stigstrombergsson

 

Vaddå?Vaddå?Vaddå? kanske läsaren undrar. En livskris? En ekonomisk dito? En omfångsrik uppgift på jobbet? Separationen från min tidigare arbetsplats? En vägg till i samband med husförändringarna? En glugg till ett hemligt utrymme? En garderobdörr att ha kommit ut igenom? Vaddå? Vad är du igenom?

 

Det är höstens upplaga av SEÅ som jag tagit mig igenom. Inget märkvärdigare. SEÅ betyder Svensk Exegetisk Årsbok och är den publikation man får om man likt mig är medlem i Svenska Exegetiska sällskapet. Flitiga läsare av min blogg vet att jag är med där samt att jag hyser ett stort intresse för exegetik, alltså Bibelvetenskap. Min blogg har ju till och med kategorin Exe-geten bräker för skriverier i det ämnet – därav bilden.

 

Att säga att jag tagit in allt som finns i den knappt 280 sidor tjocka boken vore att gå till enorm överdrift. Det vore rent ljug. Jag nöjer mig med att påstå att jag tagit mig igenom den – med tillägget att det skapat en massa åtminstone för mig intressanta tankar i min huvudskalleknopp.

 

Det mest matnyttiga tankeintryck jag får av SEÅ 78/2013 med temat Offer i Bibeln är att en hel del av den så kallat moderna teologin som nu till exempel genom delar av det nya förslaget till Kyrkohandbok alltmer tar strypgrepp på Svenska kyrkans tro och gudstjänst baserar sig på en gammal exegetik som modern forskning lämnat så långt bakom sig att den nästan inte alls syns i den vetenskapliga backspegeln. Sådant tycker jag kan vara värt att påpeka – faktiskt.

 

Det fanns en tid – 1800-tal och tidigt 1900-tal – då forskningen tyckte det var läge att bryta upp från en gammal kyrklig tanke att Gamla Testamentets människor nog uppfattade offren som instrumentella, alltså att offerdjurets död åstadkom en förändring i offrarens situation. I någon sorts rädsla för denna konkreta blodsbesudlade tanke ville man snarare se offren som symboliska tecken på att Gud nog liksom generellt var på ett förlåtande humör – med eller utan offer. Offren skulle i det resonemanget mer stå som tecken på att människan förändrats än något som konkret påverkar Gud och relationen till Gud.

 

Man kan se samtida analogier vad gäller synen på kristna riter och ceremonier. Dopet blev en symbolisk handling som bekräftar en mänsklig sinnesändring, inte ett sakrament som är verksamt och instrumentellt flyttar den som döps ut ur tillvaron utan Gud in i Kristus och den befrielse/frälsning han ger. Till och med Jesus död och uppståndelse kunde komma att uppfattas som symboliska tankekonstruktioner i stället för ett försoningsoffer som en gång för alla öppnar upp mellan Gud och Guds fallna mänsklighet**.

 

Detta symboliska synsätt är alltså fel – enligt den fortsatta forskningen. Bibelns texter menar är att offren är instrumentella, inte symboliska handlingar. Detta gäller även Nya Testamentets texter som ju tillkommit utifrån att det var just just i det dåvarande israelitisk-judiska sättet att tänka konkret och instrumentellt som Gud valde att låta sig födas som människan Jesus och åstadkomma det han åstadkom. Att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv handlar alltså inte om intellektuella tankekonstruktioner utan är en konkret och verksam åtgärd – säger modern exegetik.

 

Om ett år kommer nästa SEÅ!

 

---

*  Bokens första del är manuskripten (bearbetade?) av tre föredrag med åtföljande responser från den Exegetiska dagen hösten 2012. Dagen hade Offer i Bibeln som övergripande tema. Njut bara av titlarna:

 

Bokens andra del med annat och mer varierat innehåll är också intressant:

”...every careless word you utter...”: Is Matthew 12:36 a Derivative of the Second Commandment in the Decalogue?

 

Efter minnesord över forskaren René Kieffer följer sedan material som jag inte läst så väldigt noga. Bokens tredje del består av recensioner av summa 35 olika nya Bibelvetenskapliga böcker. Utifrån titlarna hoppade jag över en del då jag antingen helt saknar intresse för det den recenserade boken handlar om, aldrig eller knappast kommer att bli tillräckligt nyfiken för att ens ta hem den via ett fjärrlån eller helt saknar förmåga att läsa den eftersom den är på tyska.

 

**  I dessa yttersta tider förnekas dopets – och försoningens – instrumentalitet på ett nytt sätt. Bakom dopritualet i det nya förslaget till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan finns tanken på att dopet är ett tecken på att den som döps är skapad av Gud – som om det inte skulle framgå av själva livet – och inte något som förändrar statusen hos den som döps, något som ger något den som förblir odöpt fortsätter att sakna.