bää bää ita tamm
I min späda ungdom var den dagen en tyst dag i hela samhället. Inte ens kiosken i uppväxtstadesdelen Örnäset i Luleå var öppen. Allt stängt. Nu är det inte så. Då ett 35-tal av de ca 90 som firat Långfredagsgudstjänst i Älvsby kyrka efteråt gick en så kallad Korsvandring* genom samhället märkte vi att det var full fart. Alla parkeringsplatser vid Cooperativabutiken var fyllda. Folk var i rörelse. Kommers as usual.
Vid en av de hållpunkter vi stannade till vid för begrundan hördes från sidan en rejäl duns. Pang – typ. Från en kran. Det var ett återvinningsföretag som vid ICA hämtade pressade kartonger. Sophämtning på Långfredag! Som det var vilken vanlig arbetsdag som helst!
Lite inställer sig tanken: Att det inte längre är någon ordning!
Men samtidigt kommer en annan tanke: Skaffa undan skräp – är det inte Långfredagens innersta och totala innbörd? Alltså att det var det Jesus gjorde med sitt lidande och sin död? Skaffade undan syndens och skuldens skräp en gång för alla. Och för alla.
I dessa lägen väljer jag att se anknytningen, associationen, även om jag gissar att sopkusken troligen inte ser den. Jag väljer att se möjligheten och avstår från att harmas över vad som skulle kunna anses som "spilld mjölk. Och på samma sätt väljer jag att uppfatta lille Adrians sång bää bää ita tamm som – förutom att den är allmänt gullig och farfars-charmerande – något som jag på Långfredagen kan koppla ihop med O Guds lamm som tar bort väldens synder. Fast grabben nog inte vet det. Än.
Kategori för detta inlägg? Barnbarn slår allt! Det blir farfar funderar.
*Se gärna här för text, bild och film från vandringen.