stigstrombergsson

Riktigt så illa är det inte – att solen slocknat alltså. Tvärtom!

Vårvinterbrännan i ansiktet fick sig en påspädning för femte dagen i rad – om än inte riktigt lika intensivt som tidigare i veckan. Det mulnar faktiskt på en smula nu denna torsdagseftermiddag.

 

Nej, det är Tyra-solen som slocknat för en stund efter en full aktivitetsdag. Hon kom igår med tåg tillsammans med sin onkel Daniel. Vid 8-tiden på morgonen hade tåget lämnat Luleå. Redan runt två på natten väckte den lilla tösen sina föräldrar och var orolig över att hon skulle missa tåget.

Under resan tog hon sig en tuppis men sedan hon kom hit var det full fart. Ute. Öva slalom med farmor som pedagog. Mat och folk. Somnade vid 9-tiden på kvällen.

 

Pigg som en nötlärka väckte hon den hulda farmodern vid 6-tiden i morse. Vad det led anslöt sig till den vakna lilla damen hennes farfar – det är alltså jag – och ännu senare den utmattade onkeln. Han och farmor for till backen medans jag och barnet skulle göra en del ärenden och vara ute fram till lunch.

 

Hoppet är det sista som lämnar människan. Det talesättet besannades idag. Fast jag uifrån bättre vetande och den beprövade erfarenhet fyra barn gett innerst inne i mitt oslipade intellekt vet att man inte kan planera att en fyraåring skall vila säg mellan kvart i 11 och halv 12. Jag vet ju att sådant aldrig funkar. Inte heller denna dag. Men jag hoppades...

 

Hennes ovila – nordsvensk formulering – på förmiddagen plus lunch plus slalomträning med farmor har medfört att hon nu är en slocknad sol. Men snart skall hon väckas – för mat.

 

Jag å min sida ägnade efterlunchtiden åt en millång turskidtur i funderande ensamhet. Skönt.