stigstrombergsson

Poängen med att fira jul är att det man gör varje år påminner om föregående år. Men bara påminner. Det blir inte är exakt samma. Man ju både får och ger andra presenter än året innan men gläds över att viss mat återkommer i färsk nylagad form. Gamla recept brukas på nytt, med viss variation.

Såhär såg det ut och skrevs för ca 11 månader sedan:

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Den utges av den illustra sammanhanget Svenska exegetiska sällskapet vars medlemsmatrikel jag inte har tillgång till men ingår i. Mer prominenta tomtar än jag är olika Bibelforskare – nutida och mer vilande – som meriterat sig med avhandlingar, böcker och annat. Jag är bara en amatör med en gammal teologie kandidatexamen tagen i en urtida studieordning med tillägg av en magistergrad av snittet som gällde innan det system som nu råder vid universiteten genomfördes. Amatör-nörd alltså.

Efter denna ordagranna repetition av inlägget seå 81/2016 fortsätter jag:

För ett par veckor sedan kom Svensk exegetisk årsbok 82/2017. Den har i år titeln När Bibeln skrevs om... – Rewritten Bible och har 300 sidor med föredrag, artiklar och recensioner. Innehållet är varierat men ger mig alltid en ny vinkling – eller flera. Nu gällde det framför allt tiden runt Jesus – 150 före till 150 efter – då man inom judendomen i nya böcker skriver om gamla berättelser och i detta införde mycket mer tal och dialoger i sina alster.

Naturligtvis gräsligt intressant!

Det som finns i Bibelns Nya testamente skrevs ju i samma tidsspann och har massor med dialoger och tal i sina berättelser. Evangelierna och annat är då inte nya editioner av gamla skrifter utan nya skrifter om vad som hände 30-60 år tidigare. Men kör i samma genre – typ.

Och så finns det annat – artiklar om den numera ganska värdelösa etiketten gnosticism, hur det grekiska ordet ἀρσενοκοῖται i Första brevet till Korint kapitel 6 vers 9 skall översättas samt ett par debatterande Bibelforskare i luven på varandra. På det recensioner av en massa nyutkommen litteratur.*

Nu denna söndagskväll färdiggenomläst.

Och nästa söndag bordas tåget till Uppsala för Exegetiska dagen den 2 oktober!

*  Detaljerad innehållsförteckning finns här.

Vad skall jag välja?

Vilken bok? Eller vilka?

Funderingarna gnager.

Månne kommer du, noble Bloggläsius, att tycka att mitt gnagande dilemma är ett litet sådant. Eller ett onödigt. Kanske bara nördigt – och i överkant. Men då en blogg är någon slags självbekännelsekanal vill jag ändå, åtminstone för min egen skull, här dryfta mina funderingar. Rubriksättningen blir då inte helt oviktig. Anger rubriken omedelbart och tydligt vad det handlar om kanske någon blir nyfiken. Och någon annan ointresserad. Att i rubriken gömma och attrahera måste vara metoden – som inte alltid är enkel att hitta.*

Ska jag...

Nu kommer dilemmat!

Ska jag läsa vetenskaplig Bibellitteratur om Paulus brev till de kristna i Efesos?

Eller ska jag läsa vetenskaplig Bibellitteratur om Andra Mosebok?

Men skräck i rösten kvider jag: Jag vet ingen levandes råd!

Om Efesierbrevet har jag tre kommentarer mer eller mindre på gång. Fyra om man räknar den grekiska grundtexten.** Det har hållit på länge! Ända sedan jag fick börja med att resa med nykonfirmerade ungdomar just till Efesos.

• Efter första resan köpte jag en kommentar, inte så tjock, inte så teknisk. Dessutom katolsk. På engelska. Den läste jag ganska snabbt men slarvigt. Jag sökte inte själv dechiffrera grekiskan.
• Sedan snubblade jag – inte bokstavligen utan metaforiskt – över en annan både tjockare och mycket mer grammatik-teknisk. Dessutom reformert – och på engelska. Den började jag på men det ebbade ut. Kräver att man glor på den grekiska texten.
• I serien – nu blir det svenska! – Kommentar till Nya testamentet (KNT) kom så för en tid sedan en gedigen volym som jag bara läst snuttar i.

Detta är alltså det ena inspirerande projektet jag kan ta tag i. Att med grundtext som bas läsa en amerikansk katolik som skrivit för kyrkligt bruk kopplat både till gudstjänstens liturgi och katolsk troslära samtidigt som jag läser en reformert – det är ungefär ”frikyrklig” här i Sverige – som onekligen också får det han läser ut ur texten färgat av att han läser in saker från sitt sammanhang. Svensken har jag inte på det sättet placerat – än.

Så långt om Efesierbrevet.

Församlingens Bibelstudiegrupp har just avslutat något som startade för drygt ett år sedan och fyllt samlingarna tisdagskvällar i udda veckor sedan dess: Första Mosebok.

Bibelgruppen är ett ihärdigt gäng. Några har varit med i decennier, många i flera år.

Min första kyrkoherde – jag kom till församlingen 1978 – ledde då arbetet. Han bevakade saken med en entusiastisk revirhållning, gick och ledde Bibelstudiet även om han var ledig. Det var lögn i lådan att få vikariera! Men det var inte för att hålla andra borta som han gjorde så – Nej! Det var för att han själv var så glad i det.

Han flyttade 1983 på hösten sedan han under sommaren döpt vår äldsta dotter. Då kom bollen till mig. Som blev likadan – nästan. Vi var ett femtontal som läste Apostlagärningarna med hjälp av Bo Giertz´s kommentar. Efter två år led vi skeppsbrott på Malta och hamnade till sist med Paulus i Rom.

Man kan inte läsa Apostlagärningarna utan att fundera över församlingstillväxt och evangelisation. Kanske beror nutidens svaga funderingarna på de sakerna just på att tongivare och beslutsfattare inte läser Apostlagärningarna – kanske inte annat heller. I alla fall var det så att när det hela skulle starta upp hösten 85 gjordes det rum i bokningskalendern för två gruppen och var och en tog med en kompis. Då blev vi summa 33 i samtal om Bibeltexter utifrån en bok som heter Jesus, en av oss. En kväll både jämna och udda veckor.

Ett år senare upprepades proceduren. Utrymme bokades i tid och rum. Det blev fyra grupper om ungefär 15 i varje – måndag och onsdag kväll varje vecka med lite olika material i olika grupper. Jag minns inte riktigt vilka.

Vän- och bekantskapskretsar kan bli söndertjatade så det blev ingen fortsatt expansion med fördubblingar som när man spelar Mah Jong. Något år senare hade det stabiliserat sig i tre, sedan två stora grupper som jag fick vara med i som ledare fram till och med ett par år in på 90-talet – de sista åren fast jag då var stiftsanställd.

Tro inte, noble Bloggläsius, att jag för ett ögonblick inbillar mig att det berodde på mig.

Att det sedan alltid i Älvsbyn har funnits ett i jämförelse med många församlingar stor Bibel-studieverksamhet berodde inte på kyrkoherde Lyngemarks skicklighet runt 1980, inte på min förmåga på 80-talet och inte heller på förra kyrkoherden Tomas Långs gedigna kunskaper, han som höll samman den stora gruppen på knappt 30 som ofta deltog under de mer än 20 år han var ledare. Det beror inte på oss utan på något helt annat. Någon helt annan.

Och det skall jag berätta i nästa blogginlägg.

*  De nyliga blogginlägget kyrkoherde i klaveret blev i det stycket ganska lyckat. Nästan fyra gånger så många läsare som annars. Det var mycket lokalt hållet som kan ha väckt en och annan nyfiken men jag anar ett det nog även fanns en del allmänt kyrkskandalintresserade som trodde att de var något annat än en glad första-Advent-rapportering prydd av en bild på en kort herde bakom, skenbart i, pianot.

**  Kommentarer är den genre i den vetenskapliga Bibellitteraturen som går igenom och ger fakta kring en bok avsnitt för avsnitt. En monografi är mer tematisk.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Den utges av den illustra sammanhanget Svenska exegetiska sällskapet vars medlemsmatrikel jag inte har tillgång till men ingår i. Mer prominenta tomtar än jag är olika Bibelforskare – nutida och mer vilande – som meriterat sig med avhandlingar, böcker och annat. Jag är bara en amatör med en gammal teologie kandidatexamen tagen i en urtida studieordning med tillägg av en magistergrad av snittet som gällde innan det system som nu råder vid universiteten genomfördes. Amatör-nörd alltså.

Tidigare i höst kom boken som i år har titeln Homeros och Bibeln – Homer and the Bible. Två språk redan i titeln. Som i samlingen av föredrag, artiklar och recensioner. Innehållet är varierat men gav denna gång mig en ny vinkling vad gäller väderstreck i Bibeln.

Såhär menar jag:

Nya testamentets böcker och värld har jag alltid associerat åt väst-nord-väst. Startpunkten var i det område som idag kallas Palestina/Israel och slutpunkten i Italien. Det grekiska språket evangelier, brev och annat är skrivet på är ett västspråk också när det är judar som skriver i sina semitiska miljöer. Väst-nord-väst alltså.

Gamla testamentet har på motsvarande sätt en del av sina dragningar i sydvästlig riktning till Egypten men framför allt i nordost till området i nuvarande Irak. I nordost talades andra semitiska språk som med politik och annat gjorde impulstagandet från det väderstrecket stark.

Årets Svensk exegetisk årsbok modifierar detta till en del vad gäller Gamla testamentets tid. I två artiklar påtalas väst-nord-västliga kontakter, likheter och influenser. Egentligen naturligt. Grekisk sjöfart gick ju också östvart, inte bara semitiska feniciers västerut. Och det gav impulser – typ.*

Sex andra artiklar behandlar olika teman. Mest intressant var en artikel om Jesus som arg djävulsutdrivare och en annan om Satan och demoner i tidig kristen litteratur. En del nya infallsvinklar – onekligen.**

De till antalet över 30 bokrecensionerna i slutet har jag inte läst i sin helhet. Allt är helt enkelt inte intressant. Något gäller verk på tyska som i mitt fall blir helt utan mening.

*  Om någon skulle vara intresserad är föredragens titlar:

Agamemnon and the Hebrew bible

A Respectable Gospel: The Passion ”According to Homer” in Eudocia´s Homerocentones.

**  Artiklarna var dessa:

A Tale of Cross-Dressers, Mothers, and Murderers: Gender and Power in Judges 4 and 5.

The Privilege of Taxation: Jewish Identity and The Half-shekel Temple Tax in the Talmud Yerushalmi

Are Judas the Galilean and the “Fourth Philosophy” Mere Concoctions? The Limits of Josephus’ Inventiveness

Jesus the Angry Exorcist: On the Connection Between Healing and Strong Emotions in the Gospels

Satan and Demons in the Apostolic Fathers: A Minority Report

Könsinkluderande språk i nästa svenska bibelöversättning.

Regelbundet besöker jag den israeliska tidningen Haaretz´ hemsida. Tycker det är intressant att där ta del av kommentarer och tankar kring det låsta läget Israel-Palestina och den envisa bosättarrörelsen ständiga manipulation av läget.

Ibland kammar jag noll men hittar i stället annat. Igår fann jag en artikel som här i översatt tillstånd får hamna i kategorin Exe-geten bräker. På ett informativt sätt återger den vad kristna och judiska forskare anser om en Bibelbok. Håll till godo!

VEM SKREV BIBELBOKEN JESAJA?

Åtminstone delar av Jesaja skrevs efter profetens död. Olika språkstilar ger ledtrådar.

Jesajas bok är den första av de tre så kallade stora profeterna i den hebreiska bibeln*. Den menar sig innehålla profetior av Jesaja, Amos son, boken hjälte. Om honom vi vet mycket lite.

Boken i sig är består mestadels av profetior skrivna på trubbig kompakt poetisk hebreiska och var troligen nästan lika gåtfull när den skrevs  som den är idag. Men bland dess verser finns några av de mest kända i hela Bibeln som "De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig." (Jes 2: 4**). Men vem skrev?

Kung Hiskia

Enligt en mening som först förekommer i Talmud – en sammanställning av judisk lag redigerad i Babylonien omkring 500 e.Kr. (Bava Batra 14b-15a) – skrevs Jesajas bok av kung Hiskia och hans medhjälpare. Hiskia regerade 715-686 f.Kr.

Hur de judiska vise kom till denna slutsats är tydlig. Bokens första vers säger att profeten profeterade under av fyra judeiska monarkers regeringstid och den sista av dem var Hiskia. Det blir därför rimligt att det var kungen och hans skriftlärde som efter Jesajas död satte ihop samlingen av profetior.

Det vore också rimligt att ett kungligt arkiv, om ett sådant fanns i Jerusalem under första templets tid, skulle innehålla upptecknade profetior. De kungliga arkiven i den semitiska stadsstaten Mari i dagens Syrien innehöll förtecknade profetior 1000 år före Hiskia. I de kungliga arkiven i den Ny-Assyriska huvudstaden Nineve fanns också upptecknade profetior skrivna bara några årtionden efter Jesajas tid. Att i kungliga arkiv ha upptecknade profetior kan ha varit normalt.

Ändå tenderar moderna bibelforskare vara skeptiska. För det första är de profetior som lagrats i Mari och Nineve av praktisk natur av typen ”om du bygger det och det kommer det att kollapsa, om du attackerar så och så kommer du att segra” och liknande. Man kan föreställa sig varför dessa profetior skulle bevaras och bekräftas vid senare tillfälle. Jesajas profetior är av en annan sort. Det är svårt att föreställa sig vilka praktiska ändamål som skulle få kungliga skriftlärde att bevara profetior som "Jag skall ge dem pojkar till ledare, lynniga barn skall styra dem." (3: 4). Hur skulle de kunna kontrollera denna profetia för att se om den verkligen slog in?

Den yngre Jesaja

Även om vissa delar av boken verkligen är genuina Jesaja-ord är stora delar av boken med säkerhet inte det. Detta menade redan på 1100-talet Rabbi Abraham Ibn Ezra som påpekade att profetiorna i kapitlen 40-66 och i kapitel 34 och 35 var skrivna på ett språk som skiljer sig mycket från resten av boken. Dessutom nämner de inget om Jesaja.

De flesta moderna forskare är överens om att dessa kapitel inte kan anses vara profetior av den ursprungliga Jesaja, vare sig de är skrivna av Hiskia eller inte. De måste ha skrivits av någon som levde efter förstörelsen av Jerusalem 586 f.Kr. Den ursprungliga Jesaja levde mer än hundra år tidigare och kunde inte ha sagt "Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad, att Herren straffat henne dubbelt för alla hennes synder."(40: 2.)

Dessa kapitel måste ha skrivits av någon annan profet i samband med den babyloniska fångenskapen. Då vi inte vet hans namn kallar forskare honom (eller, mindre troligt, henne) för Den andre Jesaja eller Deutero-Jesaja.

Profetiorna i bokens sista 10 kapitel (56-66) verkar ha skrivits av ännu en profet, en tredje, som levde efter exilen i Babylonien, tidigt under Andra Templets tid (förmodligen 400-talet f.Kr.). "[De] får komma till mitt heliga berg och glädjas i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skall jag ta emot på mitt altare. Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. "(56:7). Det är ett exempel på sådant som inte skulle kunna ha skrivits av en profet som lever i en tid då templet ligger öde.

Forskare kallar detta profeten Tredje Jesaja eller Trito-Jesaja även om vissa menar att språket i andra och tredje Jesaja är så lika att de kan ha varit samma person som skrivit före och efter återkomsten till Jerusalem.

Snar undergång

Sedan finns kapitel 36 till 39 som inte alls är profetior utan prosa om Jesajas liv. I det avsnittet lånas friskt från Kungaboken som skrevs i slutet av det första templets tid. Jesaja 37: 6 är till exempel är praktiskt taget identiskt med 2 Kung 19: 6 och så vidare. Klart blir då att dessa måste lagts till Jesajas profetior tidigast under exilen, förmodligen ännu senare.

Kapitel 24 till 27 är också suspekta. Många forskare tror att dessa kapitel skrevs långt senare. De lägger fram en apokalyptisk ideologi, det vill säga att tidens slut är nära, att Gud kommer att ingripa i världen och straffa de onda och belöna det goda. Just det synsättet i judisk litteratur verkar framträda under den hellenistiska perioden med början på 300-talet f.Kr. Ta till exempel: "Då skall månen blygas och solen blekna, ty nu är Herren Sebaot konung på Sions berg och i Jerusalem, och de äldste får möta hans härlighet" (Jes 24:23).

Om vi ​​lägger ihop allt detta ser vi att Jesajas bok är långt mer komplicerat sammansatt än tradition föreslår.

Sannolikt är några av bokens verser i de första kapitlen faktiskt sagda av Jesaja och noterats av Hiskias skriftlärda eller av profetens, de som möjligen åsyftas med versen "Se, jag och barnen som Herren har gett mig har blivit tecken och förebud i Israel från Herren Sebaot som bor på Sions berg."(8:18). Men helt klart är att en stor del av boken skrevs långt senare - under babyloniska fångenskapen och andra templet tid – av anonyma profeter och skriftlärda.

Men i vart fall skall sägas att det arbete som gjordes ledde senast under 200-talet f.Kr. till något mycket nära bokens nuvarande form. I biblioteket i Qumran – de så kallade Dödahavsrullarna – innehöll Jesajamanuskript skrivna under det första århundradet f.Kr. Och då dessa fanns av två olika slag, en som motsvarar den grekiska översättningen och en mycket nära den masoretiska texten, måste vi anta att boken varit i svang tillräckligt länge för att varierande versioner gradvis ska ha uppkommit.

Den tredje bilden föreställer ett sigill med skriften "tillhör till Hiskia, Ahas son, Juda konung" med en bevingad sol och assyriska symboler för makt och liv.

*  Den hebreiska Bibeln är de skrifter judar och kristna har gemensamt,alltså det vi vanligen kallar Gamla testamentet.

**  Bibelcitaten återges som de lyder i Bibel 2000.

Här kommer en direkt fortsättning av den jättelånga tankegång jag startade i fikonträdets år 1 – allt utifrån en kommentar till inlägget falsk dubbelhelg.

6. När, var och för vilka skrevs det? Detta handlar om saker som vilken ålder Bibelboken eller avsnittet i Bibelboken har och vad i nedskrivarens situation eller hos dem han skrev för kan ha påverkat det han skrev. I vårt fall är det Lukas evangelium. Det skrevs troligtvis på 70-talet med Markus evangelium som förlaga. Liknelsen om Fikonträdet finns dock inte hos Markus utan är något Lukas lagt till. Lukas har mycket sådant ”tilläggsmaterial”. Mycket av det gemensamt med den ”jämnårige” Matteus. Därför menar de allra flesta Bibelforskare att de två öst ur en gemensam fond – kallad Q – av främst sådant Jesus sagt men som Markus inte sett nödvändigt att nämna.

De två ”tilläggarna” har dock behandlat Q på olika sätt. Matteus har följt Markus ganska noga men ”klippt av” händelsekedjan och lagt in Jesusorden som några längre tal ganska jämt fördelade genom evangeliet, och framför allt innan Jesus börjar sin färd till Jerusalem. Lukas å sin sida har sparat det mesta av Q till efter det Jesus börjat sin Jerusalemresa till en lång ”rese-berättelse”. Det gör att Q-orden många gånger i de två evangelierna får olika sammanhang – och därmed olika betydelsenyanser. Nu får det vara hur det vill med detta. Liknelsen om Fikonträdet finns inte hos Matteus. Det är därför inte Q utan en del av vad som kallas ”särstoff” hos Lukas. Liknelsen finns bara hos honom – liksom de två händelser han berättat strax innan med maningarna att medan man har tid omvända sig. Tillsammans utgör det en sammanhållen separat enhet inom Jesusundervisningen i den långa ”rese-berättelsen” – med omvändelse som gemensam nämnare.

7. Är mer skrivet? Skriver man fikonträd som sökord i www.bibeln.se får man 13 träffar i Gamla testamentet. De flesta nämner vinstock och fikonträd i samma andetag som ett begreppspar om egendom. I Nya testamentet finns ordet 4 gånger. Markus har i kapitel 11 en episod där Jesus på väg till Jerusalem förbannar ett fikonträd. Matteus har på samma plats i händelsekedjan en nedbantad version av samma händelse. Många Bibelforskare menar att händelsen/texten där visar på en polemik och markerar mot det judiska folket alternativt Jerusalem och dess religiösa ledning som förkastar sin Messias.

Men – och detta är värt att notera: Lukas har Markus som förlaga men stryker den episoden! Så tonar han ner polemiken mot Jerusalem – så också på andra sätt i sitt evangelium. Då han gör den markeringen ska man inte när man söker förstå Lukas-texten genom att se trädet som symbol för judarna så att säga ”ta tillbaka” den aspekten. Man ska låta Lukas ”tid-för-omvändelse-mening” vara kvar.

8. Vad betydde texten när den skrevs? Svaret på den frågan kan utifrån det ovan sagda kallas den bibelvetenskapliga syntesen eller poängen – alltså vad Guds Ord säger. Ofta är det en hjälp att skriva ned den med max 25 ord. Här skulle det kunna vara: Det är allvar. Gud bedömer halten. Och ger ny men begränsad tid till omvändelse.

9. Hur har texten tolkats? Det kan finnas anspelningar på texten eller rentav att den citeras på andra ställen i Bibeln. Så inte i det nu aktuella fallet. Tolkningar från annan tid – urkyrkan, medeltiden, reformationen, modern tid – kan vara värda att beakta men det har jag inte snokat efter.

10. Varför i Evangelieboken – om texten finns där? I vårt fall är den ju där på den helgdag som har temat I Jesu namn vilket inte direkt finns i texten. Rimligen är det orden låt det stå kvar ett år till som kvalificerat avsnittet till Nyårsdagen. Det styr naturligtvis inte hur texten skall förstås – det vore ju inläsning. Men det påverkar hur den tillämpas: Vi har fått ett år till – för omvändelse och växt.

11. Vad vill texten säga oss idag? Med textens betydelse då och där i behåll gör man en överflyttning in i vår tid – en hermeneutisk tolkning. Eftersom det är Guds Ord det är frågan om är det viktigt att poängen men inte nödvändigtvis orden eller bilden blir kvar. Att formulera den i max tre meningar är en hjälp. I det aktuella fallet fungerar syntesen i p8 utmärkt.

12. Hur ser min församling ut? Om man har till uppgift att belysa en Bibeltext för andra är det viktigt att göra klart för sig vilka människor som det är frågan om. Ålder, kön, livssituation, erfarenheter, hur de lever, tänker och känner som grupp, delgrupper och individer är viktigt att försöka ha klart för sig. Att lista upp ”predikosituationen” kan vara vettigt.

13. Vad skall bli sagt? Vilket budskap utifrån p11 skall presenteras? Och varför? Här kan man formulera ett utkast till tankegång, kanske försöka rita det man vill säga.

14. Hur skall detta sägas? För det mesta skriver jag ordagrant exakt vad jag planerar att säga, göra eller visa. Efteråt är det bra att titta igenom sitt manus lite kritiskt med dessa frågor – och andra: Säger jag det jag ville ha sagt?

Är det jag vill säga riktat till dem jag kommer att möta? eller några andra? Vilka?

Vilken förkunskap och språknivå förutsätter jag hos dem som hör? För stor? För liten?

Vilken förmåga till att tänka själva förutsätter jag hos dem som hör? För stor? För liten?

Finns det ”hål” i mitt resonemang i form av uteblivna tankeled?

Vilka schabloner och fackuttryck behöver jag formulera om på annat sätt?

Hur startade jag? Väcker det intresse? eller...?

Slutet? Blev det ett tilltal eller inte?

15. Behöver jag skriva om alltihopa? Om ja – då gör jag det! Ord för ord!

Ungefär på det sättet försöker jag lösa uppgiften att för andra ”förkunna Guds Ord såsom det är oss givet i Den Heliga Skrift”. Jag är inte rigoröst trogen ambitionen varje gång men övning har gjort att ryggmärgen ofta fungerar enligt schemat. Hur resultatet sedan blir må andra bedöma.

"En man hade ett fikonträd i sin vingård". Varför det? Bara ett? Varför fikonträd alls? Det var ju en vingård. Om vingårdsmannen är Gud, vem eller vilka är då fikonträdet? Judarna? Varför det? Trädgårdsmästaren = Jesus?

Så stod i en kommentar till förra inlägget, funderingar kring en av de Bibeltexter som var på tapeten i Högmässan Söndagen efter nyår, den om fikonträdet som fick ett år till. I ett svar bad jag att få återkomma.

Det gör jag nu och väljer att göra det på ett näst intill otillåtet vidlyftigt, ordrikt och långrandigt sätt. Inte ovanligt! gissar jag att återfallsläsare av min blogg tänker. När var du senast kortfattad och koncis?*

För fullständighetens skull kommer här det Bibelavsnitt funderingarna gäller

– Lukas evangelium kapitel 13 verserna 6-9.

Och han /Jesus/ gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

När man vill försöka förstå vilken information eller intryck som helst – också Bibeltext – finns flera vägar att gå. En är att fundera över vad man själv just där och när man befinner sig direktupplever att det handlar om, alltså upplevelsen i sig. Så gör vi som regel när vi ser film, läser romaner, tittar på konst eller brottas med poesi. Vi låter det skölja över oss utan att fundera till exempel i vilken mån författaren är självbiografisk, filmen har ett ideologiskt budskap, poetens själsliga tillstånd eller om den surrealistiska konstnären är riktigt klok. Vi tycker rätt och slätt om det – eller inte. Devisen Sanningen finns i betraktarens öga är vad som gäller. Många gånger är det helt OK. Och tillräckligt.

Men det har sina risker! Jag ser två – minst. Och nu begränsar jag mig till att orda om texttolkning, Bibeltext i synnerhet. Där är det ju så att författaren/poeten faktiskt avsett att säga något speciellt. Det missar man kanske om man direkt tar fasta på en vad-säger-detta-mig-tolkning. Det kan ju då till och med bli så att man ganska nyckfullt läser in i texten tankar man själv har, inte läser ur texten det Gud i sitt Ord velat och vill visa. Det kan till och med bli så att man med sina färdiga tankar letar vissa bekräftande lösryckta Bibelställen, glömmer eller förändrar andra.**

För att minimera risken – eliminera går inte – att läsa in mina egna förvirrade tankar och hugskott brukar jag mer eller mindre rigoröst närma mig en Bibeltext med ett antal medvetet åtskilda steg. Numera är jag inte varje gång så noga som jag var förr men jag märker på mig själv att jag faktiskt blivit så pass ett med ”min metod” att det liksom numera ”går av bara farten”. För olika texter blir de nedanstående punkterna olika viktiga och får olika tankevolym. Givetvis överlappar de varandra här och där.

1. Vad står det? Här läser jag texten noga, gärna flera varv, gärna högt, kanske berättar den för mig själv, kollar ofta grundtexten och ibland översättningar till andra språk.***

2. Var står det? Sammanhanget är viktigt och påverkar förståelsen av texten. Det nu aktuella fallet – Liknelsen om fikonträdet – kommer direkt efter att Jesus utifrån två händelser varnar och manar människor till omvändelse. Liknelsen behöver därför förstås i samklang med de Jesusorden. En text med maning till åhörarens/läsarens omvändelse alltså.

3. Hur står det? Vad för typ av text? Svaret här: En liknelse/gåta, en påhittad exempel-historia med någon sorts poäng. Att vingårdsmannen är Gud är en rimlig tanke. Kanske även att trädgårdsmästaren är Jesus. Vad fikonträdet syftar på är marigare. Troligen här inte Judarna – faktiskt. Varför? Se nedan.

4. När hände händelsen? Om det går att att fastställa tid, plats, omständigheter och med detta den situation som rådde när händelsen texten beskriver ägde rum påverkar det förståelsen av texten.

5. Vad betydde händelsen då den ägde rum? För den eller de direkt berörda? För eventuella (inte nämnda) kringstående?

Här avbryter jag mitt resonemang. Blogginlägget är redan långt nog. Jag sparar resten till i morgon då det också kommer att vara smällkallt ute – just nu är det minus 30 och inga mygg.

*  Mycket irriterande är att jag igår på Trettondagsaftonens förmiddag skrev dessa två stycken samt sparade dokumentet enär vi i kylan skulle ta en fotvandringspromenad följt av Världscupsprint och en plågsam bronsmatch i Juniorhockey. Fram på kvällskulan öppnade jag dokumentet och skrev vidare, drygt en A4-sida i Times Roman 12pt. Då det blev mer hockey lät jag datorn stå på för att beglutta den finländska segern. Väl tillbaka vid knapparaten fann jag att något rappel uppstått och att otyget skulle behöva startas om – med förlust av det skrivna som följd.

**  På insändarsidan i Trettondagsaftonens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen såg jag ett exempel på detta. En insändarskribent ställde som hypotes att orden i Jesaja 17:1 – Damaskus skall utplånas som stad och bli en ruinhög – syftar på vad som nu sker i Syrien. Men sammanhanget hos profeten är ju ett annat inte alls lika nutidstillämpbart – i vart fall inte i detalj.

Ett annat exempel är Bibelordet i Apostlagärningarna kapitel 2:38: Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Det tolkas och används i vissa sammanhang som tungt argument för att bara vuxna medvetna kan döpas. Men då har man ju inte läst färdigt resten av vad Petrus säger i nästa vers: Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”

***  Det här med grundtexten skall tas med en nypa salt. Otvivelaktigt är det en tillgång att kunna göra det och vad gäller Nytestamentliga avsnitt på grekiska går det väl an fortfarande. Men Gamla testamentets hebreiska får mig att bara vilja gå i älven.

Det är Nobel-middag på TV nu.

Jag är inte där – fick inget pris.

Jag är inte där – blev inte ens bjuden.

Snillen får spekulera utan mig, jag utan dem.

Och det har jag gjort! En tid. Lite från och till under hösten. När tid och motivation inställt sig samtidigt. Tillsammans med SEÅ 80/2015. SEÅ betyder Svensk Exegetisk Årsbok som utges av Svenska Exegetiska – betyder Bibelvetenskapliga – Sällskapet. 80 står för att det är det 80:e året den kommit ut, 2015 är ju i år.

Innehållet är först tre föredrag från en samling hösten 2014 med det gemensamma temat Judiska och kristna grupper i den grekisk-romerska världen – som också är bokens undertitel. Sedan kommer sju andra artiklar i olika ämnen följt av recensioner av ett trettiotal böcker. Alltsammans 270 sidor engelsk faktatext för mig som ensamspekulerande snille att njuta av.

Är allt intressant? torde någon fråga.

Det ärliga svaret måste bli: Inte riktigt allt. Men det mesta.

Är det matnyttigt? kanske någon undrar. Matnyttigt för en präst?

Njae... Det vete kissemissen! En del. Men långt ifrån allt.

Men det är klart att en inblick i ekonomiska villkor och de system som råder just för Judiska och kristna grupper i den grekisk-romerska världen ger ju lite mer förståelse för hur de första kristna församlingarna levde och kunde fungera. Hur – nu citerar jag en titel – Jewish Culture in the Greek-Speaking Diaspora after the Destruction (av templet i Jerusalem) är ju intressant. Det var ju i sådana sammanhang de kristna församlingarna först formades och Nya testamentets böcker skrevs. Och vilka institutioner, roller, ämbeten som fanns då belyser ju en del – det var en tredje artikel.

Den bästa av artiklarna var Myths, Visions, and Related Literary Forms in the Gospels skriven av Torsten Löfstedt. Han visar tydligt att Bibelforskningen löpt vidare från de ofta och ännu högt uppe i de kyrkliga hierarkierna omhuldade tankarna att Jesus botande av sjuka, att han gick på vattnet, till och med hans Uppståndelse inte skall tas bokstavligt utan är medvetna litterära genrer författarna tar till som symboler något annat. För ett halvsekel sedan trampade forskningen fortfarande i ett sådant mytologiskt träsk som modern forskning nu inser var ett dyhål. Det är faktiskt tvärt om! Evangelieförfattarna rapporterar och menar sig rapportera sådant de anser är i yttre sant. Jesus botade sjuka! Gick på vattnet! Uppstod! Inte som myt utan som fakta – menar författarna med sina texter. Och med sådana fakta blir ju Jesus märklig. Och ses som unik av dem som berättar. Enligt forskningen.

ISBN-numret är 1100-2298.

Läs om den här – hela innehållsförteckningen finns.

Skaffa den, läs och känn dig nördigt snillig.

Jag är hemma från prästmötet nu. Tre dagars fortbildning är över. Kommer attskriva om inte ett referat så i vart fall ett slutomdöme. Men inte ikväll torsdag. Nu nöjer jag mig med att publicera det jag skrev onsdag kväll/natt efter festmiddagen med glam. Jag skrev inte allt det som nu kommer för ett dygn sedan. Lite bygger jag på men i huvudsak är kvällens text från igår.

Jag är på prästmöte!

Obligatorisk fortbildning för präster i Luleå stift.

Vi är drygt 200 stycken – typ.

Jag har med min gamla dator. Långt tillbaka här på bloggen kallade jag den läpp-tippen då den är liten. Mycket liten. Men den är internet-dödad. Funkar inte i anslutning till internet. Ingen brandvägg och för gammal programvara. Men som portabel skrivmaskin är den bra. Fast publicering här på bloggen får ske i efterhand.

Det är alltså prästmöte – och för första gången i livet med innehåll som ligger i fältet Bibel-teologi och Exe-get-ik. På tidigare prästmöten har det varit andra angelägna ämnen på tapeten. Ofta av så kallat Pastoral-teologisk art. Alltså om hur kyrkan rent praktiskt skall fungera i olika avseenden. Sådant är viktigt men jag har saknat Bibelteologin. I alla år. Men i detta vad som kan vara mitt sista prästmöte innan pensioneringen kom det i alla fall.

Docenten Göran Larsson har hållit föredrag om Andra Mosebok. Det kan verka rejält i överkant nördigt men är viktigt. Just den Bibelboken handlar om vad som hände för in emot 3500 år sedan: uttåget ur Egypten genom Röda havet och att Gud vid Sinai berg gav Bibelns folk de Tio orden – ursprunget till, förutom judiska högtider också, de kristna högtiderna Påsk och Pingst,

Inspirerande föredrag som stimulerade till omläsning ur flera synvinklar. Och som exe-get går jag igång extra på sådana saker. Och fler med mig.

Vid ett frukostbord andra dagens morgon satt några och samtalade kring en del Bibelepisoder, bland annat den där Abraham – i och för sig i Första Mosebok – av Gud uppmanas att offra sin son Isak*. De jag lyssnade på tyckte att den händelsen ger en läskig guds-bild. Nästan sadistisk – typ. Som manade en förälder att döda sitt barn. Och som behövde offer. Och så psykologiserade man en en del över hur han kan ha tänkt och känt.

Jag deltog inte i samtalet så mycket. Lyssnade mest. Kände igen funderingarna kring det svårsmälta och idag otillämpningsbara i berättelsen. Att den är en förebild till Guds offrande av sin son är en vanlig utläggning men den gillade inte heller ett par av dem som samtalade. De tyckte att hela offer-tänket var knepigt och svårt att hålla fast vid.

För egen del har jag aldrig haft och har inte problem med offer-tänket i Bibeln (och de flesta religioner). Det finns och det är tydligt. Ofrånkomligt. Berättelserna finns ju därom offer som försonar och förenar människa och Gud.

Under dagen funderade jag ändå vidare kring hur berättelsen skall förstås i sin egen tid och vad den kan betyda i vår. Såhär tänker jag – rent Bibel- och tolkningsteologiskt alltså:

Abraham levde runt 1800 år före Kristus. Första gången man skrev ner händelser med honom var på 800-talet före Kristus. Den text som då var finns i bearbetad form inbakad i den text vi har från 500-talet före Kristus. I 1000 år berättades det alltså muntligt om Abraham och att han skulle offra sin son. Vad kan berättelsen ha betytt då´?.För dem som hörde den i en muntlig kultur?

Den frågan är inte så lätt att besvara. Vi saknar ju källor. Men vi vet att hos folken omkring det gamla Israel förekom barnoffer till andra gudar. Ganska allmänt. Det var den tidsålderns väsende. Något av folken ammoniter eller moabiter offrade till Molok, det andra till någon annan. Hos fenicier i nuvarande Libanon samt i deras senare koloni Kartago i nuvarande Tunisien förekom barnoffer.

I den omgivningen blev det så i det israelitiska folkets historia att många ledare och kungar släppte tanken på att deras Gud och deras relation till den Guden var unik och enastående. De tänkte att det finns flera lika goda religiösa vägar och jämställde sin Gud med andra religioners gudar. En särskilt ogudaktig kung i Jerusalem anpassade sig så till den milda grad till de andra vägarna att han offrade sin son till Molok. Den huvudstaden hade inget Domkapitel men väl en knippe profeter som gisslade saken. Därför vet vi.

Poängen i mitt resonemang om Abrahams offer av Isak är den att I Abrahams, berättarnas och uppläsarnas omgivning var det fullt tänkbar, rentav naturligt och acceptabelt, att offra sitt barn – hur perverst vi än kan tycka det är.

Och då blir ju Abrahams Gud en märklig figur. Abrahams Gud avbryter ju offret!

När folk hörde berättelsen måste de rimligen tänkt: Den Guden sticker av från det normala! Vill inte ha barn på sitt altare. Abrahams Gud är i sanning en märklig gud.

Då och där bör man tänkt så. Rimligen. Det faktum att berättelsen sedan fick en skriftlig form ändrar inte det. På Abrahams Guds altare skall barn inte offras! Gud värnar barnen!

Med den poängen i bagaget – alltså att Gud inte vill ha barnoffer – blir det ju intressant att fundera över på vilka ”gudars” och ”makters” altare som barn offras idag? Moloks altare är borta – men finns andra avgudar som kräver barnoffer? Vilka makter idag gör att barn far illa?

En del är lätt att identifiera.

Att barn säljs för sex – ett exempel – är att offra dem på profitens altare – typ.

När barn inte ges skydd och asyl utan måste drunkna i Medelhavet handlar det också om profit – även om en del kallar sånt ansvarig flyktingpolitik.

När ofödda barn fosterfördrivs för att de skapar olägenhet eller förändrade planer – är det ett offer på det egna välbefinnandets altare?

Profit, egoism, vinningslystnad, snålhet, konsumism, militarism, kapitalism blir så sett exempel på vår tids Molokar som kräver barnoffer. Och mitt i denna exploaterande tidsanda säger Abrahams Gud som också är Jesu Kristi Gud och Fader samma sak som när offret av Isak stoppades:

Nej! Barn skall inte offras!

Gud är emot sådant – även om det verkar naturligt och acceptabelt.

Gud ställer sig på offrens sida – enligt berättelsen om Abraham. Om man uppfattar den så.

Med den tankegång jag här presenterat är Gud inte en smådjävlig typ som ställer en förälder inför det psykologiskt omöjliga valet att sticka kniven i ett barn. I stället leder mitt ganska strikt Bibelvetenskapliga resonemang till slutsatsen att Gud vill Barnens rätt i samhället. Annat är Molok-dyrkan – en styggelse för Herren.

Så kan tankarna gå när de inspireras av Bibelteologiska föreläsningar på prästmöte i Luleå. Faktiskt.

*  Man kan läsa om händelsen i Första Mosebok kapitel 22 verserna 1-14.

**J  ag berör här inte andra viktiga och tankeväckande sätt att uppfatta texten . Hur gammal Isak var är en sådan sak. Och att alltsammans förebildar Guds offer av sin son är en annan.

I förra inlägget glömde jag en fotnot.

Med * markerades i texten att jag avsåg att nedanför alltsammans vid en annan * ge en belysande för det resonemanget ovidkommande kommentar. Det var ordet textanalysfackspråk som blev bestjärnat i tanken att skriva en fotnot med tankar kring den nära kontexten och den vidare kontexten.

Tankarna i den riktningen kom apropå hur den som anmält Tobbe Lindahl till Domkapitlet vulgärläst hans blogg. Nu är den anmälan och den saken inte ämnet för detta inlägg. Det bara startade på tankar jag tänkte fotnota men som nu yttrar sig i att Exe-geten bräker lite grand i en bloggpost för sig.

Mitt huvudämne i teologistudierna och det fält där jag om än lågintensivt alltid sökt själv-fortbilda mig en aning är Gamla och Nya testamentets Exegetik, främst Nya. Det akademiska ordet Exegetik är då fisförnämglosa för Bibelvetenskap och textanalysen inom densamma är en sannerligen underskattad kampsport.

Det är viktigt när man inom den idrotten söker förstå en detalj i eller en begränsad del av ett resonemang – säg en liknelse någon av evangelisterna skriver att Jesus berättar – att man ser till sammanhanget, kontexten. Det är helt nödvändigt för att förstå avsnittet eller snutten rätt. Och då på två sätt. Nära och vidare.

Vad står strax innan?

Vad kommer direkt efteråt?

Att fråga så är att leta den nära kontexten man måste ha med i bilden för att utläsa betydelsen av det avsnitt man grubblar kring. Slarvar man med den nära kontexten blir risken över-hängande att man i en snutt eller en mening inläser något helt annat än författaren menat och utifrån andra motiv än ren förståelse kommer att pådyvla texten en uppdiktad innebörd.

Man kan anföra en legion exempel på detta i kyrkliga och kristliga kretsar. Ett tydligt sådant kan vara när man förra sommaren i Svenska kyrkans monter under Pride-festivalen i till-handahöll kondomer med texten på förpackningen: Störst av allt är kärleken. De orden är tagna från Paulis första brev till församlingen i Korint och handlar där inte alls om kärlekens sexuella sida. Just det tilltaget att utan hänsyn till den nära kontexten plocka en viktig Bibeltanke till en slogan i annat ärende kommenterade jag härpå bloggen i juni förra året under rubriken som f-n läser bibeln.

Vad är textmassans sammantagna budskap och ärende?

Hur resonerar den författaren på andra ställen? I annat den skrivit?

Och vad säger Bibeln som helhet?

Att fråga så när man söker förstå en detalj är att undersöka den vidare kontexten. Superviktigt! I en stor textmassa kan det finnas enstaka procent av innehållet som (om man vill) kan tippa åt ett eller annat ganska galet håll om man inte ser till helheten, till den vidare kontexten.

Också här finns exempel inom kristligheten. Ett tydligt sådant kan vara när en del tar drygt ett halvdussin hopsnodda Bibelverser från här och var i Skriften och med dem som bas bygger ett fullständigt okritiskt stöd för allt vad staten Israel gör på ockuperad mark. Då och då möter jag på Facebook inlägg av den typen – helt bortkopplade från den vidare kontexten, Bibeln som helhet,som inte försvarar markstöld och övervåld.

Detta med den nära och vidare kontexten är nödvändiga verktyg vad gäller Bibeltolkning. Träna dig, noble Bloggläsius, i det tänkandet. Och finn att det är stimulerande verktyg att använda – för din egen Bibelläsning.

Dessutom är de nyttiga verktyg när det gäller att förstå annan text och utröna vad någon menar – säg om du skulle ta fram en rättvisande beskrivning av vad jag skriver på denna min blogg. Är du van att se till nära och vidare kontext märker du direkt när någon läsa något som f-n läser bibeln och med det skapar en förvriden bild av verkligheten.

Kan man säga att en historisk person sagt det han eller hon sägs ha sagt?

Typ Tärningen är kastad! som Caesar lär ha knäppt ur sig när han gick över floden Rubicon. Eller att han i något annat sammanhang tyckte att segla är nödvändigt?. Eller att Arkimedes hojtade Eureka! i badet, inte för att han till sist fick grepp om tvålen utan av annan anledning?.

Kan man säga att de sa detta? Eller sägs det bara att de sa så?

Eller i seriösare tonläge: Vad var det sista Jesus sa på korset?

• Eloi, Eloi, lema sabachtani? (Det betyder Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?) som Markus skriver.
• Eli, Eli, lema sabachtani! (Vilket betyder Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?) är Matteus lätt varierade stavning av samma sak.
• Eller var det Fader, i dina händer lämnar jag min ande som Lukas anger det?
• Eller är Det är fullbordat! som Johannes påstår det sista Jesus säger?

Hur tänker man kring vad historiska personer berättar att någon sagt? Eller gjort? På vilken grund kan man säga att en historisk person sagt det han eller hon sägs ha sagt? Eller gjort? Och när?

Att forska och fundera kring sådant är att arbeta med källkritik, traditionshistoria, redaktions-historia, receptionshistoria och säkert en del annat också. Allt sådant är delar och verktyg för en Exe-get, alltså en Bibelforskare,men också för andra historiker och/eller litterturvetare. Jag tycker sånt är jättepännande men ganska ensam i mitt tyckande.

I morse läste jag en mycket lång artikel i den israeliska tidningen Haaretz. Jag tyckte att den tangerade just de frågor jag  nyss nämnde och valde därför att som min regelbundna övning i engelska språket söka ge dig, noble Bloggläsius, en till svenska formad variant av innehållet. Ämnet i sig kan vara intressant men det är just författarens sätt att arbeta och resonera jag i all dess långrandighet vill föra vidare – Exe-get som jag är.

Google gav råtext jag kokade till. Vill du läsa artikeln på engelska klickar du här.

FELCITERAD GOLDA MEIR: SA HON ELLER SA HON INTE?

Två av hennes mest berömda citat förblir utan konkret källa – trots stora ansträngningar från författaren Harvey Rachlin i The Jewish Press.

Freden kommer när araberna börjar älska sina barn mer än hata oss.

Det är ett av de mest ikoniska citaten i modern judisk historia – allmänt känt; vördad för sin innerlighet och ofta citerat av historiker, levnadstecknare, journalister och politiker såväl som vanliga medborgare i hela världen, judar och icke-judar.

Men sa verkligen Golda Meir – en av undertecknarna av Israels självständighetsförklaring och som gick vidare i att på många viktiga roller tjäna landet inklusive, naturligtvis, att vara premiärminister – som tillerkänns detta vördnadsvärda uttalande verkligen de orden?

Det föll mig aldrig in att ifrågasätta äktheten som jag alltid antog var en oantastlig och outplånlig del av retorikens historia, i klass med den odödliga Four score and seven years ago och I have a dream.*

Men tvivel flöt upp när jag samlade material till en artikel om 1900-talets mest betydelsefulla judiska citat. Efter att ha letat igenom en uppsjö av källor och uppmärksammat ett antal språkliga pärlor valde jag mina tio främsta citat. Ett av dem var Meirs.

Kärnfullt, allvarligt och bönfallande verkade det vara ett enkelt uttryck för den frustration israelerna har upplevt i sin önskan att leva i fred med sina arabiska grannar. Jag var nyfiken på det sammanhang i vilket Meir gjorde detta uttalande och då ord ofta ändras från ett citattillfälle till ett annat ville jag hitta citatets ursprungliga källa för att säkerställa att jag hade hennes exakta ord.

Citatet har återgivits i otaliga böcker och tryckta artiklar samt på nätet. Många av dessa nämner som sin källa A Land of Our Own: En muntlig självbiografi av Golda Meir, redigerad av Marie Syrkin och publicerad av GP Putnam´s Sons 1973. Citatet finns, tillsammans med flera andra, på sista sidan i boken (innan Index). Som källa anges On Peace. National Press Club, Washington, 1957.

Jag skrev till National Press Club i ett försök att få en kopia av Meirs tal 1957. Svaret jag fick var att Meir, som vid den tiden var Israels utrikesminister, inte talade där det året. Hon hade dock talat där vid en klubblunch den 11 december 1956. OK, författare gör misstag, och kanske Syrkin tog fel på år. December 1956 är ju ganska nära 1957.

The National Press Club hade ingen kopia av Meirs tal från1956 så jag sökte vidare vitt och brett. Inget arkiv jag kontaktade i USA hade någon kopia, inte heller hade det någon notering om att Meir skulle ha gjort det uttalande jag letade efter. Dessa arkiv är bland annat University of Wisconsin-Milwaukee Library (där många av Meirs dokument finns); The Jewish Women’s Archive in Brookline, Massachusetts; The Dorot Jewish Division of the New York Public Library; och The American Jewish Archives in Cincinnati som hyser Syrkins material.

Det visade sig Kongressbibliotekets ljudarkiv hade en inspelning av Meir National Press klubbtal, men innan jag kunde komma till Washington för att lyssna på den fick jag en utskrift av talet från det Israeliska statsarkivet.

Andlöst läste jag – men, tyvärr, Meirs svårfångade citat fanns inte där.

Utan att ha hittat någon primär källa för detta världsberömda uttalande kom jag att tänka på den tidigare outgrundliga frågan: Har Golda Meir verkligen sagt de orden?

Som författare till ett flertal böcker har min forskning lärt mig att det inte alls är ovanligt att myter, falska uttalanden, halvsanningar, påhittade sanningar, överdrifter, snedvridningar och allehanda andra apokryfa ting kryper in i allmänhetens medvetande. De kommer in den genom de vanliga kommunikationskanalerna såväl som genom små kryphål. Alltför ofta och utan tvekan accepteras de av allmänheten i stort.

Ett exempel: Tidigare generationer skolbarn lärde sig att när George Washingtons far frågade om den unge George han hade huggit ner ett körsbärsträd så svarade han: I cannot tell a lie. Berättelsen var faktiskt en lögn med rötter i Mason Locke Weems bok år 1800: The Life and Memorable Actions of George Washington.

Ett annat exempel: Det ansågs länge att Abraham Lincoln skrev sitt berömda Gettysburg-tal på tåget till den staden i Pennsylvania. Men trots att det fanns människor som påstod sig ha sett Lincoln skriva när han var på tåget har påståendet att han skrev på väg till Gettysburg visat sig vara falskt. (Historiker har dragit slutsatsen att presidenten skrev färdigt åtminstone delar av sitt tal innan han lämnade Vita huset men kan ha lagt sista handen vid det mellan ankomsten till Gettysburg och ceremonierna morgonen efter.)

Ett till: Man ansåg i många decennier att Abner Doubleday uppfann spelet baseboll 1839 i Cooperstown, New York. Det är bara det att det inte finns någon känd notering om att Doubleday någonsin satte sin fot i Cooperstown. Nu vet vi att myten hade sitt ursprung i ogrundade slutsatser hos en kommitté som ville ge en patriotisk och romantisk bild åt sporten

Som om gåtan kring Meirs uttalande Freden kommer inte var oroande nog finns helt häpnadsväckande ännu ett ultra-berömt Meir-citat vars ursprung man kan betvivla:

När freden kommer kanske vi med tiden kommer att kunna förlåta araberna för att de dödade våra söner, men det blir svårare för oss att förlåta dem för att ha tvingat oss att döda deras söner.

Jag uppmärksammades på möjligheten att Meir aldrig riktigt sagt detta av Jason Maoz, chefredaktör för The Jewish Press. Han hade sedan en tid tillbaka ihärdigt varit på jakt efter detta berömda citat i försöket att finna dess ursprung. Han hamnade i samma återvändsgränd och frustration som jag gjorde med Freden kommer-uttalandet.

Jag gav mig i kast med att spåra upp en annan Meir-pärla och var i kontakt med alla databaser och arkiv jag hade kontaktat för Freder kommer-citatet. Ett efter ett svarade alla med samma tomma meddelande: Ingen primär källa återfinns.

I min obevekliga sökande efter originalkällor för två citat finkammade jag otaliga webbplatser och tidningsindex liksom flera Meir-biografier.

En omdömesgill läsare är medveten om att citat i facklitteratur ofta inte kommer från originalkällor utan härrör från sekundära sådana. Sekundära källor är inte alltid tillförlitliga och det kan vara på sin plats med en varning: de kan ha tagit fel eller kan upprepa fel från andra källor. Därför måste den noggranne forskaren som kontrollerar citat följa kedjan av hur det citerats ända till början och i sin tur fastställa om det verkligen är det första citatet angivet i en äkta ursprunglig källa.

Märkligt nog innehöll de flesta av de böcker jag tittat i liksom Meirs egen självbiografi My Life inte dessa två mest kända Meir-ord. Inte heller ingick något av dem i den 4883 ord långa dödsrunan över Meir i New York Times den 9december 1978 – även om Times reporter Israel Shenker där fickmed mer än tre dussin andra citat från Meir.

Min undersökning tog en vändning 1970 när jag fann en samling av Meir-citat med titeln As Good As Golda: The Warmth and Wisdom of Israel’s Prime Minister. I den boken finns två citat som har stora likheter med paret i fråga: Fred kommer när Nasser älskar sina barn mer än han hatar israelerna och Det vi anklagar Nasser för är inte bara dödandet av våra söner, utan också att de för Israels överlevnads skull tvingas att döda andra.

Märkligt nog finns i boken inga noteringar om något av de två citaten och när jag hittade dessa två mer exakta citaten i andra böcker (alla publicerade 1970 eller senare) anges inget av citaten från någon originalkälla. Ännu mer bisarrt är att As Good As Golda sammanställdes och redigerades av Israel och Mary Shenker. Ja, samma Israel Shenker som flera år senare skulle skriva den stora dödsrunan i New York Times med dussintals Meir-citerat men framför allt inte hennes två mest kända. (Vi kommer förmodligen aldrig att lösa just detta pussel då både herr och fru Shenker avlidit.)

När man undersöker sanningshalten i en historisk händelse eller ett citat tar man också med i beräkningarna om händelsen eller uttalande i fråga är förenligt med den personlighet det gäller, hans eller hennes vanor eller den framtoning som den offentliga personen har. Precis som det skulle ha varit tvärt emot den noggranne Lincolns karaktär att i hast  skriva sin Gettysburg-tal på tåget eller att ha yxat till det på slagfältet verkar det sentimentala i Meirs påstådda uttalande om att förlåta araberna för att döda våra söner oförenligt med hennes karaktär.

Nasser var en uttalad fiende till Israel som tillsammans med Egyptens arabiska grannar önskade utplåna landet. Skulle en järnhård och resolut Meir när så mycket judiskt blod spillts för att bevara landets existens verkligen har sagt något med en sådan ödmjuk anda och liberal politisk korrekthet?

I kapitlet om Yom Kippur-kriget skrev Meir i sin självbiografi: I många år har vi inte bara sett våra söner dödade utan också tolererat en situation så groteskt att det är nästan otroligt: Den enda gången arabstaterna var beredda att erkänna staten Israel var när de attackerade för att sudda ut den.

Mot bakgrund av hennes tydliga avsmak för den arabiska viljan att utplåna Israel verkar det verkligen inte som hon skulle ha sagt något som ens tillnärmelsevis liknar När freden kommer vi kanske med tiden att kunna förlåta araberna för att de dödade våra söner, men det blir svårare för oss att förlåta dem för att ha tvingat oss att döda deras söner .

Men i alla fall – trots bristen på bekräftelse av de båda  uttalandena samt det faktum att Förlåta dem-citatet i synnerhet knappast överensstämmer med Meir välkända hårdhudade personlighet, har bägge befästs som oföränderliga faktum och sanningar huggna i sten, fast de uppenbarligen vilar på ett fundament av sand.

Historisk sanning är svår att servera när många människor vill tro något även om det inte kan vara sant. En ansedd forskare i kontakt med en av de arkiv jag var i kontakt med för den här artikeln insisterade på sanningshalten i citaten – men erkände samtidigt att han inte kunde ge några bevis för dem!

I augusti 2014, i kölvattnet av Israels Operation Protective Edge mot Hamas i Gaza, publicerade Anti-Defamation League i The Hollywood Reporter en annons som lyfte fram de två ikoniska Meir-citaten och hävdade att de var tillämpliga på de nu samtida händelserna. Läsarna ombads att ansluta sig till de 18 Hollywood-personligheter som skrivit under uppmaningen till världens ledare och alla anständiga människor överallt att se till att Hamas terrorister inte kan beväpnas på nytt...

Annonsen hade bägge Meir-citaten tillsammans med texten Golda Meir (1957).

ADL svarade inte på upprepade förfrågningar från The Jewish Press om huruvida organisationen gjort någon kontroll av citaten och varför de ställt samman dem som om de var en del av samma uttalande.

Många referenser till de två Meir-citaten anger antingen den ovan nämnda Marie Syrkin som källa eller utan hennes namn de platser och årtal hon angett. Som tidigare nämnts finns citaten, det ena under det andra, på samma sida i Syrkin A Land of Our Own. Den text som följer det andra citatet, det om förlåtelse araberna, har inom parentes Presskonferens i London, 1969 som kanske är det enda korrekta om detta citat – då Meir faktiskt var i London 1969.

Det är oroande att tro att Syrkin, som avled 1989, kan ha hittat på Meir-citaten eller att hon på något sätt fattat dem fel. Hon var en respekterad forskare och vän till Meir och skrev lysande om henne samt redigerade en del av hennes tal.

Men en vink om att Syrkin åtminstone kan ha tagit sig en del konstnärliga friheter i sin redigering av Meir kan anas av vad Asher Weill, verkställande direktör för bokförlaget Weidenfeld och Nicolson,säger: Fru Meir ville inte att talen nödvändigtvis ska återges ordagrant utan bör bli omdömesgillt klippta och redigerade.

Med allt detta sagt verkar det finns tre möjligheter omkring mysteriet med Meirs två mest hyllade men besvärligt svårfångade citat:

1. Orden blev faktiskt sagda av Meir precis som vi känner dem idag. Jag och forskare vid de olika arkiven jag kontaktat har varit försumliga vad gäller att lokalisera deras originalkällor.
2. Meir uttryckte tankarna på annat sätt och Syrkin eller någon annan skrev dem som de citat vi alla känner till.
3. Meir sade det aldrig.

Många av oss – kanske de flesta – få det svårt att acceptera att dessa två pärlor som blivit oupplösliga delar av tjugonde århundradets judiska historia och självbild inte kommit från Golda Meirs mun. Men tills man odiskutabelt kan verifiera deras äkthet kan man inte med säkerhet påstå att Meir någonsin sagt någon av dem.

Om författaren: Harvey Rachlin är en prisbelönt författare till 13 böcker, däribland Lucys Bones, Sacred Stones and Einstein´s Brain som anpassades till den långa serien på History Channel serien History’s Lost and Found. Han är också föreläsare på Manhattan College i Purchase, New York. 

*  Det första är av Abraham Lincoln, det andra Martin Luther King – min notis.

Är tiden inne att påbörja en ny bibelöversättning?

Frågan finns på baksidanav en liten bok på ca 80 sidor Svenska Bibelsällskapet just gett ut: När tiden var inne – Provöversättning av Lukasevangeliet 9-19 och Galaterbrevet. Efter att ha läst förordet, avsnittet om översättningsteoretiska förutsättningar – ett alltid högintressant ämne – och det mesta av det provöversatta tycker jag inte det. Faktiskt. Inte ännu.

Varför?

Såhär står det på Svenska Bibelsällskapets hemsida:

(…)

Sedan millennieskiftet är det Bibelsällskapets ansvar att se till att det finns en aktuell översättning som står på vetenskaplig grund och är skriven på god idiomatisk svenska.

(…)

Skälen att göra en ny översättning är framför allt att användningen av det svenska språket förändras, att bibelforskningen gör framsteg och inte minst att översättningsteoretiska förutsättningar och ideal skiftar.

Tanken att det skall finnas en Bibel på god idiomatisk svenska och på vetenskaplig grund är god och självklar. Givetvis. Personligen tycker jag att NT81 som ingår i Bibel 2000 fortfarande fungerar så.

Det vetenskapliga läget med handskrifter och sådant har inte radikalt förändrats även om förståelsen av vissa detaljer nu kan vara större än på 1970-talet. Vad gäller målspråket – alltså svenskan – lägger jag väl in brasklappen att jag själv som individ kanske inte riktigt har kläm på exakt hur det i alla stycken förändrats de sista 35 åren. Vardagsspråket man har i 30-årsåldern bär man ju i huvudsak med sig också vid dubbel ålder.

Jag har inte gjort någon genomgående analys relaterad till den grekiska grundtexten utan bara jämfört försöksballongen med den text vi vanligen använder. Jag lägger då inte märke till några större genomgående skillnader. Jag kan själv  inte riktigt bedöma grekiskans olika språknivåer och finesser men facklitteraturen berättar att Lukas är en god stilist som formulerar sig ganska litterärt. Vill man klassa in honom skulle man kunna säga att han använder sig av ”VI-stil”, alltså den språknivå man finner i Kooperativa Förbundets tidskrift VI eller i tidningar som Svenska Dagladet eller Dagens Nyheter. Bibel 2000 återspeglar det på ett bra sätt men i provöversättningen blir Lukasavsnitten grammatiskt något – men inte konsekvent – enklare och drar snarare mot en mer kvällstidningsenkel pratighet lik den evangelisten Markus använder. Lite ”skrift-dramatik” går därmed förlorad.

På liknande sätt upplever jag att man hyvlat av språket så att en del av den ilska Paulus uttrycker i Galaterbrevet planas av. Dramatiken och upprördheten minskar.

Att arbete pågår och tankemöda används är viktigt – inte minst de översättningsteoretiska resonemangen. Visst finns en och annan detalj där jag tycker provet har sina poänger men generellt tycker jag just nu inte tiden är inne. Ännu.

Rekordskruvat!

Jag har nördat igen!

Också detta år!

Jag har än en gång genomfört vad som troligen är mitt av andra människor mest udda  årligen återkommande läsprojekt. Jag har tryckt i mig SEÅ 79/2014. Uttytt blir detta Svensk Exegetisk Årsbok 79/2014 med den svenska undertexten Etnicitet i Bibeln och i bibelvetenskaplig forskning.

Bokens börjar med tre föreläsningar från den Exegetiska dagen 2013. De var:

• ‘But now … do not let all this hardship seem insignificant before you’: Ethnic History and Nehemiah 9 av Katherine E. Southwood. Blaženka Scheuer ger sedan Response to Katherine E. Southwood.
• Denise Kimber Buell föreläste under rubriken Challenges and Strategies for Speaking about Ethnicity in the New Testament and New Testament Studies och James A. Kelhoffer ger sin Response to Denise Kimber Buell: A Plea for Clarity in Regard to Examining Ethnicity in, Based on, or in Scholarship on the New Testament.
• Tredje paret från Exegetiska dagen förra året var Hans Leander med Hybrid Jews/Judeans: Renarrating Ethnicity and Christian Origins in the Context of Empire som fick respons av Mikael Tellbe under rubriken: The Complexity of Ethnicity.

Ytterligare några artiklar finns i boken:

• Rikard Roitto: Reintegrative Shaming and a Prayer Ritual of Reintegration in Matthew 18:15–20
• Tobias Hägerland: Prophetic Forgiveness in Josephus and Mark och
• Birger Gerhardsson in memoriam av Samuel Byrskog.

Till sist recenseras på en tredjedel av sidorna en massa exegetisk litteratur. Vill man se vad det var för böcker kan man göra det här.

Ord kan vara vilseledande. Därför låter jag mig ha både en och två rävar bakom örat när jag väljer rubriker för mina blogginlägg. Försöker medvetet provocera alternativt lura folk att titta in. Så elak är jag i all min simpla enkelhet.

ARKEOLOGISK UPPTÄCKT: GUDS FRU?

Israel utropas som monoteismens födelseplats men allt fler tecken tyder på att israeliterna och senare Judarna likt sina grannar dyrkade en gudssamling, ett panteon.

Du skall inte resa någon asherapåle eller något annat föremål av trä invid Herren, din Guds, altare som du skall bygga, och du skall inte ställa upp någon stenstod.

(5 Mosebok 16:21-22)

Gamla testamentet är fyllt av varningar till felande kungar och drottningar mot att dyrka "falska gudar " och mycket av klandret hamnar på Konungariket Israel och kung Ahab med sin ökända drottning Isebel .

Under senare år har det gjorts ett stort antal upptäckter av kultplatser och dolda helgedomar över allt i Israel. De har hittats begravda i favissae (jordkällare) eller nedgrävda i gömställen som vid Hazevah och Yavneh eller i olika andra sammanhang som vid Tel Rehov’s honungsfabrik och vid Tel Halif textilindustriområde. De senaste fynden gjordes vid Motza, strax norr om Jerusalem, där en samling till synes kultiska föremål hittades i ett gammalt tempel.

Israel utropas ofta som monoteismens födelseplats. Men artefakterna från Motza, så lika dem från det avlägsna Haẕeva och Qitmit och tillsammans med tidigare upptäckta platser, helgedomar och altaren i Megiddo, Taanak och Beit Sh'ean, visar en betydligt rikare bild av det religiösa livet i detta gamla land . Lägg till detta fynd strödda runt om i Israel av olika kvinnofigurer i olika poser och grader av på- och avklädning liksom hundar, hästar och tjurar. Enligt en del forskare visar den bildvärlden på ett pantheon av gudar eller på två större gudomligheter, något av en dualitet.

Denna praxis att dyrka en gudasamling eller två-gudomlighet tycks ha funnits under hela järnåldern (1000-600-talet före vår tideräkning) och fick sitt slut i och med den babyloniska erövringen av Juda och deporteringen av dess invånare. De gamla sederna försvann för gott och återvände inte med de landsflyktiga från Persien och Babylon flera generationer efter exilen, de som efter sin återkomst hånade samariterna för att ha en hednisk tro.

Saker som talar om andra gudar än YHWH eller "den Ende" finns i allt från från stående pelare ("massebor" ), dekorerade relikskrin, behornade altaren, kultplatser, miniatyrbilder, Judiahite Pillar Figurines – med en arkeologisk term JPF – i varierande poser som att de håller en trumma eller en skiva i ena handen, lyfter fram sina bröst, nakna, gravida, klädda och så vidare. Till detta kommer djurfigurer av keramik eller metall liksom manliga figurer, några med horn.

Intressant nog finner man oerhört mycket fler kvinnliga än manliga figurer och attribut på helgedomarna.

Och till detta kommer nu banbrytande fynd vid Khirbet el Qom och Kuntillet Ajrud.

Vem är denna flicka?

Enligt det Bibeln säger oss genomfördes två stora reformer mot dessa uppenbart hedniska vanor, en av Elia och den andra av Josia. Och fastän vanorna fördömdes fortlevde sederna vilket vi kan se både i de ändlösa klagomålen hos bibliska författare och i arkeologiska bevis.

Bevisen pekar på dyrkan av minst två gudar.

Det finns en poäng i att fundera över dessa gudars namn – vilket vi i själva verket vet från flera inskriptioner. Den första är en inskription som hittades i grav från det 8:e århundradet grav i Khirbet el Qom i hjärtat av Juda . Inskriften är en bön och innehåller namnen på YHWH och på Ashera, det senare anropat tre gånger. På ena sidan av inskriptionen verkar det också ha ristats också i färskt trä*

En annan berömd inskription hittades i Kuntillet Ajrud på gränsen till Juda. Det kommer också från ungefär samma tidsperiod som fynden i Khirbet el Qom.

Platsen är beströdd med inskriptioner till "YHWH och hans Ashera". En är speciell: "Till YHWH i Shomron och hans Ashera" (Meshel 2012: 86-101).

Shomron eller Samaria var Israels huvudstad mycket långt från den perifera gränsen mot Juda. Tillsammans med inskriptionen finns ritade bilder med inskriptioner som matchar ikonografin på helgedomarna – till exempel Livets träd med spiralornament och lotusblommor som grenar till mat för antiloper samt ett lejon stående under detta Livets träd.

Var då inte järnålderns israeliter monoteister trots allt? Eller: vad innebär dessa kultiska fynd runt omkring det gamla Israel och Juda?

Det är ett vanligt skämt i arkeologiska kretsar att om du inte vet vad något är så måste det vara "kultiskt".

"Många kategorier av fynd som till exempel figuriner är – i motsats till vad många av oss tror – inte alls i sig "kultiska" säger Michael Press, expert på filistéernas kultur och religion. "De kan ha använts i en mängd olika sammanhang haften mängd olika funktioner. Några av dem kan ha varit religiösa i vid bemärkelse för att till exempel skydda mot det onda." De kanske inte var religiösa alls, tillägger han. Vissa kan ha haft en pedagogisk funktion.

Hur kan man då se skillnaden? "Vi måste noga se på vilka sorters byggnader vi finner sakerna i och vilka andra objekt som kan kopplas samman med dem," förklarar Press.

Han påpekar också att de kultiska fynden inte är begränsade till Israel och Juda. "Helgedomen i Yavneh från det 9:e århundradet – det mest spektakulära fyndet de senaste 15 åren eller så – är från en plats i Filistéen och verkar representera en kustnära filistéisk tradition snarare än en Judaitisk i inlandet."

Liknande bilder finns på helgedomar i hela Israel och Juda såväl som och i de omgivande länderna österut.

Den stora och mycket viktiga innebörden av fynden är att olika politiska och etniska grupper använt i stort sett liknande grupper av objekt även om det fanns regionala variationer, säger Press. Nya fynd vid Motza av vad som förefaller vara ett tempel med figurer som skiljer sig från de typiska Juda-itiska pelarfigurerna med hästar och ryttare är det första tydliga exemplet på en gemensam kultplats i Juda, säger Press. De är också anmärkningsvärt lika till vad man menar vara ”Edomitiska” exempel från Negevöknen (från Horvat Qitmit och Em Hatzeva i Juda).

"Samtidigt måste vi vara tveksamma till att försöka dra för mycket information om något som "religion" från materiell kultur", säger Press. "Arkeologer har ett mycket tufft arbete med rekonstruera en värld av idéer, hur människor tänkte, från materiella lämningar. Det är ett gigantiskt tolkningssprång från konkreta lämningar till abstrakt teori. I bästa fall får vi bara glimtar av idéernas och föreställningarnas värld”.

Men var polyteistisk tillbedjan av kvinnliga figurer en "officiell statsreligion"? Det är svårt att bevisa, säger Erin Darby, professor i religionsvetenskap vid University of Tennessee i Knoxville och expert på Judaitiska pelarfigurer. Hon tillägger att det beror på vad man menar med "statsreligion”. Som hon ser det refererar "statsreligion" till en religiös verksamhet som utförs av många människor som bodde inom en nationell gräns och är något som sponsras eller uppmuntrats av de högre samhällsklasserna.

"De Judaitiska pelarfigurinerna säger oss med säkerhet att många av de människor som bodde i Juda – Israel är en något annorlunda historia – använde små kvinnliga terrakottafigurer i ritualer som jag starkt tror har att göra med skydd och helande, oftast i bostäder och bostadsområden. Detta gäller särskilt i Jerusalem, vilket är det fält jag känner bäst”, säger Darby. Hon tror dock inte dock att det finns text- eller arkeologibevis som förbinder dessa speciella terrakottor till Ashera, den kvinnliga gudomen.

Faktum är att Judaitiska pelarfigurer återfinnas i två områden i Jerusalem utrymmen – Shilohs Område G och Ramat Rahel. Det, säger Darby, "tyder på att människor som antagligen var knutna till antingen palatset eller templet använde figuriner”.

Användning av figuriner fortsatte i Jerusalem under yngre järnålder. "Vid samma tid, visar vår petrografiska studie, fann David Ben Shlomo och jag inga bevis för en av staten stödd centraliserad tillverkning” säger Darby. "Fynden verkar tyda på möjligheten av flera lokala tillverkare i Jerusalem. Figurerna producerades antagligen av samma människor som gjorde krukor”.

Med andra ord så var dagliga rutiner i det forntida Israel mer komplexa än termen "monoteism" antyder, summerar Darby. "Jag tror att du har massor av bevis till stöd för detta, särskilt i Jerusalem och omgivande områden som Motza. Inte ens Bibeln hävdar att de tidiga innevånarna i Juda var strikta monoteister", säger hon, fast det är alltid diskutabelt huruvida relikskrin eller figuriner specifikt kan kopplas till Ashera.

Åtminstone tyder dessa objekt på att det forntida religiösa livet var lika komplicerat som vad som helst i den moderna världen, säger Darby.

Forntida pantheon, inte bara de berömda grekiska eller romerska, hade flera medlemmar inklusive halvgudomliga gudar på lägre nivå. "Den typiska versionen av monoteism kopplad till det forntida Juda är resultatet av att moderna människor väljer några texter i Bibeln för att sedan rekonstruera sin idealbild av vad forntida innevånarna i Judar gjorde”, summerar hon. Men det är tydligt att det inte var så folk levde sina liv.

*  Jag gissar att crude tree som översatts färskt trä också kan vara namnet på ett visst träslag.

Flitiga läsare av min blogg kan ha noterat att jag då och då nät-läser den israeliska tidningen Haaretz. Oftast söker jag nyheter och kommentarer kring den dagsaktuella situationen vad gäller förhållandet Israel-Palestina. Ibland snubblar jag dock över helt andra saker som väcker mitt intresse. Måndag morgon denna vecka fann jag något som fick exe-geten* i mig att högt av förtjusning bräka: Nu blir det blogga av! Och det inlägget kommer en del anse ha alarmerande hög nördfaktor.

FÖRBRYLLANDE DÖDAHAVSRULLETEXT FÅR NY TOLKNING

**  Vad Cirque de Soleil är kan man läsa här.

Detta är en (kanske) klargörande uppföljning av blogginlägget ny gåta och länk av den 4 januari i år, alltså frågan om orden Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör skall anses ingå i det ursprungliga Lukasevangeliet eller inte. Det jag nu bidrar med är inte något jag skriver just nu utan i stället en återanvänd men ändå egenförfattad text men nu i sammanfattad, kommenterad och lätt redigerad form.

Den 27 november 2006 lade jag för magisterseminariet i Uppsala fram min uppsats Övergiven av, trygg i, Gud. Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas. Det var en mer än 60 sidor lång historia där jag efter en Inledning med erkännanden och tack samt en redogörelse för Källmaterial och avgränsningar, metod och upplägg ger en del inledande noteringar till Passionshistorien. I de finns tankar om hur den kan ha låtit från början, om att Markus var den som i skrift formade berättelsen och då lite om honom och var, när och varför han skrev. Jag redovisar summariskt den fortsatta utvecklingen och nämner att Matteus i stort följde men också kompletterade Markus, att Lukas bearbetade (och kompletterade) Markustexten så att berättelsen faktiskt blev märkbart annorlunda och att Johannes sist skrev utifrån en helt egen linje.

Hur Lukas förändrar Markus beskriver jag sedan ganska detaljerat och kommer då in på så kallat Lukanskt särstoff, alltså sådant som är unikt för just Lukas berättelse. I det särstoffet finns Bönen för bödlarna i Luk 23:34a – bokstaven a betyder första halvan av versen. Kommen så långt skrev jag ordagrant detta:

Lukas särstoff: Bönen för bödlarna – Luk 23:34a

Textkritik, kontext, struktur

Om särstoffet med kvinnorna på vägen till avrättningsplatsen var oproblematiskt ut textkritisk synpunkt är situationen kring Luk 23:34a och det lilla inskottet ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör” betydligt mer sammansatt. Frågan är om denna replik av Jesus med introduktion över huvud taget skall anses ingå i den ursprungliga text som Lukasevangeliets författare skrev – den så kallade autografen. 

Utifrån så kallad yttre kritik – alltså en jämförelse av textvarianter med hänsyn taget till de handskrifter där varianten finns, deras ålder och kvalitet etc – kan man inte avgöra frågan. Berättelsen är tidigt väl belagd både med och utan vers 23:34. 

Vad gäller den inre kritiken – flödet i berättelsen, avvägningar kring vilka sannolika vägar texten kan ha ändrats osv – når forskarna inte heller enighet. Lukas kan ha fogat in orden i den Markusberättelse han övertar (och påtagligt bearbetar) men någon som tidigt kopierat texten har valt att utelämna dem utifrån tanken Jerusalems förstöring visar att Gud inte förlät den stad som dödade Jesus. Orden kan också ha saknats i autografen – alltså originalet – men tidigt lagts till av en skrivare som velat visa att Jesus, lika konsekvent som genom sitt liv, i sitt lidande botar, restaurerar, visar omsorg och förlåter. I det följande väljer jag att se 23:34a som något som ursprungligt ingick i Lukasevangeliet.

När detta sagts petade jag in en fotnot med följande för universitetsuppsatser nödiga men annars bara nördiga preciseringar, här lätt omformulerade:

Efter att ha redovisat samma fakta vad gäller villkoren för yttre kritiken och ställt upp ungefär samma argument vad gäller den inre kritiken kommer olika exegeter ändå till olika slutsatser:

Joseph Fitzmyer, författare till det omfångsrika verket ”The gospel according to Luke vol 1-2”, menar på sid 1503 att 23:34a bryter berättelseflödet. Han utelämnar därför versen.

Bruce Metzger gör på sid 180 i ”A textual commentary on the greek New Testament” samma bedömning men tar med 23:34a inom dubbla klamrar, något som indikerar att texten är vedertagen, dock inte ursprunglig.

Raymond E Brown, författare till mastodontverket ”The death of the Messiah vol 1-2”, låter ett långt resonemang på sid 975-981 mynna ut i att han behåller orden som ursprungliga.

Robert Tannehill som skrivit “The narrative unity of Luke-Acts , a literary interpretation. Volume one: The Gospel according to Luke” och ”…Volume two: The Acts of the Apostles” menar i en fotnot på  sid 272 att argumenten för ursprunglighet är starka och behåller orden.

Charles Talbert menar i en fotnot på sidan 106 i ”Reading Luke-Acts in its Mediterranean milieu” att repliken är ursprunglig och ingår i ett berättelsemönster där Lukas låter varje del av passionshistorien innehåller ord utsagda av Jesus. Tar man bort 23:34a bryts mönstret.

Efter följer i min uppsats resonemang kring annat i texten – bönens roll och ordval, lite om Kristologi och ett avsnitt om vilka det egentligen är som Jesus ber för. Som slutkläm på avsnittet – inte uppsatsen – ger jag en tanke baserad på vad David Dungan skriver på sid 44-58 i ”A history of the synoptic problem”. 

Under det andra århundradet tilltar motsättningen mellan kristna och judar av flera olika anledningar. Till minnet av det judiska kriget år 66-70/73 fogades då erfarenheten av ytterligare judiska uppror – denna gång utanför Palestina – och kristna med icke-judisk bakgrund tog avstånd från detta. Teologiskt kom Kyrkan och Synagoga att ömsesidigt ta avstånd från varandra och på kristet håll sågs Jerusalems förstöring år 70 som att Gud straffat den stad och det folk som dödade Jesus. I detta skede och utifrån dessa senare tankar bör strykningen av Jesus bön för bödlarna ha skett av någon som tidigt kopierat texten. Sett på det viset skulle 23:34a kunnat utgöra ett mycket tidigt exempel på hur man utifrån en senare tids uppfattning befordrat skrift till ”historiens skräpkammare”. 

Jag fann den tanken rimlig och tillsammans med alla de andra vetenskapligheter jag ovan anfört samt – fast det är som en annan bra sak – rent fromma argument talar för att bönen för bödlarna fanns i den ursprungliga texten. Att dessutom innan jag gick vidare i uppsatsen kunna ge en liten känga åt dåvarande ärkebiskopen K G Hammar som en tid innan gjort en del sensationella Bibelteologiska uttalanden om skräpkammare och dylikt kändes inte helt fel.

Med detta vetenskapsresonemang kan väl även denna andra gåta anses ha fått om inte en lösning men i vart fall en belysning.

Åtminstone en av dem som läser min blogg efterfrågar det rätta svaret på det problem jag ställde upp i inlägget mindre livskraft för en tid sedan. Alltså vilken variant av presentationstexten till mitt seminarium på lägret Livskraft som jag författat och vilken som fanns i lägerfoldern. Ser man till kommentarerna till det inlägget så var det faktiskt några som delade med sig av tankar och kom med förslag. På den gåtan finns det ett exakt svar.

I inlägget ny gåta och länk presenterade jag ett betydligt mer seriöst så kallat textkritiskt problem plockat ur Bibelförfattaren Lukas Jesusberättelse. Där blev kommentarivern inte lika stor. Kanske upplevdes den gåtan med rätta både svårare och gällande något mer seriöst. Dessutom har den inget självklart svar – faktiskt.

Med lärarpirrande tangentbordsfingrar skall jag nu först plåga dig som läser med några allmänna saker kring vilka textvarianter som kan ligga till grunden för andra och hur de som forskar i Bibeln (och i alla möjliga andra gamla texter) brukar resonera.

En längre textvariant anses oftast yngre än en kortare.

Inte allid men ofta. Man tänker att en person som kopierar texten – detta skedde vad gäller Bibeltexter för hand – vill fylla ut luckor eller vagheter och därför plitar in en och annan rad i stället för att med strykningar skapa hål i resonemanget. Så gjorde till exempel någon i Apostlagärningarna kapitel 8 vilket jag noga berättat om i ett inlägg skrivet i maj 2008. Du kan läsa i detalj om det här. Ett exempel på en liknande historia finns i den text ur Första Johannes brev som var aktuell som episteltext igår – 1 Joh 5:6-12.

Följer man detta resonemang skulle den kortare seminarietexten vara min och den som satte samman foldern då valt att fylla ut med konkreta exempel på vad det skulle handla om.

En rent språkligt mer korrekt text brukar anses vara en yngre variant.

Det är mer ju troligt att den som kopierar kanske (men inte alltid) rättar stav- och grammatikfel han ser, inte skapar sådana. Detta skulle också tala för att den kortare varianten är min med det stavfel en av dem som kommenterade påvisade men drog en motsatt om än för mig smickrande slutsats av.

Ibland kan det dock hända att en Bibelkopierare kunde tycka att en text var kantig, provokativ, tillspetsad eller rent av orimlig och valde att slipa till den något. Kanske göra den snällare – typ. Eller mer vag. Av någon anledning. Något tydligt Bibelexempel på detta kommer jag inte på rak arm ihåg nu – för så vida inte det där Jesusordet om att Fadern skulle förlåta bödlarna är ett sådant – men exempel finns. På ett mer generellt plan blev dock den lusten tydlig när man för cirka 100 år sedan översatte Bibeln till den översättning vi kallar 1917. Då valde man att plana av grovt tal och annat för att ge texterna en kultiverad kyrklig högtidlig ton så att inte mamsellerna i borgarklassens diskreta salonger vid högläsning av skriften skulle råka haja till och köra broderinålen genom tummen. I detta stycke är den nya översättningen mer trogen grundtexternas ton och klang.

Tillämpas denna tanke blir den längre texten min och den som gjorde foldern valde att korta texten av utrymmesskäl eller för att slipa av listan på kanske för känsliga själar provokativa diskussionsämnen.

Och så var det.

Den längre texten med sina exempel är mitt original.

Den kortare – om än med stavfel – är en senare läsart.

Det var svaret på den lilla gåtan. Den andra om Jesusordet om bödlarna utreder jag inte här. I alla fall inte nu. Kategorin för denna bloggpost blir Exe-geten bräker fast jag ängat uppmärksamheten åt text jag skrivit sjäv. Innerst inne och ytterst ute har jag ju berättat hur Bibelforskare arbetar.