stigstrombergsson

I mitt förra inlägg, P minus 84-α, skrev jag, noble Bloggläsius, en del tankar om Jesusberättaren Lukas och hans skrift. Orden blev då väldigt många och några funderingar över första kapitlet i Lukas framställning fick inte plats. Därför dubblerar jag P minus 84 med ett inlägg till, skrivet direkt på det förra kvällen och natten mellan 8-9 april 2018 i stuga 17 i Kåppas stugby Björkliden där jag tillbringar en semestervecka.

Markus startade, efter ett kort preludium om profeten Johannes, han som kallas Döparen, sin berättelse med den vuxne Jesus. Att det hos de Jesustroende kom att finnas en nyfikenhet på sånt som hänt innan är ganska naturligt, kanske rentav ibland på nivån att man tyckt Markus varit försumlig.

Den försummelsen åtgärdar Lukas. I den senare kapitelindelningen blev det två långa kapitel där Johannes och Jesus tillkomster och födelser vävts samman på ett medvetet sätt som dessutom låter fokus glida från den ene till den andre.

Här har alltså Lukas inte kunnat bygga på Markus. Det han berättar är inte heller samma sak som Matteus tar upp när han på ett annat sätt botar Markus brist. Lukas kapitel 1 och 2 är alltså unikt för Lukas, det man kallar särstoff.

Var fick han det från? Han var ju inte med när det hände. Troligen inte ens född. Han måste fått det någonstans ifrån i stora drag eller i detalj. Mest sannolikt i stora drag som han sedan byggt ihop till det vi kan läsa.

Vare sig Lukas skrivit själv eller bearbetat andras ord ger han inledningen en gammaltestamentlig prägel. Begreppet Gamla testamentet fanns inte på hans tid men avsikten att ge det helig-skrift-anda finns där.

Gudsbudskap genom en ängel till barnlösa om barn – först till Johannes mycket gamla föräldrar där pappan otror, sedan till Jesus unga mamma som tror. Det är parallellt men olika.

Sedan mödrarnas och fostrens möte och en lovsång som tidigt kommit med i de kristnas gudstjänst, eller kanske av Lukas togs därifrån in i hans berättelse.

Det första barnet föds och en till psaltarpsalmsliknande liturgisk text finns i berättelsen som också avlägsnar Johannes föräldrar ur berättelsen.

Jerusalem är startpunkten. Till och med i templet. Det är viktigt hos Lukas.

Bägge barnen är Guds-ingripanden. Det är också viktigt för Lukas.

Johannes liknar tidigare personer – Isak, Josef, Simson, Samuel – vilkas mödrar väl hade kapabla män men själva när det gällde att få barn åldersmässigt för länge sedan passerat bäst-före-datum.

Jesus å andra sidan är inte som dessa. Hans mamma är fertil. Men hon har ingen man. Det miraklet är ett ännu större!

Anser sig Lukas bygga på fakta när han påstår att Maria inte hade sex? Alltså att Jesus inte hade Josef (eller någon annan) som pappa? Alltså att hon var oskuld? Eller använder han bara en litterär genre för att symboliskt eller poetiskt visar på något annorlunda?

Det är klart att han använder en genre. Det fanns ju gamla tanter att falla tillbaka på när han ville berätta att Gud nu gjort det igen – låtit en barnlös föda en Gudstjänare. Men det är också klart att den genren inte kan tillämpas på en ung trolovad flicka. Hennes graviditet blir suveränt unik – Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas Heligt och Guds son. (Luk 1:35).

*  Matteus gör också det men på ett annat sätt.

Markus sista kapitel.

Eller halva sista kapitel i berättelsen om Jesus.

Dit har jag kommit i den serie – jag hoppas, noble Bloggläsius, att du uppfattat att det är en serie – blogginlägg som har rubriken P minus och sedan ett nummer och som innehåller lättbibelvetenskapliska funderingar från min sida. Verkligen lättbibelvetenskapliska utan vare sig alkohol, fett, laktos, gluten, koffein, nikotin eller annat med halt och innehåll.

Att kapitel- och versindelningen är av betydligt yngre datum än själva Bibeltexten har jag nämnt tidigare. I allmänhet är navigationssystemet till gagn för Bibelläsningen men ibland skapar det onödiga avgränsningar. Så är det nu. Kapitel 16 är ju en direkt fortsättning på det förra med precis samma aktörer – kvinnorna som i skymningsljuset på fredagen såg var Jesus blev begravd. Det är dess som när det ljusnar på söndagsmorgonen kommer till graven.

Ingen omställning alltså. Bara en förflyttning av folk. Helt lik alla andra promenader tidigare i berättelsen om händelserna runt påsken.

Utan sensation berättar Markus att stenen framför graven är borta.

Vad är det att höja dramatiken kring?

De som hörde hans text läsas visste ju – kanske med undantag av någon enstaka.

De var ju samlade just för att höra för att de visste och trodde på honom det handlade om – den Uppståndne.

De hade döpts och visste att de just på det sättet förenats med hela det skeende som Markus text berättade.

Och de var mitt i en sammankomst med bön, högläsningsstund och äta-gemenskap just med Huvudpersonen – som inte var Markus.

Denna snabbt skissade situation om när, var och hur berättelserna om Jesus i allmänhet och Passionshistorien i synnerhet fungerade är viktig. De första kristna var judar med anslutning av icke-judar i relativ närhet till judendomen. Alla dessa hade sitt invanda och givna sätt att i synagogans gudstjänst tillbe Gud, lyssna till Guds ord ur Lagen, Profeterna och Skrifterna, att Bekänna sin tro på den Ende guden och Sjunga/be Psaltarens psalmer. Ingenting av detta judiska sätt att fira gudstjänst ändrades av att de trodde att Jesus var den Messias/Kristus som uppstått från de döda. Det lade bara till berättelserna om Honom, undervisning och råd ur apostlars brev och den måltid Jesus instiftat som en föreningspunkt med Honom och andra.

Därför är det vi kan uppfatta som en ”kapitelskarv” inte speciellt dramatisk. Inte heller änglar och tillsägelsen att kvinnorna skall berätta för Petrus och de andra.

Markus text slutar plötsligt. Mitt i klivet. Med att kvinnorna teg. Någon Bibelkommentar jag läst påstod att det till och med är mitt i en mening. SÅ grekisk-kunnig att jag kan avgöra den detaljen är jag inte men det är ett faktum att det tar slut abrupt – med ett ”ty...”

Är det så att sista varvet på rullen – bladet i boken – kommit bort? Detta innan texten för hand kopierades till fler exemplar?

Eller är Markus retorisk? Som om han vill säga: Ty...Jaha. Detta om detta. Vad säger ni som också ofta är rädda, missförstådda, ifrågasatta, hånade och ibland förföljda – som vi som tror ofta är. Vad säger ni? Vi?

Den frågan är tidlös.

Hur som helst har någon tidigt observerat avbrottet och skrivit samman ett Oäkta Markusslut – verserna 9-20 – som inte finns i alla handskrifter. Den som gjorde det gjorde det kortfattat utifrån vad som brukade berättas och som under andra halvan av första århundradet var allmänt kristet tankegods – och som också landade i Matteus och Lukas något yngre Jesusberättelser.

När kapitel 15 i Markus berättelse om Jesus börjar är vi odiskutabelt inne i Passionshistorien hur den än kan anses vara avgränsad – se inlägget P minus 87 för olika förslag i den saken. Dramatiken med flera olika personer inblandade och att saker händer slag i slag fortsätter som i det förra kapitlet. Enda – och avgörande – skillnaden är att nu är det ockupationsmakten Rom som är aktörer.

Jesus egna landsmän hade inte auktoritet att verkställa dödsdomar. I alla fall inte just den år det nu kan vara frågan om – runt 33 enligt den vanliga tideräkningen. Särskilt vid stora högtider som Påsken och i det religiösa och politiska centret Jerusalem hade man ögonen på sig. Den romerske landshövdingen Pilatus som vanligen residerade nere vid Medelhavskusten drog i trängda lägen  med förstärkt trupp till Jerusalem. Därför är han på plats och både kan och måste konsulteras.

Av sina landsmän dömdes Jesus på religiösa grunder. Vers 64 i kapitel 14 innehåller utsagan. Problemet var att det inte skulle vara något problem för Pilatus, kallsinnig som han var till judarnas interna religiösa gnabb. Ärendet får alltså en annan eller i alla fall närbesläktad vinkling: Judarnas kung. För judarna är det ett religiöst anspråk men i Pilatus öron är det bara en politisk sak. Han finner inte Jesus skyldig men faller undan för trycket och låter den oskyldige Jesus ta mördaren (alternativt upprorsmakarens) Barabbas plats på korset i mitten.

Markus är nu oerhört detaljerad. Han berättar händelseförloppet i tre-timmars-block.

• Påsk-lammet som skall ätas skall vara färskt och slaktas mellan skymning och mörker – säg vid 18-tiden på torsdagen.
• Det skall tillagas, helstekas. Det gör att den ceremoniella måltiden börjar sent – vid 21-tiden?
• Vid midnatt är den slut och Jesus med följeslagare går ut ur staden.
• I Getsemane ber Jesus och dit kommer Judas med anhang. Jesus arresteras – kanske runt 3 – och förs till det judiska styret eller delar av det.
• Innan soluppgången vid 6-tiden då tupparna gal har han dömts till döden och blivit förnekad av Petrus.
• Sedan ljuset väl kommit – tidigt på morgonen – bär det iväg till Pilatus för förhandlingar, fångbyte och hånfull misshandel.
• Det var vid tredje timmen de korsfäste honom står i 15:25. Det är 9 på morgonen eftersom man räknar från soluppgången.
• Vid sjätte timmen – klockan 12 – föll ett mörker över hela jorden som varade till nionde timmen.
• Då – klockan 15 – ropar Jesus enligt vers 34: Eloi, Eloi, lema babachtani (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig). Och dör.
• Bråttom blir det! Vid solnedgången blir det sabbat. Då skall allt bli stilla. Därför begravs Jesus snabbt och – i kvinnornas ögon provisoriskt – runt klockan 18.

Markus skriver alltså detta ungefär 30 år efter det att det hände. Han skriver det han hört (och kanske såg en del av) för sådana som tidigare hade hört det berättas muntligt. Flera gånger. Just detaljrikedomen visar att här rör vi oss i de mest centrala delarna av allt som har med Jesus att göra. Det blir Bibelforskningens, exe-get-ikens, enkla slutsats. Detta handlar om vad de första Jesustroende tillmätte en helt avgörande betydelse – och som absolut inte kan tappas bort eller gås förbi när det gäller kristen tro.

Och då har vi ännu inte kommit till själva grejen....

Nu drar det ihop sig!

I kapitel 14 och framåt i Markus berättelse om Jesus.

Händelserna avlöser varandra slag i slag. Inte sådär tematiskt och halvlöst sammanfogat stoff tidigare i Markus berättelse. Betydligt mer kompakt och så att en sak logiskt följer på en annan. Vi är på väg in i Passionshistorien och beskedet om Uppståndelsen.

Här kan det vara läge att ge en del övergripande exe-get-iskt bräkande om resten av Markus berättelse – ungefär det som händer tisdag-onsdag-torsdag-fredag i den vecka vi kallar Stilla eller Stora veckan – Passionshistorien.

Bland Bibelforskarna finns flera olika sätt att avgränsa denna Passionshistoria – alltså det som sker före Uppståndelsen. En del är snäva i sin hållning och menar att den startar när Jesus lämnar platsen där han ätit Påskmåltiden och går ut till Getsemane där han ber och senare blir arresterad – hos Markus blir det från 14:32. Andra låter den starta i 14:1 när motståndarna tar beslutet att döda honom. Ytterligare andra tänker att starten sker redan i 11:1när Jesus rider in i Jerusalem. Det finns också de som menar att starten sker när Jesus första gången förutsäger sitt lidande och börjar gå mot Jerusalem (8:27 eller 31) och det finns dem som menar att hela Markus berättelse är en Passionshistoria.*

Just att man ser det så olika kommer av att det inte finns en tydlig skarv i Markus berättelse. En sådan hade man kunnat se om Markus i sin skrift arbetat in något som innan varit etablerade formuleringar av någon annan – till exempel en annan skriftlig källa. Det ser man alltså inte. Detta och mycket annat – ordval, grammatik, stilnivå – tyder på att Markus formulerat hela den berättelse som bär hans namn fram till och med 16:8. Ett ”skelett” med ordningen av vad som hände fanns innan. Det kan man se i en del av Paulus-breven som ju skrevs innan Markus fattade pennan. Men en skrift med ”köttet på benen” kan vi tacka Markus för.

Kapitel 14 är långt – 72 verser. Händelserna som berättas går slag i slag. Mellanrubrikerna i Bibel 2000 ger dramatiken: Planer att döda Jesus, Kvinnan med balsamflaskan, Judas blir förrädare, Påskmåltiden förbereds, Jesus utpekar förrädaren, Den sista måltiden, Jesus förutsäger Petrus förnekelse, Jesus i Getsemane, Jesus fängslas, Förhöret inför rådet, Petrus förnekar Jesus.

Flera olika personer och relationer bildar ett nätverk i dramat som intensifieras under torsdagseftermiddagen. Kapitlet sträcker sig detaljerat fram till gryningen på fredagsmorgonen och att det handlar om viktiga händelser och judiska aktörer – förutom Jesus – och att dessa redan är kända av åhörarna blir helt uppenbart.

Läs texten noga. Sakta. Halvhögt. Två varv. Och sedan ett varv till.

*  När jag läste litteratur, brottades med texten, grubblade och skrev min i förra P-minus-inlägget nämnda Magisteruppsats valde jag den snävaste av definitionerna. Orsaken var i mitt fall närmast praktisk. Oändliga hyllmetrar vetenskaplig litteratur har skrivits om Den sista måltiden med instiftandet av Nattvarden. Jag ville undvika det bokberget.

Läs noga Markus kapitel 13 innan du fortsätter läsa här!

Stopp! Inget fusk!

Snoka rätt på din Bibel eller www.bibel.se.

Läs kapitlet!

Jag antar att du fuskat – bloggläsare brukar göra så. De har ingen moral alls!

Så jag fortsätter väl då...

Kapitel 13 är Jesus tal om tidens slut. En speciell genre. I berättelsen är det placerat när Jesus och lärjungarna har templet inom synhåll. Och bara då. Innan har inte Jesus pratat om sådana saker.

Här gäller samma sak som när det gäller händelserna och talen i övrigt: Hände det exakt så här i den här ordningen vid det här tillfället? Eller har författaren sammanställt olika Jesus-ord om tidens slut på det här sättet till ett sammanhållet avsnitt?

Egentligen är det inte speciellt viktigt vilket svar man ger på de frågorna. Det är ju texten vi har tillgång till och det är texten som är det Guds Ord vi har att försöka förstå. Att den har att göra med händelser bakom är självklart men hur kan man alltid diskutera – om man vill.

Kapitel 13 är det många Bibelforskare som hänvisar till när de diskuterar när Markus berättelse om Jesus faktiskt skrevs. För en del år sedan fortbildade jag mig och blev vad som då kallades Teologie magister och i min uppsats Övergiven av, trygg i, Gud. Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas skrev jag på sidan 15:

”Den moderna bibelforskningen, praktiskt taget oberoende av konfessionell tillhörighet, bygger det mesta av sina dateringsdiskussioner på Markus-texten i sig, främst kapitel 13 där Jesus talar om templets profanering och fall samt Jerusalems undergång. Man anser då formuleringarna i det kapitlet vara förutsägelser – vaticinium – utifrån händelsen – ex eventu – och tillkommit med anledning av att det Judiska krigets belägring av Jerusalem står för dörren eller avslutats. I några fall – fortfarande vaticinium ex eventu – ser man den formulerings-utlösande händelsen i den så kallade Caligula-krisen år 40 eller i något annat skeende.”

I fötternötter gav jag sedan exempel på olika forskares skilda resonemang innan jag i en egen not kom med följande personliga fundering – här lätt förkortad:

”Vaticinium ex eventu är ett dominerande sätt att vetenskapligt hantera profetiska och apokalyptiska förutsägelser och förefaller ha näst intill axiomatisk status. Jag tycker personligen att självklarheten i resonemanget och dess slutsatser kan ifrågasättas. I en Palestina-judisk profetisk förkunnelsetradition med rötterna hos Amos, Jeremia, Jesaja och andra profeter behöver enligt min mening inte domsord och undergångsförutsägelser beskriva det som just för dagen sker eller har skett, utan i stället vara den genre som förkunnare och författare kan använda för att i förväg varna och vägleda. Därför ställer jag mig tveksam till det till synes självklara och begränsade i att söka datera Markusevangeliet utifrån kapitel 13.”

Det blev ett av mina små ouppmärksammade bidrag in i den exe-get-iska debatten. Poängen med kapitlet är inte nutida detaljerade prognoser och framtidsscenarior utan Jesus uppmaning i slutet:

Håll er vakna!

Hur har Markus tänkt? Varför står konflikterna i kapitel 12  som de står? Hände sakerna och utspelade sig dialogerna strax efter år 30 exakt i den ordning som det berättas? Eller har Markus som skrev runt 30 år senare satt upp dem som de är uppsatta utifrån någon sorts tanke?

Det är sådana frågor som den del av Bibelvetenskapen som kallas exe-get-ik ställer. Olika forskare och textbrytare ger olika svar och det är ju det som är – som det förr sas i TV-programmet Så skall det låta – oliiiiidligt spännande.

Räknar man konfliktsamtalen efter det att fikonträdet visat sig vara förtorkat blir det fem stycken med en liknelse inskjuten mellan de två första. De fem är – jag använder mellanrubrikerna från Bibel 2000 – Jesus fullmakt (11:27-33), Skatt till kejsaren (12:13-17), Uppståndelsen (12:18-27), Det viktigaste budet (12:28-34) och Är Messias Davids son? (12:35-37). Sedan kommer ett skarpt varningsord från Jesus och en påhakad händelse i slutet av kapitel 12.

Många forskare menar att det kan vara så att Markus satt just dessa fem avslutande konflikter som ”motvikt” till de fem inledande konflikterna han berättar om i andra och början av tredje kapitlet (2:1-3:6). Att i sin text på det sättet även över stora avstånd ”motväga” är ett fullt möjligt litterärt trick hos en författare i antiken när han vill att hans text skall vara lätt att memorera när man får den högläst för sig.

En annan variant är tanken att de fyra konflikterna i kapitel 12 har satts ihop så att de skall påminna om de samtal och frågor som skall finnas med i en judisk påskmåltid. Inom ramen för den skall en läropunkt i Lagen dryftas – Skatt till kejsaren. Sedan en fråga av banal, rentav löjlig art – Uppståndelsen. På det så ett etiskt problem – Det viktigaste budet. Till sist en fjärde som skall gälla ett skrifttolkningsproblem – Är Messias Davids son?

Den uppställningen blir också lätt att hålla i huvudet om man känner till det judiska Påskfirandet – vilket Markus kan förutsätta att många Jesus-troende på 60-talet gör,  En extra detalj i detta är att den fjärde Påskmåltidsfrågan skall ställas av den yngste vid bordet. Och det är Jesus, inte motståndarna, som ställer den. Retoriskt.

Hur Markus än har tänkt avrundas hela konfliktknippet i templet med att Jesus varnar folket för sina motståndare, deras överspel och deras dåliga moral. Det har säkert Jesus gjort flera gånger men varningen passar här innan Markus i kapitel 13 går vidare med annat. Att motståndarna äter änkorna ur husen påminner honom om en annan ”änke-grej” som har tar med. Kanske hände det just då eller så fogade Markus in det här – som kontrast och med änka som så kallat stickord.

I de olika samtalen finns naturligtvis en uppsjö av annat som kan vara intressant att veta och fundera kring. Var på tempelområdet man diskuterade skatt till kejsaren till exempel. Man fick ju inte föra in utländska pengar dit – som en snärjare tydligen gjort. Saddukeerna hade bara de fem Moseböckerna som helig skrift. De trodde inte på uppståndelsen. De fick på nöten just med citat ur deras egna skrifter. Och vi kan också se inte bara motsättningar i den etiska frågan om buden också enighet kring det vi kallar Dubbla kärleksbudet – som jag tycker alla skall lära sig utantill.

Ett åsneföl från Betfage

hade lagomt med hö i sin mage

när han bar Jesus, en kung,

som inte alls kändes tung

ty Jesus gav åsnan kurage.

Denna uppenbart dåliga limerick avfyrade jag från predikstolen i Älvsby kyrka när jag predikade en Första Advent i början av 1980-talet. Om det var Markus variant av att Jesus red in i Jerusalem eller om det var någon av de andra berättarnas version kommer jag inte ihåg. Händelsen är hur som helst så viktig att alla fyra evangelisterna har med den som inledning på vad som skall bli Den stora veckan.

Markus gav, genom den blinde tiggaren i Jeriko i slutet av sitt kapitel 10 den kristna Kyrkan ett böneord för alla tider – Kyrie eleison. I många länder och kyrkor används det oöversatt, också i Sverige även om Herre, förbarma dig är vanligare här.

I början av kapitel 11 kommer ett kyrkord till: Hosianna. Det är folkets böne-sång när Jesus red in i Jerusalem, den händelse som provocerade fram min dåliga poesi. Hosianna används oöversatt av de allra flesta kristna.

Så här långt i sin skrift har Markus, som jag tidigare nämnt, varit episodisk. Han har satt samman händelser kring och yttranden av Jesus i någon sorts pedagogisk ordning så att åhörarna skall få en bild av vad han gjorde och lite av vad han sa.

Nu framme i Jerusalem byter berättelsen karaktär och blir mer av dag-för-dag-beskrivning. Ännu tätare blir det längre fram då saker omtalas i tre-timmars-intervall. Den koncentrationen tyder på att Markus sett det som nu händer som avgörande viktigt och att saken nu ställs på sin spets. För honom är uppståndelsen naturligtvis det mest centrala och avrättningen innan då givetvis viktig. Men det som nu är på tapeten är det som föregår avrättningen – att konflikterna skärps.

I kapitel 11 handlar det om auktoritet.

Jesus rider in på det sätt och den väg som åtminstone kung Davids som Salomo gjorde runt 1000 år tidigare. Jesus använde alltså Jerusalems kungars kröningsväg och det hade ingen gjort på länge. Men tanken att Messias, Befriaren man väntade från Gud, skulle ta den vägen in i staden var ganska allmän. Jesus låter sig hyllas som denne, som kung.

Ett stackars fikonträd kommer i vägen dagen därpå – på måndagen. Trädet är utan frukt. Det är inte ens säsong för fikon. Jesus dömer ut det i alla fall. Verkar lite lynnigt men det visar sig vara en symbolhandling.

Inne i staden går Jesus till templet. Där agerar han militant. Och förebrår. Hela aktionen förargar dem som styrde och ställde och som låtit Guds hus användas av sekulära ekonomiska krafter och egna vinst-och förmånsintressen.

Tisdag morgon passerar man trädet igen. Nu har det vissnat. Med det noterat talar Jesus om trons kraft och om förlåtelse – Guds och människors.

Väl uppe på tempelplatsen igen ställs auktoritetsfrågan på sin spets. De som fått sina affärer saboterade dagen innan utmanar honom Jesus och han bemöter dem slagfärdigt med en annan sak som de inte kan ge något vettigt svar på.

Folk som hörde på måste ha uppfattat auktoritetskampen, lagt märke till vem som vann debatten, och såg med spänning fram mot fortsättningen.

Läs noga kapitel 11. kanske också 12 i förväg.

I Markus berättelse tar Jesus fortvandringsresa från Galileen i norr upp till Jerusalem i söder bara två kapitel.* När Matteus med Markus som mall 10-15 år senare berättar samma sak går det åt 4½ kapitel. Lukas arbetar också med Markus som utgångspunkt men trumfar allt med sina 9½ kapitel. De tre berättarna väljer alltså att för sina respektive åhörare nämna olika saker och på olika platser i sina berättelser. Givetvis är det med eftertänksamhet och poäng de gör det på sina respektive sätt. För att göra kvartetten fullständig bör då också nämnas att Johannes utifrån vad han vill få fram bygger sin berättelse på ett helt annat sätt.

I vad som senare blev numrerat som kapitel 10 låter Markus Jesus närma sig Jerusalem men är alls inte framme. Vad det verkar associerar han vidare på det barn han nämnt när han i 9:33-37 hade satt upp en motsats till de vuxna följeslagarnas statusjakt. I slutet av kapitel 9 återkommer dessa små. Det sker igen mycket fokuserat i 10:13 och några verser framåt.

Barn-föräldrar/vuxna är exempel på nära-relationer och under vandringen till Jerusalem lägger Markus in Jesus syn på just nära-relationer: Äktenskap och skilsmässa tas upp i svar på motståndarnas snärjande fråga som vill sortera in Jesus i ett av de åsiktsläger i frågan som fanns inom judendomen. Jesus svar placerar honom i den stramare dåtida uppfattningen.

Pengar och ekonomiska tillgångar är en annan nära relation – tyvärr. Den tar Markus också upp och avrundar i verserna 28-31 med hur prioriteringarna skall vara eller kan komma att vara mellan Honom och andra nära-relationer.

Tredje gången repeterar Jesus förutsägelsen om vad som skall ske i Jerusalem. Som förra gången följs det av dispyt i anhängarhopen vilket får Jesus att (än en gång) definiera storhet – att det är att tjäna och att han själv är mönstret för detta genom att ge sitt liv.

Vägen söderut till Jerusalem har gått på östra sidan om Jordan-floden. Idag har konstbevattning nästan torrlagt den men det var inte heller något stort vattendrag ens på Jesus tid, i alla fall inte om man jämför med norrländska älvar. Vistån som rinner i Älvsby kommun är relevant jämförelse. Eller Kåge älv i Västerbotten.

Från östsidan vadade man Jordan vid Jeriko och där finns den blinde tiggaren Bartimaios. Han blir den siste Jesus botar. Orden Bartimaios använde för att påkalla Jesus uppmärksamhet har etsat sig in i den kristna Kyrkans medvetenhet. De används i de flesta kyrkor i näst intill varje gudstjänst: Kyrie eleison. Herre, förbarma dig. Kyrkan har orden i tanken att om de fungerade då är de nog vettiga nu. De är ju faktiskt världens rop till Gud.

*  Att säga upp till Jerusalem är dessutom helt rimligt. Genesarets sjö i Galileen med staden Kafarnaum ligger mer än 200 meter under havsytans nivå. Jerusalem ligger ca 750 meter över. Det blir nästan 1000 meter i vertikalen.

Idag är det dagen efter Långfredag – Påskafton. Solen skiner. Huset är fullt av folk och fler är på ingång. Förkunnelsen för i morgon förberedd.

Skall jag då bräka exe-get-iskt?

Jo – korteligen. Och då inte som när Carl Olov Rosenius i sitt skrivande sa att han korteligen skulle betrakta något – och levererade 20 finstilta sidor bra innehåll. Mitt korteligen betyder lite.

I slutet av kapitel 8 startar en vändning i Markus berättelse om Jesus han riktar till dem han skriver för. Innan har han gett dem en vävd bild av Jesus. Just vävd är här faktiskt en poäng. I antiken ansågs en text vara en väv där de skrivna ordet är varpen och uppläsarens röst inslaget. Ord och röst blir text, släkt med ordet textil.

Jag får intrycket att Markus ganska enkelt och konkret tror på vad han berättar och att han tänker att dem han berättar för nu får tillräckligt med material för att veta vad de kan tro på. Konkret. Inte mytologiskt, bildligt eller existentiellt. Snarare sakligt, prosaiskt och sant – typ.

Nu är det i alla fall dags för hans övergång till den andra avgörande fasen. Övergången tar två kapitel – ungefär.

Då Petrus i 8:29 uttryckt vad han fattat – Du är Messias – påannonserar Jesus för första gången vad som skall ske i Jerusalem. Han gör det sedan i 9:31 och 10:33. Först i kapitel 11 kommer de fram.

Inför sitt andra steg drar sig Jesus undan på ett berg. Dit upp tar han bara med sig en trio följeslagare. På berget upprepas det som hände när Jesus döptes och som startade hans rundor i Galileen – en röst från himlen med ett besked. Denna gång dock inte riktat till Jesus utan handlar om honom och är riktat till – just det! – de tre lärjungarna på plats just när det skedde och åhörarna som hör Markus berättelse läsas: Detta är min älskade son. Lyssna till honom.

Nere från berget tillbaka hamnar man mitt i vardagen – en demonbesatt befrias med ett eftersnack. Jesus påannonserar Jerusalem en andra gång och lärjungarna bråkar om vem av dem som är bäst, störst och vackrast. Jesus ger med ett barn som exempel sin syn på saken: Den minste är störst!

Sedan fortsätter händelser och samtal. Man kan tycka att skarven mellan kapitel 9 och 10 skulle kunna sättas lite varsomhelst. Enda skillnaden är att kapitel 9 äger rum i Galileen, kapitel 10 utspelar sig i Judeen.

Hoppa inte över att läsa själva texten!

Ser du!

Annan bild!

Liknande färgkulör men annan bild!

Att på eget initiativ, oombedd av en hel värld och uppmärksammad av ingen, ta på sig att dagligen – fast oftast nattligen – skriva en serie blogginlägg om samma sak kommer då och då att kollidera med annat. Så är det idag när det är Långfredag, dagen då Gud gav sitt liv för att återföra mänskligheten till sig. Dem som vill alltså. Anförtror man sig till Gud och det Gud i och genom Jesus gjort går man inte förlorad utan har evigt liv som det står i Johannes 3:16. Håller man sig undan här i livet kommer man också i evigheten att vara undanhållen Gud. Det är juste. Eget val – typ. Gud tvingar inte sitt sällskap på någon varken nu eller i evigheten.

Jag var arbetsuppgiftsfri denna Långfredag men givetvis var jag i gudstjänsten. Jag är ju kristen! På söndag, Påskdagen, och på måndag, Annandagen, har jag förtroendet att leda gudstjänsterna 1100 i Älvsby kyrka men då är det inte Jesus död som står i fokus utan det största: hans Uppståndelse.

Men i alla fall denna Långfredag: Ett litet exe-get-ik-bräkande. Om kapitel 8 i Markus berättelse om Jesus. Glöm nu inte att läsa själva texten.

I kapitel 4 fanns den första av Jesus liknelser eller gåtor som Markus tar med i sin skrift. Den handlade om säd och odling. I centrum – detta har jag berättat tidigare men upprepar gärna – av den nämns om orsaken till att Jesus talar i liknelser/gåtor: för att de – andra än lärjungarna och de som senare tror – skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå.

Det händer sedan en hel del och innan Jesus med 5 bröd – kommet ur säd och odling – utspisar 5000 personer. Markus tar upp frågor om renhet/skuldfrihet och orenhet/skuld.

I allt detta var Jesus motståndare hörande men slog dövörat till – som det ju var en förannonsering om i fjärde kapitlet. Som kontrast berättar Markus då om en döv som får hörseln. Med det är kapitel sju slut.

Kapitel 8 börjar med en dubblett till det tidigare. Jesus tar nu sju bröd och gör det till mat för 4000. Man kan se samma nattvardighet som vid det förra brödundret. Konflikt med och varning för motståndarna och deras blindhet följer innan berättelsen kröns med andra ledet i vad som påannonserades i kapitel 4 – en icke seende får sin syn! Berättelseblocket från kapitel 4 får sin avslutning. Alltsammans är lätt att hålla i huvudet.

Här vänder Markus berättelse!

Det tidigare avslutas och nästa fas inleds.

Markus berättar en dialog mellan Jesus och hans närmaste krets, inte stora folkmassor. De ställs inför en avgörande fråga: Vem säger människorna att jag är? Och en till: Och ni, vem säger ni att jag är? (Mark 8:27-30).

Någonstans under resans gång har Jesus ställt de frågorna – givetvis. Och fått svar: Du är Messias. När texten på 60-talet ställer samma frågor riktas till åhörarna DÅ – liksom till var och en som såhär långt tagit del av berättelsen NU: Vem säger du att jag är?

Det är en avgörande fråga.

Med Petrus svar i ryggen går Markus vidare i sin berättelse om Jesus.

NU, men inte tidigare, är det dags för fas två: Jesus till Jerusalem och – de för åhörarna välbekanta – händelserna där. Att följa dit är lärjungarnas lott och krav.

Avgörande händelser utlovas...

Kändisar är tillbaka.

I början av kapitel 7 i Markus berättelse kommer fariséer och skriftlärda tillbaka. Konflikten mellan dem och Jesus återupptas. Allt verkar alltså som vanligt – men ändå inte.

Tidigare har motståndarnas invändningar mot honom i princip rört sig kring att han gör sånt bara Gud kan och får göra. Han förlåter synder, har en utmanande auktoritet och har blivit väldigt populär. Markus har visat att det gällt makt och auktoritet.

För judar är Guds bud och regler en stor tillgång. De ger identitet. Både Jesus och Markus ser det så och är delar av det. För den allra första kristna församlingen var samma judisk identitet självklar. Men var judar som trodde att Jesus var just judarnas Messias/Frälsare/Befriare och hade uppstått från de döda. Det ändrade inte deras seder och vanor. Guds bud och regler häll man fast vid som man var van.

När Markus 30 år efter att händelserna hände sätter samman sin skrift är situationen annorlunda, framför allt utanför Palestina. Sannolikt är han i Rom där de Jesustroende nu består av två grupper – judar med sin självklara livsstil, icke-judar utan en massa regler om allt möjligt. Olika tankar kring vad som är rent och orent, rätt synsätt och inte, finns i gruppen. Såhär långt i sin berättelse – kapitel 7 – tänker Markus efter och väljer ut ord och händelser kring Jesus som kan ge vägledning i den då aktuella situationen, den på 60-talet. Det ger konflikterna i kapitel 7 en annan eller en ytterligare aspekt.

En diskussion mellan Jesus och de judiska synsättet presenteras. Det finns ingen anledning att tro att sådana diskussioner inte fördes på 30-talet mellan Jesus och andra. Jesus hållning som kan ses som liberal i detaljer men fokuserad på reglernas poäng finns också hos andra debattörer inom judendomen. Samtalet är därför fullt autentiskt.

Men som det är placerat i Markus berättelse blir kapitel 7 främst ett inlägg i de senare inom-kristna debatten och det slås fast att ondskans problem är större än yttre beteende – det sitter inuti folk.

Förklarade Jesus all mat för ren – som det står i vers 19?

I princip Ja! Det är Markus slutsats. Men i praktiken ändå inte. Just då. Det måste också sägas.

Jag menar såhär: Det finns inget som tyder på att Jesus och hans följeslagare på 30-talet gick över till gris- och bloddiet. Hade Jesus varit en känd fläskkotlettätare hade ett sådant avsteg från judisk praxis funnits med i anklagelserna mot honom inför Stora rådet och blivit en uttalad anledning till dödsdomen. Men frågan är aldrig uppe då. Jesus åt nämligen inte fläsk. Eller blodpudding. Ens efter händelsen som beskrivs i kapitel 7.*

Men i efterskott leddes den kristna kyrkan inklusive Markus till slutsatsen att saker som kost inte spelar någon roll. I  efterskott förstod man att det vari enlighet med Jesus undervisning.

Judarnas tankar om rent och orent gällde inte bara mat. Det gällde också folk. Med att berätta vad Jesus gör vid sin utlands-paus-tripp i verserna 24-30 visar Markus att redan Jesus var på den inneslutande, inte exkluderande linjen. Orena hedningar gavs redan av honom en släng av sleven – givetvis skall det också vara så nu!

I centrum av liknelsen om olika jordmån – kapitel 4:10-12 – nämndes att några skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå. Med den liknelsen om säd introducerades det långa avsnittet med tal om bröd och allt möjligt i närheten av det. Jesus motståndare – judarna som inte tror på Jesus – är blinda och döva – visar det sig.

Efter konfrontationen i kapitel 7 berättar Markus om en som var döv som ges hörsel, en motsats till vad som påannonserades i liknelsekapitlet. Med slutsatsen: Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.

*  Detta resonemang kan styrkas vidare. Om de 12 namngivna följeslagarna – där Petrus ingick – fattat direkt hade just Petrus inte behövt övertygas om saken så som det berättas i Apostlagärningarna kapitel 10 och 11. Paulus hade inte heller behövt skriva Galaterbrevet.

Jag undrar om jag inte dragit i mig en överdos av Bibelöversiktspysslande. Nu strax före midnatt mellan onsdag 28 och torsdag 29 mars känns det så. I fem dagar har jag här å min blogg skrivit om ett kapitel per dag i Markus berättelse om Jesus. Tre kvällar i rad har jag haft förtroendet att leda Passionsgudstjänsterna i Älvsby kyrka och då har långa avsnitt från Lukas berättelse om Jesus sista dygn varit på tapeten. Tisdag kväll fortsatt efter gudstjänsten i Bibelstudiegruppen med Apostlagärningarna kapitel 6 och 7 i sitt sammanhang – vi hade hunnit dit. Tillsammans har det blivit rejäla Bibelblock den senaste knappa veckan. Jag frågar mig: Överdos?

Men jag är ganska Bibeltålig och nu gäller det det där långa tredje arbetsvarvet Markus berättar att Jesus gör i norra delarna av landet, det varv som är så omfattande med alla dess pauser, utvikningar och tematiska underavdelningar att man nästan inte ser konturerna av det. Kapitel 6 som jag nu i sen timma helt kort vill beröra är en del av det.

I ett tidigare inlägg i sviten P minus nämnde jag att Markus i första och andra rundan liksom ställde upp pjäser – Jesus, följeslagare, motståndare och så vidare. I tredje rundan i Galileen flyttas pjäserna – om man använder schack som bild.

Familjepjäsen har Markus visat vid ett par tillfällen – i 3:21 och3:31-35. I kapitel 6 kommer de inte till Jesus utan det är Jesus som går till dem, i alla fall hem till Nasaret där han växte upp. Markus säger att de ringaktar honom och med det förs familjepjäsen bort från brädet.

Markus nämner vidare om de 12 följeslagarna som tidigare uppräknats med namn. Han berättar att Jesus gör drag med de pjäserna två och två. Med det ökar budskapets spridningstakt och de 12 får god praktik för framtiden.

Johannes Döparen avlägsnas från spelplanen. Han är nämnd tidigare men har nu gjort sitt. Nu avrundar Markus hans närvaro genom att berätta om hans död.

Med den ”städningen” gjord ger sig Markus i kast nya grejer – som han tidigare påannonserat. Mycket folk har det ofta varit runt Jesus. Säd och korn har han pratat om. Nu kommer avsnittet där det läggs samman. Det handlar om bröd: Jesus utspisar 5000.

I Markus berättelse sker det på ett nattvardigt sätt. Det ordet finns egentligen inte men jag tycker det är en bra beskrivning. Det är på våren det händer – mycket gräs i vers 40 tyder på det. Alltså nära Påsk, den tid man i judiska föreställningar tänkte att Messias, Befriaren från Gud, skulle ge folket bröd från himlen – typ som på Moses tid i öknen.*

Jesus tog bröden, tackade, bröt och delade ut – vers 41. Markus penna och åhörarnas trumhinnor – minns att texten skrevs i mitten av 60-talet då nattvarden var en normalitet när de Jesus-troende firade gudstjänst – måste ha vibrerat av nattvardskopplingar.

Så kommer en båtresa med vattenytepromenad – ett så kallat naturunder till. Och en massa sjuka botas. Sånt har Markus nämnt så många gånger innan att man nu knappast tar det som en nyhet när man hör det.

Jag upprepar: Läs Bibeltexten som den står! Kolla om mina resonemang håller!

*  Detta tankespår finns starkt hos berättaren Johannes i hans kapitel 6. Markus antyder det bara.

Vilken tavla!

När jag igår kväll skrev min lilla notis om kapitel fyra i Markus berättelse om Jesus gjorde jag en miss – åtminstone en. Jag nämnde att Markus med olika skrivfinesser försökt göra det lättare för åhörarna att komma ihåg innehållet och fokusera på poängen när de hör hans text text läsas. Huvudgåtan hade en speciell form med poängen i mitten. Alla de andra bilderna-liknelserna-gåtorna hade sådd-och-säd-anknytning. Sånt gör det hela lättare att greppa.

Jag löpte ju inte kapitlet ut! Tabbe!

Nämnde inte den sista gåtan – som också har med växande och växtkraft att göra. Och bommade scenbytet i slutet av kapitlet, det som markerar slut på gåtorna (för den här gången). Platsbytet och steget i handlingen sker ganska eftertryckligt genom en båtresa och, som det inte var nog, en stillad storm. Det är inte något botande utan en annan sorts under än de Markus tidigare berättat om. Finalen på det är att folk frågar sig: Vem är han?

Den frågan är rimlig i båten men också medvetet retorisk. Den är riktad de som DÅ och NU möter berättelsen såhär långt. Vem är han? Vad tänker DU om honom?

En båtresa leder någonstans. Med det är vi i femte kapitlet och på andra sidan sjön, i utlandet. Det är grekiskt-syriskt kolonisationsområde med grisuppfödning, inte trakter med judisk folkmajoritet som inte äter fläsk.

Åhörarna – alltså de första som hörde Markus text, troligen i Rom – uppfattade den skillnaden skarpt. Att den kristna tron och församlingen hade sprängt sin ursprungliga judiska ram och omfattades också av icke-judar, de som i Bibeln kallas hedningar, var man bekant med. På 60-talet  visste man det och visste också att den saken inte var självklar för alla Jesusföljeslagare. Att Jesus själv ”sprängt ramarna” blir därför viktigt även om det verkar ha skett mer av att han behövde en paus än aktivt ville bedriva mission. Jesus förkunnar inte på andra sidan sjön, i utlandet.. Han reagerar bara på en utmaning som i sig har en hel del dramatik i sig. Resultatet blir i alla fall att också en icke-jude blev befriad och att – fast det är nog en bisak – svinindustrin fick ett backslag.

Man åker båt igen, denna gång utan dramatik. Tillbaka visar den långa berättelsen i verserna 21 till och med 43 på ett fokus och ytterligare en typ av underverk.

Minns det jag i förra bloggposten kallade xiasm. Här har vi en: Flickan-Kvinnan-Flickan. Vem är betonad?

Kvinnan har levt isolerad. Inte vild och galen som han på andra sidan sjön men lika isolerad. Kroniska blödningar diskvalificerade henne i det dåtida samhället från umgänge med folk. Hon söker sig till Jesus i tanken att han nog kan hjälpa henne – i smyg. Inte som de uppkäftiga demonerna på andra sidan sjön som bara vill utmana.

Jesus besked till henne – Min dotter, din tro har hjälpt dig – är förutom ord till henne också retorisk riktad till åhörarna – Hur är er/din tro?

Den utmaningen från Markus är den länga dubbelberättelsens fokus.

Att ytterligare en sorts mirakel äger rum samtidigt kryddar anrättningen. Jesus uppväcker en död – som profeten Elia i Gamla testamentet. Det är grejer det!

I de tre första kapitlen av sin berättelse har Markus snabbt presenterat Jesus, vad Jesus gör och hur människor på olika sätt ställer sig till honom. Det har varit fart och händelserna har avlöst varandra. Nästan alla kommande aktörer i berättelsen är presenterade. Pjäserna är uppställda på brädet.

I förbigående har Markus för dem som hör hans text läsas upp nämnt att Jesus undervisade. Vad han då sa och vilken syn han hade på saker och ting har inte framkommit mer än i programförklaringen i början och en del dialoger, inte mer.

I kapitel fyra kommer det – alltså exempel på Jesus mer generella undervisning och förkunnelse, inte respons på händelser. Och då talar Jesus i liknelser, bilder, gåtor.

Lek med de orden. Har jag fattat saken rätt kan det grekiska ordet som ligger bakom betyda alltsammans, både liknelse, bild och gåta. Det fungerar olika.

Liknelser och bilder tar man till för att förenkla. Så gör också Jesus på ett mästerligt sätt.

Gåtor ger man för att folk ska tänka. Det gör också Jesus i vad jag tror större utsträckning än vad vi ofta tror – talar i gåtor.

Den första liknelsen eller gåtan finns i kapitel 4 verserna 2-10 och handlar om en samtida alldaglighet: Det finns fyra sorters jordmån. Det unika är att Jesus också ger en uttydning i verserna 13-20. det blir klart besked vad det handlar om – Guds ord, hans budskap.

Och sedan hakar Markus i sin berättelse på några andra liknelser/gåtor. De har alla med ord från fältet säd, sädesmått, mått man mäter med och växande säd. Sådana nyckelord eller tematankar gör det lätt för åhörarna att minnas flera saker, inte bara en. Stickord kallas sådant på Bibelvetenskapliska och det är ett stilmedel och ett memoreringstrick som är mycket vanligt i antik litteratur – också hos dem som skrev de skrifter som senare tillsammans kom att bli Nya testamentet.

När vi skriver berättelser och resonemang bygger vi ofta storyn så att poängen kommer i slutet. Resonemanget leder fram till den viktiga slutsatsen. Man skulle kunna skriva det såhär: A+B+C→X.

Så gjorde man också i antiken men man hade fler strängar på sin lyra.

Det var också mycket vanligt att byggde ett resonemang eller berättade någonting som ledde fram till något och sedan berätta början en gång till och då ganska ofta i omvänd ordning. Alltså A+B+C→X←A+B+C eller  A+B+C→X←C+B+A.

Denna stilistiska figur kallas xiasm och det behöver man inte veta men det kan vara en poäng att veta om dem. Textens ursprungliga åhörare var väldigt uppmärksamma på sådana författartrick.

Tar man nu liknelsen/gåtan om olika sorters jordmån samt den förklaring Jesus ger och ser om det någotsånär stämmer med xiasm-schemat märker man att det finns en mitt. Verserna 10-12 om seende som inte skall inse och hörande som inte skall uppfatta står ju mellan de två blocken.

Det tyder på att det är viktigt. Dels säger det hur bilderna fungerar. De är inte bara förenklingar utan också gåtor att fundera över.

Men: Dessutom påannonserar Markus genom de verserna ett stort block i den berättelse som följer – faktiskt till och med Mark 8:26. De första åhörarna registrerade detta och memorerade på händernas fingrar i spänd förväntan de fortsatta händelserna till ”prognosen” slagit in.

Glöm nu inte att läsa själva Bibeltexten. Fundera vilken jordmån som råder hos dig.

Egentligen är det tveksamt om mina två P minus-inlägg riktigt bör höra hemma i kategorin Exe-geten bräker och prydas med den bild jag låter höra dit. När jag skapade kategorin för en del år sedan tänkte jag mig den för tyngre grejer än detta. Visst är mina korta introduktionerna till en del skriv- och tolknings-problem samt den lilla informationen om hur antika handskrifter till Nya testamentet ser ut och utvecklats odiskutabelt av exe-get-isk art – men i mycket lätt form. Att beskriva två kapitel som ”rundor i Galileen” är också ytligt.

Samtidigt bygger det jag skriver på Bibelforskning, inte endast Bibelläsning.

Missförstå mig nu rätt! Att vara Bibelläsare är fullt tillräckligt!

Bibeln som Guds Ord är tillgänglig och brukbar utan att man använder sig av vetenskapliga metoder. Att läsa i avsikt att lära känna Gud är poängen. Frälsningsavsikt var ordet som användes i min ungdom för den saken och den tanken håller än.

Men samtidigt – när Bibeln är Guds ord behöver ju varje sten vändas och ingen möda sparas för att så långt vetande och förnuft kan ta oss försöka få fram vad Gud genom Bibelförfattarna avsåg att säga när sakerna sades och/eller skrevs. Läs om den meningen!

Det är ju först när vi någotsånär anar vad det betydde och hur det förstods DÅ som vi kan flytta sakerna genom århundraden så att samma sak ska förmedlas NU. Vill man leka med finord kan man säga att Exegetiken kartlägger DÅ, Hermeneutiken flyttar till NU där Homiletik och Kateketik i våra olika situationer får klä det i ord och andra pedagogiska former.

Hur långt hade jag hunnit? Jo: Två kapitel i Markus berättelse om Jesus – som du väl själv läser och kollar i. Två kapitel om två ”rundor” i Galileen.

Kapitel 3 inleder tredje ”rundan”. Den är lång. Så lång att varv ett och två kanske snarast skall uppfattas som preludier. Hur det än är med det uppfattade de första åhörarna, med sin tids sätt att registrera, orden Han gick till synagogan en andra gång som ett startsteg för en fortsättning, för en tredje ”runda”. Vad händer i den?

Jesus botar – igen. Och konflikten från andra ”rundan” repeteras och skärps enligt kapitel 3 – kapitel anges med stor siffra – vers 6 – en liten siffra i texten. Normalt skrivs det Mark 3:6.

Jesus återvänder till stranden där han rekryterat några följeslagare (1:16) och undervisat (2:13). Nu är det massor med folk där. Demoner fattar som i 1:24 och 1:34 vem Jesus innerst inne är.*

Följeslagarskaran utvidgas och tolv namngivna utses. De som hörde texten läsas kände
till dessa personer.

Och konflikten med motståndarna blir ännu skarpare.

I början av tredje ”rundan” är det alltså ganska mycket samma som tidigare, bara mer och intensivare. Men det kommer en ny sak: Jesus egna anhöriga. Dessa har Markus inte ordat om tidigare men nu kommer de in i berättelsen som dem som står utanför. Kanske inte som motståndare men i alla fall som sidoståndare till Jesus som har fokus på sitt uppdrag och dem som följer honom.

I sitt skrivögonblick har Markus har två grupper av dem som följer honom i åtanke. En är dem han berättar om och som var runt Jesus när sakerna hände. Självklart! En andra är dem han på 60-talet berättar för. De tillhör också dem som följer honom, är döpta och tror. Det är för deras skull Markus gör sitt urval och berättar som han gör. Vi, nutida som följer honom, tjuvläser den berättelsen.

I kapitel fyra som ingår i tredje ”rundan” byter Markus karaktär på sin text.

*  Kanske ser du nu, noble Bloggläsius, att det är en poäng att ha din Bibel framför det så att du själv i texten kan kolla att jag inte tar fel – eller aktivt luras (vilket jag mycket väl retfull som jag är kanske kan komma att göra).

I natt gav jag i inlägget P minus 100 en halv utfästelse. Jag hade då nämnt en del om urvals-och förståelse villkor i allmänhet när det gäller skrivna berättelser om sådant som hänt längre tillbaka i tiden. Efter att ha gett en del noteringar om Markusevangeliet kapitel 1 antydde jag att det kanske kommer något om kapitel 2. Och det är nu.

Men först ett par andra saker.

Om det jag nyss skrev skulle ingått i en handskrift från mitten av hundratalet skulle det sett ut såhär: inattgavjagiinläggetpminus100enhalvutfästelsejaghadedånämntendelomurv....

Inga avstånd mellan orden. Inga skiljetecken. En del handskrifter med bara sm, andra med bara stora bokstäver. Att det är skrivet så gör att det kan bli lite marigt att dela upp och att säkert förstå när något börjar eller slutar och om något är ett påstående, ett utrop eller en retorisk fråga.

För att ge ett konstruerat exempel: Kyrkoordning, namnet på Svenska kyrkans regelverk. Är det Kyrko-ordning eller Kyrk-oordning? Meningen Du är glad nu får helt olika innebörder om den avslutas med frågetecken, punkt eller utropstecken. Små tillfälliga situationer i svensk text, kroniska i grekisk från antiken.

Alla siffror som gäller kapitel och verser fanns inte från början. Kapitelindelningen i Bibeln växte fram under 1200-talet, versnumreringen på 1500-talet. En Bibelförfattar och textens (upp)läsare hade alltså inte tillgång till våra verktyg för få texten någotsånär gripbar.

Men de hade andra ”trick” – nyckelord som återkom, upprepningar, ljudlikheter, rim, annat. Det fanns en uppsjö av stilmedel de jobbade med och som åhörare var tränade att notera – vilket vi inte är i samma grad.

Om du nu, noble Bloggläsius, tittar tillbaka på vad vi kallar Markus kapitel 1 vers 14 ser du att det nämns att Jesus kom till Galileen. Mer än halva evangeliet utspelar sig där – början. I vers 21 nämns Kafarnaum som en plats där de händelser Markus berättar utspelar sig. Staden blir utgångspunkt för ”en runda” i Galileen.

Tänk nu att berättaren/(upp)läsaren här gör en paus och frågar dem han/hon har framför sig: Vad tänker ni nu? Vad kommer ni ihåg? Vilket intryck har ni av Jesus?

Troligen är det inte första gången de hör talas om dessa och andra händelser men nu har just den här berättelsen gjort ett intryck. På dem och på oss.

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum. Så börjar vad vi kallar kapitel 2.

Det fortsätter alltså. Med att Jesus fortsätter att göra märkliga ting. Han botar och han – det är något nytt – ger Guds förlåtelse. Och så rekryterar han fler anhängare, denna gång en skum typ. Och undervisar. Allt detta under en ”andra runda”. I Galileen. Det varvet innehåller samma saker som det första men nu också att Jesus möter motstånd. Det är nytt. Och motståndet kommer från dem åhörarna vet att i slutändan kommer de att få Jesus korsfäst. Dessa förs här in på banan.

Den här tankeutvecklingen i berättelsen är medvetet tänkt. Kanske formades berättelsens sekvenser av händelser och upptrappningen mellan ”runda 1” och ”runda 2” redan innan Markus skrev, alltså under den tid då allt om Jesus förmedlades muntligt. Eller så har Markus sorterat det så i sitt skrivna urval. Hur som helst gör arrangemanget är det lätt för (upp)läsaren och åhöraren att följa och stegvis memorera innehållet.

Fiffigt va? Och med risk för viss spoilervarning: Markus berättelse fortsätter så.

Till sist: Nöjdigintemedminaförsöktillkommentarerutanläskapiteltvånogasjälv

Till förrförra inlägget avslutad anställning kom ett par kommentarer. En löd: Skriv en bok! Ja!

Om vadå? tänker jag. Vad skulle vara intressant att skriva om? Och möjligt? Vattnets betydelse för sjöfarten i bibliskt perspektiv? Cornflakes? Varför skatan kan anses vara en lyckligare fågel än kråkan? Händelser och tanker från 40 år som präst? Vadå?

Men lek med taken att jag skulle ta fasta på det sistnämnda.

Då skulle en massa frågor inställa sig. Vad skall tas med? Vad behöver inte finnas med? Och varför?

Blir det verkligen vad som hände säg för 30 år sedan jag berättar? Eller är det vad jag nu tänker om det som hände för 30 år sedan som det kommer att handla om? Eller bägge delarna hopvävt?

Vilken roll spelar läsaren av vad jag berättar hände för 20 år sedan för hur det jag nu berättar kommer att uppfattas? Vet jag vilka läsare jag får? Och om jag vet det – gör det att jag berättar på ett sätt och inte ett annat, rentav tar upp andra saker?

Du märker, noble Bloggläsius, att det inte är så skitenkelt.

Jag vet inte om jag kommer att skriva en bok. Skulle jag göra det är det frågor av den typen och fler som jag måste brottas med. Och den som läser boken har att fajtas med samma problem – om han eller hon vill förstå vad jag menar.

• En läsare kanske säger: Detta är Stigs ord! De är ofelbara och skall alltid och av alla uppfattas efter absoluta bokstaven. Det behövs ingen tolkning. Det är bara att läsa som det står!
• En annan säger: Detta är litteratur – ganska dålig faktiskt. Men den innehåller nog ett och annat guldkorn som väcker känslor – dem kan jag ta till vara på ett för mig i min situation passande vis.
• Och en tredje funderar: Stig menar allvar med det han skriver. Jag måste försöka förstå honom rätt. Hur var det för 25 år sedan när det han säger hände ägde rum? Kan jag kolla det på något vis? Och vad kan ha fått honom att just nu skriva om just det och just på det sättet han skrivit? Något som hänt i mellanperioden? Något som är för handen nu?

Nu är varken jag eller alla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor – sammantaget i sanning inte många – de första som brottats med dessa problem. Författaren till Markusevangeliet – enligt tidig kyrklig tradition den Johannes Markus som en sväng reste med Paulus och sedermera fungerade som tolk till Petrus – mötte samma dilemma.

Man tror att det var i mitten av 60-talet han skrev ned sin Jesusberättelse. Situationen var då den att det började bli ont om ögonvittnen till Jesus uppståndelse och det som hänt innan. Under mer eller mindre fantasifulla former hade Jesus närmaste följeslagare tagits av daga och bara någon enstaka var kvar. Minnesbanken höll på att tömmas.

Är det för att fylla det tomrummet som Markus skriver? Han som flera gånger tolkat från arameiska till grekiska vad ögonvittnet Petrus berättat? Blir det i så fall Petrus berättelse vi läser när vi läser Markus? Petrus berättelse i Markus urval?

Leta fram din Bibel och snoka rätt på Markusevangeliet – eller sök på www.bibeln.se. Läs första kapitlet med sådana här frågor ringande i bakskallen. När du gör det är du en exeget, en Bibelforskare som försöker förstå den gamla texten utifrån författaren avsikt, inte bara utifrån dina egna intentioner.

Notera att han – Markus alltså – startar berättelsen när Jesus är vuxen och med en snabb men tydligen viktig bakgrundsteckning: Den omvändelseförkunnelse som Johannes – en annan Johannes som vi kallar döparen – höll på med och som samlade en massa folk. Den Johannes visar på Jesus.

Man behöver fråga sig varför Markus över huvud taget nämner detta. Fanns det Johannes-följeslagare som behövde få veta att Johannes hänvisade till Jesus? Eller är just omvändelse något väldigt viktigt? Eller bägge delarna?

Jesus låter sig omvändas och döps av Johannes. Behövdes det? Visste man inte år 65 i de kretsar där detta skulle läsas att Jesus aldrig svikit Gud och för egen del inte behövde omvända sig? Men varför gjorde han det då? För andras skull? Vad kan Markus ha i åtanke när han tar med detta i sin story?

Snabbt i sin Jesusberättelse visar sedan Markus på saker om Jesus. Han är också en omvändelsepredikant med Guds budskap som är både besked och inbjudan: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. (kapitel 1 vers 15). Detta kommer tidigt. Är det en rubrik för hela berättelsen om Jesus – i Markus tappning?

Men Markus berättar inte mer om den muntliga delen av Guds budskap. Inte än. Han riggar för fortsättningen. Jesus rekryterar följeslagare – bland annat Petrus som går under sitt riktiga namn Simon. Och börjar visa sin makt och sin myndighet. En demon drivs ut, sjuka bota och (efter en paus) botas en spetälsk. Och folk strömmade till.

Markus ger en väldigt snabb genomgång för att den eller dem han tänker sig skall höra berättelsen läsas – det var så man gjorde under antiken – kvickt skall få ett hum om vem Jesus är. Och vara spänd på fortsättningen.

Läs nu själv om kapitlet noga i sin helhet. Kanske återkommer jag när jag har 99 dagar kvar till min pensionering med något kring kapitel 2.

Kategori? Det fick bli Exe-geten bräker trots att jag inte ägnade mig år speciellt avancerad exegetik utan bara sökte visa på och tillämpa Bibelforskningens och Bibeltolkningens attityd till texten.

Jodå!

Det kommer ett till!

Ännu ett Exe-geten bräker.

När sillen går till går sillen till.

Som du säkert minns, noble Bloggläsius, berättade jag den andra oktober att jag varit på Exegetiska dagen i Uppsala...

Det var en högstämd inledning – skriven i all falskhet. Jag tror ju inte för ett ögonblick att någon den dag som idag är minns vad jag skrev för drygt två månader sedan. Sådant inflytande har inte mina texter.

Men jag var då i alla fall på Exegetiska dagen i Uppsala och bereddes och gavs tillfälle att dagen före officiellt releasedatum inhandla Dödahavsrullarna – svensk översättning utgiven på Bibelakademiförlaget.

Boken har denna baksidestext: 

För första gången finns nu här en samlad översättning av Dödahavsrullarna på svenska. Flertalet av dessa skriftrullar härstammar från det första århundradet före vår tideräknings början. De låg gömda i grottor vid Döda havet i nästan 2 000 år.

Totalt representerar fynden ca 800 handskrifter, men de består av tiotusentals fragment. Inte förrän på 1990-talet blev allt material tillgängligt för forskarvärlden. Bakom texterna står en judisk sekt, som tolkade den Hebreiska bibeln i ljuset av sin situation och tillämpade Lagen efter särskilda principer.

Dödahavsrullarna ger oss en unik inblick i den judiska religiösa och politiska historien vid tiden strax före kristendomens framväxt. Denna översättning gör ett representativt urval av texter från detta omfattande material tillgängligt för svenska läsare. Texterna är sorterade efter de olika genrer som förekommer.

Vidare: På insidan av omslaget kan man läsa:

Bakom denna svenska översättning av Dödahavsrullarna står en redaktions-kommitté bestående av universitetslektor Kamilla Skarström Hinojosa, professor Bo Isaksson, professor Bo Norin, professor Håkan Ulfgard, docent Cecilia Wassén samt docent och översättnings-direktor Mikael Winninge.

Gedigen språklig och exegetisk sakkunskap!

Nu är bokens 440 sidor lästa.

Den var intressant och gav mig ännu mer – hur stod det? – inblick i den judiska religiösa och politiska historien vid tiden strax före kristendomens framväxt.

Visst har jag tidigare mött hänvisningar och liknande till olika rullar men det har varit i smärre citat för att belysa sammanhängande Bibeltext. Nu blev det tvärt om! Sammanhängande rulle-texter att koppla ihop med Bibelformuleringar i minnet.

Och jag såg klara parallellermellan den grupp som använde och sedan begravde sina skrifter  och Nya testamentets olika skrifter. Som exempel kan nämnas att Essenerna/Qumran-samfundet – de kan kallas så – praktiserade egendomsgemenskap och måttlighet likt hur Apostlagärningarna berättar att den första kristna församlingen i Jerusalem gjorde.

Men jag kunde också se att skillnaderna är stora – jag påstår: Betydligt större än likheterna! Dödahavsrullefolket var en exklusiv rejält sluten grupp som levde efter den judiska Lagen i skärpt och speciell form. Deras i glädje och hängivenhet gjorda gärningar gjorde dem rättfärdiga – om man använder en traditionell kristen terminologi. De kristna församlingarna å sin sida var inklusivt öppna för alla som ville döpas för att vara rättfärdiggjorda av nåd fria från Lagens och lagars formella lydelser.

Detta är principiella skillnader som egentligen visar på olika slags. Men vad gäller många ordvändningar, utläggningar av vissa texter från Gamla testamentet och annat märker man av den gemensamma judiska bakgrunden. Det är intressant och läsvärt!

Här på min blogg skriver jag om både ditt och datt. Någon enhetlig konsekvent linje finns inte. Det som eventuella läsare undfägnas med är vad som faller mig in – efter en viss självcensur.

En begränsad ordning i kaos gives dock i och med att jag sorterar skriverierna i några olika kategorier, en del vanligare än andra.

Exe-geten bräker står inte som spön i backen!

En, säger en, bloggpost 2017 har fått den etiketten – denna.

Och innan dess var det ett inlägg i december förra året – detta.*

Kanske är det dax nu...

Men jag tvekar...

Jag tvekar då jag har ganska strama kriterier för vad jag vill kalla Exe-geten bräker – eller har i alla fall haft. Att utan annan anledning än purt intresse med utgångspunkt i den grekiska grundtexten studera en Bibelvetenskaplig kommentar kvalificerar direkt. Annan mer tematisk vetenskaplig litteratur går också an. Men inte vadsomhelst även om andra böcker också kan vara bra. Det vetenskapliga kriteriet och – om möjligt** – en grundtextanknytning är viktig.

Svenska är ett litet språk. Det gör att det mesta av den facklitteratur jag läser blir på engelska.*** Det stimulerar noggrannheten. Då är ju tre språk i farten – svenska som jag tänker på, engelska som jag tar in och grekiska jag försöker förstå. Läs- och arbetstempot sänks till snigelfart. Ordet får tid att sjunka in – typ.

Nu ställer jag hyllan Bertil Gärtners kommentar till Galaterbrevet i läst och understruket skick – och funderar på om jag har fuskat när det gäller Exe-geten bräker, alltså med mina kriterier.

Den vetenskapliga halten i Gärtners kommentar är odiskutabel. Han var en av Sveriges internationellt kända verksamma Bibelforskare innan han blev biskop i Göteborg. Han dog 2009 och mer om honom kan man läsa här. Hans drygt 200 sidor tjocka kommentar ingår i EFS-förlagets serie Kommentar till Nya testamentet (KNT) där alla band håller en vetenskaplig standard som behandlar (men inte förutsätter) den grekiska grundtexten. Vetenskapskriteriet är alltså OK.

Men: Jag fuskade med grundtexten! Brottades inte med Paulus egna oöversatta ord och grammatiska vidunderligheter utan släppte med skammens rodnad det arbetssättet i brevets andra kapitel. Det är en brist även om jag tidigare, under studietiden, arbetat mig igenom Galaterbrevets grekiska text. Läsfarten ökade och då boken dessutom var på svenska ledde det till ett för vetandesinsjunkningen olämpligt högt lästempo.

Det var inte bara av purt intresse. Bibelstudiegruppen har denna höst jobbat med just Galaterbrevet. Kommentaren är definitivt inte ett studiecirkelmaterial men jag hade dubbla anledningar att läsa den och det naggar kriterierna för Exe-geten bräker något i kanten.

Med dessa avslöjanden placerar jag ändå detta blogginlägg i ovan ofta nämnda kategori samt uppmanar både präster och lekmän att läsa boken – och naturligtvis Galaterbrevet. Paulus kamp mot budskapsförfalskarna är intressant och med tanke på vad som pågår och ibland kallas utveckling i Svenska kyrkan långt ifrån inaktuell.

*  Den bloggningen fick en uppföljning med snarlik rubrik men under en annan kategori eftersom jag där inte berättade om något Bibelvetenskapligt utan i stället fortsatte att berätta om Bibelstudieverksamhetens historia i Älvsby församling – så som jag uppfattat den. Läsvärt också nu ett år senare. Klicka här.

**  För Nya Testamentets vidkommande är den grekiska texten möjlig. Flitig är jag inte men med hjälp av lexikon och andra hjälpmedel har jag hållit det språket på flämtande låga och kan ta mig fram. Mina kunskaper i hebreiska har dock så anfrätts av tidens alla tänder att Gamla testamentets grundtext är så nära absolut omöjlig att följa som det går att komma. Men en och annan glosa kan jag nog restaurera fram.

***  Jag har till och med för att vara snobbig genom åren läst två böcker på franska. En av dem äger jag om någon vill låna.