stigstrombergsson

Nu kommer första bloggposten om denna försommars speciella resa. Tidigare år har det handlat om när församlingens nykonfirmerade rest till en plats i Turkiet inte så långt från den antika staden Efesos. Rubriken på de blogginläggen var – till exempel i juni förra året – έν Έφέσω, i Efesos. Siffror visade vilket inlägg i ordningen det var och vilket år det gällde.

Nu åker vi inte dit. I stället blir det den näraliggande grekiska ön Samos – vilket skapar ett problem om än litet. Använder jag rubriken εν Σάμος kommer det att kollidera med hur jag namngett blogginlägg från när jag och madammen i mitt liv alldeles privat och helt för egna beskattade penningar semestrat på sagda holme. Då det finns all anledning att anta att en resa med 36 ungdomar och 7 andra vuxna ger en annan upplevelse än en parresa med hustrun behövs en alternativ titel. Den lilla staden Pythagorion – allt är förresten litet på Samos – som vi skall bo i utkanten av får ge sitt namn. Med grekiska bokstäver så snobb jag är. Då är detta är nollte inlägget – vi har ju inte åkt än.

Det var för fem-sex år sedan som det dåvarande arbetslaget i Älvsby församling bestämde sig för att ta nya tag vad gällde konfirmandverksamheten. Det koncept man haft med cykling på Gotland som var både kul och intressant – men ack så väderberoende – hade börjat rinna ut i sanden och antalet konfirmander blivit lågt*. Nya grepp alltså! 

• Först söka göra en kvalitetshöjning av själva vinterverksamheten.
• Sedan ett läger inte innan konfirmationen utan efter, som grädde på moset. Och detta läger i form av en studieresa till en Biblisk plats – man valde Efesos.
• Kyrkofullmäktige ökade anslagen, gav saken tre år. Andra eller tredje året kom jag in i bilden.

När treårsperioden var slut sa Kyrkofullmäktige: Fortsätt så länge ni tycker saken fungerar!

Det är vad vi gör nu – men eljest.

Redan i höstas när planerna drogs upp var vi ytterligt tveksamma till att ha Turkiet som resmål. Det var den inrikespolitiska utvecklingen, inte säkerheten, som var orsaken. Vi valde därför att tänka konceptet baklänges. Alltså inte Turkiet med Efesos och Marias hus och en dagstripp till Samos utan Samos med (eventuell) dagstripp till Turkiet med Efesos och Marias hus. Fiffigt och lika dyrt/billigt.

Frågan kom: Vad då göra på Samos hela tiden? Mer än bada och sola?

Svar: Damma av Gotlands-stuket där det cyklades mellan kyrkor vars takmålningar och symboler var lägrets ”läromedel”!

Att cykla på Samos är ett trafikmässigt högriskbeteende men inom vandringsavstånd finns ett otal större och mindre kyrkor som har ikoner som kan vara utgångspunkter för samtal kring Bibel och Tro. Exakt hur det skall kunna vara på måndag skall jag reka söndag efter lunch – om det inte blir pilotstrejk. Och sedan på måndag göra en ny rek-tur för tisdag och onsdag. Torsdag förhoppningsvis till Turkiet över dagen. Sedan får vi se.

Men vi har inte åkt än. Vi far i morgon eftermiddag. Vi har abonnerad kvälls- och nattbuss till Arlanda varifrån flyget lättar strax före 7 – om jag minns rätt.

Och det är för att vi inte åkt än detta inlägg är det nollte i serien εν Πυθαγόρειο.

*  Jag var med ett år. Lånades ut av Älvsby folkhögskola som då var min arbetsgivare. Jag var då inte med i konfaläsningen som sådan utan bara under själva cykelturen. I inlägget jag är tillbaka! av den 15 juni 2007 berättar jag i efterskott om saken, metoden och en del följder – klicka här.

Det är rejält omladdande att förlänga vintern med en vecka som vi nu gjort också detta år. Rejäl time-out med utevistelse, miljöombyte, färre TV-kanaler, mindre saker att ”måsta” fundera kring, inga kända personer att byta och bryta tankar med än de närmaste som man valt att leva med, inte fått i tombolan som ger arbetskamrater, deltagare i verksamheter osv. Riktigt skönt.

Vad som hänt och icke hänt hemmavid har jag ingen aning om.

Har inte ens läst Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen på nätet. Bara tagit del av lite TV-nyheter som denna vecka av alla världshändelser av global betydelse valt att låta sig domineras av hur man på obligatoriskt ädelsvenskt sätt i alla tänkbara lägen ska hälsa på folk. ”Debatten” saknar verkligen inte inslag av storsvensk tolerant intolerans mot människor med intimitetsgränser som yttrar sig på annat sätt än hur ”vi vet att det skall vara”.

Ett par bloggar och Facebook är andra media som givetvis då och då kollas av medelst telefonen. Inte heller där händer i min värld något som hetsar upp mer än till en liten ruskning på huvudskalleknoppen. Jag säger bara: If it ain´t broken, don´t fix it!

Kontakter från ”jobbet” har lyst med sin frånvaro lika intensivt som solen gassat från skyn. Endast ett sms från chefen som önskade ett samråd kommande måndag*. Idag på morgonen kom också ett sms från en av konfirmanderna med fråga om kyrkogången. Inte mer. Både skönt men också lite tomt. Faktiskt.

Vinjettbilden ovan är en annan än de tidigare. I morse släckte jag törsten vid ½5-tiden och såg Lapporten i soluppgångstid just på det sätt bilden visat. Riktigt odumt!

Och till sist: Jag vet, fattar, inser och förstår att bloggskriverier av den art jag levererat sistlidna vecka inte välter några koiskar. Besöksstatistiken visar det. 20-30 ”trogna” (utan andra kvaliteter i livet?) per dag. Inte mer. Men å andra sidan inte färre heller.

Måste nog skärpa mig! Bli mer förargelseväckande – typ. Men om vad?

*  Här på bloggen har jag tidigare när hon var komminister kallat Brunetten. Nu när hon axlat kyrkoherdemanteln behöver jag en annan beteckning men har inte hittat den än. Förslag?

Ta rubriken till exempel – vvs1605 s&mv. Perfekt längd för att inte ge radbrytning i listan till höger över alla blogginlägg. Tydlig i sin innebörd,lättbegriplig men katastrofalt lång: vår-vinter-semester 2016 bloggpost 5 skinn- och muskel-vila. Klart som amen i korvspadet!

Det är alltså vad denna fredag innebär för egen del. Viss återhållsamhet. Hålla igen efter att ha varit på skidor måndag-tisdag-onsdag-torsdag. Även muskler behöver vila – särskilt när de är så oövade som mina. Men visst kommer jag att vara ute en del framåt dagen. Ett lätt molntäcke kommer denna dag att skydda min brända näsa mot solens strålar. Men jag känner ingen press – jag kan tro mig om att vara lat och sysslolös. Faktiskt.

Just sysslolöshet är något som lätt slår knut på sig självt. Man brukar ju ibland säga att vi svenskar ”har Luther på axeln” och därför fylls av skam och skuld av vad vi uppfattar som onyttigheter. Lättja är en sådan onyttighet. Flådig restaurangmat likaså. Extravaganser i vilken form som helst. Trist, grått, arbetsamt, nyttigt, hälsosamt, praktiskt,nödvändigt, plikttroget – allt sådant skylls eller prisas Luther för. Och då menar jag Martin Luther som med sin protest mot nasande av förlåtelse kom att kicka igång reformationen för snart 500 år sedan, inte Martin Luther King som en nyhetsfelsägning påstod för några dagar sedan.

Jag tror egentligen inte det är Luther vi har på axeln. Snarare Calvin som var en mycket tristare reformator. Luther var ju en glad lax som var så pass insatt i det tyska folkets ölhävande dryckesvanor att han kunde ta därtill hörande melodislingor och ge dem ny Bibelundervisande text.

Med detta menar jag givetvis inte att det skulle vara fel att vara nyttig, plikttrogen,ambitiös och arbetsam. Bort det! Jag menar bara att om man inte är det jämnt behöver man inte med en skammens rodnad gå i älven.

Men man luras! Alltså blir lurad. Av sig själv. I alla fall jag. Till och med denna vecka tänkt för lättja, återhämtning och reduktion av den övertid arbetet genererat.

Med flit och kraftfull beslutsamhet har jag valt att inte reflektera över konfirmand- och ungdomsverksamhetens utfall såhär långt detta ”läsår”. Mycket har gjorts i det under-bemannade läget men tid för återblick, eftertanke och avstämning har inte funnits. En fjällvecka skulle ju kunna vara smultron för en sådan sak – egentligen. Men si det har jag bestämt mig för att den inte skulle vara!

Och då drömmer jag om det! På nätterna!

Vilket måste vara att pliktskallen går på tomgång!

Fast inte natten mot idag. Den var jobbfri. Men de tidigare nattvilorna.

Och det har varit bra drömmar. Känts bra och bearbetande när jag vaknat till för att dricka lite vatten eller så. Intressanta. Men borta ur minnet när morgonen randats.

Det är myko. Men bra. Tyder troligen på att jag vilar – i alla fall.

Madammen har inte riktigt samma behov av muskelvila som jag. Såhär vid lunchtid är hon i backen. Jag är i stugan och när nu denna (meningslösa?) bloggtext skrivits färdigt skall jag åter dyka ner i volym två av Leo Tolstojs Krig och fred.

Det finns inte SÅ mycket att skriva om.

Det lilla får jag väl publicera imorgon, fredag.

Nu är det torsdag kväll med små notiser.

Vädret i Björkliden ger inget nytt. Bara sol, sol, sol och sol. Fast idag lite vind. Men bara lite.

Värre har det blåst i ”politiken”. Utebliven handskakning skakar handlöst alla. Visst har en person uppträtt lite apart men jag kan personligen inte mobilisera kraftig upprördhet. Diskriminering och särskiljning av kvinnor sker på många fler och allvarligare sätt än att en man med en personlig sexualmoral som får honom att känna sig tafsande vid beröring vill avstå från sådant. Men kanske måste vi alla bli högerhandsfundamentalister. Kanske. Jag skakar i alla fall tass på ”normalt” sätt.

Skellefteå ligger pyrt till. I hockeyn alltså. Måstematch nästa gång.

Solnedgång för en timme sedan – strax efter 21.

Kompenseras väl av fullmåne i Lapporten.

Bra godnattbild inför nattens vila och drömmar.

Just nu är det onsdag eftermiddag.

I den förhyrda stugan sitter jag och skriver.

Saknar dock internetuppkoppling. Men via telefonen funkar det. Utblickar man tycker sig blivit SÅ beroende av. Bloggar, Facebook, tidningar, annat kan finnas där. Och följas. I onödan?

Igår efter det jag publicerat mig på bloggen var det samma väder som dagen innan. Sol, ingen vind. Så jag åkte skidor. Igen. Milspåret till Tornehamns kyrka. Där var tavlan borta – den på bilden från tidigare år. Och tillbaka är resultatet en ännu mer strålande ansiktes hy än tidigare.

Samma enaväder råder idag.

Det är som att vara vid Medelhavet. Vrålsol. Lugnt hela tiden.

Ingen variation. Jätteosvenskt! Vädrets växlingar ger ju oss alltid anledning att diskutera detsamma. Men samma väder dag ut och dag in tömmer alla relationer på pratmaterial.

Och ansiktets hy strålar än mer.

Det blev ju nämligen skidtur idag också. Madammen som är oerhört bättre tränad än jag avsåg att skida till Låktatjåkkastugan – framme för ett tag sedan enligt inkommet sms. Jag följde henne en bit men inför motlut av värre slag tog jag höger, skråade ned till (nästan) Kratersjön och sedan tillbaka till stugan för dusch.

Igår kom i telefonen ett meddelande från en arbetskamrat.

Intressant. Och förbryllande. Mitt svar blev – med rättande av skrivfel:

Va fa...

Var har de fått sånt ifrån? ”Att” kan vi väl (kanske) berätta men ”hur” det blev så vette fulingen. Vi var ju bara där som isberget framför Titanic – typ.

Men bjudas på resa är ju alltid kul. När? Vart?

Och kanske blir andra bilden aktuell – med den text jag lät följa med när jag publicerade den på Facebook:

Det är inte alltid lätt att veta vägen. Men ser man tillbaka på den väg man gått blir det enklare att förstå var man är.

/fjällfilosofen Stig/

Och jag drömde om saken inatt...

När jag skriver detta är det tisdag morgon. Eller kanske förmiddag. Jag har inte ens (ännu) här å bloggen publicerat vvs1601 – utan snus. Men kommer att göra det senare under dagen strax före detta inlägg. Receptionen i hotellet har trådlöst nätverk och dit skall jag gå vad det lider.

De blogginlägg jag skriver härifrån Björkliden får rubriker av gemensamt utseende. Beteckningen vvs16 och ett par siffror till finns alltid innan ett mer beskrivande ord. Det var igår jag kom på den brukliga rubrikgemensamheten. Med vvs menar jag då naturligtvis inte det förkortningen vanligtvis står för: värme, ventilation och sanitet. Här betyder det i stället vår-vinter-semester – ehuru jag faktiskt inte har semester utan mer någon sorts kompenserande arbetsuppgiftsbefrielse.

Vi gick på tur igår!

En lång skidtur i vindstilla strålande sol. Med bil till Abisko och sedan på isen söderut längs med Abeskoeatnu. Här och var hade isen spruckit och madammen plurrade lite stillsamt – men inte mer.

Vidare västerut in i Gorsavaggi men i mitt fall inte ända fram till Kårsavaggestugan. Åkningen in var väl i alla fall gott och väl över en mil och med sammanlagt ungefär ca 300 höjduppåt. Det betyder inte speciellt brant alls, bara med inte en enda liten deci till skänks. Visst och sant hade vi de decimeterna till godo när vi skidade tillbaka men då var ju mina armar som överkokt spagetti. Ingen stakförmåga alls.

Men det var en skön dag. Vi var ute mellan 10 och 5 och vädret var toppentoppen hela tiden. Hemma i stugan dusch och sedan promenad ner till Gammelgården för att äta. Vi iddes ju inte laga mat själva. Och där var det stängt. Måndagsstängt. Gammelgården har museiöppet – typ.

Därför upp till hotellet – alltså mer backe. Och middag där vid åtta-tiden. Renytterfilé, kantareller, potatis och rött. Lingondricka alltså. Fick in en liter sådant och en liter vatten. Allt sveptes utan senare behov av toa. Det vätskeintaget säger också något om hur dagen varit, den dag som gör att idag ansiktet lyser rött.

Madammen stack nyss till backen.

Jag går till hotellet för att blogga.

Sedan sticker jag ut lite på skidor jag också.

Skrivet söndag ca 18.

Utan snus sedan tre dagar försmäktar vi på denna ö!

Minns jag rätt var det texten till den flaskpost Pippi Långstrump ville sända när hon tillsammans med den vattenkammade Tommy och den välartiga Annika sett den dåligt förtöjda båten driva iväg. Jag brukar travestera orden till Utan snus sedan flera minuter dagar försmäktar jag på denna plats, i detta sammanhang eller annat.

Men så är det inte nu. Snus har jag med. Två dosor. Däremot finns inget nätverk där jag befinner mig. I en tillsammans med madammen förhyrd stuga i Björkliden. Den medhavda datorn jag skriver blogginlägg – och annat – med har ingen kontakt i år heller. Men i receptionen uppe i hotellet finns det nätverk. Där kommer jag att vid tillfälle koppla upp mig och i efterskott publicera tankar och funderingar. Det är inget nytt. Jag ju brukar göra så när jag befinner mig på någon av mina Speciella resor.

I morse runt 8 for vi iväg för en bortlängtankurerande vecka i vårvinterfjäll. Mellan Jokkmokk och Porjus pausade vi för frukost och kom på rastplatsen i samspråk med ett par fågelskådare försedda med kraftiga kikare på stativ. Gäss av olika sorter och dimensioner, knipor, svanar och en havsörn.

Det är långt till Björkliden. Framme var vi vid 15-tiden. Väl uppackad inne i stugan kunde jag avnjuta slutet av andra finalmatchen mellan Skellefteå och Frölunda. Klar Skellefte-viktoria. Nu 1-1 i matcher. Nästa holmgång tisdag kväll.

Det skall bli skönt att vara utloggad en vecka – från uppgifterna i församlingen alltså. Inte så att jag inte tycker om det jag står i eller inte tycker om att knoga på. Tvärtom. Men underbemanningen denna vinter – jag har nämnt den tidigare – är inte betydelselös. Och tydlig. Nu ska vi på ett annat sätt än tidigare i fyraveckorsperioder i förväg redovisa vad vi faktiskt skall göra och uppskatta vilken tid det kommer att ta för att sedan ange hur det i vekligheten blev. Målet är då 40 timmar i snitt. Inte ens på planeringsstadiet stämde det med min verklighet. Första kvartalet var tjockt. Men på en 20-veckorsperiod kan det gå ihop. Den vecka som nu kommer reglerar en stor del av mitt uppkomna tidsöverskott om 57 timmar.

Jag har därför inte med mig något direkt arbetsrelaterat – förutom en liten konfirmandgrej värd kanske två timmar. Annars inte ens något att läsa med koppling till kommande konkreta uppgifter som Kyrkohandbok eller liknande. Allt sådant lämnat hemma!

Men Skriften är med. Givetvis. Och en Bibelvetenskaplig kommentar till Paulus brev till de kristna i Efesos, den kommentar som denna vinter blivit hack- och halvläst. Samt som omläsningsprojekt inspirerad av en nyligen sänd TV-serie den snart utlästa första delen av Leo Tolstojs Krig och fred – och andra delen i reserv.

Förhoppningsvis blir det inte så mycket lästid.

Utetid i vårvinterfjäll är bättre!

Om det blir skrivtid är också ovisst.

Säkert är dock att publiceringstidpunkt och skrivtid inte är samtid.

Samt att fastigheten hemma vaktas av välväxt man med hund.

Nu är vi hemma!

Det är söndag kväll och tvättmaskinen roterar.

I morgon blir det återgång till arbetsuppgifter för både madammen och mig.

De närmaste dagarna kan det – förutom kanske annat att blogga om – mycket väl dyka upp ytterligare tankar under rubriken εν Σάμος. Framtiden får visa.

I Inlägget εν Σάμος 8/15 – lör2 berättade jag att Samos-skriverierna inte kommer att införas i helt rätt ordning. Lejonparten av denna bloggpost är vad jag skrev för några dagar sedan men lägger ut här först nu.

Kokkari har jag inte berättat om - och varför vi bor där.

Det är en liten fiskeby. Eller var. Nu är nog huvudnäringen turism även om vi ser puttrande fiskebåtar tuffa ut och in i hamnen. Någon sa att byn har runt 800 fasta innevånare. Intrycket blir att flertalet av dem jobbar med att ge service åt den nomadiserande turist- och restaurang-besökarbefolkningen, ett släkte där svensk rödsolig gyros-grävare är den underart vi själva tillhör.

Skrivet så långt märkte jag att jag höll på att förvandlas till Hellaslokaliserad hyperborealisk skuggslumrare. Jag gav efter för impulsen, tupplurade en stund, tog ett dopp, blev biten av en köttätande rovfisk och återvände till telefontextande i funktionen Anteckningar. Därifrån kan jag sedan mäjla det till min e-post hemmavid, redigera och publicera därifrån. Hemmavid är så Älvsbyn. Vi åker ju hem imorgon.

Kokkari blev vår boende- och vistelseort denna gång. Turisthuvudorten Pythagorion föll oss inte på läppen. Samos Stad bodde vi i de två tidigare åren och nu ville vi vara lite valjd änd kräjsi med en annan bas – Kokkari.

Hela byn ligger efter en gata formad som ett L. Enkelt att hitta. Små hotell och en radda mathak. Förutom stränderna i själva byn finns ett par andra på gångavstånd.

Tanken fanns att vi medelst kollektivtrafik eller hyrd bil skulle kunna fara till andra ställen – men det har inte gjort. Visst återstår många intressanta saker att se och givande saker att uppleva. Vi har ju bara varit här två gånger tidigare. Men vi vart som aldrig sugna.

Årets resa planerade vi medvetet skulle göras lite senare under hösten än tidigare år och detta för att det skulle vara lite svalare. Faktiskt. Inte för att vi plågas av värme. Bort det! Men så att det inte skulle bli plågsamt att fotvandra i berg och backar. Typ turen jag berättade om i εν Σάμος 4/15 – tor.

Sommaren kom sent sa vår värdinna. Och har hållit i sig länge.

Så mycket vandring är det för varmt för och det har blivit slö och slapp för hela slanten. Och läsning. På plats. Vi har inte åkt fordon alls. Inte ens in till Samos Stad 11km bort.

Detta var texten jag skrev i telefonen. Bilden togs med samma apparat runt ½10 på morgonen. Då fanns förutom jag och madammen två par till på den stranden. Och alla talade vi svenska.

Vår Samossemester närmar sig slutet. I morgon – det är söndag – kommer bussen vid 9-tiden på morgonen för att ta oss till flyget som skall ta oss hem till Luleå*. Tiden här har varit jätteskön och i ordets konkreta mening återskapande.

Några dagar innan vi reste ner gick en ”debatt” igång i gruppen Älvsbydebatten på Facebook. Den gällde om vi skulle gå på Jimmie Åkessons linje och folkomrösta om migrationspolitiken. Jag lade mig i och yttrade tanken att man inte folkomröstar om medmänsklighet. Jag fann att alla inte håller med mig men det skiter jag högaktningsfullt i.

Dock: I vevan sporde jag en närstående:

Brukar du följa med i Älvsbydebatten på Fäjjan?

Svaret kom rappt: Nej! Där verkar det bara vara idioter som skriver!.

Jag har just skrivit sade jag.

Bra! blev svaret. Bra att någon med mer än en halv hjärna yttrar sig där.

Också i Grekland kan man via nätet följa resonemangen i gruppen ifråga. Riktigt obehagligt känns det att nu ta del av de hjärtlösas nedrackande på det känslouppvaknande som bilden av den drunknade 3-åringen skapat. Jag blir riktigt upprörd – viktigt att veta är att min älskade sonson också är tre år.

När vi var här förra året bodde vi i Samos stad. När vi gick från boendet till centrum passerade vi Kustbevakningens kontor och bas. De flesta dagar satt utanför några flyktingar som anlänt till ön under natten. Mestadels afrikaner. Och en sopcontainer invid var fylld med flytvästar.

När vi i år kom hit togs vi med buss hit till byn Kokkari där vi hyrt årets logi. På vägen hit lämnades andra turister av i Samos stad och bussen for upp till kustbevakningskontoret för att kunna vända. Utanför var det en massa människor. Mångdubbelt fler än förra året. Mellanösternfolk.

Förra veckan kom tre och ett halvt tusen berättade en dansk kvinna med kännedom i saken.

Det kommer tusen varje natt berättade en av dem som jobbar på hotellet.

Med sådana siffror må det nu vara hur som helst. Det är många som kommer. Eller rättare sagt lämnar en omöjlig situation. Varje dag syns spåren – en muslimsk familj som promenerar förbi under eskort, en slängd flytväst inte långt från vattnet, en hel hög vid en av de stränder vi bebadat. Observera barnvästen.

Jag såg fyra full bussar i morse i Pythagorion sa danskan.

De slussas direkt vidare med färja till fastlandet sa hon i hotellet.

Grekerna gör ett fantastiskt jobb!

Pengar samlas in till akutstöd – sparbössor utanför affärerna.

Och här är situationen med alla dess svårigheter en reell sak – inte en skenfråga en del hjärtlösa och halvhjärnade människoföraktare ondgör sig över i Älvsbydebatten och annorstans.

Nu vill jag varna.

Texterna på bloggen kommer inte komma i rätt ordning.

På stranden idag skrev jag en text i telefonen. Den kommer jag i morgon hemma i Älvsbyn att skicka till min där fungerande epost för bearbetning och publicering. Den kommer alltså att synas efter det som jag skriver nu. Kanske till och med efter något jag skriver senare ikväll eller i morgon innan vi far. Vem vet.

Detta är ett besvärligt inlägg.

För att nå full förståelse kommer du, noble Bloggläsius, att tvingas att Googla och klicka något alldeles förfärligt. Men det har du tid med. Jag vet det. Bara det faktum att du läser min blogg visar ju att du inte har något vettigt att göra.

Innan vi reste ned hit levde jag i våndan och kval över vad jag skulle ta med att läsa. Så är det alltid. Och jag tar alltid med mig för mycket i den meningen att jag inte hinner läsa ut allt. Men ofta mycket. Och läser nog i allt.

Följande medtogs denna gång – kopiera varje enskilt ISBN-nummer i Google så ges besked.

• ISBN 9789607439314 – köpt vid tidigare besök. Läst i.
• ISBN 9783981404739 – köpt förra året. Läst i.
• ISBN 9171283374 – svår att hitta. Ledtråd: Litet Nya testamente. Läst i.
• ISBN 9789175791074 – köptes på Kallax. Roman. Tänkvärd. Läst ut.
• ISBN 9789175804118 – helig text. Läst ut.
• ISBN 9789152635827 – arbetsmaterial. Läst ut och ute (som bilden visar).
• ISBN 9185530255 – läst förr. Läst ut.
• ISBN 9780801026836 – riktig baddare. Läst i.
• Inget ISBN-nummer – läst förr. Omskriven här. Läst ut.
• ISBN 9783897105485 – läst förr. Omskriven här. Läses i morgon på planet.

Knappa på!

Är jag en riskfaktor?

Eller tar jag själv risker?

Datorers och internets värld är svår att begripa.

För ett antal år sedan köptes till familjen en liten bärbar dator, den så kallade läpp-tippen. Den var vid inköpet utrustad med Windows XP, 3G inuti och ett Telia abonnemang av någon sort. Fungerade bra.

Så gick Windows XP ur tiden och ny bärbar manick inhandlades. Den gamla lilla ”dödades” vad gäller epost och sånt men fungerar som skrivmaskin. Punkt. Och hittar trådlösa nätverk som går att använda för att läsa på nätet samt publicera blogginlägg. Bra.

Varje gång jag slår på den börjar skärmen se ut som bilden visar.

Klicka på den blir den större.

Högaktningsfullt skiter jag i saken och kryssar bort problempopupparna.

Men tanken gnager:

Är jag en riskfaktor?

Eller tar jag själv risker?

Datorers och internets värld är svår att begripa.

Tio i timmen!

Lite yrkesskadad är jag nog sedan tiden på Stiftskansliet. Och lite till. Både före och efter. Kring detta med Vägkyrka som en del av uppdraget att evangelisera.

Jo – det fanns ett sådant ord: Evangelisera!

För länge länge sedan i en fjärran galax. Innan skilsmässan Kyrka-Stat*. Det fanns en tid då det sades rent ut: Kyrkan och hennes präster skall evangelisera, skall ta initiativ för att möta människor med evangelium – förutom att enbart rigga ett traditionellt gudstjänstliv, möta folks egna propåer utifrån deras födslar, vigslar och dödslar samt hantera de konfirmander som i alla fall kom. Sådant var bra – givetvis. Men det var inte nog. Man skulle evangelisera.

Evangelisation kunde ta sig olika uttryck. Det var bara fantasin som satte gränser – eller snarare bristen på fantasi. Barnverksamhet, ungdomsgrupper, studiecirklar, familjeläger, andra läger, hembesök, församlingshelger, skol-kontakter och allt möjligt annat. Sommarkyrka, närvaro vid mässor och andra evenemang, öppna kyrkor för turister – till exempel Vägkyrkor med skyltar och allt.

Idag om förmiddagen tog jag och madammen en promenad. Vi gick första delen av byvandringen jag berättade om för ett par dagar sedan. Dagens mål var den lilla mysigt liggande kyrkan Αγιος Φανούριος . Dit var det skyltat.

Vi satt där. I kyrkan och utanför. Läste. Bara var där.

Med oss medräknade tittade väl ett tiotal personer förbi. I timmen.

De tände ljus. Bad. Njöt. Pratade lite. Med oss och andra.

Och jag tänkte: Här skulle ju en ortodox präst fatta posto med litteratur och en kaffekokare. För att prata med oss turister. Om tro, om Jesus, om Gud – typ. Det – att ”bemanna” kyrkorummet är en sorts evangelisation jag tror på.

Hur kättersk är jag?

När man här på Samos traskar gatorna av och an – har nu gjort det ett par tre år – ser man här och var på husdörrar ett klistermärke av det slag som andra bilden visar. I en kyrka såg jag också några på bok- och broschyrbordet längst bak – och tog ett ex. Riktigt vad det står för kunde jag inte tyda mer än att det verkade vara något kristet – typ. Min nygrekiska är ju obefintlig. Det är gammal grekiska jag pysslar med då och då*.

Jag visade klisterdekalen för damen i receptionen. Hon berättade att kyrkan tillhandahåller dekalerna och att den handlar om att man inte vill ha besök av Jehovas Vittnen . De arbetar tydligen ihärdigt här på ön – eller i hela Grekland.

Med den informationen sökte jag dechiffrera dekaltexten. Jag gissar att den lyder ungefär:

Jag undanber mig besök av

heretiker (Jehovas Vittnen, Pingstvänner o dyl)

Var vänlig knacka inte.

Jag är

Ortodox

Kristen.

Att Jehovas Vittnen är heretiska – alltså har falsk lära – är vedertagen uppfattning i näst intill alla kristna kyrkor. Redan på 300-talet fördömde Kyrkan teologen Arius som hävdade att Kristus inte var sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern. Kristus/Sonen var enligt honom inte Gud utan det första Gud skapat. Skulle så vara sant, resonerade Kyrkan, vore bön till Kristus bön till något skapat, alltså avguderi. Vore han inte sann Gud och sann människa hade han inte heller försonat och förenat de två och vi skulle fortfarande vara skilda från Gud. Och så är det ju inte. Arius & Co fördömdes därför som heretiker av Kyrkomötet i Nicea. Arianismen försvann så småningom men återuppstod i USA på 1800-talet – Jehovas Vittnen.

Men Pingstvännerna då? Är de heritiker? Eller kättare? Eller villolärare?

Uppenbarligen menar Ortodoxerna så. Och jag gissar utifrån tanken att pingstvänner döper personer som tidigare döpts – och en massa andra skäl.

Här tycker jag inte omdömet är lika självklart men det finns poänger i det. Jag menar detta med omdop, en tanke som bygger på att Gud inte handlade i människan första dop utan det måste till ännu ett, kanske flera. Detta är en läroskillnad som inte går att bortse från. Klassisk Lutherdom drar nog egentligen samma slutsats som ortodoxernas dekal vittnar om. Faktiskt.

Att det nog sedan är så att pingstvänner i texten syftar på en hel bunt USA-inspirerade frikyrkor som med dörrknackningsmetod bearbetar Grekland som ett icke evangeliserat område håller jag sannolikt.

Men jag då?

Innefattas jag i o dyl?

Jag är ju protestantisk präst, måhända i en så kallat historisk kyrka med en massa år på nacken. Är jag/vi heretiker eller bara ”kristna med brister och defekter”? Det är inte helt rätt att svara på. Faktiskt.

Så du ser, noble Bloggläsius, att Samosvistelse inte bara betyder Frappe på dagtid – idag två – och vitt sött vin på kvällskulan. Man får tänka också. Djupt.

Vafalls!

Så kanske vän av ordning ropar.

Förra inlägget var ju εν Σάμος 3/15 – tis.

Alltså tisdag!

Vart tog onsdag vägen?

Onsdagen tog samma väg som alla andra dagar om vilken diktaren skrev:

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer,

och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.

Så var det igår. Dagen gick. Och vi med den. Till fots.

Vi hade som bestämt oss för det – i tanken att det skulle vara lite svalare än dagen innan. Något ökad vind kunde tyda på det. Och det var ju bara +24 vid 8-tiden på morgonen.

Så vi satte åstad med bergsbyn Βουρλιώτες* som mål. Inte så fasligt långt egentligen. Kanske fyra kilometer den väg kråkorna tar – om de inte flyger i sick-sack vill säga. Som man går om man inte är kråka. I runt 340 höjdmeter upp i kråkosfären. I värmen.

Ett etappmål var en av de ånga små kyrkor som ligger utskvittrade överallt i tassemarkerna. Ön Samos lär ha 999 stycken av olika storlekar och utseenden. En del är stora som ett nordsvensk torrdass med två hål, andra är rena katedraler. Αγιος Φανούριος är ett mellanläge – mindre än ett vardagsrum. Med ett fantastiskt rofyllt läge. Ett klart lagomt promenad- och meditationsmål – typ.

Vi strävade vidare längs med dammiga vägar och upptrampade skogsstigar. Hur vi än vred oss var det varmt. På vägarna gassade solen i fläktande vind och i skogen blåste det inte alls i skuggan. Men fram kom vi i alla fall, tittade på byn och gick vidare. På kringelkrokiga vägar ned till Αυλάκια vid havet och sedan 4 km hem längs med ”storvägen”.

Känslan väl hemma på rummet sammanfattade jag i morse när jag på Facebook gav en kort uppdatering kring dagens planer:

Har just ätit frukost. Bara kaffet kvar.

Så - vad göra idag? Knappt 2 mil bergsvandring i plus 34 i skuggan (om sådan funnits) gjorde vi igår. Märktes om kvällen. Fast man vätskar upp hela tiden blir man som klubbad.

Lugnare idag.

Inte sol och språng.

Mer skugga och dopp på gång.

Och så blev denna dag. Lugnare. Med läsning. Och funderingar. Som jag återkommer till. Kanske. Vi ska ju äta åxå. Strax.

Det var varmt idag också.

Hur varmt mitt på dagen vet jag inte.

Nu ikväll vid 22-tiden är det plus 27.

Kanske var det fem grader varnare under dagen – i skuggan.

Alltså badade vi.

20 minuters promenadväg från vårt lilla hotell i Кοκκαρι* ligger stranden Τσαμαδού**. Dit gick vi efter frukost och var där mest hela dagen. I skuggan. Vilket i sig är en paradox. Alltså att resa till solen för att uppsöka skugga. Bilden är från den stranden.

Innan frukost gick jag till kyrkan mitt i Кοκκαρι. Igår när vi passerade vid ½7-tiden på kvällen på väg till ett matställe ringde kyrkklockorna. Inte bing-bång-bing-bång som hemma utan rena melodispelet. Vi gick dit för att kolla vad det gällde och en liten guide-tös förtalte att det hade något med the madonna att göra. Och att det skulle vara någon sorts gudstjänst om en stund samt i morgon bitti klockan 8. Det var den jag i morse gick för att se och höra.

Kyrkan var fylld! Av ljud. Men jag såg inte en käft. Till att börja med.

När jag strosat runt ett tag – det är en stor kyrka – hamnade jag på kvinnosidan. Där satt tre personer. Två äldre tanter och en ung tjej. Så jag gick tillbaka längst ner. Och lyssnade till den reciterande sången som fyllde helgedomen. CD! tänkte jag. Det måste vara inspelat!

Men så såg jag långt framme till höger två män i min ålder. Det var de två som stod för recitativen – alltså liturgin. Och så plötsligt: En präst i mittdörren på den vägg – ikonostasen – som skiljer församlingens gudstjänstrum från altarets plats. Prästen läste något. Och en av tanterna korsade sig frenetiskt. Och så började de två – diakoner? – att mässa igen. Samtidigt som ytterligare några kommit med ikoner under armen som de lade på andra ikoner. Inte armarna men ikonerna hemifrån. För laddning?

Jag förstod bara ett ord – som upprepades ofta.

Eleison – som betyder Förbarma dig.

Och det är ju en bra bön.

Men efter en stund i obegripligheten – inte på långa vägar så länge som ortodoxa invandrare har tålamod i kyrkan hemma – gick jag. Och mötte folk helt klart på väg till kyrkan. För vad det nu var som hände där. Men kristen tillbedjan var det. Hängivet. Och vackert. Både för öron och ögon. Fast skallen inget fattade. Mer än Eleison – vilket räcker.

Och på något sätt kom kyrkvisiten i morse att stärka min övertygelse att vi hemma i Älvsby nordsvenska lutherska församling på något vis är på rätt väg. Vi har ju bytt ut det svenska Herre, Förbarma dig mot – och nu skriver jag med latinskt alfabet – Kyrie Eleison. Som på främmande språk alla kan begripa.

**Samma trista alfabet: Tsamaduo.

Det skall vara så här några dagar!

Sedan blir det bättre väder!

Så säger damen i receptionen på det lilla hotell i Kokkari där vi bor.

Med både beklagande och hopp i röst och anletsdrag.

När det gäller hur jag skall tolka och förstå hennes utsaga finns en del fallgropar värda att ta hänsyn till, några frågor att ställa.

Vad är bättre väder för henne? I hennes sammanhang – det som på finspråk kallas kontext.

Vad betyder orden för mig? Kanske tänker jag annorlunda då jag de flesta veckor under året lever jag mitt liv i ett litet samhälle strax söder om Polcirkeln på gränsen mellan Norra Norrlands Kustland och Norra Norrlands Inland. På finspråk kallas mitt läge min hermeneutiska utgångspunkt. Påverkar den min förståelse av hennes väderomdöme?

Så vad är bättre väder?

Vid 18-tiden var det +31. Tidigare under dagen var det ännu fler plusgrader. ½10 på kvällen – nu – är det 30. För damen i receptionen betyder bättre väder svalare väder. För mig som nordsvensk betyder bättre väder alltid varmare väder. Utom i november när det är +2 och kommer snöblandat regn. Då är bättre väder fem grader kallare och torr nederbörd.

Igår söndag kom vi fram mitt på dagen. Startade hade vi gjort redan på natten. Framme blev det bad. Vid 18-tiden var det info från resebolaget. Vi var där och fick veta det vi redan visste – vi har ju fast med andra bolag varit här två gånger tidigare. Efter träffen middag och sedan suss i bädden redan runt 22. Vi hade ju varit i farten ganska länge.

I morse – måndag alltså – tog vi en skogspromenad i tassemarkerna söder om byn*. Lummigt, olivträdigt och varmt. Givetvis var vi vilse ett tag men kom så småningom rätt. Det vill säga tillbaka till hotellet. Och bad vid stranden. Väldigt turistiskt.

På stranden läser jag ett par böcker. Dels en roman. Dels Psaltaren ur Gamla testamentet i speciell översättning. Lite eljest jämfört med den översättning som vanligtvis brukas. Jag kommer att komma tillbaka till saken någon gång i framtiden. Men...

...en återkomstkänsla kan jag beskriva!

För en massa år sedan fick jag göra en tre veckor lång studieresa till Guatemala och El Salvador, en resa som kom att påverka min personliga teologi och Bibeltolkning på ett märkbart sätt**.

För att spara vikt på flyget tog jag då med den alldeles färska nyutgivna provöversättningen av Psaltaren i avsikt att läsa den snabbt och sedan sakta. Samt söka be de böner som Psaltaren är. Jag minns att jag då slogs av underifrånperspektivet i bönerna. Och misstron mot auktoriteter. Samt att Gud alltid förefaller vara de fattigas och trakasserades tillflykt.

Jag har samma känsla nu när jag fort och sakta läser den Psaltaröversättning som utgår från den grekiska översättningen.***. Gud är de små och utsattas Gud, inte makthavarnas och majoriteternas.

Middag äter man på restaurang – som bilden visar.

På Facebook blev texten fel: Samos. Frappe på dagtid, Golden Samea på kvällen. Osumt! Skall givetvis vara Odumt!

**  Inlägget vilka gudars altare? av den 4 september kan sägas vara ett exempel på den saken – alltså att läsa om kända texter med utgångspunkt i ett underifrånperspektiv – typ.

***  Den gjordes på 100-talet före Kristus och är egentligen den version den Kristna kyrkan i de flesta århundraden använt som bönbok och i sina gudstjänster. Vår ”vanliga” Psaltare är en översättning av texter på hebreiska, faktiskt senare i datering.

I år också.

Till Samos.

Som förra året.

Och året dessförinnan.

En vecka.

Madammen och jag.

På semester.

En speciell resa.

Till.

Märkte du, noble Blogläsius, hur de inledande kortfattade stakatomeningarna redan nu avslöjar hur min arbets- och åsiktsuppfyllda hjärna imploderat till flagrant korttänkthet enär jag upplever att efter denna sommars tidiga semester som avslutades redan i mitten av juli månad för att ersättas av att som ensam präst i tjänst ha full kubbning med först en uppsjö av så kallat kyrkliga handlingar under några veckor vilka avlösts eller rättare sagt kompletterats med eller utfyllts av att få hjärnkontoret fyllt av planer för höstens olika verksamheter främst under den del av församlingens grundläggande uppgift som kan ges rubriken Undervisning vilket i sammanhanget betyder allt från Bibelstudiegrupper i plural över Evangelisation bland vuxna i nedre medelåldern och Doppastoralarbete riktat till 17-åringar och en ny ungdomsgrupp med gymnasister som målgrupp samt ett par årskursniosammanhang till säsongen 2015-16 års konfirmander vetandes att till detta också funnits sler arbetsrelaterade ting som funderingar kring bemanningssituationen i församlingen och läger och prästmöte och interndebatter i kyrkan och det framtida gudstjänstlivet liksom en massa civila ting som gräsmattor, barnbarn mm. Tankekontoret har haft lika lite paus,punkt och komma som denna sista långa mening och är i behöv av omladdning innan allt drar igång på allvar.

Så vi åker till Σάμος också detta år för att ta det lugnt. Njuta av värmen. Slappna av. dricka frappe på dagarna och kallt vitt vin på kvällarna. Läsa något som inte måste men kan läsas. Promenera. Prata. Be. Skriva.

Just det sista tycker jag ju om. Alltså skriva om vad jag gör och vad jag tänker. Detta år under rubriken εν Σάμος och ett nummer snedstreck 15 – det sista för att ange året.

Söndag morgon 06.00 går flyget från Kallax utanför Luleå. Direkt. Men vi bor inte i Samos stad i år utan på en mindre plats. Men det kommer jag ju att berätta om längre fram. Det kan bli under resan om jag tar med datorn eller efter det att vi kommit om vi lämnar internet-möjligheterna hemma.

Och packa har vi börjat göra.

En variant på Lotta på Bråkmakargatans sagoboksrop*.

Jag konstaterar det bara. Det blev bil på min födelsedag.

Nästan hela dagen. Vi kom hem igår vid 18-tiden.

Så vi är hemma nu. I Älvsbyn alltså.

En av mina Speciella resor är över.

Och sistbebloggas här.

Flera gratulationer inkom den 21:a, årets ljusaste dag.

Grattis! med kram från madam och som på plats i Riksgränsen.

Telefongrattis från de andra tre barnen.

Mer telefon – min moster – samt SMS från svåger.

108 varianter på Grattis via Facebook – folk av många kategorier och sorter.

Nya stövlar i paket. En butelj skotsk destillerad läsk. Allt till nytta och glädje.

Och idag via fäjjan ett par senkomna Grattis**.

Tack till alla!!

Efter att ha varit borta en midsommarhelg är det inte SÅ mycket post att gå igenom. Endast Midsommaraftonens utgåva av Lokala Världsbladet vilket på grund av avisans allmänna tunnhet gick fort. Dock vill jag ändå ur det bladet till dig, noble Bloggläsius, förmedla tvenne ting.

1: Först krönikören Torbjörn Karlssons Midsommaraftonsdrapa – en del

Jag mår illa av kungafjäsk

Midsommarafton! Den bästa dagen och jag är full av förväntan. Det ser till och med ut att bli bra, nå ja, väder. Med tanke på hur vädergudarna stormat och gått på den senaste månaden så är varje liten förbättring upphöjt till bra.

Minns förra sommarens midsommarfirande i regn, kyla och isande nordanvindar. Det var en pärs, till och med myggen frös ihjäl.

Jag har full förståelse om du är fullt upptagen med att förbereda dagens firande och så kommer jag och stör, men jag är lite magsur och lätt illamående efter de senaste veckornas mediacirkus.

Man blir det när kollegor förvandlas till krypande maskar som underdånigt tassar och svassar för våra kungligheter. Det är ingen hejd på inställsamheten i de utslätade intervjuerna som saknar varje uns av journalistisk grund.

En bilintresserad ung man med guldsked i mun som är född till prins gifter sig med en kvinna av folket, en föredetta utvikningsbrud. Nej, det där var elakt mot Sofia, hon verkar vara en rar flicka. Men snacka om att media gick igång.

Svt sände nio timmar från bröllopsdagen. 150 personer var i tjänst och det krävdes 36 kameror och 20 kilometer kabel för att ro det i land.

Kvällstidningarna tryckte upp 100-sidiga bilagor och gjorde allt för att överträffa varandra med bombastiska och imbecilla dumheter.

Vi hann bara pusta ut så krystade en prinsessa ut en kotte till. Jättegullig, absolut, men ännu en som jag måste försörja. Och då är jag inte ens pappa till barnet.

Det är 2015 och vi låtsas vara moderna kritiskt tänkande människor, men uppenbarligen är det många som kissar på sig av monarkins påkostade PR-jippon. De senaste åren har detta okritiska vurmande för våra blåblodiga översåtar fullkomligt exploderat.

Det är tveklöst skickligt iscensatt, men jag kan helt enkelt inte förstå hur fria människor nedlåter sig till allt detta krypande.

Sedan går han vidare med ett par citat av Vilhelm Moberg om det kryperi monarkin skapar hos människor som borde vara fria, demokratiska och moderna. Och jag håller med TK!

2: Väderkartan inför helgen.

Kolla bilden!

Klicka på den blir den större.

Färgfel eller var prognosen så dyster?

Kallare än minus 20 i hela landet!

Med detta startar jag min andra semestervecka.

I morgon kväll kommer barnbarnen. De skall utan föräldrars närvaro förgylla, förkrylla och förbrylla farfar och farmors semestervecka.

* Mycket populär högläsningssaga för Tyra, 5 år.

** Fast ett av dem var nog egentligen inte senkommet. Skrevs på kvällen rätt datum i USA och landade här efter midnatt vår tid.

Över gränsen – igen!

Den här månaden har jag varit en flitig bloggare. Faktiskt fler inlägg än det hitintills varit datum. Ganska ovanligt egentligen. Men så har jag ju gjort två Speciella resor och sådant gillar jag att skriva om. Besöksstatistiken tyder på att inte många tycker om att läsa det – vilket jag inte bryr mig om. Jag bloggar ju för att ha roligt, inte för att roa.

Idag på Midsommardagen var det kalasväder med sol från en klarblå himmel. Skidor blev det inte mer än för gossen. Madammen och jag fotade oss i dubbel mening en rejäl sväng in i nabolandet. Vi gick alltså. Och fotograferade. Det blir att fota oss i dubbel mening.

När vi gick över gränsen – detta mänskliga påfund – passerade vi ett röse. Nummer 266B. Rest 1930. Vad jag fattar följer gränsen vattendelaren mellan Bottenviken och Atlanten men annars förblev allt sig likt – eller i alla fall det mesta. Samma klippiga kalfjällsområde med tanig växtlighet just framkommen ur det smältande snötäcket. Ingen skillnad.

Men på norska sidan finns en massa hytter – alltså småhus ty sommarstugor. Utduttade överallt mellan järnvägsstationen Bjørnfjell och E10-an som på norska sidan också kallas Kong Olavs vei från gränsen mot Sverige till byn Å längst ut på Lofoten.

Och mitt i byn – jag tror man skall kalla Bjørnfjell för en by – låg en liten vit kyrka.

Den var låst. Så är det. Seden med öppna kyrkor som i Sverige är ganska omfattande råder inte i Norge. Då jag för 20år sedan var Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation och i samarbete med norskar och finnar sammanställde en karta över Vägkyrkor på Nordkalotten fick jag reda på att det – alltså att kyrkorna i Norge var låsta – berodde på att man haft en serie pyromandåd riktad mot kyrkor. Jag vet inte om satanistiska kyrkbrännarfasoner fortfarande är ett bekymmer men i Bjørnfjell var det i alla fall låst.

Närmare en mil blev vår promenad innan vi vad det led var tillbaka på svenska sidan. Det var då hemkommen jag publicerade förra inlägget om midsommarnattens astronomiska observation. När jag nu skriver denna text är det kväll igen och det går inte bra för de svenska fotbollsbrudarna – 0-2 i halvtid. Publicerar min text i morgon.

Ett intressant veckoslut har det varit. Blev som en skarvhistoria mellan två årstider. Torsdag natt var det slalom och (vår)vinterkänsla. Idag högsommarvärme i solen mellan snölegorna invid delvis istäckta vatten. Plus shortsklädda ben solandes vid södervägg.

Och så har jag läst en del. En Bibelkommentar till Efesierbrevet. Men den återkommer jag till. Kanske snart. Eller när jag läst en till jag skaffat gällande samma brev.

Solen alltså. Därav bildbytet.

Vi kollade noga.

Gick till ett ställe där inte en i norr liggande hög bergknalle skulle vara i vägen.

Med snö i terrängen. Och issörja på vattnet.

Därifrån såg vi solen ogå ner. Eller gå oner. Vilket som.

Hyperboreerna tror jag de hette, folkslaget man i antiken menade bo så långt norrut och så avsides att de hade halva året ljust och halva mörkt. Ytterstnordingar skulle vara en adekvat översättning. Tänk så rätt han hade utan att veta det, den där Pomponius Mela ca 50 efter Kristus. Fast han inte visste.

En natt som i natt känner jag mig som en riktig Ytterstnording.