allt är Hamas fel!

Gideon Levy är journalist och kolumnist. I den israeliska oppositionstidningen Haaretz hittar man med en viss regelbundenhet texter från hans tangentbord – texter värda att fundera kring. Ibland skriver han ironiskt och sarkastiskt och ibland är han svår att förstå. Jag är inte säker på att jag alla gånger har hållit med honom, inte heller har jag alltid förstått vad han menat.
 
Gideon Levi är vänster – politiskt sett. Haaretz är i opposition till den israeliska höger- och extremhöger som nu leder landet. Tidningen är alltså också vänster – i Israel. Jämfört med svensk press – detta fick jag veta när jag var på resa i regionen – handlar det om den sorts extrem vänster vi här förknippar med Dagens Nyheter. I sanning ska man vara rejält vänster-allergisk för att se den tidningen som vänstersubversiv – typ.
 
Dagens Levy är värd att läsas och begrundas, varken avvisas eller godtas ”för att han är vänster” eller något liknande. Inte heller för att han uttrycker vad som i Israel sannolikt är en minoritetsuppfattning. Minoriteter behöver inte ha fel – visar historien. Men inte rätt heller.
 
Jag lät Google göra sin ”översättning”. Min roll blev att försöka göra svenska av det. På engelska kan artikeln läsas här.
 
 
ALLT ÄR HAMAS FEL, ELLER HUR, ISRAEL?
 
Fler än 1200 Gazabor har dödats, omkring 80 procent av dem civila. Men israelernas händer är rena och deras samveten tysta – så tysta att man kan gråta. 
 
Det är så lätt att vara en israel; ditt känsliga samvete är ren som nyfallen snö: Allt är Hamas fel. Raketerna är Hamas fel; det kan tas för givet. Hamas startade kriget utan anledning; det "säger också sig självt”. Hamas är en ond terroristorganisation, djur i människohamn, födda för att döda, fundamentalister – och, bortsett från det, fru Lincoln, hur var pjäsen? 
 
Runt 400.000 palestinier har fördrivits*. Mer än 1200 har dödats, omkring 80 procent av dem civila, hälften av dessa kvinnor och barn. Omkring 50 familjer har utplånats, bombade sina hem med dem hemma. Det har nått dimensionen av en verklig massaker. Men israelernas händer är rena och deras samveten tysta – så tysta att man kan gråta. Det är Hamas fel. 
 
Vi lämnar de bakomliggande orsakerna till denna förbannade bortträngning och förnekelse till psykologerna. Sedan de dagar då Israel anklagade palestinierna för att döda sina egna barn med hjälp av den israeliska armén har vi inte sett ett sådant förnekande. Efter flera års inkubationstid är sjukdomen numera en rasande epidemi vars bärare visar fulla symptom. Den nationella samvetet har inte rört en muskel som svar på detta illdåd och det finns krafter som verkar för att behålla det så. 
 
Men trots detta elakartade moln av förnekelse och insikten om hur lätt det är att skylla allt på Hamas – Israel har Israel aldrig haft en så lämplig fiende som kan anklagas för alla sina synder – måste vi fråga oss om riktigt allt är Hamas fel. Är Israel verkligen helt oskyldigt? Inför det blödande förstörda Gaza, ett verk av israeliska händer, är sådan förnekelse obegriplig. 
 
Hamas är en ond terrororganisation? Hur har det varit mer ont än IDF i detta krig? I att de inte "knacka på taket" 80 sekunder innan de bombar ett hem? Att det riktar sina raketer mot civilbefolkningen, precis som IDF gör, men mindre effektivt? Att det vill förstöra Israel? Hur många israeler vill förstöra Gaza? Samtidigt vet alla som förstör vem. 
 
Israels skenhelighet når sin topp i oron för de boende i Gaza: Se Hamas förtrycker dem, gråter de israeliska demokraterna, så angelägna om palestinska rättigheter. Hamas är tyrannisk, men dess tyranni är ingenting jämfört Israels som har utsatt Gaza för en sjuårig belägring och en 47-årig ockupation. 
 
Det som har förstört Gazas samhälle och ekonomi är framför allt belägringen. Tack till dem som införde den och som söker Gazas välfärd,. Tack också till dem som är oroliga för dess brist på demokrati, som är chockade av korruptionen, som fördömer dess ledare för att leva på lyxhotell eller gömma sig i bunkrar, som besväras av de enorma summor som används för tunnlar och raketer istället för till lekplatser och eftermiddagsverksamhet. Ett verkligt tack. 
 
Hur är det med Israel? Bor dess ledare i tält? Spenderas inte enorma summor på överflödiga ubåtar och hemliga sprängämnen i stället för på hälsa, utbildning och välfärd? Hamas är fundamentalistisk? Israel är på den vägen. Hamas förtrycker kvinnor? Det är illa, men Israel har det också, åtminstone i en stor trosgemenskap. 
 
Varför valde Gazaborna Hamas i stället för en mer moderat ledning? Därför att de moderata i åratal har försökt uppnå något, vad som helst, och allt de har fått är förnedring och israeliskt avvisande. Har Israel gett palestinierna anledning att välja den Palestinska befrielse-organisationens väg med diplomati framför Hamas våldsamma motstånd? Har PLO fört dem en tum närmare en stat eller frihet? 
 
Hamas har åtminstone vunnit ett frisläppand av 1000 fångar och till detta bevarat ett visst mått självrespekt, trots det fruktansvärda pris de desperata Gazaborna nu är villiga att betala. Vad har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas gett sitt folk? Ingenting. Ett fototillfälle med Barack Obama.
 
Jag är ingen beundrare av Hamas. Tvärtom. Men Israels försök att lägga hela skulden på Hamas är skandalöst. Det internationella samfundet kommer snart bedöma detta krigs grymheter. Hamas kan tillrättavisas välförtjänt, men Israel kommer att fördömas och utfryst mycket mer. Och då kommer israelerna att säga: "Det är Hamas fel. Och världen kommer att skratta.
 

*  Levy skriver 400000. I Sveriges Radio sa man nyss i nyheterna 200000. Vilken siffra som är rätt vet jag inte.

ett par saker

Jag fann bilden på nätet. Interiören i en gammal diversehandel får illustrera detta inlägg av två löst sammanfogade notiser. 
 
värmen brann upp – kanske 
 
I rejäla köldknäppar på vintern talar man om att kylan fryser ihjäl, alltså släpper om max en vecka tio dagar. Analogt med detta funderade jag igår kväll när det kom åska och regn – välbehövlig väta! – om inte värmen nu brunnit upp, alltså den ryss-värme vi njutit av 1½ vecka.
 
Men igår hann vi bada, madammen och jag. Det var faktiskt första doppet denna sommar. Värme har funnits men hitintills inte tid och tillfälle. Plasket skedde i älven strax nedanför där vi bor. Trots att det fortfarande är högvatten – fjällflod – var det inte kallt. Bara svalkande.
Men värmen blev kvar idag också. Med mer bad. I samma älv.
 
hett igen – eller fortfarande
 
Hundratals mot tusentals och hundratals mot enstaka skulle kunna karaktärisera också denna sommars våldsutbrott i konflikten Palestina-Israel.
 
Det nuvarande tumultet började (skenbart) med några palestinska extremisters kidnappning av och mord på tre ungdomar från en israelisk bosättning på Västbanken. Redan under arméns jakt på förövarna sköts palestinier och efter att en klick israeliska terrorister bränt en 16-årig palestinier till döds tog det hus i helsike. Israelisk polis har gripit klicken som också erkänt dådet som en hämnd för mordet på de tre.
 
Redan vad gällde morden anklagades Hamas omedelbart men förnekade att man låg bakom. De flesta bedömare fann det rimligt. Likaså tror ingen att den israeliska regeringen ville mordet på 16-åringen. Det är extremistiska grupper på bägge sidor som provocerar fram opinioner, åtgärder och pangandet. Jag läste i en kommentar på nätet för några dagar sedan – i början av raket- och bombväxlingen – att Israel mest bombade öde områden och att raketerna från Gaza sköts dit där det var folktomt. Bägge sidornas skjutningar skulle till en början mest ha varit för att tillmötesgå hemmakrav – typ.
Men så är det inte nu. Nu är det verkanseld från bägge sidor med hundratals raketer från Gaza mot tusentals bomber från Israel, hundratals döda i Gaza mot enstaka i Israel. 
 
En bit upp fanns parenteser med ordet skenbart mellan. Det är faktiskt viktigt att poängtera. Konflikten och motsättningen är djupare än att handla om några fanatikers nymornade lust att blodshämnas och att allt sedan bara rullat på. Ockupation sedan decennier, illegala bosättningar, blockader, sammanbrott av förhandlingarna tidigare i år och raketer då och då från remsan permanentar och fördjupar hela tiden konflikten. Då världen är upptagen med annat – ISIS i Irak, Ukraina, VM i fotboll – bryr sig ingen om vad som nu sker. Ingen reagerar med eftertryck vare sig på raketer eller det – som vanligt – massiva israeliska övervåldet mot Gazas sammanpackade befolkning. Eller så gör man det valhänt. Ledaren i Lokala Världsbladet idag belyser saken på ett bra sätt – här.

klokare diakoner

Var det inte det jag trodde!
Bilden av att präster är moderater är fel!
En chock för folk från höger till vänster?
Men diakonerna är ännu klokare!
 
I Kyrkans tidning finns inte intressant läsning varje gång man kikar på tidningens webb-variant – pappersbladet har jag inte hemtillgång till. Men ibland händer det. Och det har det gjort nu i en artikel som berättar hur åtminstone den del av dem som svarat på en undersökning tänker sig att rösta till hösten – läs artkeln här
 
Kolla noga staplarna för varje parti.
Delpelaren längst till vänster är resultatet i senaste riks-dagsvalet, nästa diakoners sympa-tier, sedan präster och längst till höger för varje parti prästerna för fyra år sedan.
Som jag fattar staplarna visar de att diakoner och präster politiskt ligger något till vänster om befolkningssnittet. Jag blir inte förvånad alls. Det handlar ju om kloka människor – i många fall.
 
Både Vänstern och Miljöpartiet har fler sympatisörer bland de kyrkvigda än hos folk i allmänhet. Sossarnas stöd hos prästerna är svagare men diakonerna ligger på valresultatet. Den största skillnaden förefaller vara för det parti som nu leder regeringen. Moderaternas nyliberala hållning med tron på marknadens allvisa godhet faller inte alls diakonerna på läppen – självklart eftersom de i sina uppdrag är de som först märker Mammonsdansen mal ner människor. Även prästerna väljer andra alternativ – och i större utsträckning än för fyra år sedan. Artikeln antar och jag gissar lika att KD-stödet beror på partiets skenbara och i regeringen verkningslösa mer konservativa hållning i privatmoralfrågor, familjepolitik etc.
 
För snart fyra år sedan tog jag i tidningen Dagen del av en eftervalskommentar som visade att det också i valmanskåren var så att aktivt kyrk- och frikyrkofolk röstar till vänster om den sekulariserade allmänheten, också något som inte stämmer med mångas fördomar.
Jag bloggade om saken här.

back in reality

Jag har nu varit hemma några dagar. Allt håller sakta men säkert på att återfå sin normala rytm, inte minst vad gäller sömn, sällskap och måltider. Skönt.
 
Att utlandsvistelsen med en massa meningsfullt arbete skulle innebära att jag kom att missa en del här hemma är ju inte förvånande. Visst kunde jag på håll då och då se vad andra bloggade om men jag kom aldrig riktigt att tända till i de sakerna. 
 
En sådan sak var de lindrigt sagt falska arbetsmetoder Uppdrag Granskning använde i sitt försök att producera ett helt duvslag utifrån vad man i förväg tänkt skulle vara en liten misstänkt fjäder. Naturligtvis upprörs jag av det bedrägliga i att söka snärja präster med fejkade själavårdssamtal men jag går som ändå inte riktigt igång på frågan. Värre är då det kacklade drev som vissa hönshus med kyrklig anknytning* söker få igång. Det tycker jag strider mot Codex Eticus** – liksom biskoparnas vankelmodiga tystnad.
 
Vidare: Jag tycker det är lågt att ingen av dem som lagt upp Luleå-församlingarnas arbete under den kommande Pride-festivalen gitter att på tobbe lindahls blogg till nytta för hans läsare svara på den kritik han framfört***. Men samtidigt blir jag inte förvånad. Trendmakares strategi vad gäller sociala medier är ju att med full kontroll använda dem som propagandamegafon för egna ståndpunkter, inte som samtalsforum i öppna debatter där man kan möta argument.
 
Till den ”normaltillvaro” jag nu nått hör också att då och då titta in på den israeliska oppositionstidningen Haaretz´s hemsida. Där fann jag idag denna artikel av Gideon Levy . På engelska kan den läsas här.
 
 
OCKUPATIONENS FASOR ÄR MER ÄN BOSÄTTNINGAR
 
Varje anständig medborgare både i Israel och i världen måste höja rösten mot ut mot den israeliska ockupationens många fasor-- som bara har lite att göra med byggandet på Västbanken.
 
Ännu en en israelisk "prislappsattack” har lanserats: Ytterligare 1.500 bostäder har annonserats som en uttalad vedergällning för skapandet av en palestinsk samlingsregering.
 
Masken föll för länge sedan. Israel försöker inte längre dölja att bosättningarna inte är ett straff. Men de är inte det verkliga straffet. Det verkliga straffet är det fortsatta tyranniet. Bosättningarna visar de israeliska avsikterna; byggdes för att föreviga status quo och förstöra alla chanser till avtal. Men den verkliga straffet, som faktiskt diskuteras mindre, är ockupationens outhärdliga orättvisor. 
 
Vi måste sluta prata om bosättningarna. Antalet bosättare har nått sin kritiska massa för länge sedan, något som gör situationen oåterkallelig. Ytterligare 1.500 bostäder förändrar inte mycket. Att bygga dem bevisar bara att Israel har för avsikt att fortsätta sina kolonialistiska strävanden men bostäderna själva frågans kärna. Det verkliga problemet är den totalitära regimen på Västbanken. Det är palestiniernas största problem, liksom israelernas, att deras nation har blivit en falsk demokrati.
 
Visst är det sant att utan bosättningarna skulle ockupationen har upphört så som den bosättningsfria ockupationen av södra Libanon gjorde. Visst är det sant att om det skulle finnas betydligt färre bosättare, som det var i Gazaremsan, skulle Israel kanske ha också dragit sig tillbaka från Västbanken. Men Gaza visade att ett tillbakadragande inte är räcker för att slapa rättvisa: Gaza har blivit ett fängelse och inte någon diskuterar längra fångarnas öde.
 
Att avbryta byggandet av bosättningar, som är det största sionistiska projektet sedan skapandet av Israel, skulle vara en gest av god vilja. Men utan total evakuering av bosättningarna (som är helt orealistiskt) och skapandet av en rättvis regering på Västbanken, kommer kärnan i situationen förbli oförändrad.
 
Därför ska inte den internationella oppositionen fokusera på bosättningarna på Västbanken, utan snarare behandla hur de styrs. Det internationella samfundet ska fokusera på det faktum att det finns två folk här, ett med alla rättigheter och ett annat utan – bortsett från rätten att vara ockuperad. Sluta fördöma Israel för varje ny lägenhet och husvagn. Israel bör fördömas och bestraffas för att man skapar olidlig liv under ockupationen, för det faktum att ett land som gör anspråk på att vara ett bland de upplysta nationerna fortsätter att dag och natt förnedra ett helt folk.
 
Tala om de hjälplösa fiskarna i Gaza som beskjuts från krigsfartyg. Tala om de barn som arresteras brutalt mitt i natten. Tala om de otaliga som tas i förvar utan rättegång, om familjer spliirade mellan Gaza och Västbanken, mellan Jerusalem och Ramallah. Tala om hur lätt det israeliska fingret vilar på avtryckaren. Tala om de diskriminerande domstolarna, de dagliga vräkningarna, husrivningar och förstörelse av byar. Tala om utmarker som förvandlats till skjutfält bara för att slå ned modet på invånarna och avhysa dem. Tala om de soldater som skjuter för att de har tråkigt och de poliser som gör gripanden enbart för att de kan.
 
Tala om Västbankens interna apartheid och de fruktansvärda utmaningar varje palestinskt barn ställs inför när de vill bygga ett liv eller bara besöka stranden, om så bara ett kort stycke från sitt hem. Tala om de Gazabor som inte kan exportera sina varor och inte heller fara någonstans för att studera, åka till sjukhuset, besöka familjemedlemmar eller arbeta utanför sitt fängelse, den största i världen. Tala om de tusentals fångar, en del av dem politiska, som möter omänsklig diskriminering till skillnad från sina judiska motsvarigheter. Tala om ockupationens byråkrati, en annan institutionaliserad missbruksmetod. Tala om vägspärrar och de överväldigande orättvisorna. Tala om ockupationens fasor.
 
Alla dessa saker behandlas som helt ovidkommande jämfört med ytterligare några hundra bostäder. Varje anständig medborgare både i Israel och i världen måste höja rösten mot dessa saker. Dessa rop hörs inte tillräckligt. 

 


*  Ett hönshus med kyrklig anknytning är Seglora Smedja.
**  Codex Eticus finns i flera, kanske alla, stift och reglerar bland annat hur präster agerar vis à vis varandra i media. Att kräva kollegors avgång är dålig etik – Basta! Vill man bli av med folk går man befintliga formella vägar med anmälningar osv.
***  Läs inlägget Varför blev jag så arg? på tobbes blogg – här.

nymånadsnyläsning

En del tidningar – alltså papperstidningar – har infört avgifter om man vill läsa blaskan i digital form på nätet. Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen har gjort så. I det fallet är det lätt förbigånget då jag bara behöver skriva in vårt papperstidningsprenumerationsnummer så öppnar sig webben. Hos tidningen Dagen som jag ibland läser på skärm men aldrig på papper finns – eller fanns – något som hette Pärleporten vid vilken det blev stopp om man inte betalade en avgift. Den israeliska oppositionstidningen Haaretz har en liknande funktion som efter 10 artiklar på en månad stänger sig för så vida jag inte betalar en om än liten avgift. Jag ogillar denna nätsnålhet och betalar inte! Sådetså! En av mina principer – typ.
 
Idag är det första maj och en ny månad. Haaretz ligger vidöppet och efter en morgonpromenad och sedan frukost ilade jag till datorn för att hitta något att läsa om det läge som nu uppkommit då den nio månader långa perioden av förhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten nått sitt slut.
 
Kolumnisten och debattören Gideon Levy står bakom en artikel jag fann värd att till bloggläsarens fromma ge en av mig gjord svensk form – initialt hjälpt av Google. Jag vet att en del ogillar Levy och stämplar honom som förrädare och hatare av sitt eget land, vänsterextremist och allt möjligt annat man tycker är gräsligt. Jag känner inte honom mer än via det han skriver och det har jag ofta funnit argumenterande och tänkvärt. Det han skriver om är av sådan vikt att de förtjänar sakliga diskussioner. Menar man att han har fel i argument och analys kan man påtala sådant i stället för att tvåla till honom – och med honom ibland mig – med diverse ogillande epitet. Med det har jag sagt i vilken riktning jag önskar att eventuella kommentarer till detta blogginlägg skall gå – analys och argument, inte agitation och personangrepp sprunget ur egen frustration.
 
Vill man läsa min engelska grundtext finns den här.
 
 
ÄR INTE DETTA APARTHEID?
 
Med vänner som John Kerry, som efter påtryckningar från den amerikanska judiska lobbyn, tog tillbaka sin sanna och välmenande varning behöver inte Israel några fiender.
 
Riskerar Israel att bli en apartheidstat, som John Kerry sade på fredagen, eller inte, som han sade på tisdagen? Vem vet? Med tanke på hans svaga insats som USA: s utrikesminister och hans skamliga ursäkt, spelar det kanske inte längre någon roll vad Kerry tänker eller säger. Med tanke på aggressiviteten hos den judiska lobbyn och den svaga Obama-administrationen som kapitulerar för inför varje "pro-Israel-nyck" behöver Israel med vänner som dessa inte några fiender. Se bara vad som hände med dess äkta vän som bara försökte varna det från sig självt.
 
Vilken miserabel utrikesminister upp till halsen i förnekelse. Och hur ovänligt mot Israel är han inte när han enbart av rädsla för lobbyn drar tillbaka sin uppriktiga, äkta och vänliga varning. Nu vet miljontals okunniga amerikaner som ser på Fox News och dess likar att Israel inte på något sätt riskerar att bli en apartheidstat. De tror att styrkan hos Hamas och förfiningen av Qassam-raketerna utgör ett existentiellt hot mot Israel.
 
Men Kerrys vacklande ändrar inte den verklighet som ropar från varje vägg, fFrån varje palestinsk by på Västbanken, från varje vattenreservoar och elnät som är endast för judar. Apartheid skriker från varje rivet tältläger och varje utslag från militärdomstolen; från alla nattliga gripanden, varje vägspärr, varje vräkningsorder och varje bosättarhem. Nej, Israel är inte en apartheidstat men i nästan 50 år har en apartheidregim styrt sina ockuperade områden. De som vill fortsätta att leva i lögnen, undertrycka och förneka är välkomna att besöka Hebron. Ingen ärlig , anständig person kan återvända därifrån utan att erkänna existensen av apartheid. De som fruktar det politiskt inkorrekta ordet behöver bara gå några minuter längs Shuhada Streets segregerade vägar och trottoarer så kommer deras rädsla för att använda det förbjudna ordet att försvinna spårlöst.
 
Konfliktens historia är fylld med förbjudna ord. En gång i tiden var det förbjudet att säga " palestinier". Därefter blev det förbud mot att säga "ockupation", "krigsförbrytelse", "kolonialism" eller "binationell stat”. Nu är det "apartheid" som är förbjudet.
 
De förbjudna orden förlamar debatten. Undslipper du dig ordet "apartheid"? Då blir är sanningen inte längre viktigt. Men ingen politisk korrekthet eller bortklippning, om än skenheliga, kan dölja verkligheten för alltid den verkligheten är en ockupationsregim med apartheid.
 
Nejsägare kan hitta många skillnader mellan apartheid i Pretoria och i Jerusalem. Pretorias var öppet rasistiskt och förankrat i lag medan Jerusalems förnekas och förträngs dold under en tung mantel av propaganda och messiansk religiös tro. Men resultatet är detsamma. En del sydafrikaner som levde under systemet med segregation säger att deras apartheid var värre. Jag vet också sydafrikaner som säger att versionen i territorierna är värre. Men ingendera gruppen kan hitta en signifikant skillnad vad gäller roten: När två nationer delar samma bit mark och en har fulla rättigheter medan den andra inga är det apartheid. Om det ser ut som apartheid, går som apartheid och kvackar som apartheid är det apartheid. 
 
Israel är en begynnande apartheidstat precis som Kerry 1 sa i fredags. Kerry 2 gjorde på tisdagen av rädsla för lobbyn bara ett försök att sudda och dölja sanningen. Men apartheid finns i vår framtid. Om det inte kommer att finnas två stater kommer det att finnas endast en. Om det inte blir en demokratisk jämlik stat, en stat för alla sina medborgare, så blir det en apartheidstat. Det finns inget annat alternativ. Med sina handlingar säger Israel säger ett bestämt "nej" till en tvåstatslösning. Med sin rädsla för en icke- judisk stat säger Israel nej till en demokratisk binationell stat. Var hamnar vi? I en apartheidstat – som Naomi Shemer säger i sin optimistiska låt "Mahar" ("I morgon”) : Om inte idag så imorgon, och om inte i morgon så dagen efter.

singla slant

Blir det krona vinner jag, klave förlorar du!
 
Om några dagar skulle den förhandlingsperiod man kommit överens om mellan Israel och Palestina ta slut. Tanken var att man under 9 månader skulle samtala med sikte på en fred och en framtida lösning med två suveräna stater. De förhandlingarna har gått i stå – lindrigt uttryckt. Trots den amerikanska utrikesministerns idoga strävan har man inte kunnat komma överens den här gången heller.
 
I startfasen var saker som 1967 års stilleståndslinje med vissa landbyten som utgångspunkt vad gäller framtida gränser, ömsesidig säkerhet, flyktingarnas situation, östra Jerusalem och säkert en del andra saker på agendan – i sanning en påse svåra nötter att knäcka.
 
Under gång införde Israel ett nytt krav: att landet inte bara som det är skulle vara erkänt som en suverän stat utan dessutom som en specifikt religiös judisk stat. Det skulle dels definierat alla icke judar som andra klassens medborgare, dels och framför allt definitivt stänga möjligheterna för att ens en liten ström av de arabiska flyktingarnas skulle kunna återvända. Naturligtvis var en sådan sak omöjligt för palestinierna att tillmötesgå. Det vore ju att helt ge upp det faktum att en stor del av deras folk är över- och efterlevande till dem som tvingades lämna sina hem av kriget 1948.
 
Vad de förhandlingar som förts konkret innehållit känner jag inte till. Jag tror man valde att tiga om saken till periodens slut. Vad jag läst har den palestinska sidan överlämnat kartor med gränsdragningsförslag men Israel har inte gjort det. Hur de palestinska kartorna ser ut känner jag inte till. Vad jag också förstått har USA:s utrikesminister Kerry som lagt ned stor energi för att coacha fram en lösning visat irritation över båda sidor – alltså också den Israeliska vilket amerikanska utrikesministrar inte brukar göra.
 
Att Israel med USA och EU i ryggen är den starkare parten är ett faktum. Med styrka kommer ansvar och jag undrar verkligen om man på den sidan på allvar vill fred. Regeringen Nethanyahu är splittrat i saken och hans inrikespolitiska situation är svår. Dock finner jag det värt att notera är att i det osäkra läget palestinierna inte lämnat bordet med motiveringen: Nethanyahu måste välja mellan fred med palestina eller fred med bosättarextermisterna. Man har låtit israelisk inrikespolitik vara israelisk och samtalat/grälat med den motpart man fått.
 
Så gör inte Israel. I dagarna har de palestinska ”partierna” Fatah och Hamas kommit överens om att söka försoning och framöver söka komma överens. Den palestinska inrikespolitiska utvecklingen har lett till att Israel lämnat förhandlingarna sägandes: Abbas måste välja mellan fred med Hamas eller fred med Israel.
 
Och jag finner detta mycket märkligt. Som om en förbundskapten i ett hockeylandslag vill bestämma inte bara det egna lagets utseende och spelsystem utan också motståndarlagets. I idrottssammanhang skulle det inte anses seriöst.
 
Men hållningen känns igen. Nethanyahu har tidigare haft linjen: Det går inte att sluta fred eftersom palestinierna är splittrade. Nu är linjen: Det kan inte bli fred eftersom de är enade.
Är hållningen – Blir det krona vinner jag, klave förlorar du! - seriös?

spänt läge

När jag – fåfängt – i sökande efter hockeymatchen Skellefteå-Linköping klickade mig fram bland de TV-kanaler vår fjällsemesterstuga erbjuder såg jag på BBC en förbliflytande text som väckte mitt intresse. Den handlade om ett utspel av Israels premiärminister. Som nyhet kom den även i svenska medier vilket gjorde att jag – det var länge sedan – uppsökte den israeliska oppositionstidningen Haaretz´ hemsida för att läsa där.
 
Som brukligt lät jag Google göra en råöversättning av den nyhetsartikel man på engelska kan läsa här. Jag putsade till det till vad jag tycker blev bättre svenska. På samma sätt hanterade jag den mer analyserande och argumenterande och samtidigt lätt ironiska artikeln av Gideon Levy. Originalet kan läsas här. Översättning av den kommer direkt efter nyhetsartikeln.
 
NETHANYAHU: PALESTINIERNAS ENSIDIGA ÅTGÄRDER KOMMER ATT BESVARAS AV ISRAEL
"Vi är beredda att fortsätta samtalen, men inte till vilket pris," säger Premiärministern inför det andra trepartsmötet. 
 
Netanyahu vill ha fredssamtal , men "inte till varje pris".
"Ensidiga åtgärder från palestinierna kommer att mötas med ensidiga åtgärder från Israel" sa premiärminister Benjamin Netanyahu i sitt öppningsanförande vid vid på söndagsmorgonen regeringsmöte.
Netanyahu anklagade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas för sammanbrottet i fredssamtalen och sa att hans hot om att vända sig till FN inte skulle påverka Israel.
 
"Vi är beredda att fortsätta samtalen, men inte till vilket pris som helst” sa premiärministern och tillade att i detta kritiska skede av kontakter kring utvidgade fredssamtal valde palestinierna att vidta ensidiga åtgärder i och med att Abbas undertecknade ansökningingar om att ansluta sig till 15 internationella konventioner.
 
"Vi var redO att de kommande månaderna ta svåra steg i försök att skapa en ram som gör det möjligt att avsluta konflikten men just som vi var på randen av detta ramverk bröt palestinierna mot de överenskommelser som ingåtts" sade Netanyahu ."Hoten kommer inte att påverka oss. Palestinierna har mycket att förlora på ensidiga åtgärder".
 
Ministern för Strategiska frågor Yuval Steinitz uppmanade Israel att hålla inne de skatter som uppburits för den palestinska myndigheten. "När jag införde detta straff tidigare meddelade den palestinska myndigheten inom två månader att den skulle sluta med ensidiga åtgärder" sa Steinitz innan söndagens morgonmöte. "Jag tycker det är dags för en ännu hårdare reaktion".
 
De israeliska och palestinska förhandlingsdelegationerna väntas på söndag mötas tillsammans med USA: s särskilda sändebud för förhandlingarna, Martin Indyk. Justitieminister Tzipi Livni och premiärminister Benjamin Netanyahus särskilda representant Isaac Molcho kommer att representera Israel vid mötet. Chefsförhandlare Saeb Erekat och underrättelsechefen Majd Freij kommer att representera palestinierna.
 
Detta blir det andra trepartsmötet amerikanerna har stött sedan samtalens sammanbrott förra veckan. Det första mötet, som började onsdag kväll och pågick tidigt in på torsdagsmorgonen var mycket svårt med meningsutbyten, anklagelser och hot, och hamnade i en återvändsgränd.
Barak Ravid 6 april 2014
 

DET ÄR PALESTINIERNAS FEL, LÅT DEM BETALA

Detta cyniska och värdelösa spel vars enda syfte är att återigen bevisa att de ockuperade bär skulden kommer att sluta i ett blodbad.

 

Amerikanernas och även israelernas oförskämdhet har, tro det eller ej, nått ännu nyare höjder . Detta kan ses i de hot som de båda länderna att införa sanktioner mot den palestinska myndigheten. Israel hotar att hålla inne skatt som uppburits för palestinierna och har även uttalat hot mot deras mobilkommunikation.

USA hotar att dra in stödet till den Palestinska Myndigheten. Europa, Washingtons träl, står i tur. Det är otroligt att ockupanten inför (ytterligare) sanktioner för de ockuperade. Det är otroligt att det som har framkommit från allt prat om bojkott, avyttring och sanktioner mot Israel är fler sanktioner mot palestinierna. Det är som att säga till dem: Ni bröt det, ni köpte det.

 

Men vem bröt det ? Vem bär skulden för sammanbrottet i samtalen? Vad exakt har palestinierna gjort för att förtjäna straff (igen)?

 

Efter Israel svek sitt löfte att släppa en handfull palestinska fångar och började ställa villkor för fullgörande, utlyste ytterligare ett anbudsförfarande för nya bostäder i bosättningarna, vägrade att lämna kartor med föreslagna gränser, saboterade samtalen med det löjliga kravet på ett erkännande av Israel som ”en judisk stat”, inte visade den minsta lust att avsluta ockupationen och fortsatte att bygga med oförminskad styrka i bosättningarna och att döda oskyldiga (också med oförminskad styrka) – efter allt detta tog palestinierna ett litet nästan desperat steg så de bär skulden.

 

De vände sig till världen och, hemska tanke, bad att få ansluta sig till 15 internationella konventioner. Palestinierna gjorde den stora dumheten att ansöka om medlemskap i Genèvekonventionen, konventionen om barnets rättigheter och konventioner mot folkmord, rasism, diskriminering av kvinnor och personer med funktionshinder, Haagkonventionen om lagar och regler i krig på land och även den internationella konventionen mot korruption. Du bröt det, du köpte det, kära palestinier.

 

Palestinierna använde inte terror eller våld. De underteckna inte ens Rom-konventionen som skulle ha öppnat dörren till den internationella brottmålsdomstolen i Haag. De närmade sig bara några internationella konventioner och blev ursinnigt attackerade från Jerusalem till Washington.

 

JustitieministernTzipi Livni hotar. Regeringens samordnare för verksamheten i territorierna förbereder en bunt åtgärder. Och USA:s fredsminister John Kerry och rättfärdighetens president Barack Obama, de "ärliga mäklarna" lägger redan vantarna på pengarna.

 

Först måste vi fråga oss – vilken synd gjorde palestinierna sig skyldiga till genom att försöka ansluta sig till internationella konventioner?

Israel är så säker på det rätta i sin väg, på sin armé som den mest moraliska i världen, och att dess ockupation är mer upplyst än någon annan – så vad finns det att vara rädd för ? Vad Israel har att dölja som gör att det så fruktar de internationella organen för rättvisa och lag? Vad är det för dåraktigt prat om att det är palestinierna som vidtar "ensidig åtgärder"?

Varje palestinskt barn som skjuts av den israeliska försvarsmakten, alla nya hem som byggs i bosättningarna och varje beslut Israel tar att inte släppa fångarna är inte inte ”ensidiga åtgärder”. De tas, trots allt, efter samråd med palestinierna. Endast att vända sig till världen är ensidigt och bryter samtalen.

 

För det andra måste vi fråga vad är syftet med straffen? Att stoppa biståndet och samtalen kommer att innebära slutet för den palestinska myndigheten. Är det vad USA vill?

Är Israel medvetet om följderna av detta steg som kommer att slå in skallen på den fiktiva skapelsen kallad den Palestinska Myndigheten, vars enda syfte är att vara Israels underleverantör av säkerhet, sanitet, utbildning, hälsa och sophämtning? Och vad kommer att ske efter att PM kollapsat? Det kommer att meddelas efter 20-nyhetserna som är gränsen för vad Israel ser.

 

Detta cyniska och värdelösa spel vars enda syfte är att än en gång bevisa att de ockuperade är dem som skall klandras; att konflikten har två jämnstarka sidor, att det inte finns någon grundläggande rättvisa eller fruktansvärd orättvisa alla kan se; att sanktioner inte får införas mot ockupanten men bör och måste införas mot den ockuperade – det spelet kommer att sluta i gråt och sedan i blodsutgjutelse.

 

Israel, med det blinda stödet från USA, kommer att vinna igen och palestinierna kommer att vara på fallrepet. Bra för dig. Bravo Obama och tre hurra för premiärminister Benjamin Netanyahu.

Gideon Levy 6 april 2014


två artiklar

Igår den 29 december hamnade jag så som jag brukar göra ett par gånger i veckan på den israeliska oppositionstidningen Haarets hemsida. Bland allt annat intressant och säkert också läsvärt valde jag två artiklar att översätta och publicera på min blogg. Bloggläsare som hängt med ett tag vet att jag brukar göra det för att jag är intresserad av situationen i Palestina-Israel och för att öva engelska – samt att jag tar hjälp av Googles översättningsfunktion som ger ett råmaterial jag sedan putsar.
Den här gången handlar det om en nyhetsartikel av Barak Ravid och ledaren den 29 december. Klicka på länkarna om du vill läsa originalen på engelska.
 
 
EU-PROTESTER MOT NETHANYAHU ÖVER PLANERAD VÅG AV BYGGANDE AV BOSÄTTNINGAR
 
En följd av Premiärministerns tillkännagivande av 1.400 bostäder samtidigt med en kommande frigivning av fångar.
 
EU: s ambassadör i Israel lämnade på söndagen in en protest mot beslutet att de bygga 1.400 nya bostäder i bosättningar på Västbanken, något som tillkännagavs samtidigt som Israel förbereder sig på att på måndagskvällen släppa en tredje grupp palestinska fångar.
 
Det är oklart om ambassadör Lars Faaborg-Andersens protest till premiärministerns kansli och utrikesministeriet kommer att åtföljas av EU-åtgärder mot Israel.
 
En israelisk tjänsteman och en europeisk diplomat sade att Faaborg-Andersen ringde Eran Lerman, en tjänsteman vid Israels nationella säkerhetsråd och med ansvar för utrikespolitiken, och uttryckte "djup oro" över planen på en ny byggvåg. Han kontaktade UD -tjänstemän och framförde samma oro. Samtidigt överlämnade den brittiske ambassadören i Israel, Matthew Gould, i samtal med ledande personer vid det israeliska utrikesministeriet ett likalydande budskap.
 
För en vecka sedan meddelade Haaretz att ambassadörerna från Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien hade mött den tillförordnade generaldirektören för det israeliska utrikesministeriet Nissim Ben-Sheetrit och krävt att Israel inte lanserar nya konstruktioner i bosättningarna på Västbanken som en följd av frigivande av de palestinska fångarna. Ambassadörerna varnade att EU skulle lägga skulden på Israel om fredsprocessen kollapsar i kölvattnet av ett nytt tillkännagivande om byggandet av bosättningar.
 
Förra veckan beslutade premiärminister Benjamin Netanyahu att godkänna publicering av offentliga anbud för att bygga 600 bostäder i Jerusalem-stadsdelen Ramat Shlomo som ligger bortom 1967 års gräns och ytterligare 800 enheter på Västbanken. Premiärministern utfärdade meddelandet för att sammanfalla med frigivningen av 26 palestinska fångar som suttit i israeliska fängelser sedan före Osloavtalet, på samma sätt som han gjort vid de två tidigare omgångarna av frigivningsavtalets fyra faser.
 
  
INGEN PARTNER FÖR FRED I ISRAEL
 
Att förneka att det skulle finnas en palestinsk partner är ett bedrägeri med syfte att lura allmänheten att tro att den israeliska regeringen har rena händer.
 
"Lura inte er själva. Vi har inte en partner på den palestinska sidan för en tvåstatslösning." Så sammanfattade försvarsminister Moshe Ya'alon sin syn på freds-förhandlingarna och den israelisk - palestinska konflikten för en grupp företagsledare som deltog i ett initiativ för att främja ett fredsavtal. Det fanns inget nytt i Ya'alons deklaration. Den var helt i linje med uttalanden från premiärminister Benjamin Netanyahu och hans högerkollegor, för vilka varje palestinier som inte antar deras politik precis som den är är klart anti-fred.
 
Det finns "ingen partner" på grund av uppvigling bland palestinierna, säger de som ägnar sig åt hets mot den palestinska myndigheten. "Ingen partner" eftersom den palestinska myndigheten inte har kunnat förhindra så kallade atmosfär-attacker, säger de människor som misslyckats med att gripa "prislapps"-gängen. "Ingen partner" säger de som denna vecka som svar på lanseringen av ett 20-tal palestinska fångar tänker efterfråga anbud för byggandet av 1400 bostäder på andra sidan den Gröna linjen.
 
Enligt deras uppfattning är den enda lämpliga partnern den som kommer att acceptera en fortsatt israelisk kontroll över Jordandalen, som inte kräver en bojkott av israeliska fabriker i bosättningarna och är villig att erkänna Israel som "judisk nationalstat" trots att cirka 20 procent av befolkningen är araber. Problemet är att en sådan partner är nästan omöjligt att hitta, inte bara bland palestinierna. Även Israels vänner har gett upp när det gäller att försvara Israels positioner och några stödjer redan sanktioner mot Israel. 
 
Yaron valde att övertyga företagare om sin doktrin, just de människor som mycket väl förstår sambandet mellan ockupationen och det ekonomiska hotet, och därefter det existentiella hotet, de människor som vet att den storm som följer av att samtalen förlamas kommer att drabba deras fabriker och arbetare. Ur deras perspektiv är en fortsättning av ockupationen – som de varnade Netanyahu för i ett möte för sex månader sedan – inte bara en etisk, historisk eller messiansk fråga utan en klar risk: Landet Israel kan mycket väl leda Staten Israel till katastrof. 
 
Att förneka att det skulle finnas en palestinsk partner är ett bedrägeri med syfte att lura allmänheten att tro att den israeliska regeringen har rena händer. Det är märkligt hur israeliska politiker som är orubbliga i sitt mantra "ingen partner" har misslyckas att förstå ett grundläggande faktum om förhandlingar mellan motståndare: Partners växer inte på träd, de skapas genom hårt arbete och att främja den processen är deras jobb. 
 
När en ledande minister i en regering som inbegripen i fredssamtal kallar dem ett meningslöst trick som vi måste erkänna och lägga undan är det ingen en överdrift att säga att det är den israeliska sidan som inte är en partner för fred.

money talks?

Det pågår förhandlingar – om än på sparlåga – mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Den israeliska regeringen har ett besvärligt läge men inte främst med palestinierna. De är ju när allt kommer till kritan hjälplösa I sammanhanget då Israels styrka i alla avseenden är så mycket större. Palestinierna kan de facto ensamma varken säga bu eller bä. Det är med sig själv som Israels regering har det marigt eftersom delar av den är intimt lierade med innevånarna i de illegala bosätt-ningarna på Västbankem, folk som motsätter sig den tvåstatslösning andra delar av regeringen förbundit sig till. För att hålla dessa på gått humör balanserar man varje tillmötesgående gentemot den palestinska sidan med ytterliga expansioner av bosättningarna vilket i sin tur förändrar realiteterna på marken i en riktning som försvårar överenskommelser som kan leda till försoning, fred och framtida samarbete.
 
På grund av sitt schackrande med att flytta fram sina positioner drar Israel på sig internationell kritik också från sina vänner och samarbetspartners. Man blir mer och mer isolerad och inte minst inom EU växer kritiken och börjar ställas villkor. Ledarartikeln i den israeliska oppositionstidningen Haaretz den 27 november handlar om ett exempel på saken. Google gjorde en grovöversättning som jag putsade. Vill man läsa den på engelska finns den här.
 
 
BEDRÄGERIETS OCH APARTHEIDENS PRIS
 
Den Europeiska Unionen ger ett viktigt bidrag till Israels framtid genom att vägra att pengar förs vidare till bosättningarna.
 
Trots den kompromiss som justitieminister Tzipi Livni nådde på tisdagen med EU:s utrikesminister Catherine Ashton kring det vetenskapliga samarbetsavtalet Horisont 2020 får nu Israel börja betala priset för sina gärningar i de ockuperade områdena.
 
Fyra år efter premiärminister Benjamin Netanyahus tal på Bar-Ilan-universitetet i vilket han erkände principen om två stater men ändå vägrat att stoppa byggandet i bosättningarna – i enlighet med regeringens extremistiska uttalanden och beslut att bygga tusentals bostäder i bosättningarna och efter Israels fortsatta trakasserier av palestinska invånare i territorierna – börjar det internationella samfundet vidta praktiska åtgärder mot Israels bedrägeri- och apartheidtaktik som tillämpas mot palestinierna.
 
I juli offentliggjorde den Europeiska kommissionen nya riktlinjer som förbjuder Europeiska unionens organ och stiftelser att ge bidrag eller lån till israeliska sammanhang som på något sätt är kopplade till verksamheten i territorierna . Dessa riktlinjer komplicerade slutförandet av Horisont 2020-avtalet eftersom EU avvisade de flesta av Israels kompromissförslag. Detta avtal om vetenskapligt samarbete förväntas ge hundratals miljoner Euro till israeliska forskningsinstitut och högteknologiska företag och hade Israel inte undertecknat det skulle resultatet blivit en förlust på 2,5 miljard shekel till forsknings-och utvecklingsområdet.
 
Mot ljuset av denna förväntade förlust förde Livni maratonförhandlingar med Ashton per telefon på tisdagen. Den kompromiss som de nådde handlar främst om hur pengar som förväntas flöda in från EU kommer att "inhägnas" för att säkerställa att det inte på något sätt når bosättningarna. Varje israeliskt sammanhang som verkar inom den gröna linjen kommer att kunna ansöka om EU-finansiering men måste utforma mekanismer för att se till att alla pengar de får från EU investeras endast i verksamheter som bedrivs inom den gröna linjen.
 
Trots reträtten från sin ursprungliga vägran att kompromissa ger EU ett viktigt bidrag till Israels framtid genom sin beslutsamma hållning mot att överföra pengar till bosättningarna. Bosättningsverksamheten har gjort Israel till en omoralisk stat vars politik är oacceptabel för den värld som man vill vara en del av. Det är beklagligt att regeringen inte förstått detta på egen hand utan att det internationella samfundet blev tvunget att göra detta klart för den.
 
Vad Europeiska unionen – och i stort sett hela världen – söker är klart som kristall: ett åter-införande av den Gröna linjen som den linje som skiljer Israel från de ockuperade områdena. Allt annat kommer att medföra stora ekonomiska, diplomatiska och vetenskapliga kostnader.

smek & klös

Jag ger här en översättning av en artikel i gårdagens nummer av den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Artikeln innehåller bara fakta, inga värderingar. Värdera får läsaren göra själv – liksom jag. Jag ser i artikeln ett pinsamt tydligt vittnesbörd om hur återhållsamt och ickeförnedrande Israel agerar för att på sikt nå fred med sin i alla avseenden och aspekter betydligt svagare motpart. Orginalet på engelska kan läsas här. Googles "översättning" skulle i och för sig vara kul att publicera men det är min bearbetning av det råmaterialet som nu följer.

 

 

SOM "KOMPENSATION" FÖR FRIGIVNING AV FÅNGAR FÖR ISRAEL PLANER PRAMÅT FÖR CIRKA 5000 NYA BOSTÄDER PÅ VÄSTBANKEN OCH I ÖSTRA JERUSALEM

 

Byggprojekt påbörjas på Västbanken inklusive i isolerade bosättningar. Den Palestinska myndigheten, FN och USA fördömer saken.

 

Premiärminister Benjamin Netanyahus regering kommer att börja förverkliga en rad byggplaner på upp till cirka 5000 nya bostäder i östra Jerusalem och på Västbanken i ett försök att "kompensera" frisläppandet av palestinska fångar tidigare i veckan 

Förutom att slutligen genomföra en tidigare plan att bygga 1500 lägenheter i stadsdelen Ramat Shlomo i östra Jerusalem kommer regeringen att även avsätta mark för omedelbart byggande av över 800 nya bostäder i de större bosättarblocken. 

Man kommer också att gå vidare med planer på att bygga 2500 nya bostäder på Västbanken, både i större bosättarkvarter och i mer isolerade delar – men vad gäller dessa enheter kommer man än så länge att behöva gå igenom flera ytterligare steg i planeringsprocessen innan byggandet kan börja. 

Denna våg av byggnationer kommer att innehålla tre olika typer av projekt:

 

  1. Tomter kommer att marknadsföras till entreprenörer för omedelbart byggande av 860 bostäder i bosättningar som är en del av de stora enheterna inklusive Ariel, Ma'aleh Adumim, Givat Ze'ev, Betar ILIT, Karnei Samarien och Elkana. 
  2. Nya planer för byggande av 1400 nya enheter kommer att lämnas till den Civila Administrations planeringskommitté. Detta är det allra första steget i planerings- och byggprocessen, så flera år kommer sannolikt att gå innan något faktiskt blir byggt. Några av dessa enheter kommer också att vara i bosättarblocken, men andra kommer att bli i isolerade bosättningar såsom Shiloh, Talmons, Alei Zahav och Almog. 
  3. Befintliga planer att bygga ytterligare 1100 enheter – redan inlämnat till Civila Administrationens planeringskommitté – tar ytterligare ett steg i processen. Några av dessa enheter kommer också att bli i isolerade samhällen som Shiloh och Nokdim, men också i detta fall kommer det att ta minst över ett år innan byggandet tidigast kan börja.

 

Godkännandet för byggandet i bosättningarna på Västbanken avslöjades av i Knesset på onsdag av ledamoten Ofir Akunis (Likud). "Byggandet i Judéen och Samarien kommer att fortsätta och intensifieras" sade Akunis.

Den Palestinska Myndigheten fördömde de nya byggnationerna som "destruktivt för fredsarbetet" och tillfogade att det "bara leda till ökad spänning". 

"Det är ett bsked till det internationella samfundet att Israel är en stat som inte följer internationell rätt och fortsätter att lägga hinder i vägen för fred" sade Nabil Abu Rdeneh, en talesman för den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. 

FN: s generalsekreterare Ban Ki-moon kritiserade också draget och kallade det ett hinder för fred. 

Taleskvinnan för US State Department Jan Psaki fördömde också Israels tillkännagivande och slår fast: "Vi tror inte byggandet i bosättningarna eller östra Jerusalem är till hjälp för processen eller skapar en positiv atmosfär för fortsatta förhandlingar".

 

Nyheten om byggnadsplanerna för Västbanken kom samtidigt som en andra grupp palestinska fångar välkomnades i Ramallah på tisdagskvällen och bara timmar efter att premiärminister Benjamin Netanyahu och inrikesminister Gideon Sa'ar meddelat att Israel "omedelbart går vidare" vad gäller en rad kontroversiella byggplanerna i Jerusalemområdet på andra sidan Gröna linjen. 

Planerna, av vilka en del är återupptagna versioner av tidigare planer som varit på gång under några år, kommer att stärka den judiska närvaron i Jerusalem och samtidigt hindra utbyggnaden av palestinska områden. 

Tillkännagivandet offentliggjordes mitt i natten i ett försök att mildra de högerprotesterna mot frigivandet av fångarna. 

Tjänstemän i inrikesministeriet sade att Netanyahu och Sa'ar hade kommit överens om att gå parallellt gå vidare med fyra kontroversiella byggprojekt i Jerusalem på andra sidan Gröna linjen.

 

  1. Att etablera Mount Scopus Slopes National Park. Som en del av denna plan kommer en nationalpark inrättas på områden öster om Hebrew University Mount Scopus campus. Den planerade parken ska byggas mellan de palestinska kvarteren Isawiyah och A -Tur på bekostnad av mark som var avsedd för dessa stadsdelars expansion.
    Tjänstemän i inrikesministeriet säger att planen omfattar områden för vila och rekreation, promenadstråk, cykelvägar, jordbruk och miljöskydd – men anställda i Israel Nature and Parks Authority medgav under de senaste veckorna att det verkliga syftet med parken var att blockera byggandet i de palestinska områdena.
    För bara tre veckor sedan meddelade miljöskyddsminister Amir Peretz som leder Israel Nature and Parks Authority att planerna var frysta tills vidare "för att undersöka dess internationella konsekvenser".
     
  2. Återuppliva planer att skapa Kedem Center, ett turistiskt och arkeologiskt centrum i den palestinska byn Silwan. För ett och ett halvt år sedan godkände Jerusalem’s District Planning and Building Committee byggandet av besökscentret som ska uppföras över parkeringsplatsen Givati mittemot ingången till Davids stad. Planen hade lagts fram av Elad, den ickevinstdrivande organisation som arbetar för utbyggnaden av judiska bosättningar i östra Jerusalem, bland annat i de palestinska områdena.
     
  3. "Förstärka" planen att bygga 1500 bostäder i Ramat Shlomo. Detta innebär att inom några månader kommer det att vara möjligt att börja utfärda bygglov och marknadsföra mark till entreprenörer. Detta är en ny version av samma kontroversiella byggnadsplan som har rört sig långsamt genom systemen under några år. Tillkännagivande av denna plan under USA:s vicepresident Joe Bidens besök i Israel i mars 2010 orsakade en allvarlig kris mellan Israel och USA och det resulterade i att planen lades åt sidan. Efter att FN i november 2012 gett palestinierna status som observatörsstat har planen återaktiveras och långsamt gått framåt.
     
  4. Att återuppliva ytterligare tre byggplaner i Ramat Shlomo som skulle möjliggöra byggandet av ett extra rum på upp till 50 kvadratmeter i befintliga bostäder.. Planerna tillåter inte att kvarterat expanderar till sin yta utan innebär snarare en ökning av antalet invånare.

mosa’trampar

Det lokaldialektiska ordet mosa’trampar betecknar en person som förefaller röra sig och göra saker men inte kommer någon vart och inte får något gjort. En som trampar i mossa, alltså. Musikgruppen Euskefeurat har gjort en låt med den titeln och texten finns här. Ordet mosa’trampar kom för mig när jag den 16:e denna månad läste ledaren i den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Redan då lät jag Google göra råöversättningen men inte förrän nu på fredag kväll har jag hunnit bearbeta texten. Hur som helst kan den engelska texten återfinnas här.
 
 
AMONAKOMPLEXET
 
Den illegala bosättarutposten på Västbanken har blivit en symbol för statens väg mot en messiansk anti -sionistisk dröm.
 
Den första rivningordern av utposten Amona på Västbanken utfärdades 1997. År 2003 kom en annan rivningsorder. År 2006 behagade staten riva enddast nio byggnader . År 2008 erkände staten att byggande på platsen var olagligt och meddelade att hela utposten skulle raseras. 2011 meddelade staten att utposten skulle evakueras före utgången av 2012. I slutet av 2012 hade ingenting hänt.
 
Nu i mitten av oktober 2013, 16 år efter att den första rivningsordern utfärdades, ber staten domstolen om uppskov – än en gång. Det här är förklaringen denna gång: "Enligt regeringens uppfattning riskerar en evakuering i en sådan skala vid en tid som denna att skada Israels diplomatiska intressen... När det finns vägande skäl å den ena sidan och ingen konkret framställan å den andra ... ges de diplomatiska övervägandena företräde."
 
Det skulle vara intressant att veta vad dessa "diplomatiska överväganden" som staten grundar sin ståndpunkt på egentligen är. Är det faktum att Israel har lågintensiva samtal med palestinierna tänkt att vara orsak för domstolen att diskutera avhysningen av lagbrytare som slagit sig ner på mark som inte tillhör dem? Finns det ett nödvändigt samband mellan genomförandet av Högsta domstolens upprepade domar och en diplomatisk process som mer än något annat verkar vara en taktik som enbart syftar till att minska internationella påtryckningar?
 
Och generellt: När "staten" be om ytterligare senareläggning – är det verkligen staten som står bakom denna begäran eller är det en grupp av politiker från koalitionens högra flank som sätter press på premiärminister Benjamin Netanyahu i syfte att gynna sina väljare från samma illegala utposter? Ska inte "staten" vara en nationell enhet som har Högsta domstolen som ledstjärna snarare än enbart det gemensamma ansiktet för bostadsminister Uri Ariel biträdande utrikesminister Zeev Elkin och ekonomiminister Naftali Bennett?
 
Amona är inte bara en utpost bedrägligt byggd på privatägd palestinsk mark utan blir en symbol för en stat som intecknar framtiden för medborgarna till messiansk antisionistisk dröm dikterad av ett aggressivt våldsamt gäng som tagit över politiska och institutionella maktcentra.
 
Det faktum att även åklagarmyndigheten samarbetar med dessa lagbrytare och att justitiekansler Yehuda Weinstein stöder detta illegala övertagande av privat mark borde oroa alla israeler som önskar leva i ett klokt land.

jag gör tvärtemot

I förra inlägget antydde jag att jag läst en par intressanta artiklar med koppling till situationen i Mellanöstern. En av artiklarna beskrev jag handla om att USA som krafteligen och allvarligen ogillar massförstörelsevapen i Mellanöstern nog också måste sluta blunda för den israeliska arsenalen – som ju är nukleär.
 
I en kommentar till inlägget uppmanar signaturen BR mig att inte skriva om Israels bomber. Givetvis fick den uppmaningen mig att göra tvärtemot och söka skapa en översättning av den debattartikel som Victor Gilinsky och Henry D. Sokolski skrivit och som publicerades i New York Times den 18 september. Google översätt gav mig sin variant som jag sökt putsa till bättre svenska. Vill man läsa den engelska grundtexten klickar man här.
 
I artikeln presenteras författarna med följande ord: Victor Gilinsky, tidigare medlem av Nuclear Regulatory Commission, är energikonsult . Henry D. Sokolski, tidigare handläggare i försvars-departementet vad gäller ickespridningspolitik, är verkställande direktör för Nonproliferation Policy Education Center. 
 
 
Låt oss vara ärliga om Israels kärnvapen
 
Det nyligen ingångna avtalet mellan USA och Ryssland om Syriens kemiska vapen har klargjort vad som borde ha varit uppenbart för länge sedan: President Obamas försök att upprätthålla internationella normer mot massförstörelsevapen i Mellanöstern kommer att trassla in USA i en diplomatisk och strategisk labyrint som handlar om mycket mer än Syriens kemiska arsenal.
 
President Bashar al-Assad i Syrien insisterar att syftet med hans kemiska arsenal alltid varit att motverka Israels kärnvapen. Om Syrien faktiskt avrustar – hur blir det då med Egypten och Israel? Egypten (om vars kemiska vapen USA har varit märkligt tyst) riktas mot Israel. Och Israel har naturligtvis sina egna kemiska vapen för att avskräcka Syrien och Egypten, och det handlar inte om att ge upp dessa. En rubrik i den israeliska dagstidningen Haaretz för några dagar sedan slog fast: "Israel är orubbligt i att inte ratificera något fördrag om kemiska vapen före sina fientliga grannar."
 
Dessa tre länder har inte anslutit sig till konventionen om biologiska vapen heller. Och Israel är inte medlem i the Nuclear Nonproliferation Treaty trots att man har utvecklat sin en egen formidabla kärnvapenarsenal som snart kommer att bli det centrala faktum i detta drama vare sig USA gillar det eller inte.
 
USA: har självt länge skapat hinder för övergripande förhandlingar om massförstörelsevapen i Mellanöstern. Medan världen i oändlighet diskuterar Irans nukleära kapacitet och sannolikheten att man där kommer att lyckas utveckla en atomarsenal nämner knappast någon i USA någonsin Israels kärnvapen.
 
Obama låtsas, likt sina föregångare, att han inte vet något om dem. Detta tabu hindrar diskussioner i Washington och internationellt. Det har avhållit Amerika från att pressa Egypten och Syrien att ratificera kemiska och biologiska vapenkonventioner. Hade man gjort så skulle det omedelbart medfört invändningar vad gäller den amerikanska acceptansen av Israels kärnvapen.
 
Det som upprätthåller detta spel är myten att Amerika är bundet till att tysta ner israeliska kärnvapen på grund av ett avtal mellan president Richard M. Nixon och Israels premiärminister Golda Meir 1969. För president Nixon gällde det främst att att få israeliskt stöd i det kalla kriget. Han och Golda Meir förstod behovet av att avskräcka Sovjet från att förse dess arabiska allierade med kärnvapen. En offentlig Israelisk kärnvapenarsenal skulle ha lett till påtryckningar på Moskva att göra så. Men sådana kallakrigetorsaker för Amerika att hålla mun har dunstat för årtionden sedan. Alla vet att israelerna har atombomber. Den största effekten idag av otydligheten är att seriösa regionala förhandlingar om rustningskontroll förhindras.
 
Alla andra länder i regionen har skrivit under The Nonproliferation Treaty men det finns fortfarande olösta frågor. Syrien avslöjades 2007 med att bygga en olaglig kärnreaktor som Israel snabbt bombade. Assad har fortfarande inte tillåtit internationella inspektörer att noggrant undersöka platsen för den utplånade reaktorn. Och Syriens allierade Iran misstänks för att försöka sätta ihop ett eget vapen för att utmana Israels nukleära monopol. Faktum är att många analytiker tror att president Obamas beslut att dra en "röd linje" för att spärra användningen av kemiska vapen i Syrien i själva verket drivs av behovet att visa att han är beredd att använda våld mot Iran om man där går längre för att skaffa kärnvapen.
 
Denna häxbrygd var tänkt att vara ämnet för en internationell konferens enligt ett enhälligt uppdrag 2010 från medlemmarna i The Nonproliferation Treaty, inklusive USA. Den konferensen har inte ägt rum, delvis på grund av Vita huset ambivalens om hur det kan påverka Israel.
 
I april uttryckte den amerikanska biträdande statssekreteraren för internationell säkerhet och ickespridning, Thomas M. Countryman, ett hopp om att konferensen skulle hållas denna höst. Och tidigare denna månad uppmanade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov alla parter att sätta ett datum för konferensen "så tidigt som möjligt”. Han hävdade också att den bör omfatta Israel och Iran. Ryssland försökte få med konferensen i förra veckans överenskommelse men utrikesministern John Kerry motsatte sig detta. Saken kommer dock inte att försvinna.
 
Om Washington vill att förhandlingar om massförstörelsevapen i Mellanöstern ska fungera – eller om så bara för att undvika att Amerika gör sig löjligt – bör Obama börja att vara uppriktig. Han kan inte räkna med att de länder som deltar i en konferens tar Amerika på allvar om Vita huset fortsätter att låtsas som om att vi inte vet att Israel har kärnvapen – eller för den delen vet att Egypten och Israel har kemiska eller biologiska vapen.
 
Och om Israels hållning i ämnet är så låst att man inte kan komma ut måste Obama låta USAs regering vara ärlig om Israels arsenal och agera på dessa fakta, både USA och Israel till godo.

hämnd mot kopterna

Varje dag hör och ser den som vill nyheter och reportage från Egypten. Innehållet är oroväckande – och det är milt uttryckt. Vägen till demokrati verkar minst sagt knagglig och jag skall villigt erkänna att jag blir ganska ambvivalent. Såhär har jag fattat utvecklingen:
 
Sedan ”den arabiska våren” störtat den auktoritäre Mubarak och hans militärstyre genomförde man val som faktiskt var acceptabla rent demokratiskt. Valet och valkampanjen var inte så demokratiskt välövat och formellt säkert som val är i Sverige men bedömdes OK. Ett steg åt rätt håll.
 
En demoratisk vald regering skall veta att den är till för alla, också de som röstade på andra. I mogna demokratier är det så. De som valdes fixade inte detta utan såg till sina sympatisörer, inte de andra. Och dessa andra började demonstrera. Militären ingrep och avsatte den folkvalde Mursi, representanten för Muslimska brödraskapet. Är man demokratiskt sinnad bör man väl bli betänksam över sådant – han var ju vald. Men man blir också lättad – militären är en modern sekulär kraft i Egypten. Men ändå inte demokratisk.
 
Mursianhängarna tar till gatorna mot vad de menar vara en militärkupp och ett återfall till någon slags Mubarak-linje. Militär och säkerhetsstyrkor rensar gatorna med många dödsoffer som följd och i alla villervallor kan ingen ta tag i ekonomin eller arbetslösheten som bland unga är katastrofal. Frustrationen på max.
 
Och då händer det som alltid händer när människor är frustrerade – man låter det gå ut över någon, någon som ligger ännu sämre till. De koptiska kristna. Och andra kristna.
 
En artikel i Kyrkans tidning för ett par dagar sedan innehöll den bild som pryder detta inlägg. Läs den artikeln här. I KT-artikeln fanns en länk till Watani, en koptisk hemsida/nyhetssajt. Där finns ännu mer information. Väl där kan man uppe till höger klicka sig till de engelska eller franska versionerna om man likt mig inte kan läsa arabiska. Den 17 augusti gavs ett referat av ett uttalande från den koptiska kyrkan. Google gjorde sitt, jag resten. Den engelska texten finns här.
 
STATEMENT BY THE COPTIC ORTHODOX CHURCH
Den koptiska ortodoxa kyrkan utfärdade ett uttalande där man sa att man noga följer de "beklagansvärda händelser som äger rum i vårt land Egypten".
 
Kyrkan sade man ger sitt starka stöd till den egyptiska polisen, försvaret och alla det egyptiska folkets institutioner gentemot väpnat våld och svart terrorism inifrån och utifrån. Den förkastade "övergreppen mot staten och fredlig kyrkor och det terroriserande av egyptierna – muslimer såväl som kopter – som går emot alla religiösa, etiska och mänskliga värderingar."
Uttalandet fortsatte med att säga att, fastän kyrkan djupt uppskattar hedervärda vänliga stater som förstår "karaktären av händelserna i Egypten", fördömer man starkt falskheter och fel som propageras i västerländska medier "Vi inbjuder media att objektivt ta del av verkligheten på marken och avstår från att erbjuda ett internationell eller politisk sköld till blodtörstiga terroristgrupper och alla som tillhör sådana. Dessa grupper försöker förstöra vårt land.
"Vi uppmanar lokala och internationella medier att troget och sanningsenligt ge den verkliga bilden av vad som händer i Egypten.
"Vi avvisar helt alla försök att dra in Egypten i sekteristiska stridigheter.
"Vi avvisar helt all utländsk intervention i egyptiska angelägenheter.
"Om de onda händerna kommer till Egypten för att döda, bränna och förstöra, är Herrens hand där för att skydda, stärka och återuppbygga.
"Vi sätter vår tro till gudomligt stöd, och är övertygade om att det kommer att hjälpa Egypten i denna kritiska period och leda landet till en bättre morgondag och en ljusa framtid med den fred, rättvisa och demokrati som detta ädla Nil-folk förtjänar”.
 
Följ utvecklingen via Watani!
Det tänker jag göra.
I Älvsby kyrka bad vi för Egypen och Egyptens folk idag.
Det tänker jag fortsätta att göra.
Gör så du också!

konstig logik

Makten och maktens människor tillämpar ofta en egen logik som det minsann inte alltid är lätt att begripa. Ta till exempel detta att israeliska myndigheter då och då raserar palestinska bostäder, inte minst i östra Jerusalem. Givetvis är det inget annat än rena trakasserier för att skapa lebensraum för israeliska medborgare på palestiniernas bekostnad. Inte sällan smyckas åtgärden med formella motiveringarna typ att bygglov saknas eller liknande. Bygglov är hart när omöjligt att få för araber i bosatta i östra Jerusalem och det gör att folk bygger ut sina hus i alla fall – och får se både utbyggnaden och det ursprungliga huset malas till grus.
 
På Västbanken – alltså utanför Israel på ockuperat område – bosätter sig hela tiden allt fler israeliska medborgare och det med regeringens goda minne och aktiva uppmuntran. Bosättningar uppförs och utvidgas i många fall med beviljat bygglov men i många fall även om sådant saknas. Kommer traktorerna då fram omedelbums? Svar: Nej! I stället beviljas bygglov retroaktivt. Lagbrotten förklaras lagliga i efterskott och dessa förändringar på marken sker till och med nu när det faktiskt pågår fredsförhandlingar.
 
Är detta smart?
Kan sådant på ett anständigt logiskt sätt anses underlätta en framtida tvåstatslösning?
Är det ens mikroskopiskt moraliskt försvarbart?
 
De frågorna ställde jag mig när jag på fredagen läste följande redovisande artikel i den israeliska tidningen Haaretz. Google översatte från engelska innan jag översatte från Google. Den engelska texten kan läsas här.
 
 
TROTS FÖRNYADE FREDSSAMTAL
– ISRAEL GODKÄNNER PLANER FÖR HUNDRATALS BOSTÄDER PÅ VÄSTBANKEN
 
Av totalt 878 bostäder har ca 550 i Talmon-bosättningarna, 60 i Alon Shvut och 38 i Kokhav Yaakov godkänts. Diskussionen kring vissa planer har senarelagts mitt under de förnyade förhandlingarna med palestinierna.
 
The Civil Administration, Israels högsta civila myndighet på Västbanken godkände på onsdagen byggplaner för 878 bostäder i isolerade samhällen över hela regionen.
Diskussion kring en del av planerna hade initialt skjutits upp med anledning av USA: s utrikesminister John Kerrys tillkännagivande att diplomatiska förhandlingar med palestinierna skulle återupptas. De har dock de senaste dagarna återkommit på ritbordet.
 
Flera planer som redan tidigare validerats av regeringen kom upp till diskussion i the Civil Administration Higher Planning Council, inbegripet godkännande av 95 nya bostäder i bosättningen Shiloh på en plats i en sydlig stadsdel där det nu finns hönserier.
Validering är det sista steget som krävs för ett godkännande i planeringarådet och banar väg för uppförande och försäljning av byggnadsenheterna – allt i väntan på godkännande från försvarsdepartementet.
 
Rådet gav också ett retroaktivt godkännande av byggandet av 17 bostäder i ett annat område i Shiloh där Amana-rörelsen redan börjat bygga, uppenbarligen utan tillstånd. High Court of Justice hade som svar på en petition utfärdat ett interimistiskt föreläggande mot fortsatta byggandet på platsen, En brottsutredning har därefter inletts av Judéen- och Samarienpolisens centrala undersökningsenhet men staten fortsatte att driva på om byggnadslov. Nu efter det retroaktiva godkännandet kommer de officiella dokumenten finnas tillgängliga för offentlig visning och invändningar.
 
Omkring 559 bostäder blev retroaktivt godkända i Talmonbosättningen, 304 av dem i bosättningens norra stadsdel Zayit Raanan. Det finns för närvarande cirka 30 byggnader i den stadsdelen, bara 10 av dem är byggda lagligt. Nu skall, enligt planen, den norra stadsdelen planeras bli en rymlig underavdelning. Ytterligare 255 enheter godkändes retroaktivt godkänt i Talmon stadsdelen Nahalei Tal där det nu är fält.
 
I Kokhav Yaakov blev en plan på 38 bostäder retroaktivt godkänd och i Kibbutz Gilgal i Jordandalen har ytterligare 78 enheter lagts till de 156 som redan finns på plats. I Almog nära Döda havet blev 31 enheter godkända och i Alon Shvut i Gush Etzion hanterades vidare en plan om 60 bostäder.

gravid med fred?

USA:s utrikesminister har genom enträget arbete verkat så att förhandlingar (åter)upptagits mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Det är bra! EU:s lite skärpta ton att det av texterna till alla överenskommelser mellan unionen och och Israel skall framgå att Gaza, Västbanken, Golan och östra Jerusalem inte är delar av Israel utan ockuperat område har nog också pressat på, liksom situationen i Mellanöstern över huvud taget. I alla fall har parterna kommit överens om att samtala i nio månader vilket jag hoppas blir verklighet. Frågorna om gränser, fred, säkerhet osv är komplicerade och då är det bra att ha kommit överens om att vara uthålliga.
 
Nu är det ju så att alla inte gillar detta. Den palestinska sidan har – dock inte i den regering som förhandlar men väl som oppositionell kraft – Hamas och andra som inte acceptera en israelisk stat över huvud taget, än mindre komma överens med den. På den israeliska sidan finns också krafter som inte vill – faktiskt inom regeringskoalitionen. Dagens ledare i den i israeliska oppositionstidningen Haaretz tar upp detta problem – på den israeliska sidan alltså. Jag lät Google ”översätta” och filade sedan på språket. På engelska kan ledaren läsas här.
 
 
ETT PLÅGORIS VID NAMN NAFTALI BENNET
 
Bennett säger att hans parti inte kommer att "vara en del av en regering som fryser byggandet." I så fall kommer en löfteshållande Netanyahu att måsta visa honom på porten.
 
Naftali Bennett är en före detta entreprenör i dataprogrambranschen samt mångmiljonär. Han tjänstgjorde i elitstyrkan Sayeret Matkal och är ordförande i Habayit Hayehudi. Han är ekonomiminister och en av ledarna för den "nya politiken." Naftali Bennett är många saker men mer än något annat han är ett plågoris – ett plågoris för en regering som verkar röra sig i riktning mot ett fredsavtal, ett plågoris för en stat som försöker, än en gång, att bilägga en gammal konflikt. Bennett är i själva verket ett plågoris för varje israelisk medborgare som hoppas kunna leva i en bättre tillvaro.
 
Fastä han verkar vara "från huvudfåran" är han inget annat än ytterligare ett lojalt ombud för sina sanna supportrar – de religiösa bosättarna. Formellt är han finansminister men i praktiken är han minister för utveckling av bosättningarna.
 
Bennett fejkar ofta oskuld, ibland på gränsen till bufflighet och rasism. I ett möte med Yesha Council of settlements sa han att han inte förstod "dem som dristar sig till att säga att 'ockupationen korrumperar' och ägnar hela dagen åt ockupationen, ockupationen, ockupationen. Vilken sysselsättning” Han förklarade att "En palestinsk stat aldrig existerat här" och sammanfattade det genom att likna konflikten med våra grannar vid "granatsplitter i rumpan". När regeringen debatterade att släppa palestinska fångar sade han att "Om vi fångar terrorister behöver vi bara döda dem” och tillade att "jag har redan dödat en massa araber i mitt liv – och det är inga problem med det". Bennett definierade EU: s beslut att utfärda nya riktlinjer för sina kontakter med bosättningarna som "ekonomisk terror” och hotade att stoppa vetenskapligt samarbete med Europa.
 
På söndag, i en intervju med Arutz Sheva, lovade Bennett att anbudsförfaranden för förnyat byggande i östra Jerusalem kommer att utfärdas under de kommande dagarna. "Ironiskt nog var det i Jerusalem av alla ställen som byggandet stoppades, och vi kommer att dra ur den korken denhär gången" sade Bennett. "Vi insisterade på att det inte skulle finnas någon frysning av byggandet. Byggandet kommer att fortgå... Nya anbud kommer att bli aktuella inom de närmaste dagarna.”. Hans deklaration kom samtidigt som premiärminister Benjamin Netanyahus budskap till USA: s utrikesminister John Kerry att under förhandlingarna kommer Israel bara främja anbud för 1000 nya bostäder i de stora bosättarorterna på Västbanken.
 
Bennett bryr sig inte riktigt om Netanyahus löften. Tillsammans med Habayit Hayehudis andra representant i regeringen, Bostads- och byggminister Uri Ariel, ser Bennett som sitt uppdrag att upprätthålla judisk suveränitet från Medelhavet till Jordanfloden. Hans parti kommer "inte att vara en del av en regering som fryser byggandet i vårt land", sade han. Det verkar som Netanyahu faktiskt inte har annat val än att se till att Bennett inte längre kommer att vara en del av den regeringen.

terrorvapen

I dessa dagar har godmodigheten intagit mitt sinne. Med barn och barnbarn runtomkring ler livet i så stor omfattning att jag minsann inte är lätt att få ur humör. Glad och tillfreds är jag men förbryllad kan jag ju ändå bli.
 
Ta till exempel det förförförra inlägget med titeln rörig regering. Efter ett intro om hur jag organiserar min blogg publicerar jag en längre artikel tagen ur den israeliska tidningen Haaretz. Artikeln visar på ett tydligt sätt att det i den israeliska regeringskoalitionen finns delade meningar om staten Palestina över huvud taget skall få skapas i framtiden. Delar av regeringen erkänner att det finns ett palestinskt folk med (på sikt) rätt till en egen stat medan andra delar av regeringen förnekar detta. Klart dubbel hållning – typ*.
 
I kommentarsfältet berörs blogginläggets huvudärende – alltså artikeln – inte alls!
 
I stället påstås hur det svenska biståndet går till terrorister. När jag efterfrågar konkretion får jag veta att det finns palestinska kartor som inte låter Israel finnas utan kallar hela området för Palestina. Jag tycker kanske inte riktigt det är värsta terrorgrejen, men det var ett svar jag fick. Inför detta måste jag erkänna: Det terrorvapnet finns i min ägo!
 
Jodå! Så är det! Jag har terroristmateriel. Inte raketer eller sprängmedel men en karta. Jag köpte den själv i en arabisk bokhandel i östra Jerusalem. Ordet Israel finns inte någonstans på bladet. Kartan visar vad vi kallar Israel, Västbanken och Gazaremsan men allt kallas Palestina och naturligtvis är det en tydlig markering. Västbanken och Gazaremsan har en annan färgton så de går att skilja från resten av området väster om Jordan andra men alltsammans kallas Palestina. Ordet Israel finns inte. Det ”terrorvapnet” är jag utrustad med. 
 
Två dagar innan jag köpte terrorkartan besökte jag och gruppen jag följde Förintelsemuseet i Jerusalem. Ett oerhört bra museum! I bokshopen såldes kartor. Jag köpte en. En officiell israelisk karta. Den markerar inte något Palestina och inte gör någon färgtonsskillnad mellan Israel väster om den så kallade ”Gröna linjen” och de ockuperade territorierna. Med yttersta svårighet går det att se skönja en svag svag prickning av det som brukar kallas 1967 års gränser gentemot Västbanken. De syriska Golanhöjderna som intogs under sexdagarskriget är helt kartmässigt integrerade med Israel.
 
Är den ena kartan ett terrorvapen som visar på oförsonlighet och hat är väl också den andra det. Eller tillämpas olika måttstockar? Min slutsats blir att jag nog äger två terrorvapen. Kanske betyder det ett dubbelrum i Guantanamo som bilden visar...
 
Men jag är godmodig till sinnes dessa dagar. Jag blir varken arg eller upprörd över hur man kommenterar. Men jag kan inte låta bli att tycka att de som kommenterar på min blogg – för att inte tala om en del av dem som ”debatterar” på bloggen minstabröder – skulle kunna göra sig omaket att kommentera vad som är inläggens huvudsak. Och dessutom argumentera bättre. Givetvis vill jag också att man spara in på de personangrepp och spydigheter som en och annan – mest en – gärna hemfaller åt. Jag har dock i all min godmodighet låtit sådant stå kvar för att de som läser kommentarerna ska kunna se hur lågt en och annan så kallad ”Israelvän” kan argumentera – alltså egentligen inte alls.
 

*  Detta påminner inte så lite om en liknande splittring på den palestinska sidan. Fatah på Västbanken ledd av Abbas godtar ett Israel att samexistera med men andra grupper (främst i Gaza) inte gör det. Tack vare den hållningen utsätts Gaza för internationell bojkott av bland annat EU som Sverige är med i. Samtidigt gynnas Israel som i sin regering har liknande dubbelheter av generösa handelsvillkor med EU – trots Bennet & Co. Det är en märklig dubbelmoral som har fäste inte minst i den svenska regeringens göranden och låtanden.

rörig regering

På bloggen sorterar jag mina inlägg under olika kategorier. Listan finns till höger. Speciella resor har genom Efesusresan nu fått sig en rejäl dos och Farfar funderar kommer att få sig ett och annat då barnbarnen Tyra och Adrian kommer till Midsommar. Under kategorin Politik var det länge sedan jag skrev något. Genom åren och detta år har det som hamnat där oftast berört situationen Israel-Palestina.
 
Att det är just Israel-Palestina som jag låter vara på tapeten betyder inte att jag anser annat oviktigt – situationen i Irak, Syrien, Turkiet, Sudan, Korea för att nämna några exempel – utan bara på att jag har valt att åtminstone i någon mån följa främst situationen på och kring Västbanken och ibland dela med mig av funderingar och annat här. Mycket är det inte. Detta år 8 blogginlägg av totalt 110*. Eller 9 av 111 om man räknar detta.
 
Mitt intresse för regionen beror på att det är ”det Bibliska området”, att konflikten ”tippar in” i många andra konflikter, att jag själv rest i området (i och för sig bara en gång) och säkert också annat. Till detta skall sägas att jag väljer att i det lilla jag gör utgå från främst ledare och en och annan nyhetsartikel i den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Det mesta jag skriver här är faktiskt översättningar av vad jag läst där.
 
Så är det också nu. Igår den 17 juni läste jag en nyhetsartikel av journalisterna Barak Ravid och Jack Khoury om splittringen i den israeliska koalitionsregeringens vad gäller vägen framåt, fredsprocessen och tvåstatslösninen. Flera ministrar vill överge tidigare ingångna avtal och avfärdar tanken på ett självständigt Palestina vid sidan av Israel – tvärt emot vad FN, USA, EU och en hel värld verkar för. Jag lät Google göra en grovöversättning som jag sedan putsade till. Den engelska texten finns här.
 
I detta läge väljer den svenska regeringen att blunda med alla åtta ögonen.
I stället vill man straffa palestinierna – läs här. Vemodigt...
 
 
Idén om en tvåstatslösning har nått sin"återvändsgränd"
 
Ekonomiminister Naftali Bennett säger att Israel måste sluta försöka lösa problemet för att i stället "leva med det". Han liknar det palestinska problemet vid en granatsplitterskada i ryggen. Den den palestinske chefsförhandlaren Erekat säger: Israel har officiellt dödförklarat tvåstatslösningen.
 
Tanken att inrätta en palestinsk stat i Landet Israel har nått sin "återvändsgränd" sa ekonomiminister Naftali Bennett på måndagen och därmed fortsatte regeringen att ge dubbla budskap vad gäller konflikten med palestinierna.
"Försöket att upprätta en palestinsk stat i vårt land har upphört” sade Bennett, medlem av regeringens säkerhetskabinett, vid en konferens i Jerusalem med bosättarnas Yesha-råd. Bennett gjorde sitt uttalande samtidigt som den amerikanska utrikesministern John Kerrys ansträngningar att förnya fredsprocessen pågick.
 
Bennett betonade att inrättandet av en palestinsk stat är en meningslös fråga samt uttalade att palestinierna inte har någon rätt till självbestämmande eller en egen stat mellan Jordanfloden och Medelhavet.
"Vi måste gå vidare från att försöka övertyga oss och andra om att en palestinsk stat är inte lämpligt till att bete oss som om denna idé ligger bakom oss," sade Bennett. "Alla som vandrar runt i Judéen och Samarien vet att vad de säger i korridorerna i Annapolis och Oslo är fjärran från verkligheten. Idag finns 400.000 israeliska invånare i Judéen och Samarien och ytterligare 250.000 i östra Jerusalem".
 
I att likna det palestinska problemet vid en splitterskada, berättade Bennett om en vän som drabbats av granatsplitter i ryggen. "De berättade att de skulle kunna operera men han skulle förbli handikappad", sade han, "Så han bestämde sig för att fortsätta leva med det. Det finns vissa situationer där strävan efter perfektion kan leda till mer skada än nytta".
 
Bennett sade också att Israel bör intensifiera byggandet i bosättningarna. "Det viktigaste i landet Israel är att bygga, bygga, bygga," sade han. "Det är viktigt att det blir israelisk närvaro överallt. Vårt största problem är fortfarande att Israels ledare inte enkelt vill säga att landet Israel tillhör Israels folk.
"Det måste sägas att detta land har varit vårt i 3.000 år," tillade han. "Det fanns aldrig en palestinsk stat här och vi har aldrig variit ockupanter. Huset är vårt och vi är bosatta här, inte ockupanter".
 
Strax efter ekonomiministerns tal attackerade vetenskaps- och teknikminister Jacob Perry från partiet Yesh Atid högröstat Bennett. "Hans uttalanden underminerar fredsansträngningarna och skadar ... försök att bygga förtroende mellan Israel och palestinierna," sade Perry. "Etableringen av en palestinsk stat ligger i Israels existentiella intresse. Tanken på två stater är den enda lösning som hindrar upprättandet av en bi-nationell stat som skulle innebära slutet på sionismen".
 
Att det fanns skarpa meningsskiljaktigheter inom regeringen vad gäller den palestinska konflikten stod klart från den dag koalitionen bildades. I regeringens grundläggande riktlinjer saknas engagemang för att genomföra tvåstatslösningen och detta på grund av invändningar från Habayit Hayehudi och de flesta av Likuds Knessetledamöter.
 
Premiärminister Benjamin Netanyahu har flera gånger meddelat att han håller fast vid principen om två stater för två folk, men gjorde tydligt klart att Danons anmärkningar speglade hans egen personliga ståndpunkt, inte regeringens. De senaste fem åren har Netanyahu konsekvent undvikit att föra saken till omröstning eller ens till diskussion vid regeringens sammanträden.
 
Flera incidenter under de senaste veckorna stryker under i vilken utsträckning regeringen är splittrad i denna fråga och att de som motsätter sig fredsprocessen och en palestinsk stat nu har övertaget.
 
Som exempel angreps justitieminister Tzipi Livni, som också är ansvarig för förhandlingar med palestinierna, när hon talade inför Knessets utrikes-och försvarsutskottet, av Knessetledamöter från Habayit Hayehudi som uppgav att hennes ståndpunkt i frågan inte representerar regeringens.
Flera dagar senare sade vice försvarsminister Danny Danon i en intervju med The Times of Israel att de flesta ministrar motsätter sig upprättandet av en palestinsk stat och kommer att hindra saken om det kommer på dagordningen. Efter Netanyahus svaga fördömanden av Danons kommentar upprepade vice försvarsminister det hela i en intervju i Kanal 1 och konstaterade att lösningen för en palestinier skall sökas i Jordanien.
 
I kontrast till detta uppmanade Livni Netanyahu att klargöra regeringens hållning i den palestinska frågan, och antydde även att hon skulle överväga att lämna regeringen om det inte gjordes några framsteg på den diplomatiska fronten. Flera dagar senare sa ledamoten Ofer Sela (Yesh Atid) att om det inte sker framsteg i samtalen med palestinierna kommer sannolikt Israel att bli likt apartheiderans Sydafrika.
 
Trots Livnis kommentarer svarade den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat på Bennetts uttalanden på måndagen med att anklaga den israeliska regeringen för att officiellt dödförklarat tvåstatslösningen.
 
"De senaste dagarna har flera högt uppsatta israeliska tjänstemän från utrikesministeriet, försvarsministeriet och ministeriet för religiösa angelägenheter gjort tydliga uttalanden om sin hållning för att aktivt motarbeta den internationellt godkända tvåstatslösningen”, sade Erekat. "Dessa är inte isolerade händelser utan en bekräftelse på politiska plattformar och radikala åsikter," sade han. "Israel har officiellt dödförklarat tvåstatslösningen".
 

*  Som jämförelse kan tas just Farfar funderar som fått 12 skriverier här plus nästan lika många inlägg på andra bloggen.

ickehändelsehändelse

Svenska språket är ett roligt språk – har det sagts mig. Svenskan har – har det sagts mig – egentligen inte så många separata glosor som andra språk men kompenserar detta på åtminstone två sätt: betoning och sammansättning. Tomten på tomten! har sin glasklara betonade betydelse: han som varje år delar ut julklappar står nu på gården. Och han som varje år delar ut julklappar kan om det är den lille nissen man menar sättas samman till säsongshögtidspresentsdistributörsbiträde eller något liknande.
 
Rubrikens ickehändelsehändelse är en dylik ordsammansättning skapad just för detta inlägg. Med den avser jag just händelsen att inget händer – eller i vart fall verkar hända. Eller att det som händer händer så sakta att man tror att inget händer – vilket är en händelse i sig.
 
I Mellanöstern är det så nu. Inte i Syrien för där händer en massa, dock inget positivt. Striderna pågår, sprider sig och förorsakar allt fler dödsoffer. Assad klamrar sig fast som diktator och bekrigar sitt eget folk. Bedrövligt. Händelserna pågår och det sekteristiska våldet fördjupas för var dag och dessa händelser – lika för var dag – bevakas av media. Det är bra. Vi ser ju vad som händer. Att inget händer. Och att den demokratiska världen tvår sina. Händer alltså.
 
Vad gäller Palestina-Israel händer heller inget – vad det verkar. Där är det lugnt. Media är någon annanstans. Situationen är lågintensiv. Ingen förhandlar. Ingen slåss heller. Vi förleds att tro att inget händer.
Men så är det givetvis inte. I tystnaden pågår den ickehändelsehändelse som pågått så länge att vi vant oss och inte tror den händer. Alltså Israels ockupation av Västbanken. Den pågår. Och de folkrättsvidriga bosättningarna byggs det vidare på och i. Åtskillnadsmuren byggs vidare på icke-israelisk mark. Sakta men säkert kvävs de materiella och politiska förutsättningarna för ett framtida suveränt Palestina av detta. Det är faktiskt vad som händer – fast inget verkar hända.
 
I tidningen Dagen publicerades för en tid sedan en insändare eller debattartikel där jag denna gång anslöt mig som en av undertecknarna. Artikeln skrevs för fem år sedan när Israel fyllde 60 men då ville inte tidningen ta in den. Nu till 65-årsdagen vågade man – en händelse i sig.
Läs artikeln här.

ditt drag nethanyahu

President Obama är i Mellanöstern. Han träffar och talar med både israeler och palestinier. Han är där ”för att lyssna” sägs det. Den israeliska oppositionstidningen Haaretz bevakar besöket och skriver i saken, bland annat ledaren för den 20:e. Google översatte med motorsåg och jag putsade till texten till det som strax följer. På engelska kan ledaren läsas här.
 
DITT DRAG NETHANYAHU!
 
Obama kan och måste göra klart för Israel hur den fortsatta ockupationen kan påverka de bilaterala förbindelserna, skada den amerikanska positionen i regionen och urholka den amerikanska allmänhetens stöd för Israel.
 
USA: s president Barack Obamas besök i Israel är en viktig händelse som syftar till att visa hans djupa engagemang för den judiska staten och att en gång för alla ta bort "fläcken" av att han hitintills undvikit ett presidentbesök. Det är ett faktum att besöket kunde ha blåst in ett nytt hopp vad gäller chansen att starta om fredsprocessen mellan Israel och palestinierna men när Obama själv "sänker förväntningarna" och inte har med sig en ny plan i mötet med en israelisk regering med olika synsätt från extrem till måttlig höger krävs en stor bit fantasi för att räkna med ett genombrott under de kommande två dagarna.
 
Här finns besökets avgörande risk. Baserat på presidentens artiga ton och avsaknaden av hot eller demonstrativt tryck skulle den israeliska regeringen och allmänheten kunna dra slutsatsen att Israel nu är befriat från skyldigheten att ta steg för att återuppta fredsprocessen.
 
Detta skulle vara en hemsk slutsats. Obama och USA är inte en direkt part i den israelisk-palestinska konflikten. USA:s presidenten är inte en som måste leva i ett samhälle som håller på att omvandlas till följd av ockupationen och marginaliseras i den internationella gemenskapen. Netanyahu har rätt när han säger, vilket Washington också gjort klart många gånger, att USA inte kan vilja fred mer än parterna själva, men den svaghet amerikanerna på alla sätt hittills visat vad gäller fredsprocessen bevisar faktiskt att det är Israel som måste erbjuda nya planer och förslag och främja genomförandet av den överenskomna tvåstatslösningen.
 
Obama kan och måste göra klart för Israel hur den fortsatta ockupationen kan påverka de bilaterala förbindelserna länderna emellan, skada den amerikanska positionen i regionen och urholka den amerikanska allmänhetens stöd för Israel. Han är skyldig Israel detta liksom medborgarna i sitt eget land. Netanyahu å sin sida kan inte nöja sig med "att överleva" besöket eller med ömsesidiga klappar på ryggen. Hans bär ansvaret att förnya förhandlingar med palestinierna.

den nya regeringen

I januari var det val i Israel. Jag beskrev valresultatet den 25:e i inlägget högern försvagad. Det mariga parlamentariska läget har gjort att koalitionsbyggandet och regeringsbildningen dragit ut på tiden men nu verkar det ändå börja bli klart och igår gav ledaren i oppositionstidningen Haaretz en kortfattad framtidsblick. Google gjorde en rå-översättning som jag med hjälp av ett och annat annat översättningsverktyg på nätet samt min egen klurighet sökt putsa till hyfsad svenska. På engelska kan ledaren läsas här.
 
 
ISRAELS LILLA HÖGERREGERING
 
Hur mycket än den nya Netanyahu-regeringen längtar efter inrikespolitiska förändringar är det dess utrikespolitik som är bekymret.
 
Israels 33:e regering som ska sväras in nästa vecka kommer att skilja sig avsevärt från sin föregångare. Den kommer bara att ha 22 ministrar och då inga utan portfölj och alla ledande ministrar, med undantag för den främste, kommer att vara nya. Två koalitionsledare, Yesh Atids Yair Lapid och Habayit Hayehudis Naftali Bennett, kommer att leda viktiga ekonomiska ministerier – utan politisk erfarenhet.
 
Koalitionen mellan Likud-Beiteinu planerar*. Yesh Atid och Habayit Hayehudi lovar konstitutionella och sociala reformer som höjer spärren till Knesset från 2 till 4 procent, en ny värnpliktslag och att driva igenom en central läroplan för det ultraortodoxa utbildningssystemet. Att Shas och United Torah Judaism lämnats i opposition är tänkt att ändra prioriteringarna och påbörja integrationen av ultraortodoxa in i armén, i värnplikten och arbetsmarknaden.
 
Men hur mycket än den nya Netanyahu-regeringen längtar efter inrikespolitiska förändringar är det dess utrikespolitik som är bekymret. Högern kommer att få en klar majoritet i regeringen och ministerierna med ansvar för planering och byggande på Västbanken, försvar, bostäder, inrikesfrågor och ekonomi har getts till bosättarna och deras politiska allierade.
 
Detta varslar om en samlad insats för att utvidga bosättningarna och stärka den smygande annekteringen av Västbanken. En sådan politik kommer att omintetgöra tvåstatslösningen, förvärra Israels internationella isolering och föreviga konflikten. Läpparnas bekännelse om "förnyade samtal" kommer inte att skyla över skadliga fakta på marken. Extremhögern har blivit betydligt starkare i den tredje Netanyahus regering efter det att Likuds liberala flygel eliminerats. Den processen fullbordades förra veckan i och med att Knessetledamoten Reuven Rivlin sades upp som talman.
 
Ministrarna från Likud, Yisrael Beiteinu och Habayit Hayehudi innebär dåliga nyheter för statens förhållande till den arabiska minoriteten och skyddet för demokratin och friheten att yttra sig och protestera. Den handfull moderata ministrar från Yesh Atid och Hatnuah kommer att axla ett tungt ansvar för att stoppa antidemokratiska lagar inför påtryckningar från sina kollegor på högerkanten som kommer att försöka stärka statens auktoritet och urholka de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.
 

* Översättningen mycket osäker. Den engelska ”grundtexten” har ordet slate och nätet ger en massa översättningsförslag: täcka med skiffer, bestämma, tillkännage, planera in, göra ned, kritisera.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0