stigstrombergsson

Den 31 maj 2010 stoppade och bordade israeliska förband den Ship-to-Gaza-konvoj som bland annat innefattade kryssningsfartyget Mavi Marmara där nio personer dödades. Israel ville inte efteråt medverka i en oberoende undersökning av intermezzot utan tillsatte en egen undersökningskommitté ledd av den pensionerade domaren i Israels Högsta domstol Jacob Turkel – Turkel-kommittén. Från kommittén kom den 23 januari året därpå en 245-sidig rapport som i allt väsentligt visade att IDF (Israels försvarsmakt) handlat OK och att det var en del av passagerarnas fel att det hela gick som det gick. Givetvis blev denna slutsats inte oemotsagd vare sig internationellt eller i Israel. Wikipedia ger en myckenhet av information i saken till exempel här och här*.

Nu har Turkel-kommittén kommit med ytterligare en rapportdel som ger rekommendationer för hur Israel skall genomföra förändringar när det gäller att utreda misstänkta brott begångna av de egna styrkorna på ockuperat territorium. I den israeliska oppositionstidningen Haaretz såg jag för ett par dagar sedan en refererande artikel lång som halva förra vintern över rapportens innehåll och rekommendationer – den nyfikne hittar den här. Så långa texter ids jag inte översätta men dagens ledare i samma tidning vill jag dela med mig av. Google gjorde som vanligt råöversättningen jag försökt fixa till språkligt. På engelska hittar du ledaren här.

KRIGET MOT KRIGSBROTTEN

Turkel-kommittén vill det som är bäst för Israel och IDF (försvarsmakten). Nu måste vi kräva att regeringen och armén inte drar fötterna efter sig eller försöker sopa rapportens viktiga slutsatser under mattan utan genomför dem snabbt, exakt som de är skrivna.

Turkel-kommittén, som sattes samman för att undersöka den klantiga räden mot en turkisk-sponsrad Gaza-flottiljen 2010 levererade en överraskning i sin andra delrapport som publicerades på onsdag. Den har upprättat en lång lista av dramatiska rekommendationer för hur Israel ska utreda misstänkta krigsförbrytelser begångna av egna styrkor. 

Kommittén manar till lagstiftning som skulle skapa nya normer när det gäller regeringens ansvar för brott begångna av soldater på ockuperat område. Den förkastar också vad som hittills varit den israeliska försvarsmakten praxis och konstaterar att de operativa undersökningarna inte ger tillräckligt underlag för beslut om eller om man inte ska inleda en brottsutredning. Den försökte därmed få ett slut på den situation i vilken IDF:s befälhavare i huvudsak utreder sig själva och ibland förhindrar viktiga undersökningar.

Dessutom har kommittén funnit att militära utredningar ofta inte öppnas alls eller kvickt stängs i brist på bevis. Därför, säger den, måste bevis omedelbart säkras på platsen för varje incident och beslut snabbt fattas om man ska inleda en utredning. Den senfärdighet som är normen av i dag minskar möjligheten att samla bevis. 

Turkel-kommittén vill det som är bäst för Israel och IDF. Den inser att varken militären eller det civila rättssystemet nu gör tillräckligt för att utreda misstankar om krigsförbrytelser och dra ansvariga oavsett rang inför rätta. Att godkänna rekommendationerna skulle inte bara hjälpa IDF att bättra sig och förebygga att krigsförbrytelser sker. Det skulle också bidra till att förebygga en situation där israeler ställs inför rätta för krigsbrott utomlands. Internationella brottmåls-domstolen i Haag erkänner principen om "komplementaritet" som innebär att den inte ser sig behörig om en ärlig undersökning redan har ägt rum i det aktuella landet. 

I åratal har människorättsorganisationer och en handfull journalister hävdat att IDF och andra säkerhetsmyndigheter inte genomför utredningar på rätt sätt. Under det senaste årtiondet har nästan inga soldater eller officerare åtalats för att till exempel ha dödat civila och även i de få fall där utredningar inletts lades de i allmänhet ner. Detta är en oacceptabel situation som varken tjänar IDF eller Israel. 

Nu måste vi kräva att regeringen och armén inte drar fötterna efter sig eller försöker sopa rapportens viktiga slutsatser under mattan utan genomför dem snabbt, exakt som de är skrivna. Det kommer att i hög grad bidra till både IDF: s moraliska image och Israels internationella anseende.

Så långt ledaren. Jag hoppas man kommer att följa Turkel-kommitténs förslag. Den nuvarande israeliska ockupations- och annekteringspolitiken är djup förkastlig men samtidigt vittnar den egna kommitténs förslag om en sundhet som präglar varje demokrati: att man vågar kritisera och vill utreda och straffa också sina egna militära förbands överlöpningar när sådana sker – som de gör. Diktaturer gör inte så. De struntar i egna soldaters missgrepp, förnekar dem ofta och uppmuntrar dem ibland – om inte annat så med tystnad. 

*  Många gånger är Wikipedia en god källa till kunskap – utan tvekan. Senast idag på förmiddagen byggde jag delar av en lektion i ämnet Omvärldskunskap på fakta jag hämtat om landet Mali i Västafrika som i dessa tider är i nyhetsfokus. Vad gäller folkmängd, språk, naturförhållanden och det gamla kungariket Mali på 1300-talet och staden Timbuktu som forntida handelscentrum sätter jag lika stor tilltro till Wikipedia som vilket aktuellt uppslagsverk som helst.

Men ordentlig källkritik kan generellt anbefallas när det kommer till aktuella händelser av politisk natur eller liknande. Wikipedia är brukarproducerat och därmed öppet för att olika parter eller grupper nyttjar ”faktabanken” för egna ensidiga syften genom ofta ensidig och vinklad, ibland falsk ”information”. Detta tar dock inte bort Wikipedias värde. I ”varningsrutor” kring omdiskuterat stoff anger man att osäkerhet kan råda och uppmanar läsaren en källkritisk hållning. Är läsaren hysteriskt sugen på att fördjupa sig i ett exempel på detta rekommenderar jag mina inlägg att myta och att myta? 2 skrivna några veckor efter händelserna på Marvi Marmara,

Media har tid med ett eller två eller tre max fyra strul i sänder – sporten oräknad. Detta är egentligen ett oskick men ett faktum. Ett tåg i Stockholm, ett gisslandrama i Algeriet, franska trupper till Mali och Uppdrag granskning om barnfattigdom slår ut nästan allt annat. De nu intensiva striderna med den alarmerande flyktingsituationen i och runt Syrien hamnar i mediaskugga och det är bara så djupt tragiskt och att valet i Israel nästa vecka inte blir förstasidestoff behöver därför inte förvåna.

Valet i Israel är viktigt – naturligtvis. Tyvärr prognosbart dock. Och förfärligt rörigt. Det finns en massa partier och riktningar som ofta heter något i svenska öron konstigt och alla varianter leds av personer vilkas namn också låter egendomliga på den östskandinaviska dialekt jag till vardags pratar.

Gårdagens ledare i den israeliska oppositionstidningen Haaretz skapar om inte fullständig klarhet så i alla fall lite reda i uppställningen och vad olika krafter och personer står för. Jag skrev lite reda. Haaretz skrivs ju för israeler som naturligtvis har större förkunskaper än jag och den engelska text jag översatt är ju bara en översättning av den modern-hebreiska text som egentligen finns i tidningen. Google hjälpte mig i alla fall genom att ge mig en rå-svenska att putsa till. Den engelska texten kan läsas här.

FÖRSVAGA HÖGERN

Den osäkra väljaren har en hel del alternativ men den princip som måste vägleda hans eller hennes röst är tydlig: Försvaga högerpartierna och Haredim för att stoppa Israels glidning in i politiska isolering, fascism och apartheid.

Benjamin Netanyahus avgående regering har orsakat allvarliga skador för Israel under sin fyra år. Dess utrikespolitik har varit inriktad på att utöka bosättningarna, undvika förhandlingar med palestinierna och återuppliva idén att annektera de ockuperade områdena. Resultatet blev kraftig internationell isolering, spricka i relationen till USA och en skrämmande vision av Israels framtid. Dess inrikespolitik har präglats av ren nationalism, trakasserier av den arabiska minoriteten, politisering och militarism av utbildningssystemet, och initiativ för att förstöra Högsta domstolen och försvaga den fria pressen.

Isolationism, nationalism och hot mot demokrati och medborgerliga rättigheter är banderoller för högerpartierna som ställer upp  i valet med sina mest radikala kandidatlistor någonsin. Likud har förenat sig med Avigdor Lieberman, från sina led kastat ut sådana liberaler som Dan Meridor och Benny Begin för att ge plats åt Moshe Feiglin. Naftali Bennett valdes till ledare för Habayit Hayehudi som predikar annektering av område C på Västbanken och att rensa media från vänsterjournalister.

Den farliga riktning som högern har tagit kräver att alla anhängare av demokrati och öppenhet för världen går till valurnorna och röstar på partier som kommer att vara i opposition mot Netanyahu och hans "naturliga partners." Valet är inte enkelt. Det läger som motsätter sig högern har misslyckats med att sluta leden och utse en statsministerkandidat. Bland center- och vänsterväljare hörs röster som förtvivlat säger "det finns ingen att rösta på" men de får man inte lyssna till. Det finns inget viktigare bud än att rösta på valdagen 2013.

Meretz har presenterat den mest lämpliga plattformen med kompromisslöst stöd för att avsluta ockupationen och dela landet Israel i två nationer, att separera religion och stat och stärka de medborgerliga rättigheterna, inklusive för den arabiska minoriteten. Dessutom kommer Meretz inte gå med i en Netanyahu-regering och opinionsmätningar spår att partiet fördubblar sin styrka. Arbetarpartiet har stärkts i opinionsmätningarna och har en uppfriskande kandidatlista men Shelly Yacimovichs ledarskap är inte ett alternativ till Likuds. Att hon undviker frågor och stöder bosättarna, Haredim, och hennes slösaktiga försvarsbudget är oroande. Hennes prov blir att hålla sitt löfte om att inte gå med i en högerregering.

De som inte vill rösta på oppositionspartier kan välja mellan Tzipi Livnisr Hatnuah, Yair Lapids Yesh Atid eller Kadima som leds av Shaul Mofaz – detta i hopp om att de kommer att gå ihop med Netanyahu och väga upp påverkan påverkan från extremhögern och Haredim. Av dessa har Livni stuckit ut med att uppmana till en överenskommelse med palestinierna och att återuppbygga relationen till USA. Israelisk demokratin blir bättre om arabiska väljare röstar i stort antal och stärker Hadash, Balad och United Arab List-Ta'al mot högerflygelns förföljelse. I motsats till de två "sektoriella" arabiska partierna konkurrerar Hadash också med Meretz om judiska vänsterväljare. Dess plattform är mycket radikalare men dess betydelse är att stärker judars och araber i kampen för gemensamma mål.

Den osäkra väljaren har en hel del alternativ men den princip som måste vägleda hans eller hennes röst är tydlig: Försvaga högerpartierna och Haredim för att stoppa Israels glidning in i politiska isolering, fascism och apartheid.

En sak till: Ett annat intressant tips är programmet Konflikt som sändes i radions P1 i morse. Det gav en intressant bild av situationen inför valet. Gå till Sveriges Radios hemsida och leta där.

För en tid sedan skrev prästen Annika Borg en artikel i tidningen Dagen om vad hon tyckte var sned rapportering om konflikten Israel-Palestina. Nyhetsflödet från den senaste skottväxlingen ur och in i Gaza skapade hennes artikel liksom att de palestinska kristnas Kairos-dokument som var på tapeten i Kyrkomötet. Borgs artikel kan läsas här.

Nu skriver en annan präst – Kjell Jonasson – ett svar på hennes artikel och bemöter både hennes beskrivning av konflikten och hennes beskrivning av Kairosdokumentet. Jonassons artikel hittar man här.

Läsaren må själv bedöma.

Jag har läst det omtalade Kairos-dokumentet – som finns här.

Jag vet att Jonasson levt i området flera år medan Borg mer ser på TV.

Jonasson känner personligen en del av författarna bakom dokumentet men Borg knappt verkar ha fattat det hon (hastigt?) läst.

Läsaren må ta del av det präster i luven skriver – och själv bedöma.

Min bedömning är klar.

I slutet av förra månaden bad den Palestinska Myndigheten att FN:s Generalförsamling skulle bevilja den en uppgraderad status, en nivå som ger palestinierna tillträde till en del nya internationella organ. Generalförsamlingen biföll önskemålet – också Sverige röstade för – vilket innebär att Palestina nu till exempel skulle kunna vädja till Internationella domstolen i Hag och liknande. Viktigt att veta är att det Palestina som har denna status i FN är det Fatah-PLO-ledda Palestina på Västbanken, inte det Hamas-styrda Gaza.

Den israeliska regeringen reagerade häftigt och primitivt. Med hycklande upprördhet över att palestinierna med att vädja till FN ensidigt sökt förändra situationen på marken beslöt man om förberedelser för 3000 nya lägenheter på ockuperat territorium – inklusive i ett område man tidigare uttryckligen lovat att låta bli att bebygga. Att en sådan ensidig expansion förändrar villkoren på marken verkar man dock inte vilja vidkännas.

Måndagens ledare (10/12) i den israeliska oppositionstidningen Haaretz berättar om ensidiga förändringar av situationen på marken av småskalig men ändå folkrättsvidrig art och detta under lång tid. Uppenbarligen gör man som man vill – man har ju makt och medel.

Google gjorde en råöversättning som jag finputsat. Originalet kan läsas här.

UTTORKNING AV PALESTINIERNA

Grundläggande moraliska principer kräver att Israel slutar förstöra cisterner nödvändiga för dussintals palestinska samhällens existens.

Sedan början av året har Israel förstört 35 regnvattencisterner som används av palestinska samhällen, 20 av dem runt Hebron och södra Hebron Hills. Under 2011 förstörde Israel 15 cisterner och under de föregående 18 månaderna 29. I många av dessa fall var det som förstördes gamla cisterner som tjänat förfäderna till invånarna i dessa samhällen och som nyligen restaurerats med stöd från EU. Cisternerna visar på kontinuerligt palestinskt boende långt före 1948. Vanligtvis ligger de samhällen vars cisterner förstörts på kort avstånd från bosättningar och icke auktoriserade utposter vilka har ordentlig vattenförsörjning. Vid samma tillfällen förstör the Civil Administration nästan alltid palestinska tält, djurfållor och lagerutrymmen för livsmedel.

Denna information baseras på data från FN: s Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, Rabbis for Human Rights och the Association of Civil Rights in Israel. Talesmannen för the Military Coordinator of Government Activities in the Territories har inte svarat på Haaretzs frågor om antalet cisterner som förstörs under de senaste två åren eller varför återställandet av en gammal cistern anses vara ett brott. Talesmannen förklarade i Haaretz den 7 december att "gräva cisterner – som innebär att infrastrukturen förändras – kräver tillstånd från auktoriserade planeringsmyndigheter". Dock hade Israel från början i sina översiktsplaner från början inte inkluderat de palestinska samhällen, de som nu är beroende av cisternerna. Därför kan de inte räkna med att få rättsliga tillstånd.

Att utlämnar palestinska samhällen till att bli bortkopplade från infrastruktur, att förklara stora områden som skjutfält och att förstöra cisterner är en del av en medveten politik sedan början av 1970-talet. Målet är att så få palestinier som möjligt skall bli kvar på det mesta av Västbanken (dagens Område C under israelisk civil och militär kontroll), att påskynda judisk bosättning och därmed göra det lättare att ansluta dessa områden till Israel.

Europeiska unionen motsätter sig Israels politik i Område C och anser att den saboterar tvåstatslösningen. EU grundar även sitt ställningstagande på internationell rätt som förbjuder sådan rivning av strukturer som lämnar befolkning utan mat och vatten och resulterar i en påtvingad avflyttning. Grundläggande moraliska principer och att undvika en frontalkrock med våra vänner kräver att Israel slutar förstöra cisterner nödvändiga för dussintals palestinska samhällens existens.

ISRAELS BESTRAFFNING

Den andra sidan sa sin sak högt och tydligt: ”Ja till en tvåstats-lösning”. Men Israels regering svarade på ett sätt som först och främst straffar Israel.

Regeringen beslutade i helgen att bygga ytterligare 3.000 bostäder i östra Jerusalem och på Västbanken samt att gå vidare med planerings och byggnationsåtgärder för E1-området mellan Jerusalem och Västbanksbosättningen Ma'aleh Adumim. Det är det sättet regeringen reagerar på FN-s Generalförsamlings beslut att erkänna Palestina som icke-medlem med observatörsstatus. Det är hur regeringen beslutat straffa palestinierna och världen.

De senare sade sin sak högt och tydligt: ”Ja till en tvåstatslösning”. Men Israels regering svarade på ett sätt som först och främst, straffar Israel. Den enda positiva aspekten av detta beslut är det faktum att Israel har erkänt att bosättningarna verkligen en bestraffning.

Detta är ett särskilt allvarligt och farligt beslut. I stället för att ta in det faktum att en omfattande majoritet nationer är trötta på den israeliska ockupationen och vill ha en palestinsk stat så förskansar sig Israel ytterligare i sin eget avvisande och fördjupar sin isolering och bristande koppling mellan sig självt och den internationella verkligheten. Istället för att dra nödvändiga slutsatser av sitt rungande nederlag drar regeringen ner Israel i fler diplomatiska katastrofer. Och istället för att gå in för uppriktiga, äkta förhandlingar med den nya observatörsstaten vänder Israel vänder ryggen åt den och åt världen.

Regeringens beslut är den sista spiken i kistan på premiärminister Benjamin Netanyahus tal vid Bar-Ilan-universitetet 2009. Det är tydligt bevis på att detta tal där han till synes accepterade två-stats-principen i verkligheten var ett bedrägeri. Vad som emellertid är särskilt häpnadsväckande är kränkningen av Israels löfte till Förenta staterna att inte bygga i E1, detta med tanke på att byggandedär skulle förhindra upprättandet av en sammanhängande palestinsk stat på Västbanken. Efter Amerika i FN stått kvar som praktiskt taget det sista stödet för Israels uppfattning belönar Israel detta med ett rungande slag i ansiktet.

Israels beslut är också ett slag i ansiktet på en annan lojal vän, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som förklarade att Tyskland avstod i omröstningen utifrån att Israel vägrar att stoppa byggandet i territorierna. Så redan innan nästa val, där de förenade "Likud-Beiteinu-programmet" presenterar en vekligt högerorienterad, extremistisk stat, har Netanyahu antytt vart han är på väg: till extremism, diplomatisk isolering, fördömande och utfrysning från världen.

Världen – också med USA den här gången – kan inte tillåta Israels arroganta svar passera i det tysta. Just detta regeringsbeslut kan bli en sporre för dem som vill överföra bosättningsfrågan till den Internationella brottmålsdomstolen i Haag som straff för Israels "bestraffning". Och nästa gång Israel behöver världens hjälp, vad gäller Iran eller något annat, kommer världen att minnas detta beslut.

--------------------

Ovanstående text är ledaren i den israeliska oppositionstidningen Haaretz 2 dec 2012. Google översätt gjorde grovgörat och jag putsade texten som på engelska kan läsas här.

Vad gäller saken? Jo:

Den 29:e uppgraderade FN:s Genralförsamling det Palestina som leds av PLO/Fatah/Abbas till observatörsstatus. I röret låg tanken: Nu kan förhandlingar mellan parterna åter komma igång. I vart fall finns hopp. Det som gjort att palestinierna inte kommit till bordet har varit att expansionen av bosättningarna hela tiden pågår men kanske skulle det nu kunna vägas upp av det positiva i den förändrade FN-statusen. Kanske kan Abbas komma i alla fall.

Det skulle kunna för Israel vara ett gyllene tillfälle till öppning, till samtal parterna emellan, kanske rentav på sikt till fred. Och ett gyllene tillfälle att genom att visa att icke-våld kan löna sig stärka de förhandlingsvilliga palestinierna gentemot deras rivaler stridstupparna i Gaza. Perfekt. För förhandlingar och fred alltså. Och sänka stödet till Hamas.

Men det tillfället väljer Israel att missa. I stället för: Vi har fattat vad världen menar. Nu förhandlar vi! Och det har vi ju sagt att vi velat hela tiden! så bestämmer man sig för att bygga ytterligare 3000 lägenheter på det område förhandlingarna skall handla om. 3000 lägenheter med 3-4-5 personer i varje.

Kan man egentligen nu klandra Abbas om han nu väljer att stanna hemma?

Kan man undvika att Hamas pekar finger och säger: Titta! Freds-snack och politik-jidder leder ingen vart. Annat är det med våra raketer!

Blir det inte allt svårare att tro att Israel vill förhandlingar och fred – egentligen?

STÖD PALESTINAS MEDLEMSKAP I FN

Uttalande från 100 kristna ledare i det heliga landet till europeiska länder:

Palestina, det heliga landet, är vårt hemland. Våra rötter här sträcker århundraden tillbaka. Vi, de palestinska kristna, är ättlingar till de första kristna. Vi utgör också en organisk och integrerad del av det palestinska folket och precis som våra palestinska muslimska bröder och systrar hr vi nekats nationella och mänskliga rättigheter i nästan ett sekel.

Vi har sedan 1948 då två tredjedelar av Palestinas kristna med våld fördrevs från sina hem i det heliga landet uthärdat fördrivning och påtvingad exil. Vår närvaro i vårt heliga land har varit hotad sedan dess, kvävd av en ringlande mur som har slukar vårt land och berövar våra församlingar hopp och fred i det land som välsignades av Fridsfurstens födelse. Vi har genom 64 års exil och 45 år av ockupation, uthålligt stått fast vid hans budskap om fred. Vi palestinska kristna säger: Det är nog! Vårt budskap är enkelt: För att uppnå fred måste världen också säga Det är nog! om ockupationen och nedbrytningen av mänsklig värdighet.

Som kristna samfundsledare i Palestina har vi rätt att söka en rättvis fred som leder till försoning och förverkligandet av våra folks naturliga rättigheter. Aktuellt status quo är ohållbart. På den ena sidan finns det ett folk som lever under ockupation och på den andra sidan en krigförande ockupationsmakt som arbetar outtröttligt på att distansera oss från den fred vi söker och ber om. Vi kristna är skyldiga att konfrontera förtryck. I vårt Kairos-dokument deklarerar vi palestinska kristna att den israeliska ockupationen av palestinsk mark är en synd mot Gud och mot mänskligheten eftersom det berövar palestinierna deras grundläggande mänskliga rättigheter, givna av Gud.

Att avsluta den israeliska ockupationen är det enda sättet för palestinierna, kristna och muslimer, att få njuta av ett liv i välstånd och utveckling. Det är också det säkraste sättet att säkra en fortsatt kristen närvaro i detta, vårt helig land. Det är ett sätt att bevara vår historia och hjälpa att riva ockupationsmuren som skiljer Jerusalem och Betlehem för första gången sedan kristendomens födelse.

Vi palestinska kristna ledare, delar av ursprungsbefolkningen i det heliga landet och ättlingar till de första kristna, har sett förändringarna i detta land under århundraden. Vi har drabbats av förlust och burit korset alla dessa år. Ockupation, förtryck, exil och apartheid har gjort varje dag till en Långfredag. Vi hoppas att era handlingar och böner, tillsammans med våra, ska hjälpa oss att komma närmare dagen för vår egen uppståndelse som en fri nation.

Vi tror att PLO: s initiativ för att förbättra Palestinas ställning i FN till Observatörs-status är ett positivt, kollektivt och moraliskt steg som för oss närmare friheten. Detta är ett steg i rätt riktning för en rättvis fred i regionen. Vi stöder till fullo denna begäran precis som vi stödde Palestinas ansökan om fullt medlemskap i FN för ett år sedan. Det är därför vi uppmanar europeiska regeringar att till fullo stödja denna rättfärdiga palestinska strävan för frihet och oberoende.

Det internationella samfundet, och i synnerhet Europa, har ett historiskt ansvar vad gäller Palestinas rättigheter. Europa har länge kämpat för fred och mänskliga rättigheter. Nu kan Europa förverkliga denna sin principiella ståndpunkt genom att hjälpa Palestina. Vi uppmanar er att stödja vårt arbete för att få till stånd en verklig fred; att samordna era ståndpunkter och åtgärder med internationell rätt och FN: s resolutioner till stöd för Palestinas FN-initiativ. Från det heliga landet, uppmanar vi er att ta detta fredliga, rättfärdiga, och kollektiva steg för befrielse så att vårt HALLELUJA kan bli en hyllning till en fred vi lever i och inte en längtan efter en verklighet som vi orättmätigt undanhålls.

Det engelska originalet kan läsas här.

Varje dag kommer nyheter från Syrien. Ännu fler döda. Ingen kan ingripa. Ryssland och Kina stoppar tack vare ålderdomliga beslutsstrukturer FN från att agera. Om sedan andra som USA, Frankrike, Nato med flera verkligen vill göra något är ju en annan sak. I vart fall får Syriens folk vänta. I flyktingläger. Förgäves? I alla fall skandalöst!

Varje dag ges vi inblick i det amerikanska presidentvalet – det många väntar på. Fyra år till med Obama eller – Gud förbjude! – en ny totalreaktionär tillika åtminstone verbalt triggerhappy Romney? Valutgången påverkar retorik och aktivitet i relation till Iran, kanske Palestina-Israel, den muslimska världen och annat. Man vi får som sagt vänta.

I dessa väntans tider är det fortfarande så att mitt intresse för vad som händer och sker ute i världen inte enbart men ändå envist håller sig till Mellanöstern, i synnerhet frågan om ett fritt Palestina. Det finns sådana som irriteras av detta dels för att de inte tycker man skall tycka i saken – i alla fall inte tycka som jag tycker – eller för att det finns annat man kan bedöma som värre. Naturligtvis är inte Palestina-Israel den enda utrikesfrågan värd uppmärksamhet. Så snävsynt är jag inte. Finanskrisen i Grekland å Spanien å Portugal å allomstans är givetvis viktig men jag tycker den bara är så ointressant – och begriper så lite av den saken. Och många platser och kriser i världen är så svåra att bilda sig en uppfattning om då fria media saknas. Typ Jemen eller Somalia eller Vitryssland. Israel har media av vår sort och blir därför lättare att följa. Det är också så att nästan ingenstans i världen utanför USA verkar man vänta på USA-valet så intensivt som i Israel. Både den större högerregeringstrogna tidningen Jerusalem Post och den liberala mindre Haaretz visar detta varje dag genom både nyhetsartiklar och debatt. Valet och Iran, Iran och valet. Och man väntar.

Här är en liten amatörfilosofisk utvikning på sin plats!

I ett demokratiskt sammanhang – länder, kommuner, kyrkor inte minst, filatelistföreningar och annat – är det den demokratiskt sinnade oppositionen som är värd att lyssna till mer än makt-havarnas trumpetande. I sitt sätt att debattera stör en demokratisk opposition den bild som makthavare helst vill prångla ut och därför är den viktig. Oppositionen alltså. Det är Inte så att oppositionen nödvändigtvis har rätt och det är inte heller dess huvudroll. Det är för att den har en åsikt som kanske stör och visar och avslöjar som den är viktig. Och intressant.

Slut på filosofin.

Dagens ledare i Haaretz fann jag intressant. Hanlar dock inte varken om USA-valet eller om Iran – i vart fall direkt. Var dessutom lagom lång att översätta. Originalet – alltså på engelska, inte modern hebreiska – finns här.

RÖD LINJE, SVART BILD

Under Netanyahus ledarskap målar ultranationalism och radikal judaisms medeltida krafter en svart bild av Israel.

Genom att på podiet i FN: s generalförsamling i New York visa en barnslig teckning av en bomb och dra en röd linje över den drog premiärministern åhörarnas uppmärksamhet till den del av sitt tal som handlade om Iran. Benjamin Netanyahu ignorerade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas appell från samma podium för ett fredsavtal baserat på ”det arabiska initiativet”. Det förslaget innehåller arabiskt erkännande av Israel med den Gröna linjen som gräns och normala förbindelser med alla arabstater. Premiärministern nämnde inte ens den palestinske ledaren varning för att den palestinska myndigheten skulle kunna kollapsa och att en tvåstatslösning skulle bli omöjlig. Netanyahu sa dock, med hänvisning till Abbas tal: "Vi kommer inte att lösa våra konflikter med kränkande tal i FN."

Som en motvikt till den iranska regimen som han beskrev som en gren av "radikal islams medeltida krafter " och Abbas "kränkande tal" framställde Netanyahu Israel som en stolt del av modernitetens krafter, ett samhälle där Judendom, kristendom och islam samexisterar i fred och ömsesidig respekt. Statsministern skröt över Israels framgångar inom vetenskap, teknik och utbildning. Han skrävlade om det stöd som Israel ger till offer för naturkatastrofer runt om i världen och landets bidrag till att förhindra svält i utvecklingsländer genom bevattning teknik. Netanyahu prisade även Israel som ett fäste för medborgerliga rättigheter och skydd av rättigheter för kvinnor och minoritetsgrupper.

Medan Netanyahu så kraxar om Israels upplysta status utfärdar dess religiösa ledare domar i frågor om fred och säkerhet, rabbiner nekar barn rätt till en grundläggande utbildning och kvinnor hänvisas till bakre platser i bussar. Netanyahus moderna regering nekar ett annat land dess frihet, deporterar flyktingar och sänder dem i döden, förföljer organisationer för mänskliga rättigheter och kränker den akademiska friheten. Medan Netanyahu sätter röda linjer för närliggande stater somnar ett av tre israeliska barn under fattigdomsstrecket och en av fyra israeliska forskare söker sin lycka utomlands.

Israel kan göra anspråk på många imponerande prestationer och har gjort sig ett fint namn i världar av vetenskap, teknik och kultur. Under Netanyahus ledarskap målar ultranationalism och radikal judaisms medeltida krafter en svart bild av Israel.

Jag brukar de flesta dagar titta in på två israeliska tidningars hemsidor – Haaretz och Jerusalem Post. Att jag väljer att följa det som händer i området genom de tidningarnas förstasida och ledare beror på att de bägge är representanter för en i regionen unik pressfrihet och offentlig fri debatt. Omkringliggande länder är i mer eller mindre hårdhänta diktaturer eller – om jag tillåts vara optimistisk angående ”den arabiska våren” – ändå så pass omogna nya regimer att det är svårt att få någotsånär bäring på hur deras press fungerar.

ANGREPP MOT IRAN 

Netanyahu – enligt Channel 2 respekterade diplomatireporter Udi Segal – är övertygad om att det enda sättet att omintetgöra den iranska ledningens plan att förstöra det judiska folket är att stoppa dess nukleära ambitioner, om så bara för några år. Segal, som inte heller avslöjade sina källor, rapporterade att både Netanyahu och Barak är rädda för att det inom loppet av bara några månader kommer att vara för sent att stoppa Iran. De ser hur möjligheterna krymper och tror att vi kan ha nått ett sanningens ögonblick.

På söndag citerade tidningar från vänsterns Haaretz till högerns Israel HaYom amerikanska och israeliska källor som säger att Iran hade betydligt ökat sina ansträngningar för att utveckla kärnvapen. Dessutom stödde både USA och Israels underrättelsetjänst denna bedömning.

Om ytterligare pressrapporterar om att landet – särskilt hemmafronten – inte är redo för ett krig man ser framför sig har vi ännu större anledning att vara bekymrade.

Det bör noteras att både Netanyahus och Baraks kanslier avböjt att kommentera dessa och andra pressrapporter om en nära förestående israelisk attack mot Iran. Dessa var dock troligen läckta från källor nära premiärministern och försvarsministern – eller, alternativt, av tjänstemän som motsätter sig en Israelisk militär åtgärd.

Hur som helst bör de tas på allvar och den israeliska allmänheten måste överväga sannolikheten att en sådan åtgärd kan vara förestående.

Tillfrågad av Israels Radio på söndagen angående de senaste rapporterna i media om Iran svarade kabinettssekreterare Zvi Hauser undvikande. "Det är för mycket av sådant som inte existerar som tillskrivs den eller den officiella talespersonen" sa Hauser. "Det är många saker som är precis som de är, på gott och ont."

Och var lämnas vi? Premiärministern sade i konselj på söndag: "Hotet mot hemmafronten överskuggas av ett annat hot – Irans nukleära makt." Denna kommentar förstärkte hans uttalande under en rundtur vid den södra gränsen förra veckan att Israel inte kan lägga sitt öde i någons annans händer. "Israel måste och kan lita på endast sig självt", förklarade han. "Ingen kan spela den rollen utom IDF och olika israeliska säkerhetsstyrkor och vi kommer att fortsätta att själva agera på det sättet."

Netanyahu har visserligen rätt men Israel måste hålla USA – sin viktigaste allierade – underrättat om åtgärder mot Iran utan att ge upp sin rätt att ta självständiga beslut.

För det andra: sådana ödesdigra beslut bör fattas i samråd med kabinettet, tillsammans med berörd säkerhetspersonal, bakom stängda dörrar, och inte ensamt av premiärministern och försvarsministern.

Slutligen måste allmänhet och press ges grundläggande information om sina roller i händelse av ett israeliskt angrepp, särskilt vad gäller ”hemmafronten”. Annars kommer medierna att fortsätta att spä på allmän hysteri vilket sannerligen inte är önskvärt om vi i själva verket stärker oss för ett sådant scenario.

SKADLIGA FÖRDÖMANDEN 

Ja, Iran är en medlem i den alliansfria rörelsen men så är dussintals andra länder i Asien, Latinamerika och Afrika som Israel har normala diplomatiska förbindelser med.

Premiärminister Benjamin Netanyahus flitiga offentliga kritik av försöken att föra diskussioner med Iran, och hans allmänna skepsis mot sanktionerna mot Teheran stärker oron för att han är fast besluten att genomföra en militär attack oavsett vad.

På fredag bad Netanyahu FN: s generalsekreterare Ban Ki-moon att ställa in sitt deltagande i den alliansfria rörelsens toppmöte som är planerat att äga rum i Teheran den 26-31 Augusti. Premiärministerns kansli skyndade sig att utfärda ett pressmeddelande om att Netanyahu sagt till Ban Ki-moon att han var besviken på beslutet att resa till Iran, att det är ett stort misstag, att det skulle "ge legitimitet åt en regim som är det största hotet mot världsfreden och säkerhet", samt tillade att "det är omöjligt att överdriva faran Iran utgör för Israel."

Netanyahu sade också: "Mr generalsekreterare, din plats är inte i Teheran", något som han meddelade både i pressmeddelandet och i veckans regiringsmöte på söndagen.

Då premiärministerns reprimand inte fick generalsekreteraren i FN att ändrasin a planer lovade han att ändå fortsätta att försöka få Ban Ki-moon att göra det.

Det är värt att påminna Netanyahu om att Iran är medlem i Förenta nationerna och att dess president inbjuds varje år att hålla ett tal inför generalförsamlingen. FN är en aktör i diplomatiska ansträngningar för att nå en kompromiss tänkt att avvärja behovet av en militär aktion mot Iran samt få ett slut på blodsutgjutelsen i Syrien. Det ligger inte i Israels intresse att av resten av världen ses som ett hinder för diplomati eller som krigshetsare.

Ja, Iran är en medlem i den alliansfria rörelsen men så är dussintals andra länder i Asien, Latinamerika och Afrika som Israel har normala diplomatiska förbindelser med. Att offentligt klä av FN:s generalsekreterare för att han accepterat en inbjudan att delta i en konferens i Teheran betyder att Netanyahu ser ledarna för alla de länder som deltar som befläckade.

Det är ett diplomatisk felsteg som inte tjänar Israels nationella intressen.

Tre intressanta artiklar fick jag syn på under måndagens rundsväng på nätet vad gäller tidningar och bloggar. Tre artiklar om situationen Israel-Palestina alltså. Annat fanns givetvis också men nu gäller det detta ämne.

Här hemma i Svedala finns en debattartikel i Dagens Nyheter skriven av israelen Avram Burg – hittas här. I ett tidigare inlägg – förintelsen är över – berättade jag om en bok han skrivit och som jag livligt rekommenderar. Hans DN-artikel är också mycket läs- och tänkvärd samt föredömligt kortare.

Går man så till utlandet – enkannerligen Israel – handlar dagens ledare både i Jerusalem Post och Haaretz om samma sak. Faktiskt är tidningarna tämligen överens men skiljer sig i tonfall och argumentation. Jerusalem Post står regeringspartiet Likud nära – höger alltså och originalet på engelska finns här. Texten från oppositionstidningen Haaretz – opposition från liberalt håll och mindre än det andra bladet – finns på engelska här.

Som jag brukar göra fick Googles översättningsfunktion stå för grovgörat innan jag putsade texten till vad jag menar vara bättre svenska.

Läs. Bilda dig. Begrunda.
Och som jag skrivit en tidigare gång: Kommentarer med insikter som bidrar till förståelsen av situationen mottages tacksamt. Invändningar som bara märker ord eller käbbel undanber jag mig vänligt och synnerligen bestämt. Undrar någon vad jag menar med detta hänvisar jag till inläggen bloggpolicy 1 och bloggpolicy 2.


Ulpana-sagan /Jerusalem Post/

"Om du tar tag i för mycket", säger ett talmudiskt ordspråk, "riskerar du att förlora allt." 

När vi nu närmar oss den 5 juni, 45-årsdagen av början av sexdagarskriget, påminns vi att arvet efter vår mirakulösa seger innebär både välsignelser och utmaningar.

Än en gång hotas en regeringskoalitions stabilitet av tvister gällande judiska bosättningar i Judéen och Samarien. För några veckor sedan fastställde Högsta domstolen att "Ulpana-utposten", en stadsdel i Beit El, måste rivas senast den 1 juli. En palestinsk mans äganderätt har företräde, sade domstolen.

Som svar har lagstiftare från Likud, Yisrael Beytenu, Shas, National Union och Habayit Hayehudi utarbetat en lagförslag som skulle kringgå Högsta domstolens beslut och ge staten rätt att expropriera den palestinska mannens mark och låta Ulpana-utposten bli på plats. Den palestinske mannen skulle få ekonomisk ersättning.

Likt de dussintals ledamöter i Knesset som kommit till deras försvar kan vi inte annat än känna sympati för de som bor i Ulpana. Det var under Ehud Baraks uppdrag som premiärminister år 2000 som regeringen byggde Ulpana-utposten – komplett med tillfartsvägar och annan infrastruktur – med hjälp av generösa ekonomiska villkor för att uppmuntra medborgare att flytta dit.

Under andra omständigheter kunde en kompromiss har uppnåtts. Den mest skäliga lösningen hade varit att generöst kompensera den palestinska markägaren och i utbyte förse honom med annan mark han faktiskt kan bebygga.

Men att gå med på en sådan kompromiss skulle omedelbart märkt palestiniern som förrädare i hans palestinska landsmäns ögon. Istället måste han insistera i ägande mark så nära Beit El att han inte kan använda den.

Det finns enligt Knessetledamoten Ya'acov Katz (National Union) ca 9000 israeliska invånare i Judéen och Samarien som bor i en liknande situation och därför står inför utsikten att bli evakuerade som de som bor i Ulpana.

Men att retroaktivt "kosherifiera” utposter som Ulpana-området är inte svaret. Sant är att i princip har regeringen rätt att expropriera mark i staten Israel, men den har också skyldigheten att skydda den enskildes äganderätt.

Som Barak Medina, dekanus vid juridiska fakulteten vid Hebrew University, påpekade skull även inom den gröna linjen staten ha svårt att för Högsta domstolen motivera det riktiga i att expropriera äganderätt från en medborgare till förmån för en annan.

När en sådan expropriering sker på ett diskriminerande sätt – mot palestinier som saknar fullständiga rättigheter enligt israelisk lag till förmån för judar som åtnjuter dessa rättigheter – blir det ännu mer oförsvarbart.

Situationen kompliceras ytterligare av det faktum att Israel aldrig har annekterat Judéen och Samarien (och även om Israel hade gjort så skull den annekteringen aldrig ha erkänts internationellt).

Därför är, också ur statens perspektiv, den rättsliga ställningen för Judéen och Samarien "omtvistade områden" även om de inte anses "ockuperade" och det är därför en rad regeringar har avstått från att tillämpa israelisk lag där.

För fyrtiofem år sedan överlevde Israel inte bara en säkert utplåning utan lyckades faktiskt vinna en mirakulös seger. Judéen och Samarien kom under israelisk kontroll.

Den historiska klangen och religiösa symboliken hos platser som Shiloh, Hebron och Jeriko utlöste en judisk nytändning.

Konfronterad med arabiska nationers vägran att förlika sig med Israels existens, var fred genom förhandlingar och territoriella kompromisser inte ett alternativ och under sådana omständigheter var det bara naturligt att judar skulle vilja återvända till hjärtat av den judiska hemlandet.

Några av de mest begåvade, bäst utbildade och mest patriotiska israeliska medborgarna etablerade bosättningar i Judéen och Samarien i de följande fyra och ett halvt decennierna.

Det är bara naturligt att våra lagstiftare har en önskan att skydda de judiska bosättningarna men godtas utpost-lagen kommer det bara att ytterligare elda på konflikten mellan Högsta domstolen och Knesset och hetsa liberalt sinnade israeler mot sina mer nationalistiska bröder.

Israel skulle komma att utsättas för internationellt fördömande och förnyade ansträngningar kommer att inledas för att avlegalisera hela bosättningsprojektet.

"Om du tar tag i för mycket", säger ett talmudiskt ordspråk, " riskerar du att förlora allt."



Lägga sten på börda (alt: Lägga skymf till skada) /Haaretz/

Att lova att bygga nya bostäder i hjärtat av de ockuperade områdena strider uppenbart mot de åtaganden Israel gjorde i ”färdplanen”, att frysa byggandet av bosättningar.

Högt uppsatta politikers rädsla för den politiska makten hos bosättarna och deras beskyddare i Likud och andra högerpartier har öppnat en guldgruva av kreativitet. Deras senaste uppfinning, som vi kan beteckna som ett hot om ett förslag som syftar till att legitimera stöld av privat egendom i territorierna, rekommenderar att man flyttar de fem bostäder man planerar riva i Ulpana i närheten av Beit El till en plats i anslutning till bosättningen. Enligt försiktiga uppskattningar kan flytten komma att kosta 5 miljoner shekel – per hus.

Den Civila Administrationen har tidigare övervägt ett förslag om att flytta de boende till mark som tagits i beslag från palestinierna för inrättandet av en armébas.

I ett försök att lindra högerkritik, förklarade premiärminister Benjamin Netanyahu att "stämningar inte ska vara ett sätt att skada bosättningar”. Han måste ha kännedom om att i fallet Ulpana, liksom besluten mot de illegala intrången och byggandet i Migron och andra utposter, har statsåklagaren fastslagit att nybyggarna inkräktade på privat mark på vilken de uppförde dussintals byggnader utan tillstånd.

I ett land som ansluter sig till rättsstatsprincipen skulle myndigheterna ha skyldighet att från början hindra att Ulpana-området bebyggdes, hindrat människor från att flytta in ocht avlägsnat eventuella inkräktare. Vi bör applådera de fredsgrupper och människorättsorganisationer som hjälpte offren att föra talan i Högsta Domstolem som krävde att staten skulle fullfölja sina rättsliga och etiska skyldigheter.

Istället för att utlova "för varje hem vi evakuerar bygger vi 10 nya bostäder", som Netanyahu sade på söndagen, ska premiärministern lova att staten kommer att inleda evakueringen av dussintals andra hem som ligger på mark som tillhör andra. Laglydiga, hårt arbetande israelers skattemedel är inte tänkta att användas för att kompensera intrång eller serieförbrytare.

Att lova att bygga nya bostäder i hjärtat av de ockuperade områdena, långt bortom 1967 års linjer, strider flagrant mot åtagandet Israel gjorde i ”färdplanen”, att frysa byggandet av bosättningar och evakuera alla utposter som byggts under det senaste decenniet. Framför allt samverkar bosättningsverksamheten på Västbanken och regeringens straffrihetspolitik gentemot utposterna i att sabotera den tvåstatslösning som premiärministern för tre år sedan förband sig att genomföra.