, den sista kungen av Ugarit, till kungen av Alashia (på Cypern) om hjälp. Han skriver: "Min far, se, fiendens skepp kom; mina städer (?) brändes, och de gjorde onda ting i mitt land. Vet inte min fader att alla mina trupper och vagnar (?) är i Hattis land och alla mina skepp i Lukkas? ... Så är landet lämnat åt sig självt. Må min far veta detta: Fiendens sju skepp som kom hit tillfogade oss stor skada".

Nästan alla de viktigaste kustnära orterna i Kanaan, inklusive Gaza, Ashkelon och Ashdod, Akko och Jaffa, jämnades med marken. I inlandet brändes platser som palatset vid Megiddo ned till grunden. De imponerande antika städerna Hasor och Lakis förstördes helt och övergavs.

Eric Cline: Sannolikt ligger ingen enskild katastrof bakom slutet på civilisationen 1177 f.Kr. Snarare en "perfekt storm" av händelser.

"Den blomstrande ekonomin och kulturerna som sträckt sig från Grekland till Egypten och Mesopotamien i det sena andra årtusendet f.Kr. slutade plötsligt existera. Sedan lång tid använda handelsvägar övergavs tillsammans med skriftsystem, avancerad teknik och monumental arkitektur", skriver Cline i sin bästsäljande bok, "1177 BC, The Year Civilization Collapsed."

"Stormen" slog till: Klimatförändring

En viktig faktor i att civilisationerna i det andra årtusendet före vår tideräkning föll samman var att de alla var sammankopplade.

"De hade kontakt med varandra, hade handel och diplomatiska kontakter, ordnade kungliga äktenskap, internationella ambassader, ekonomiska embargon och så vidare", säger Cline. "En av banden mellan dem var behovet av både koppar och tenn för att göra brons som var den primära metallen. Den mesta kopparn kom från Cypern, det mesta tennet från Afghanistan, liksom lapis lazuli. Guld kom från Egypten. Både råvaror och färdiga produkter såldes och byttes på kunglig nivå."

Det är inte frågan om annat än att "Sjöfolkens" razzior av var ett avbräck men en kollaps av sådan omfattning kan inte ha åstadkommits av dem enbart, eller av någon annan enskild faktor” hävdar Cline: ”det kunde bara ha berott på en "perfekt storm" av händelser.”

Nya detaljerade pollenanalyser av en borrkärna från Galileiska sjön, utförda av Dafna Langgut och Israel Finkelstein vid universitetet i Tel Aviv och Thomas Litt vid universitetet i Bonn, visar tydligt att åren mellan 1250-1100 f.Kr. var den torraste under hela brons- och järnåldern. Detta stämmer med informationen från lertavlor från i Afek i Israel, Hattusa i Turkiet, Emar i Mesopotamien och Ugarit i Syrien som berättar om en fruktansvärd torka och svårigheterna kopplade till den.

"Det finns bevis i det arkeologiska kartläggningen på klimatförändringar, torka (vilket resulterar i svält), jordbävningar, invasioner och interna uppror vid denna tid. Om en kultur ställts bara inför en av dessa tragedier kan den normalt överleva, men tänk om de hände på en gång, eller i snabb följd?" frågar Cline. "Det verkar som om detta är vad som hände mellan ca 1225 f.Kr. och 1175 f.Kr. Jag tror att den sena bronsålderns civilisationer helt enkelt inte kunde rida ut denna "perfekta storm" utan kollapsade."

Om det hände en gång

Medelhavsområdet och den antika Främre Orienten under sen bronsålder var naturligtvis inte ens nära storleken av vår tids sammanlänkade värld. "Men de var sammankopplade på sitt sätt liksom vi är idag och de var lika beroende av koppar och tenn för att göra brons som vi är beroende av olja för våra bilar", säger Cline.

Han om någon ser i dessa händelser som ägde rum för tusentals år sedan en tydlig varning. Nu som då verkar världen att balansera på en knivsegg.

"Jag vill påstå att de civilisationerna runt Medelhavet och i den antika Främre Orienten var så sammankopplade ... att när en kollapsade påverkades de andra så att en efter en föll som en rad dominobrickor", säger han." Att sammanflätade civilisationer kollapsade strax efter 1200 f.Kr. bör vara en varning för oss. Om det hände en gång kan det hända igen. Trots alla våra tekniska framsteg är vi inte immuna" säger Cline.

”Men skyll i alla fall inte på "Sjöfolken". De var också offer. De flydde uppenbarligen från någonting och sökte ett bättre hem där de kunde överleva. De är mer ett symptom på än orsaken till kollapsen” säger Cline.

Om något kanske borde vi identifiera oss med dem. "Vi står för närvarande inför precis samma typ av situation som de mötte 1177 f.Kr. – klimatförändring , hungersnöd, torka, uppror, jordbävningar. Det enda som saknas från dagens scenario är just ”Sjöfolken” – de mystiska inkräktarna från andra sidan havet" säger han.

”Är du inte övertygad? Titta på regionen nu. Den grekiska ekonomin är i spillror och har varit det ett tag” påpekar Cline. ”Interna uppror har skakat Libyen, Syrien och Egypten – underblåsta av utomstående och utländska krigare. Turkiet och Israel är livrädda för att bli inblandade. Jordanien är fullt med flyktingar. Iran är krigiskt och hotfullt och Irak i kaos ... Samma beskrivningar passar in på situationen 1177 f.Kr." påpekar Cline. ”Och nära finns den misslyckade staten Somalia därifrån en del går till sjöss som pirater.”

Kanske, antyder Cline, är ISIS är ett slags sentida ”Sjöfolk” som exploderar i ett tomrum som skapats när världen kollapsar runtomkring och som orsakar massmigration av stora grupper som i sin tur destabiliserar situationen i de länder de flyr till.

Kort sagt, du moderna människa: Var inte stolt. "Varje samhälle i världshistorien har slutligen kollapsat", påpekar Cline. "Vi ska vara tacksamma för att vi är avancerade nog att förstå vad som händer och kan vidta åtgärder för att lösa olika situationer snarare än att bara passivt acceptera saker som de kommer."

Bilden – snodd från Haaretz – visar Lejonporten i hettiternas huvudstad Hattusa som förstördes för 3200 år sedan.

Måndag förmiddag i vecka 16 när jag börjar skriva detta är jag insnöad!

Vaddå? Bara måndag förmiddag? Och denna vecka?

Så torde någon om inte säga så i vart fall tänka.

Jag menar mer konkret insnöad. Men till halvers. Typ.

Det fina vädret från igår är nämligen inte lika fint. Bilden ovan gör inte rättvisa åt dagens väderlek där det är alldeles vitt så vitt man kan se. Fast speciellt vitt kan man inte se. Alltså vitt i betydelsen långt. De stora perspektiven vittomfattande överblickar blir idag en sak kopplad till läsning och stuginblåst tankeverksamhet. Och en promenad till affären för att betala det jag igår plockade ut på krita – vi är både kända och betrodda här.

Om bloggar och bloggerier tänker jag ibland. Alla tankar blir inte till blogginlägg vilket nog man skall vara tacksam över. Att en del av mina blogginlägg bara är lindrig kopplade till någon tankeverksamhet alls är ju uppenbart för var och en som följer min blogg en längre tid. Att det är på så sätt spelar nu ingen roll. Jag skriver ju faktiskt inte för dig som läser – vem du nu än är – utan snarare för mig själv. Med eller utan tankar. Och nu tänker vi gå till handelsboden.

--- paus ---

Jag följer inte en massa andra bloggare i deras skriverier men vet att det finns bloggar av skilda slag. Ibland funderar jag på att ta intryck och låta mina skriverier bli likartade. Ibland vill jag absolut inte bli en av de enfråge- och/eller gnäll&skäll-bloggar som finns där ute i cybern. Huvva.

Enfrågebloggar kring skor eller andra klädespersedlar faller mig inte alls på läppen. Fast kanske skulle jag testa och se om det kunde bli en nisch. Enfrågeri kring kyrkliga ämnen vill jag likaledes undvika. Inte för att sådant likt skor och annat vore oviktiga saker. Tvärtom. Känner det bara som om att skulle jag enfaldigt (här ett räkneord) kyrkblogga skulle mina tyckerier bli av ganska enfaldigt (här ungefär töntigt) slag.

En del enfrågebloggar tippar till gnäll&skäll-forum. Man kan till en del se det i inläggen i sig men tydligt blir det framför allt i kommentarsfälten. Här gäller Dubbelhuvva! Men frestelsen finns. Lusten att gorma kring åsikter och attityder jag ser infinner sig. Kanske skulle jag mer kasta lite skit och sprätta lite dynga men jag vill ivrigt akta mig så jag inte blir en gnäll&skällare bara för att jag får lust att vara ärlig. Men sker det blir det inte lokalt. Där skall det begränsade gnäll&skällandet ske i andra former än i inlägg på nätet.

Så jag väljer att vara det jag nu ät: fjäll&snäll med halvtöntigt småskrivande med utsikt över Torne träsk – Lapporten syns inte. Men om det dåliga vädret håller i sig kommer kanske inlägg både om skor och byxor och kyrklig dekadens.

Kategorin för detta och en del kommande inlägg blir Speciella resor. Så var det sagt. Och även om det jag kommer att skriva kan komma att handla om något helt annat än en resa. Spelar ingen roll. Vi är på en Speciell resa jag och madammen i mitt liv.

Förra året gjorde jag på samma sätt veckan vi var i Björkliden. Då blev det en serie inlägg i den nämnda kategorin och jag systematiserade dem med vv och ett nummer där vv stod för vårvinter. I år blir det nästan likadant men vv15 för att pricka året och en bokstav för att ange vilket inlägg i ordningen det är frågan om. Samt kanske något mer. Som orden rijällt slaeg som ingår i rubriken.

Man kan tycka att Speciella resor borde gälla något mer märkvärdigt än att vara i Björkis år ut och år in. Prag, Palestina, Barcelona, Efesos, Samos och sådana platser. När jag varit där och på annat håll har jag använt kategorin men gör det alltså också när vi är till fjälls. Fjällturer är ju speciella. Ger tid till uteliv (om vädret tillåter), eftertanke, vila, läsning och kanske att skriva. Ock: en skillnad i år är att vi har en ny dator med vilken jag inte i stugan kan koppla upp mig mot nätet och omedelbart publicera mina framknapprade alster. Jag måste vänta med offentliggörandet tills dess jag är i hotellets receptionsområde – eller kommer hem. Fast skriva kan jag ju göra i stuga 20, samma som för ett år sedan.

Vi for i morse vid 8-tiden och runt 15 var vi installerade. Fin och bar väg hela tiden. Och bra körväder. Och en fin gudstjänst på radio (P1). Leta upp den och lyssna. Inget dösnack men mycket bön. Ingen underhållningsmusik men massor av hängivenhet riktad till Honom som uppstått från de döda. Annorlunda och mycket bra med vad på-annonseraren sa: inslag från den tidiga kristna tiden. I klartext Mässa enligt Svenska kyrkans ordning men med tillägg både från Romersk-katolskt och Ortodoxt håll.

Jag kom att tänka på min pappa under gudstjänsten – han har nu varit död ett antal år. De sista åren han levde fanns han i sin del av det parhus vi bebor och var mycket ordentlig när det gäller att ta del av gudstjänster både på TV och i radio – hälsan tillät honom inte alltid att ta sig till kyrkan. Vid ett tillfälle startade jag vår TV sisådär inemot ½11 en söndagsmorgon och hamnade i någon slags Kyrie-Litania i en Ortodox gudstjänst på svenska från Helsingfors. En Kyrie-Litania är en slags växelsjungen bön. Jag kutade in till pappa för att se om han var på plats och höra efter hur han reagerade på en så annorlunda gudstjänst. Gubben satt i sin rullstol framför sin TV – som väntat – och sa på Skelleftedialekt: Han ha hålle på på henna vise i tjugge minuter. Hä ä rijällt slaeg henna!

Väl framme i Björkliden var det en timme kvar innan liftsystemen skulle stänga så någon utförsåkning blev det inte frågan om. Men en skidtur i ett milspår hann vi. I tö-före. Det betydde i mitt fall turskidor som inte går alltför snabbt och lätt. Ganska tungt rentav. Men skönt. Efteråt.

En annan skillnad är det här i Björkliden jämfört med de senaste årens Speciella resor hit: Snorvan bor inte kvar. Alltså den yngre av döttrarna som levt och arbetat här ett antal år och då funnit en livskamrat. I höstades flyttade de två till Hälsingland. Men fjällen är ju kvar. De är i sig värda en Speciell resa när man som vi önskar få vintern förlängt en smula.

Nu strax midnatt. Får se om jag hittar mig något nät i morgon.

Bilden? Årets Lapport!