stigstrombergsson

Varning: Långt inlägg!
Första tredjedelen är ur egen fatabur.
De andra två tredjedelarna är översatta artiklar.
Kan men behöver inte läsas i sin helhet!

Varifrån är paprikan? brukar jag fråga mig när jag å lokala kooperativabutiken inhandlar livsmedel av olika slag. När jag plockar grapefrukt dyker den också upp. Varifrån? Står det Israel på etiketten blir det ingen affär.

I sanning skall sägas att världen och Mellanöstern i dagarna innehåller betydligt viktigare och mer alarmerande situationer än vad som har att göra med min paprika och mina grapefrukter. Läsaren må inte tro att jag inte fattar det. Egyptens första demokratiska statschefsval på 7000 år är ett exempel. Status quo i Syrien likaså. Förhandlingarna i Bagdad då stora länder förhandlar icke-kärnvapen med Iran – givetvis! Men detta inlägg handlar om paprika på konsum – åtminstone indirekt. Varför?

Jo! Jag brukar av intresse och som språkövning nästan dagligen läsa de två israeliska tidningarna Jerusalem Post och Haaretz. Det är då främst ledarna och en del debattartiklar jag brukar ta del av. Jag skall inte säga att jag av det läsandet blir expert på saker och ting men dummare eller mer oinformerad blir jag i alla fall inte. Och där debatteras nu min paprika – åtminstone indirekt.

Orsaken är att Sydafrika och Danmark begär att varor som produceras på israelstyrda områden skall märkas så att konsumenterna kan se om de är producerade i själva Israel – innanför Gröna linjen – eller på israelkontrollerad ockuperad mark, alltså Västbanken och Golan. Jag tycker det är en rätt och rimlig hållning. Blir sådant tydligt kan jag köpa israelisk grapefrukt utan att löpa risken att direkt stödja bosättare som mot internationell rätt slagit sig mer på främmande mark, ibland till och med privatägd sådan. Deras paprikor kan jag då bojkotta men nu när jag inte kan se skillnaden måste jag bojkotta alla märkta ”Israel”.

Är inte din köpvägran av israelisk paprika en fis i rymden? torde någon undra. Kanske till och med hånfullt. Visst är det så. Veckans tre icke köpta paprikor betyder i det stora hela ingenting. Det är en fis i rymden som inte påverkar rymden alls. Men det är min fis. För mig är det inte bra att vara ofesen. Och om många fiser kanske det börjar lukta i rymden…

Ibland språkövar jag genom att låta Google översätta någon artikel ur de ovan nämnda tidningarna, oftast Haaretz. Google är inte så bra på svenska så råvarianten måste putsas rejält – och jag lär och övar min engelska.

Gideon Levys Haaretz-artikel av idag blev vad jag valde. Levy anses lite vänster. I opposition. Liksom tidningen. På engelska kan man läsa debattartikeln här. När jag sedan såg att förrgårdagens ledare i den mer regeringsinriktade Jerusalem Post behandlade samma sak men gav en annan bild översatte jag den också. På engelska finns den här. Jag publicerar Jerusalem Post först då den är äldre. Med Levys artikel direkt bakefter ges en inblick i den interna israeliska debatten runt mina paprikor – åtminstone indirekt. Och läsaren kan bilda sig.


SIONISTISK ENHET

Pretoria verkar inställt på att leverans till anti-israeliska lobbyister i deras arbete på att skapa en atmosfär där mobbning av Israel blir legitim.

När sionistiska kritiker av Israels politik i Judéen och Samarien uttrycker sina åsikter löper de risken att ge ammunition till dem som hellre vill se att Israel upphör att existera som en uteslutande judisk stat.
Sydafrikas avsikt att märka produkter från bosättningarna annorlunda än det som produceras inom den gröna linjen, och tecken på att Danmark kan tänkas följa efter, förefaller vara perfekta exempel på detta fenomen.
Många obestridligen sionistiska judar stöder inte bara märkningen utan också bojkottande av produkter som tillverkats av israeliska företag i Judéen och Samarien. Meretz ordförande Zehava Gal-on, och många, om inte alla, av Meretzs väljare har en liknande åsikt.
Det finns också utomlands framstående anhängare av Israel – främst Peter Beinart – som hävdar, i likhet med Gal-On och andra i den israeliska vänstern, att en riktad bojkott mot Västbanken skulle sätta avgörande press på Israel att avsluta "ockupationen".
Om sionistiska duvor kan förespråka bojkott av bosättarprodukter, varför kan inte då Pretoria eller Köpenhamn? Det finns mycket stora och avgörande skillnader. Även om det kan vara sant att liksom Gal-On många Meretz-väljare stöder en riktad bojkott mot judiska företag i Judéen och Samarien, eller en kulturell bojkott av till exempel teatern i Västbanksbosättningen Ariel, så hindrar detta dem inte från att aktivt stödja Israels rätt att existera.
Meretzs väljare är patriotiska israeliska medborgare som gör sin obligatoriska militärtjänst och reservplikt i IDF, något som ibland innebär att de med risk för sina egna liv försvarar judiska bosättningar på Västbanken. Trots att de kan motsätta sig bosättarprojektet låter inte de israeliska duvorna sina personliga politiska åsikter hindra dem från att delta i kollektiva sionistiska aktiviteter som militärtjänst, avgörande för den fortsatta säkerheten för hela den judiska staten.
En annan avgörande skillnad är att vänster-sionister som Beinart eller Gal-On stöder en bojkott utifrån att de, med rätta eller inte, verkligen tror att en sådan åtgärd på lång sikt gynnar den judiska staten.
I sanning bygger denna typ av åtgärder på ett antal felaktiga premisser. En av dem är att Israel på egen hand kan uppnå fred med palestinierna om bara premiärminister Benjamin Netanyahus breda regeringskoalitionen verkligen vill. De bortser också från den reella risken att – liksom Gaza efter att Israel evakuerade ca 8500 judiska bosättare 2005 och södra Libanon efter IDF tillbakadragande 2000 – även Västbanken skulle kunna tas över av radikala islamister och detta efter en smärtsam rotryckning av tusentals nybyggare som kan leda till inbördeskrig.
Dessutom kommer markbyten oundvikligen att bli en del av en framtida tvåstatslösning. Därför är det orättvist att bojkotta företag som ligger i Judéen och Samarien då de kan bli en del av ett Israel med internationellt erkända gränser i framtiden. En bojkott förutsätter också att den majoritet av israeler som stöder den nuvarande regeringens politik antingen är hopplöst dum, hopplöst närsynt, eller bägge delarna och behöver ingripande från mer klarsynta upplysta aktörer.
Men åtminstone Beinart och Gal-On har goda avsikter fast de söker nå sina mål på ett kontraproduktivt sätt. De hoppas kunna neutralisera det demografiska hotet mot Israels judiska majoritet som de miljontals palestinier som bor på Västbanken och Gaza utgör.
Och drivna av en sund judisk moral vill de se ett slut på Israels styre över palestinierna.
Emellertid har Beinart föreslagit att man parallellt med en bojkott riktad mot bosättningarnas produkter bör anstränga sig för att köpa varor och tjänster som produceras av israeliska företag belägna innanför Gröna linjen – ett ogenerat pro-Israeliskt drag.
I kontrast till detta är Pretoria, Köpenhamn och andra mot Israel antagonistiska regeringar som likt Dublin kan tänkas följa deras exempel inte drivna av sionistiska känslor.
Pretoria verkar inställt på att leverans till anti-israeliska lobbyister i deras arbete på att skapa en atmosfär där mobbning av Israel blir legitim.
Det är orättvist att angripa Beinart, Gal-On och andra sionistiska kritiker av Israels politik i Judéen och Samarien bara för att deras ord kan användas för att rättfärdiga sådana verkligen anti-israeliska åtgärder som övervägs i Sydafrika och Danmark.
Vi sionister är för få för att unna oss lyxen av inbördes anklagelser och stridigheter. Bättre är att gå samman mot gemensamma fiender.


MOTIVERAT BOJKOTTA BOSÄTTNINGARNA

Att märkning produkter från bosättningarna borde varit en självklar sak för länge sedan som vägledning för intelligenta och engagerade konsumenter.

Jag köper inte varor som kommer från bosättningarna och kommer aldrig att göra det. Som jag tänker är de stulna varor och liksom alla andra varor som stulits försöker jag att inte köpa dem. Nu kommer kanske inte heller sydafrikanerna och danskarna att köpa dem – deras regeringar har blott och bart begärt att produkter från bosättningarna skall märkas så att inte kunder blir lurade. Lika lite som det i det förgångna var nödvändigt att som brittiska produkter märka varor från de brittiska kolonierna finns det anledning att märka produkter från Israels kolonier som israeliska. Den som vill stödja det israeliska koloniala projektet kan köpa dem och de som är motståndare kan bojkotta dem. Enkelt och simpelt – och nödvändigt.
Israel, som bojkottar Turkiets stränder och Hamas, borde ha varit de första att förstå detta. Istället har vi hört hjärtskärande skrik och arga avfärdanden. Inte ännu mot danskarna som är trevliga men mot sydafrikanerna som är mindre trevliga i våra ögon. Beslutet stämplades av en israelisk UD-talesman som "ett steg med rasistiska egenskaper" – sagt med syfte på det land som fört det mest modiga kriget mot rasismen i mänsklighetens historia.
Ja, det nya Sydafrika kan ge Israel en lektion i kriget mot rasismen. Och ja, Israel kan ge världen en lektion i rasism. Återigen visas att Israels chutzpah (ung kaxighet, högmod?) inte känner några gränser: Israel, av alla länder, anklagar Sydafrika, av alla länder, för att vara rasistiskt. Finns det något mer löjligt?
Det var inte en slump att den sydafrikanska ambassadören i Israel, Ismail Coovadia, verkade både road och generad vid en mottagning på Kameruns självständighetsdag, när UD startade ett löjlig sökande efter honom efter det att – enligt vad som rapporterats – han avstått från att svara på inkallelsen till vad som i förväg beskrivits som en tillrättavisning. Det är inte svårt att föreställa sig hur många sådana tillrättavisningar israeliska ambassadörer i olika delar av världen skulle förtjäna att kallas till om märkningen av produkter från bosättningarna vore anledning till tillrättavisning och anklagelser om rasism hos den israeliska regeringen – som är så rent icke-rasistisk.
Märkning av produkter från bosättningarna borde varit en självklar sak för länge sedan som vägledning för intelligenta och engagerade konsumenter. En bojkott av produkter från bosättningarna borde också skett för länge sedan som ett riktmärke för laglydiga medborgare. Vi syftar inte här endast till en politisk eller moralisk ståndpunkt utan det handlar om att upprätthålla internationell rätt. En produkt som produceras i bosättningarna är en illegal, precis som bosättningarna i sig. Precis som en växande allmänhet av konsumenter världen över inte vill köpa produkter tillverkade i svältlönefabriker i Sydostasien eller "blodiga diamanter" från Afrika – detta på grund av deras ursprung och de villkor under vilka de produceras – så han det förväntas finnas konsumenter som kommer att bojkotta produkter som framställs på ockuperat territorium genom utnyttjande av billig palestinsk arbetskraft vilkas arbetstillfällen finns i bosättningarna.
De självgoda och skenheliga protesterna från israeliska fabriksägare och jordbrukare i de ockuperade områdena – de som säger att de bryr sig så mycket om sina palestinska arbetare och hävdar att en bojkott skulle kunna äventyra de anställdas inkomster – är ett cyniskt försök att vilseleda folk. Hade bosättningarna och ockupationsstyrkorna tagits bort och den mark på vilka dessa företag byggdes återförts till sina ägare skulle de ha haft mycket mer värdiga inkomstkällor.
En bojkott av varor från bosättningarna är en berättigad bojkott. Det finns inget annat sätt att definiera det. En märkning av dessa produkter är det minsta krav varje regering i världen bör ställa som en service för sina medborgare.
Dessutom: det är faktiskt bristen på sådan märkning som kan leda till en fullskalig bojkott av alla blå-vita produkter. Hur kan, när allt kommer omkring, en dansk eller sydafrikansk konsument veta om avokadon han köper inte växer på palestinsk mark?
De som vill köpa olagliga produkter ska köpa Bagel & Bagel-ariklar, toaletter från Lipsky, kosmetika tillverkat av Ahava, svamp från Tekoa, eller vin från Psagot eller Golanhöjderna. De som vill stärka och förstärka bosättandet kan köpa dessa produkter och njuta av dem.
Men de som vill genomföra en minimal protest mot detta syndiga vågstycke inbjuds att bojkotta det och avstå från att köpa från det. För egen del kommer jag att fortsätta att läsa det finstilta på varje produkt. Medborgarna världen över ska också ha denna rätt.
Denna rätt? Denna skyldighet.

Först vill jag säga att jag inte har något alls emot den så kallade Jesusmanifestationen som ägde rum i kungliga huvudkommunen i lördags. Långt därifrån. Idén är god. Manifestera och förkunna Jesus är den kristna kyrkans huvudärende och det uppdraget tar sig en massa former och en stor demonstration kan vara en form.

Sedan vill jag säga att jag inte egentligen har någon åsikt om det var rätt eller fel att neka KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige) och projektet Religion hjärta hbt att finnas med som utställare. Jag är för lite insatt i vad de tänkte bidra med och hur resonemanget gick hos arrangörerna. Jag vet bara att motivet man angav för att säga nej var att man inte ville ha in politik i manifestationen. Att den bara skulle handla om Jesus – typ. En lista över utställarna hittar man här.

Stillsamt undrar jag hur man ser på till exempel rörelsen Shalom över Israel som bereddes plats. Är inte den minst lika politisk som KRISS? Är det bara viss ”politik” som är politik i arrangörernas ögon? Eller?

Hycklare!!

I skuggan av stora händelser som barnbarns födelse, hockey-VM, politiskt kaos i Grekland, vänsterseger i Franska presidentvalet och mycket annat har det skett mycket som fått passera obloggbemärkt. Bland annat något som kanske blir viktigt för händelseutvecklingen i Mellanöstern. Jag brukar ju ibland skriva om saker därifrån och senast jag berörde ämnet var i inlägget paltposten & dagen i slutet av förra månaden. Då berättade jag om turerna kring en illegal israelisk bosättning som (inte?) skall rivas. Efter en halv månad kan det nu vara på sin plats med en liten uppdatering.

Turerna kring dendär bosättningen fortgår – i vart fall får man det intrycket om man läser Haaretz och Jerusalem Post. Vissa (höger-)krafter vill i efterskott legalisera intrånget på privatägd palestinsk mark medan andra instanser med Israels Högsta Domstol i spetsen menar att bosättningen skall rivas.

Utifrån detta och (icke-)förhandlingsläget med palestinierna och ekonomin och säkert annat diskuterades intensivt i någon vecka frågan om ett eventuellt nyval i Israel redan i höst. Många bedömde att man redan innan ordinarie val nästa år måste göra något för att bryta en politisk låst situation. Mitt i de resonemangen skedde då en plötslig scenförändring. Premiärminister Nethanyahu kunde genom en överenskommelse bredda sitt regeringsunderlag vänsterut i liberal riktning. Ledaren i Haaretz den nionde maj handlar om detta. Israelisk partipolitik är med svenska mått mätt ganska rörig men jag ser av artikeln att man ser ett hopp i att premiärministerns högerregering nu kan frigöra sig från beroendet av dem som är ännu högrare – typ bosättarrörelsen. Google gav en råöversättning som jag putsade. Originalet kan läsas här.


ÖVERENSKOMMELSEN NETANYAHU-MOFAZ ÖPPNAR STORA MÖJLIGHETER FÖR ISRAEL

Netanyahus nya partnerskap med Kadima-ordföranden Shaul Mofaz befriar honom från trycket från extremhögern. Nu har alla ursäkter av typen "Netanyahu kan inte" försvunnit. Han måste evakuera Migron och Ulpana och återuppta samtalen med palestinierna.

Kadimas inträde i regeringen ställer Benjamin Netanyahu i spetsen för en bred koalition bestående av 94 ledamöter i Knesset. Det ger honom nästan fullständig handlingsfrihet det återstående ett och ett halvt året av mandatperioden. Den parlamentariska oppositionen har krympts och neutraliserats samtidigt som koalitionsregeringens olika fraktioner får problem att kunna hota premiärministern makt.

Nu, med inställt nyval, måste Netanyahu bestämma sig för hur han skall använda sin återstående tid i regeringsställning. Kommer han att fortsätta att agera under skydd av sin breda koalition, eller kommer han att arbeta för att genomföra sitt tal i juni 2009 tal vid Bar-Ilan-universitetet och nå en överenskommelse med palestinierna och dra upp permanenta gränser för Israel?

Under de senaste tre åren har Netanyahu trampat vatten, utmålat sig själv som fånge hos både sina politiska samarbetspartners i den extrema högern och högt uppsatta medlemmar av sitt eget parti, som bröt rätten utifrån egna ideologiska böjelser och påverkan från Moshe Feiglin anhängare i Likudpartiet. Hans regering förde inte den diplomatiska processen med palestinierna framåt utan accelererade byggandet i bosättningarna, kom i konflikt med den amerikanska administrationen och fördjupade Israels internationella isolering.

De senaste veckorna har trycket på Netanyahu ökat på grund av Högsta Domstolens domar som tvingar honom att evakuera bosättare från utposten Migron och Beit Els Ulpanaområde vars hus byggdes på privatägd mark som stulits från palestinier. Högern krävde att Netanyahu inte skulle verkställa domstolens beslut och uppmanade honom i stället för att genom lagstiftning permanenta markstölden.

Netanyahus nya partnerskap med Kadima-ordföranden Shaul Mofaz befriar honom från trycket från extremhögern och stärker regeringens moderata flygel. Nu har alla ursäkter av typen "Netanyahu kan inte" upphört att existera. Han måste evakuera Migron och Ulpana och återuppta samtalen med palestinierna utan undanflykter eller onödiga förhandsvillkor.

Detta måste bli hans mål under de närmaste 18 månaderna. Om han istället öder sin tid på hot om krig med Iran eller tomma åtgärder för att ändra statsskicket eller förslag på att Ultra-ortodoxa och araber ska göra civil värnplikt kommer Netanyahu att slösa bort de enorma politiska möjligheter hans avtal med Kadima gett honom.


Så långt ledaren i Haaretz. Kommentarer med insikter som bidrar till förståelsen av situationen mottages tacksamt. Invändningar som bara märker ord eller käbbel av den typ som tidigare förekommit på denna blogg och som i rikt mått kan läsas i anslutning till exempelvis inlägget den judiska staten Israel på bloggen mistabröder undanber jag mig vänligt och synnerligen bestämt. Undrar någon vad jag menar med detta hänvisar jag till inläggen bloggpolicy 1 och bloggpolicy 2.

PS - ett dygn senare: Är läsaren intresserad av att förvånas av en ny serie osakligt ordmärkande reaktioner rekommenderar jag ett besök i kommentarkedjan till inlägget Go and see! Se själva! på samma blogg. DS.

Först ett meddelande till min nyfikna och på viktig nyhet träget väntande läsekrets: Orsaken jag angav i förra inlägget till att jag har svårt att fokusera består. Barnbarnet Tyra är – vad jag i skrivande stund vet – ännu inte en nyförlöst storasyster. Med detta sagt och skrivet går jag vidare till vad jag denna dags förmiddag hajat till inför och därmed dela med mig av. Två artiklar i pressen.




minstabröder i paltposten

Långt ner till höger finns länken minstabröder. Länken går till en blogg tillägnad de kristna palestiniernas situation. Bloggaren Egon Berglund och bor i Piteå. Kristet sett är han frikyrklig, noga sagt Pingstvän.

Den kombinationen är intressant. I Pingströrelsens och en del andra delar av svensk frikyrklighet finns hos många mycket starka sympatier för staten Israel, detta oberoende vad den staten gör eller hur den agerar. Kritik av israelisk politik och israeliska militära åtgärder – sådant som också jag kan göra i min blogg – ställer man sig ibland helt oförstående till. Motiven för denna okritiska Israelvurm är nog blandade men inte sällan hänvisar man till en i mina ögon mycket märklig form av Bibeltolkning. På fackspråk kallas den dispensationalism – googla gärna på detta – och är vanlig bland så kallade kristna sionister, främst i USA. Vad kristen sionism är går det också att googla fram mer om.

Det skall sägas att den nämnda främst frikyrkliga okritiska israelvurmen är i avtagande jämfört med för låt oss säga 20 år sedan. Trots detta tror jag att bloggarkompisen Egon ändå är något av en katt bland hermelinerna. Det betyder inte att han har fel. Det betyder bara att han är engagerad. Och nog av många i sitt sammanhang uppfattad som inte ”politiskt korrekt”.

I dag är Egon i tidningen. I dagens Lokala Världsblad alias Piteå-tidningen. På kultursidan. Ett helt uppslag med intryck från en resa han nyligen gjort i Palestina och en konferens han deltagit i där, en konferens med främst frikyrkliga svenskar i möte med palestinska kristna. Lär den artikeln i PT – här om du inte har pappersbladet.

Grattis Egon! God publicitet!

vridning i dagen

Israel skjuter upp rivning av bosättning. 

I dagens Dagen finns en kort notisartikel med den rubriken – här. Läs artikeln och fundera över vilket intryck du får. Är det en domstol – i lägre instans? – som tagit ett felaktigt och orimligt beslut som regeringen nu söker rätta till? Eller vad?

Hos mig ger den kortfattade informationen intrycket att Dagen meddelar sin läsekrets – som per kilo kroppsvikt i genomsnitt är duktigt pro Israel – att regeringen Nethanyahu nu söker ställa ett felaktigt beslut till rätta och att HD gått med på att se mer noga på saken. Men – nu lägger jag orden i munnen på Dagen – att allt ska nog ordna sig för de hjältemodiga bosättarna ska ni se.

Jag brukar titta i tidningarna Haaretz och Jerusalem Post. Dagligen. Då blir bilden en annan.

1. Bosättningen det handlar om är byggd på privatägd palestinsk mark.

2. Högsta domstolen har sedan länge fastslagit detta och i höstas (tror jag det var) beordrat rivning senast idag, sista april.

3. Verkställigheten av lagtolkningen och detta beslut har dröjt, rentav förhalats, trots att rättsläge och beslutsläge är klart.

4. Koalitionsregeringen får (mer) kris om man utmanar bosättarrörelsen genom att låta armén riva – denna gång 5 hus med 30 lägenheter.

5. Regeringen ber om 90 dagars anstånd för att.... Här är det oklart om man vill ändra lagen eller bara vinna tid av inrikespolitiska skäl.

6. Högsta Domstolen ger 60 dagar till rivning och stryker under att regeringen faktiskt skall lyda lagen, alltså följa domstolens utslag.

Bilden jag får när jag läser Haaretz är att det inte är rättsväsendet som gör fel i Israel. Det är bosättarna och regeringen som genom att förhala saboterar det domstolen bestämt, alltså ignorerar lagen. Haaretz är en oppositionstidning som tycker att regeringens fifflande är upprörande. Jerusalem Post är mer regeringsvänlig och värderar inte frågan direkt – men i sak rapporteras alltsammans på samma sätt som Haaretz.

Varför Dagen å sin sida väljer att ge intryck av att vara mer bosättar- och Nethanyahu-trogen än till och med Jerusalem Post är ju något man kan fundera över...

Sverige leds av en demokratiskt vald regering bestående av fyra partier. De har kommit överens om att jobba tillsammans. Ibland gnisslar det och man kan se att partierna drar åt olika håll i olika frågor. Oppositionen i landet består av tre partier som gick till senaste valet tillsammans men nu agerar självständigt. Gissningsvis behöver de sluta sig någotsånär samman inför nästa val. Samma fenomen uppkommer då också på den kanten i det att samsynen ibland kan gnissla något. Detta kan vi se hemma i Svedala men våra ”spänningar” verkar ändå vara en mild västanfläkt jämfört med regeringskoalitioner på andra håll i världen.

I en icke publicerad kommentar till ett tidigare inlägg – jag hade satt streck i den debatten – uppmanades jag att för att följa vad som sker i Mellanöstern inte enbart läsa oppositionstidningen Haaretz utan också till exempel den mer regeringstrogna Jerusalem Post. Från och till brukar jag göra det men på anmodan har det nog nu blivit lite oftare än förr – sex gånger i veckan typ Haaretz-frekvens i stället för kanske två.

En nyhetsartikel idag väckte mitt intresse. I sanning skall sägas att jag inte fattar alla detaljer och framför allt säger alla nämnda namn mig inte alltid något. Jag valde att ändå översätta den och publicera min översättning här för att ge dig, ädle Bloggläsius, ett hum om hur det kan stå till i en regeringskoalition som med förlov sagt verkar ha det rörig. Lite stillsamt undrar man om den regering som säger att man vilken dag som helst vill förhandla om fred med palestinierna är förhandlingsduglig. Dessutom är det val i Israel nästa ås så förpostfäktningarna kan nog anses börja nu – i alla fall i ting där man vill profilera sig.

På dem palestinska sidan är man ju förresten inte heller ense. Många där – förutom Hamas – menar att Abbas kryper för ockupationsmakten och motsatte sig ett brev till Nethanyahu för någon vecka sedan. Det berättar en annan Post-artikel.

Den översatta artikeln – via Google och min bearbetning – ger en inblick i situationen. Undrar läsaren vad jag tycker så tycker jag att man inte skall uppföra israeliska bosättningar i omstridda områden över huvud taget och definitivt inte på mark andra äger. I det sista är jag överens med Israels Högsta domstol.

Läs och begrunda.
Eller låt bli om saken inte intresserar dig – men då borde du få en snigel i ögat.


Högerministrar samlar sig mot Barak när det gäller bosättningar

Inför säkerhetskabinettets möte ansluter sig Gilad Erdan till kritikerkören mot försvarsministeriets direktiv att riva utposten Ulpana. 

Miljöskyddsminister Gilad Erdan (Likud) begärde på söndagen att försvarsminister Ehud Baraks auktoritet över bosättningar på Västbanken skulle tas från honom och överföras till ett ministerutskott.
Erdan kommentar anslöt sig till en växande kör av ilska mot Barak på grund av regeringens plan att riva 30 hem i Ulpana, en utpost i anslutning till bosättningen Beit El.
Före påsk sa premiärministern att han skulle be riksåklagaren Yehuda Weinstein hitta en lösning som skulle förhindra den rivning av 30 lägenheter i Ulpana som beordrats av Högsta domstolen och bekräftats av försvarsdepartementet.
Ministrarna har uppmanat Netanyahu att stödja en lagstiftning som retroaktivt under vissa omständigheter legaliserar utposter på privat palestinsk egendom, sådana som Ulpana.
I Israels Radio sade Erdan att han trodde Baraks instruktioner att förstöra hem som byggts på palestinsk egendom inte var i enlighet med premiärminister Benjamin Netanyahus synpunkter.
Erdan ansluter sig till en växande kör av Likudstämmor som talar mot Barak. Vice premiär-minister Moshe Ya'alon (Likud) sade på lördagen att försvarsministern har använt onödigt våld för att evakuera bosättare, för att "se till att vänstern förstår vem dess ledare är" och för att Baraks Självständighetsparti ska kunna passera 2-procenttröskeln för att komma in i Knesset i nästa val.
"Det finns inget sätt att Ulpana kommer att evakueras under denna regering". Ledaren för partiet Habayit Hayehudit och ministern för vetenskap och teknik Daniel Herschkowitz sade i söndags. "Om vi inte lyckas stoppa vräkningen kommer frågan bryta upp koalitionen och leda till nyval."

Vänsterledare slår under tiden mot högern. Meretz säger att den regering som inte tar hänsyn till Högsta domstolen utan stöder rån bör upplösas.
"Det är omöjligt att än en gång, som det var med huset i Hebron, att när det gäller hilltops-utposten Ulpana ledande ministrar öppet ropar på en revolt mot rättsstaten" sa Meretz ordförande Knessetledamoten Zehava Gal-On, med hänvisning till regeringens beställda av-hysning av en judisk familj från ett hem i mitten av en palestinsk stadsdel tidigare denna månad.
"En regering som vill ignorera lagen och stödja rån bör upplösas", sade hon.
Gal-On uppmanade riksåklagaren att "bryta sin tystnad", och förbjuda ministrar att visa förakt för domstolen och ignorera dess avgöranden.
På lördagen svarade Baraks kontor Ya'alons skäggisar* med att säga att vice premiärministern har fått ett allvarligt fall av "Feiglinism", en hänvisning till Feiglins Manhigut Yehudit**.
"Feiglinism är inte bra för landet, dess säkerhet, dess framtid, eller för allmänheten" replikerade Barak spydigt. "Jag hoppas, för allmänhetens skull, att Feiglinism inte smittar."

Ya'alon varnade också för att koalitionen skulle falla isär om regeringen genomförde sitt löfte att riva de 30 hemmen i Ulpana.
Han var bland de ministrar som under helgen starkt talade till förmån för utposten. Transportminister Yisrael Katz (Likud) besökte familjerna där på fredag morgon.
Kultur-och idrottsminister Limor Livnat samt Knessetledamöterna Ofir Akunis, Ze'ev Elkin, Tzipi Hotovely, Miri Regev, Danny Danon, Yariv Levin, Carmel Shama-Hacohen och Tzion Pinyan – alla från Likud – väntas delta i ett möte i Ulpana på söndag kväll tillsammans med hundratals ledamöter i Likuds centrala kommitté.
Söndagens evenemang organiserades av Ulpana-områdets innevånares aktionsgrupp – som inkluderar Harel Kohen, en assistent för nationell unionens ordförande Ya'acov Katz – så väl som Moshe Feiglins Manhigut Yehudit grupp och National Camp i Likud.
Likudkällor uppgav att andra ministrar hade planerat att närvara vid evenemanget men inte kunde. Premiärminister Benjamin Netanyahu kallade till ett säkerhetskabinettsmöte samma tid, ett drag som av vissa ses som ett försök att sänka händelsens profil.

I det förra inlägget, noble Bloggläsius, gav mitt barnbarn Tyra en för att vara från en tvååring tämligen brådmogen, rentav lillgammal, redo-görelse för tingens tillstånd den senaste veckan. Snabb uppdatering kommer här.

Precis som hon nämnde blev det igår resa till Luleå för avleverans av den lilla i föräldrahemmet samt en del annat. Väl hemma städades hon undan i den meningen att grinden till trappan hakades av, leksaker krattades ihop och barnstolen bars ned i förrådet innan det blev dags för en dålig sajensfixjon – serien V på kanal 6. Lite knepig upplevelse. Min devis en dålig sajensfixjon är bättre än ingen sajensfixjon utmanas rejält. V är så för dålig att den nästan går att vara utan.

Lilla Tyras närvaro brukar leda till en redigerad filmsnutt på ANDRA BLOGGEN. Så kommer det att bli men inte än. Annat har trängt sig före redigeringsarbetet. Förutom V en artikel från den israeliska tidningen Haaretz är ett exempel. Den kommer nedan. En skidtur likaså. Spåren har inte smält bort än men lite krisigt börjar det bli – bilden. På tungt blötföre och vallningsfria, därmed tröga, skidor förpassade jag i vart fall min lönnfeta kropp runt i skogen i en timmes tid. Mer snö och mer kyla är vad jag önskar!

Slutspelshockey tar också tid. Tycker det vore trist om Gävlarna skulle vinna också tredje matchen. Alliterationsvis leds tankarna därmed in på detta blogginläggs huvudsakliga reflexion med fötternötter och allt – samt en lång artikel läsaren givetvis inte behöver läsa. Gävlarna alltså.

Folk som svär i kyrkan tycker jag om. Förstå mig nu rätt. Givetvis gillar jag inte grovt språk* vare sig i kyrkorummet eller på annan plats**. Sådant tyder på ohyfs och dåligt ordförråd. I bildlig mening är jag dock förtjust i företeelsen att någon uttalar en i sammanhanget olämplig avslöjande ifrågasättande sanning***. Sådant gillar jag.

Gideon Levy är en israel som kan anses svära i kyrkan – kanske skulle det där heta i synagogan. Han skriver i den israeliska dagstidningen Haaretz. Att döma av webb-kommentarer**** till hans debattartiklar ogillar många honom skarpt men andra håller med. I gårdagens Haaretz innehöll Levy-artikeln bland flera kluriga och halvt sarkastiska tankar också lite om svensken Henning Mankell. Det blev extra intressant för mig som svensk – och denna bloggs läsare. Artikeln kan på engelska läsas här. Google gjorde grovgörat, jag putsade översättningen. Läs den gärna fast den är lång.


ISRAELS PARANOIA VAD GÄLLER PRO-PALESTINSKA AKTIVISTER

Israel kommer inte tiga still inför tusentals aktivister som förbereder sig för att komma på söndag. Israel kommer inte att missa ett tillfälle att se löjligt ut i världens ögon.

Vad ska vi skrämma den israeliska allmänheten med inemot den sjunde dagen av Påskens högtid? Hur ska vi ge dem den dos av rädsla som vi för länge sedan blivit beroende av? Efter en veckas lugn och säker semester måste vi hitta något, trots allt. Det iranska hotet har stelnat i förhandlingar, terrorn tiger, även Grad-missilerna har minskat i antal, det syns ingen pest vid horisonten och även omständigheterna kring attacken mot juden i Kiev har inte blivit tillräckligt tydliga.

Men Israel inte har övergivits. Det israeliska sinnet har äntligen hittat något: den pro-palestinska ”flyga-in-provokationen" som det redan kallas. Ministern för den allmänna säkerheten sitter i febriga samråd. Flygbolagen har fått "svarta listor" som utarbetats i förväg av det allvetande säkerhetsnätverket, Kriminalreportrar – detta är naturligtvis frågan om brott, vad annars? – har redan skickats till Ben-Gurions internationella flygplats för att möta den hotande faran.

Israel är förberedd för Dagen D kommande söndag. Man säger att 2500 aktivister kommer att landa i Israel och sprida stor skräck. Även om kriminalreportern förklarade för nationen att aktivisterna inte planerar att bära vapen eller tillgripa våld är ändå styrkorna redan förberedda när det kommer till fara, till terror, till att skrämma inför den stora dagen. Förra gången, för ungefär ett år sedan, slutade det med 127 fångar som omedelbart skulle utvisas, som de förtjänade, och faran kvävdes i sin linda.

Arrangörernas avsikt – ett besök för att visa solidaritet med det palestinska folket, att resa direkt från Ben-Gurion till Betlehem utan våldsamma avsikter – gjorde man genast otydlig och ersatte med den vanliga israeliska anklagelsen om terror och delegitimisering – så som vi anklagar varje fredsälskare och människorättsaktivist.
Hade Israel inte blåst upp historien till sådana skrämmande dimensioner skulle få människor ha uppmärksammat denna oskyldiga protest. Hade Israel varmt välkomnat dem och hjälpt dem på deras väg till Betlehem skulle det ha generat dem och även undergrävt deras mål. Men staten Israel kommer inte att stå overksam. Israel kommer inte att missa ett tillfälle att se löjligt ut i världens ögon. Man kommer omedelbart förklara dem persona non grata, som man gjorde med Gunter Grass, och se dem som ett luftburet hot.

Inresa till Israel är tillåten endast för uttalade vänner. Inte en spansk clown och inte en tysk författare och verkligen inte människorättsaktivister. En okunnig kristen amerikansk höger-extremistist är välkommen. En samvetsgrann europeisk vänsterintellektuell sänds till utvisningscellen. Det är Israel 2012.

När det gäller flottiljer och flyg-in-åtgärder handlar det om aktivister av vilka de flesta menar väl. Den svenska författaren Henning Mankell sa sig till oss innan den senaste flottiljen till Gaza: "Rapportera nu för en gångs skull sanningen. Ser du inte att det har inte handlar om någon krigsförklaring utan i stället om en fredsförklaring?" Naturligtvis nådde hans ord döva öron. Mankell deltog i två flottiljer till Gaza, utvisades vanhedrad två gånger från Israel och publicerade sina hårda intryck i världens ledande tidningar.

Hade Israel inte konfiskerat hans dator och egendom och behandlat honom som terrorist hade hans intryck varit annorlunda. Hade Israel uppmanat honom att presentera sin ståndpunkt skulle kanske hans kritik ha blivit mindre hård. Mankell och hans vänner kommer inte att ge upp. Nu arrangeras ytterligare flottilj i Sverige, denna gång på en segelbåt med blommor i lasten. Vi kommer förmodligen att behandla också den som om det vore ett hangarfartyg på väg att anfalla Israel.

Rötterna till denna paranoia är djupa och tankeväckande. Om Israel var övertygat om att dess väg var rätt skulle det inte uppföra sig på detta sätt. Om Israel verkligen trodde att ockupationen är rättvis och laglig skulle det inte bli skrämt av varje samvetsgrann aktivist som motsätter sig den. Om Israel inte hade någonting att dölja skulle man respektfullt inbjuda till besök.

När marken brinner under våra fötter och eld av tvivel och osäkerhet förtär allt blir enda svaret en våldsam och ohämmad attack. På söndagen då farsen av arresteringar och groteska utvisningar spelas upp än en gång kommer aktivisterna att kamma hem ännu en viktig seger: Återigen kommer de att bevisa att Israel har något att dölja och att det, trots all propaganda, är väl medvetet om sina skelett i garderoben och att alla som vågar komma nära dessa skelett kommer att drabbas av samma öde – utvisning.

I palestinska sammanhang är 30 mars en viktig dag, en minnesdag. Den handlar inte om ockupationen av Västbanken eller blockaden av Gaza. Inte heller om den så kallade ”säkerhets-muren” man bygger bitvis på palestinsk mark, inte på gränsen. Land day handlar om hur den femtedel av Israels medborgare som är araber kan uppleva sin situation.
Nyheterna igår berättade om en dödad och flera skadade demonstranter. I gårdagens Haaretz berättar Sam Bahour och Fida Jiryiss om varför Land day är viktig. Google gjorde råöversättningen, jag putsade. Originalet kan läsas här.

VARFÖR LAND DAY FORTFARANDE SPELAR ROLL

Idag, utan lösning i sikte vad gäller de historiska orättvisor som tillfogas dem, använder palestinier i Israel och på andra ställen denna dag för att minnas och dubbla sina ansträngningar för frigörelse.

Varje år sedan 1976 har palestinier runt om i världen högtidlighållit Land Day den 30 mars Även om det kan låta som en miljönfest markerar Land Day en blodig dag i Israel då säkerhetsstyrkor sköt ner sex palestinier när de protesterade mot israelisk expropiering av arabiskägd mark i landets norra, detta för att bygga bosättningar enbart för judar.

Land Day-offren var inte palestinier från de ockuperade områdena utan medborgarna i staten, en grupp som nu består av över 1,6 miljoner människor eller 20,5 procent av befolkningen, andra klassens medborgare i en stat som definierar sig som judisk och demokratisk men i verkligheten är varken eller.

Den fruktansvärda dagen 36 år sedan organiserades, som ett svar på Israels tillkännagivande av en plan att expropriera tusentals hektar palestinsk mark för "säkerhets- och bosättnings-ändamål", en generalstrejk och marscher i palestinska städer i Israel från Galileen till Negev. Kvällen innan, i ett sista desperat försök att blockera de planerade protesterna, införde regeringen utegångsförbud i de palestinska byarna Sakhnin, Arraba, Deir Hanna, Tur'an, Tamra och Kabul i västra Galileen. Utegångsförbudet misslyckades. Medborgare gick ut på gatorna. Palestinska samhällen på Västbanken och i Gaza liksom i flyktingläger över Mellanöstern deltog i solidaritetsdemonstrationer.

I de följande konfrontationerna med den israeliska armén och polisen dödades sex palestinska israeliska medborgare, ca 100 sårades och hundratals arresterades. Den dagen lever färsk i det palestinska minnet då i dag, liksom 1976, konflikten inte är begränsad till Israels olagliga ockupation av Västbanken och Gazaremsan utan är ständigt närvarande i landets behandling av sina egna palestinska arabiska medborgare.

Månaden efter dödandet, läcktes till pressen ett internt statspapper, skrivet av Yisrael Koenig, en ledande tjänsteman på Inrikesministeriet. Dokumentet som blev känd som Koenig memorandum gav rekommendationer för att "säkerställa [landets] långsiktiga judiska nationella intressen”. Detta innefattade "möjligheten att späda ut befintliga arabiska befolkningskoncentrationer”.

Sedan dess har Israel försökt att "späda ut" sin palestinska befolkning – både muslimer och kristna.

Trettiosex år senare är situationen lika allvarlig som någonsin. Rasism och diskriminering i sina råaste former frodas i Israel och är ofta mer försåtligt än fysiskt våld. Lagstiftning som syftar till etniskt rensning av palestinier från Israel är en del av det offentliga samtalet. Israeliska ministrar drar sig inte för att främja "population transfer” av palestinska medborgare, ett täckord för tvångsförflyttning.

Israels orubbliga krav att palestinierna ska erkänna landet som en "judisk stat" ställer dem i situationen att förneka sin egen existens och acceptera underlägsenhet i sitt eget land. Nya ansträngningar i Knesset att länka lojalitet till medborgarskap hotar organisationer och individer som uttrycker avvikande åsikter rentav med återkallande av medborgarskap – en en praxis okänd i andra länder.

I budgetar för hälsovård och utbildning fördelas av den israeliska regeringen så att den arabiska sektorn per capita får en bråkdel av de medel som anslagits till judiska ändamål. Även om hundratals nya judiska städer och bosättningar har godkänts och byggts sedan Israels skapelse fortsätter staten att hindra arabiska städer och byar från att expandera och att kväva sina invånare och tvinga nya generationer att flytta för att söka bostäder. Palestinier som bor i Israel är starkt diskriminerade på arbetsmarknaden och vad gäller löner.

Budskapet är tydligt: Israel har, med sådan diskriminerande politik och en kultur av antagonism och försummelse vis-a-vis en femtedel av sina medborgare, avgrundsdjupt misslyckats i att förverkliga sin ofta utropade roll som "den enda demokratin i Mellanöstern". Den ursprungliga Land Day var en central punkt i hur palestinier i Israel – levande offer för Israels våldsamma etablering – uppfattar sina relationer till staten. Idag, utan lösning i sikte vad gäller de historiska orättvisor som tillfogas dem, använder palestinier i Israel och på andra ställen denna dag för att minnas och dubbla sina ansträngningar för frigörelse.

Namnen på de sex offren för Land Day är skrivna på framsidan av ett monument på kyrkogården i Sakhnin, tillsammans med orden: "De offrade sig för att vi ska leva ... därför lever de – martyrer dagen de försvarade landet den 30 mars 1976”. På baksidan av monumentet finns namnen på de två skulptörer som skapade det – en arab, en jude. Kanske är det detta gemensamma erkännande av palestiniernas tragedi som krävs i Israel för att få oss förbi förnekelsens klyfta.

Vi – andra generationens palestinier, födda och uppvuxna utanför Palestina och som beslutat oss för att återvända för att bo i detta oroliga land – ser Land Day som en signal till israeliska judar och judendomen världen över för att väcka förståelsen att mark, frihet och jämlikhet är ett odelbart paket – det enda som kan leverera en varaktig fred för alla inblandade.

Sam Bahour är en palestinsk-amerikansk affärsutvecklingskonsult från den palestinska staden El Bireh på Västbanken. Han bloggar på www.epalestine.com. Fida Jiryis är en palestinsk författare från den arabiska byn Fassuta i Galiléen.

Fast jag befinner mig på en speciell resa tar jag mig i regnblasket före att skriva om ett och annat annat. Senare ikväll mer annat. Först detta:

Västerländska demokratier har ett tredelat drag som jag tror knäsattes vid de amerikanska och franska revolutionerna på 1700-talet. Det handlar om

1. ett Parlament som stiftar lagar,
2. en Regering som verkställer beslut,
3. ett Rättssystem som ser till att lagarna följs.

Denna makttredelning kan se lite olika ut. Ibland är Parlamentet ett tvåkammarsystem som i USA eller England, ibland en enkammarriksdag som i Sverige eller Norge. I de flesta fall handlar det om republiker med en folkvald president som leder Regeringens verkställande men ibland finns lite förlegat kvar en ärftlig monark som formellt statsöverhuvud. Gemensamt är dock att Juridiken – Högsta domstolar och liknande – har en självständig ställning. Rättssystemen skall bland annat se till att nya lagar parlamentet stiftar inte strider mot landets grundlagar – en sådan process pågår för närvarande i USA vad gäller president Obamas sjukförsäkringsreform. De skall också se till att regeringen i praktisk gärning följer lagarna – en sådan process pågår för närvarande i Israel där Högsta domstolen stoppat regeringens försök att dribbla runt tidigare domslut angående den illegala bosättningsutposten Migron.

I den Israeliska tidningen Haaretz finns idag denna debattartikel av Nehemia Shtrasler. Google gjorde grovgörat och jag putsade texten. Tilläggas kan att saken också togs upp i radio-programmet Studio 1 vid runt klockan ½18. Leta gärna reda på det reportaget på nätet.

MIGRONAFFÄREN GÖR NARR AV ISRAELS RÄTTSSYSTEM

Att lämna Migron intakt skulle stärka hoppet hos fler grupper av bosättare om att kunna skapa nya olagliga utposter, och skräpa ner territorierna med så många bosättningar att det inte skulle finnas något hopp om en överenskommelse med palestinierna.

Det finns en sak alla i Israel är överens om: Benny Begin är en mycket ärlig kille. Hans enastående integritet blir tydlig i det avtal som han nyligen smidde med invånarna i den illegala utposten Migron som gav dem möjlighet att stanna där ytterligare tre år för att sedan flytta till en ny utpost byggd på statlig mark. Högsta domstolen visade förakt mot detta avtal. Regeringen blinkade i samförstånd med nybyggarna när man undertecknade dokumentet och avtalet med fått välsignelse av Knessets mest högerextremistiska medlemmar, minister Daniel Hershkowitz i Habayit Hayehudi. Med tanke på det sällskapet, vad är svårt att begripa i det faktum att Högsta domstolen slängde ut avtalet?

Migron-överenskommelsen gör narr av Israels rättssystem, då den innebär att bosättningsstrukturen aldrig kommer att förstöras, trots att en rivningsorder av Migron utfärdats så tidigt som 2006 – och trots att Högsta domstolens dom i augusti 2011 ålägger att bostäderna i den illegala utposten skall rivas av i slutet av denna månad.

Med detta tydliga rättsbeslut framför sig, utarbetar Begin ett avtal om att nybyggarna skall flytta till en ny plats 2015, utan att några hem rivs i Migron. Kontentan av affären är att den mark på vilken Migron är byggt inte skulle återlämnas till sina ägare. När det blir dags, om tre och ett halvt år, skulle den rättsliga situationen ses över igen och regeringen skulle besluta hur man ska agera.

Nybyggarna var inte födda i går. De vet exakt hur de ursprungliga bosättningarna etablerades i Samarien, när regeringen blinkade i samförstånd med vad deras grundare då höll på med. Deras plan var att få en ny bosättning och samtidigt behålla Migron.

Det kan påpekas att avtalet som utarbetats med Begin innebär att även om bosättarna har gjort olagligt intrång på palestinsk mark så skulle de inte bara undgå straff utan också få en värdefull gåva från regeringen i form av ny utpost som ska byggas för dem till en hög kostnad (på grund av topografin i området) och då bara 2 kilometer från Migron. Detta är att säga att staten kompenserar brottslingar som tillskansat sig privat mark och olagligt etablerat en bosättning. Det är så brott, straff och belöning hanteras av Benny Begin.

Eftersom Israel inte kan utfärda en deklaration om att bygga en ny bosättning – detta på grund av försäkringar som ges till den amerikanska regeringen – konstruerar man ytterligare en bluff: Den nya bosättningen skulle definieras som en del av den redan befintliga bosättningen Kochav Yaakov, även om de inte ligger i anslutning till varandra och det inte finns väg som förbinder de två samhällena. Till sådana knep fäster världens sista ärliga man sin signatur.

Bosättarna arbetade utifrån antagandet att under kommande år skulle läget på marken förändras. Den nya bosättningen skulle expandera och tvinga staten att ge vika och tillåta offentlig verksamhet i Migron inom områden som jordbruk, turism och utbildning. I slutändan skulle Migrons byggnader och bostäder inte rivas.

För att undanröja alla tvivel bör betonas att vi här talar om en bosättning som uppsåtligen grundades på privat mark ägd av personer bosatta i två palestinska byar, Burqa och Deir Dibwan. Marken var vederbörligen registrerad fram till 1967 och på the Civil Administration's land registry office (ung: Lantmäteriet) finns alla relevanta dokument i markfrågan. De dokumenten har lagts fram i domstol.

Begin sade att han inte vill se en våldsam evakuering av bosättarna. Vad han talar om egentligen? Detta är en situation där en tjuv lovar och svär att han inte kommer att återställa de kontanter han stulit och varnar för att om någon försöker ta det från honom kommer han att löpa amok. Vilken sorts regering eller polis skulle i sådant läge samtycka till tjuvens villkor?

Begin anser att regeringen bör ge vika. När domstolen frågade Begin varför han inte kontaktat de palestinska målsägarna och involverat dem i förhandlingarna om en kompromiss, svarade han att han antog att de aldrig skulle samtycke till en sådan. Därmed ges begreppet ärlighet en ny innebörd.

Det här är världens sista ärliga man som förhandlar med lagbrytare och smider en över-enskommelse med dem på bekostnad av markägare vilkas rättigheter fortsättningsvis skulle kränkas. Och denna ärlige mäklare hade inte behov av att uppdatera övriga parter om den skada som skulle uppstå för dem.

Utöver dessa rättsliga och moraliska dimensioner har frågan en viktig politisk och diplomatisk betydelse. Det är ingen tillfällighet att nybyggarna skapade Migron djupt inne på Västbanken, på en kulle öster om Ramallah. De vet att detta är mark som blir en del av en palestinsk stat under vilket fredsavtal som helst. När en ny bosättning byggs i området blir ett fredsavtal svårare att nå.

Att lämna Migron intakt skulle stärka hoppet hos fler grupper av bosättare om att kunna skapa nya olagliga utposter, och skräpa ner territorierna med så många bosättningar att det inte skulle finnas något hopp om en överenskommelse med palestinierna. Det är, till syvende och sist, det gemensamma målet för de boende i Migron och världens sista ärliga man.

…var vi på igår kväll.
Madammen och jag.
O så fint det var!
En så bra julklapp från barnen.

Termen väckelsemöte kan sägas tillhöra en ganska frikyrklig ordskatt. I det sammanhanget syftas på ett arrangemang där det är tänkt att en massa människor utan en viss åsikt skall, genom att vara närvarande och lyssna till sång och tal, bringas till att byta ståndpunkt – bli frälsta. Tidvis i kyrkohistorien har genom väckelsemöten som masskommunikationsform märkbara numerär människor kommit till tro. Vissa personer – så kallade väckelsepredikanter – har kommit att förknippas med väckelseperioder som man inte sällan fast det inte är en sådan tid söker få i repris genom att använda just väckelsemötet som arbetsform. I bästa fall blir det då frågan om nostalgi. I sämsta fall avslöjar det en ganska oreflekterad hållning som tror att man bara genom att smälla upp ett tält eller förhyr en lokal och där gör som man gjorde för 60 eller 100 år sedan så skall icke troende välla in i den ena ändan och nyfrälsta kunna tappas ut i den andra.

I alla fall var det inte ett väckelsemöte vi var på utan i stället ett uppbyggelsemöte. Den termen lånas också ur frikyrklighetens gloslista där det mer betecknar sammanhanget där de redan frälsta och sedan flera år förankrade möts till fördjupning, inspiration och nytt engagemang – till uppbyggelse. 

Det var ett vänsterupplyst uppbyggelsemöte vi var på om fredagskvällen – alltså igår. I Luleå och i Kulturens hus. Biljetter till konsert med Mikael Wiehe hade vi fått i julklapp av våra kloka barn och tillsammans med en mängd andra i vår ålder i rutiga skjortor – men även yngre – återengånginspirerades vi av en massa bra låtar som vi kunde innan. Och som fungerade som låtarna fungerat innan.

Detta sistnämnda är faktiskt rejält viktigt för mig som inte är masskonsument av musik men ändå då och då och från tid till tid blir ganska beroende av musik som ger mig mod. Som får mig att vilja ta nya tag. Också förr om åren har jag när saker känts tunga, när arbetet inte verkar röna någon framgång, när beslut tas som försvårar eller är rent felaktiga, när allt färre brinner för det jag brinner för, när hat och motsättningar ökar och lidande och förtryck svärtar ner världen, när utslagning och misär tilltar, när profitörer profiterar och maktens människor i värld, samhälle och kyrka ljuger och fegar ur… Jag kan fortsätta uppräkningen av lägen då Wiehes (och Afzelius´) texter har gett mig nytt mod och ny engagemangslust. Genom åren. Och nu i tröttheten efter ett par vad gäller arbetet och kyrkan tunga år inför en framtid som ter sig fylld av hinder och ovissheter.

How come? Hur kan det vara så? Låtarna är ju inte sällan ganska dystra?

Just därför! Att sjunga lite lovsång eller andra glada låtar när det är svårt har aldrig funkat för mig. Inte heller glada tillrop om att man ska se saker positvt så blir det bra. Jag är ingen ju-mer-vi-är-tillsammans-typ. Att se skit klart, konfrontera sanningen och besluta sig för att hålla ut ett tag till, att inte ge upp, inte vika undan blicken utan i stället fäjsa djävligheterna – det är min melodi. Wiehe (och Afzelius) stärker mig till detta. Och en Wiehe-konsert blir då ett uppbyggelsemöte – typ.

Några skivor köpte vi inte efteråt. Antalet ägda CD med låtar av Wiehe (och Afzelius) är redan större än jag och madammen kan räkna upp på rak arm – frälsta som vi är.

Mellanöstern är ingen lugn plätt på planeten. I Syrien fortsätter Assad att beordra sina styrkor till tortyr, massakrer och andra brott. Måste erkänna att jag inte skulle tycka det vore alltför gräsligt om mannen fick en intelligent missil i skallen. Sådana laserstyrda precisionsvapen finns ju lite överallt i området. USA har dem på sina hangarfartyg. Israel äger pinalerna och har stor erfarenhet av att pricka folk de vill pricka – som man gjorde i Gaza för en tid sedan. Varför inte...

Israels prickskytte skapade förstärkt beskjutning från Gaza. Tydligen inte från Hamas som verkar sitta still i båten men från ett annat gäng. Israelerna bombar tillbaka och fler raketer kommer men efter några dagar klingar det hela av efter påverkan från Egypten.

Assads press i Syrien litar jag inte på för fem öre*. Oppositionen som ifrågasätter Assad har inga tidningar jag kan följa på webben. På samma sätt är det när det gäller Gaza. Från Israel kan jag dock ta del av flera röster vilket gör att saker och ting blir lättare att förstå**. Ledaren i tidningen Haaretz den 13 mars 2012 funderar över situationen på landets sydfront och ställer frågor – frågor vars motsvarighet inte kan ställas i Syrien eller Gaza. I området är det ännu bara Israel som har denna öppenhet – än***. Ledarartikeln kördes genom Googles översättnings- och min egen tillputsningsfunktion och kan på engelska läsas här.

KRIG I SÖDRA ISRAEL KOMMER INTE ATT BESEGRA GAZATERRORN

Var det verkligen nödvändigt, efter en lång period av lugn, att dra in Israel i ett krig som förlamar livet för en miljon civila?

Kriget i söder har lagt en ny bedrägligt sak till den sedvanliga statistiken över förluster och dödsfall – det tekniska underverket Iron Dome som rätteligen har blivit hjälten för dagen. Orsaken till kriget har blivit en marginell sak och huvudmåttet för framgång eller misslyckande är nu antalet missiler den israeliska försvarsmakten skjuter ner.
Men var det verkligen nödvändigt att, efter en lång period av lugn, dra in Israel i ett krig som förlamar livet för en miljon civila? Var mordet på generalsekreteraren för the Popular Resistance Committee värt de störningar staten nu genomgår? Var det värt den ekonomiska skadan, studieuppehållen och i synnerhet risken att kastas in i en militär markoperation i Gaza?
Vid första anblicken är kronologin till Israels fördel. Försvarsministerns version är: "Denna omgång började med att dödandet av Zuhair al-Qaissi, en av ledarna för the Popular Resistance Committee som uppenbarligen var inblandad i att förbereda en storskalig attack. Ännu kan jag inte säga om denna attack har avvärjts".
Om vi verkligen har att göra med en "tickande bomb" är det inget snack om att den måste desarmeras. Men Ehud Barak är inte säker på att så är fallet och det är inte säkert att attacken i sig har omintetgjorts. I det läget kan man fråga sig om alla konsekvenser av att döda al-Qaissi togs med i beräkningarna. Och än allvarligare – var dödandet en anledning till en mycket bredare offensiv med tanke på stabschefens uttalande för några veckor sedan om att Israel måste i slutändan genomföra en storskalig attack i Gaza?
De som bor i syd har förstått, liksom de alltid tvingats "att förstå" innebörden av kriget mot terrorn i Gaza. Nu är det beslutsfattarnas tur att förstå att Iron Dome inte är en ersättning för, än mindre, frihet från politiskt handlande.
Kriget i syd måste upphöra omedelbart. Det kommer inte att besegra terrorn eller minska Gazahotet. Tanken att en storskalig operation, likt Gjutet Bly, kommer att skapa en långsiktig förändring är också en illusion.
Lösningen finns någon annanstans, runt förhandlingsbordet, från vilket regeringen flyr in under Iron Dome.

I dagens nummer av den tämligen regeringsföljsamma tidningen Jerusalem Post läste jag en intressant krönika skriven av en intressant man. Google fick göra en råöversättning och jag putsade till det hela till vad jag menar vara ledigare svenska. Artikeln på engelska finns här och tidningens presentation av sin krönikör finns här. Googlar man vidare på hans namn finner man mycket intressant – inte minst snuttar på YouTube. Hans hemsida innehåller ett intressant förslag till hur en fred skulle se ut.


Yalla Peace: Hopp om fred vid en vägspärr

Israeliska och palestinska ledare vägrar att ta nödvändiga steg för att sluta fred.

Det har nästan blivit normalt för de palestinier och de israeler som stöder fred att befinna sig vid samma gamla vägspärr och inte komma någonstans. Det enda som rör sig är de extremister som fortsätter att bana väg för en ömsesidig förstörelsen på båda sidor.
Israeliska och palestinska ledare vägrar att ta nödvändiga steg för att sluta fred.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har ställt upp flera villkor för för att återuppta fredssamtal, inklusive krav på ett ensidig slut på våldet. Palestinierna måste hindra sina extremister från att begå våldshandlingar men Israel kan fortsätta att inte bara attackera palestinska områden i Gazaremsan med missiler utan också rikta in sig på palestinierna på Västbanken.

Netanyahus villkor går långt utöver vad som är acceptabelt. Jag kallar dem hans inga-villkors-villkor. Israelerna insisterar på att palestinierna accepterar israeliska markbeslag på Västbanken runt östra Jerusalem, därtill expansionen av bosättningarna på Västbanken. Netanyahu har skissat att Jerusalem kommer att förbli odelat och att östra och västra Jerusalem slås samman, utan hänsyn till palestinska rättigheter.

Netanyahu har också infört ett annat villkor.
Palestinierna har accepterat Israels rätt att existera och erkänner Israel som en stat. Men sedan fredsprocessen kollapsade för mer än ett decennium sedan har Israel krävt att palestinierna inte bara accepterar Israel som en "judisk" stat utan också säga just de orden.
Glöm det faktum att det diskriminering när en stat skiljer mellan sina medborgare utifrån ras eller religion. Det finns många ord för det. Ord som är förstörelse och ord som försöker att hålla dörren öppen för förnuftet – och ändå misslyckas.
Inför dessa villkor fortsätter israeler att offentligt och utan skam deklarera att de är villiga att gå in i fredsprocessen "utan förutsättningar" och att palestinierna vägrar att skapa fred.

Här utelämnar jag ca 230 ord om hur Frankrikes president Nicolas Sarkozy och USA:s dito Barak Obama på var sitt håll efter reaktioner från Israel nu mattats i sin kritik av Israel. Orsaken till den nedtonade hållning sägs vara att de bägge står inför en omvalsrörelse och därför satt strategin – här citerar jag artikeln igen – "låt oss göra judiska väljare glada" framför "låt oss skapa fred i Mellanöstern". Med det i ryggen fortsätter så artikeln:

Är det förvånande att den palestinska rörelsens moderata flygel fortsätter att erodera och extremisterna fortsätter att växa? Val i väst verkar inte bidrar till att främja fred i Mellanöstern.
På kort sikt kommer israelerna finna att tillväxten av den palestinska extremismen ar bra för målet att blockera en statbildning och att fortsätta expansionen av bosättningarna. Kommer kanske alla araber bara ge upp och lämna Israel och Västbanken? Det kommer inte hända.

Vad kommer hända är att de moderata blir så svaga att en återgång till våld och fler konflikter bara blir en oundviklig verklighet. Blir då någon förvånad av att den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas när han finner sig trängd in i ett hörn av Netanyahus "inga-villkors-villkor" sluter fred med Hamas? Israelerna hävdar att då bosättningar endast påverkar en procent av Västbanken behöver de inte vara en sådan stötesten för fred.

Palestinierna ställer samma fråga. Om de inte är så viktiga, varför inte då frysa bosättningar? Är inte freden så mycket viktigare? I Mellanöstern står tyvärr matematik och förnuft huvudet. En procent och den extremistiska minoriteten är långt viktigare än behoven hos en allt mindre aktiv men större moderat majoritet.


Författarpresentationen i Jerusalem Post:
Ray Hanania är en prisbelönt krönikör och erfaren journalist. Han är palestinier och bor i USA. Hans far är från Romema och hans mor från Betlehem. Hanania har varit aktiv förespråkare för fred mellan palestinier och israeler. I krönikor speglas hans ovanliga perspektiv som bygger på mångårigt engagemang i det palestinska samhället och i den amerikanska judiska gemen-skapen . Hans fru och son är judar och han använder ofta humor i sina krönikor för att behandla svåra frågor. Hanania har skrivit för många arabiska och israeliska tidningar och hans krönikor i Jerusalem Post är förmedlade av Creators Syndicate. Han har vunnit Society of Professional Journalists Lisagor Award fyra gånger och mottog 2010 SPJ Sigma Delta Chi Award for kolumn Writing. 2007 utsågs han av New America Media till Best Ethnic American Columnist. Förutom att vara kolumnist leder han ett direktsänt radioprogram i Chicago som man också kan höra och se live på Internet – www.RadioChicagoland.com. Hanania är en av grundarna av Israeli-Palestinian Comedy Tour.

När jag tittar på besöksstatistiken för bloggen såg jag en intressant topp igår och ett par tidigare dagar. Det handlar då inte om en besökstopp i antalet läsare (mäts i antalet IP-adresser) utan det är mer frågan om en lästopp, alltså att några läst många inlägg. Förklaringen till fenomenet fick jag vid lunchen idag i samtal med tvenne arbetskamratinnor. Den ena brukar läsa bloggen men berättade att hennes make nu också läst den i sina funderationer om hur en ämnesspecifik men personlig och privat blogg han funderar på att dra igång kan relatera till ens yrke och arbetsplats. Den andra har fördrivit köldknäppen med att läsa och konstaterade: Det är en del om Palestina-Israel...
Detta inlägg är också ett sådant.

Blodbadet i Syrien samt ordkriget och de ökade spänningarna vad gäller Irans civila och/eller militära nukleära program gör att utvecklingen – eller snarare bristen på utveckling – i Palestina-Israel nu hamnat i nästan total mediaskugga. Det samtal parterna förde har avbrutits och till största delen på grund av att den ockuperande parten Israel vägrat att på bordet lägga ett förslag om hur man tänker sig att den tidigare överenskomna framtida tvåstatslösningen skall se ut. USA, EU, FN och Ryssland – den såkallade ”Kvartetten” – hade uppmanat parterna att presentera sina respektive hållningar innan de sista dagarna i januari men bara de ockuperade palestinierna levererade. Motiven till Israels vägran kan man spekulera kring. En gissning god som en ann är att då alla partier i den israeliska regeringskoalitionen inte vill ha en tvåstatslösning skulle ett konkret Netanyahu-förslag riskera att spräcka regeringen. Detta är mycket känsligt då det senare i år är val i Israel.

Då det inte pratas mellan Israel och Palestina har palestinierna pratat inbördes. Ett steg har tagits till försoning mellan den på Västbanken dominerande rörelsen Fatah som erkänner Israel och vill förhandla och den mer militanta rörelsen Hamas som härskar i Gaza. Fatah-ledaren Abbas har inte vikt från sin tanke på förhandlingar och en tvåstatslösning vilket rimligen betyder att det är Hamas som omorienterar sig, sannolikt på grund av alla andra förändringar i regionen. Mycket är rörigt i frågan.

Dagens ledarartikel i den Israeliska tidningen Haaretz – räknas som ”vänster” – behandlar frågan. Google gjorde råöversättningen och jag putsade den något.


GENOM ATT UNDVIKA FRED STRAFFAR NETANYAHU ISRAEL

Netanyahu måste ge upp att tvångsmässigt söka brister i det interna palestinska avtalet för att istället fokusera på ett initiativ för att avsluta konflikten. Han har förmågan att göra detta.

I ett pavlovskt reaktion på försoningsavtalet som undertecknats av de rivaliserande palestinska fraktionerna, enligt vilket den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas också kommer att fungera som tillfällig premiärminister, gav premiärminister Benjamin Netanyahu Abbas ett förenklat ultimatum: Fred med Hamas eller fred med Israel. Istället för att välkomna att den ledare som undertecknade Osloavtalet och tyglade terrorn på Västbanken stärkt sin status valde Netanyahu att framställa överenskommelsen som att den Palestinska Myndigheten kapitulerat för en terroristorganisation och denna organisations policy att förneka existensen av staten Israel och motsätta sig en diplomatisk lösning.

I alla sina samtal med Hamas gjorde Abbas det klart att en intern palestinsk försoning inte rubbar honom en tum från hans engagemang för en tvåstatslösning och en kompromisslös kamp mot våldet. Han upprepade att den Palestinska befrielseorganisationen (snarare än den Palestinska Myndigheten) är den organisation som undertecknat alla tidigare avtal med Israel och att den också kommer att fortsätta att förhandla med Israel.

Försoningsavtalet som nåddes trots invändningar från extremistiska element inom Hamas understryker gemensamma skyldigheter för den Palestinska Myndigheten som representerar Västbanken invånare och Hamasregeringen som styr Gazaremsan. Överenskommelsen drar undan mattan för påståendet att det inte finns något värde i ett avtal med ett ledarskap som endast representerar en del av befolkningen o territorierna.

Netanyahu ultimatum liknar en förevändning för att torpedera samtal om en slutgiltig överenskommelse baserad på Kvartettens förslag och USA: s president Barack Obamas tal i maj. Men innan Abbas undertecknade avtalet med chefen för Hamas politiska byrå, Khaled Meshal hade dessa förhandlingar havererat på grund av Israels vägran att frysa byggandet i bosättningarna och att presentera en tydlig uppfattning om en framtida permanent gräns.

Den diplomatiska processens pågående kris spelar en viktig roll i att tippa den politiska balansen i territorierna till fördel för motståndarna till en kompromiss. Dessa motståndare prisar redan det israeliska tillbakadragandet från Gaza som en seger för "motståndet" och begravs den diplomatiska processen öppnas en väg för dem att ta över ledningen av både Palestinska Myndigheten och PLO i det framtida tävlandet om de palestinska väljarnas stöd.

Netanyahu måste ge upp att tvångsmässigt söka brister i det interna palestinska avtalet för att istället fokusera på ett initiativ för att avsluta konflikten. Han har förmågan att göra detta.

Sittandes lätt infrusen i ett vintervackert smällkallt Älvsbyn inser jag mer än väl att de högt uppsatta känslokalla och insnöade mäktiga män och kvinnor som finns i ledningen för världens öden rimligen inte bryr sig om vad jag skriver på min blogg. Skulle jag skriva med tanken att de skulle läsa mina klokskaper och snilligheter skulle inget skrivas. Skreve jag för dem jag tror, inbillar mig eller hoppas läser det nedknapprande bleve inte heller många glosor glosade. Jag skriver – och detta har jag skrivit förr – för själva skrivandets skull, inte för läseriet hur det än ser eller inte ser ut.

Ryssland och Kina har stoppat FN:s Säkerhetsråds klander mot mördar-Assad i Damaskus. I månader har syrier demonstrerat mot diktatorn och hans förtryckarregim. Man har, säkert stimulerad av andra förändringar man ser börjat ske i arabvärlden, uttryckt krav att man också i Syrien skall anträda reformernas väg för frihet, utveckling, rättvisa och demokrati. Hela tiden har man mötts av skarp ammunition. Ungefär 5000 har fått sätta livet till sedan det gick igång. Det har medfört att omvärlden reagerar – om än svagt. Att luftvägen ge sig på syriska styrkor jämfört med vad som skedde i Libyen finns dock inte på kartan, men klander, diplomatisk isolering och sanktioner skulle det kunna vara frågan om – mest verbalt klander.

Vetoovettet sabbar!!

När FN startades efter Andra Världskriget kom de fem stora segrarmakterna* att ingå som permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet. Tanken var att i frågor där dessa inte skulle vara eniga skulle inget kunna hända och därför fick de vetorätt.

Jag kan ifrågasätta om den organisationsformen på ett vettigt sätt motsvarar världen sådan den ser ut idag. I mitten av förra århundradet hade ett kallt krig mellan öst och väst nyss ersatt det heta kriget mot fascismen och stora delar av världen var då fortfarande europeiska länders koloniala imperier. Nu är Järnridån bort och praktiskt taget alla kolonier är självständiga stater. Nya ekonomiska, demografiska, politiska eller militära ”stormakter” har seglat upp och att till exempel ge Storbritannien eller Frankrike rätten att idag alldeles ensamma övertrumfa Indien, Brasilien, Japan och Tyskland ter sig ju lite märkligt. Lite ovettigt verkar vetot ha blivit.

Och riktigt ovettigt blev det igår! Ryssland och Kina fortsätter att ge grönt ljus åt president Assads mördarskvadroner i Syrien. De inte bara vetostoppar att Säkerhetsrådet uttalar sig. De fortsätter för egen del sälja vapensystem och underhåll till förtrycket.

Med den styrka vetot ger följer rimligen ett stort ansvar att verka för det gemensamma goda, inte att småskuret se till vad som gagnar en själv. Jag gissar att det är det sistnämnda som nu styrt ryssar och kineser. Makthavare i både Moskva och Beijing gillar verkligen inte folkliga krav på reformer, rättvisa, frihet eller regionala självstyren eftersom sådant skulle hota deras positioner. Det känns läbbigt när det sker någon annan stans och därför – för att man är skvätträdd för egen del – tolererar man Assads blodbad i Syrien. Det är skamligt!!**

Trots att jag gissar att Putin inte läser denna min åsikt ville jag uttrycka den.

PS: En bra lista – på engelska – över vad som senaste året hänt i Syrien finns här.

Dagens ledare i Lokala Världsbladet – alltså Piteå-Tidningen – var riktigt bra. Sverige bör rösta för ett fritt självständigt suveränt Palestina när saken kommer upp i FN. Genom Centerpartiets klarsynta omsvängning i frågan finns nu majoritet för saken i Riksdagen. Pinsamheten likt UNESCO-omröstningen i höstas kan alltså undvikas. Sverige uppfattades då som aktiv motståndare till ett folks rätt att avgöra sitt eget öde – tillsammans med USA, Australien, Canada, Tjeckien, Tyskland, Israel, Litauen, Nederländerna, Panama plus fyra skärgårdsstater i Stilla havet (Palau, Samoa, Salomonöarna, och Vanuatu)*.

Av de andra nordiska länderna röstade Finland, Island och Norge för. Danmark lade ner sin röst i tanken att tajmingen var dålig. Längre än så skulle Sverige anständigtvis inte gått.
Men nu finns som sagt majoritet i Riksdagen. Av hävd brukar vad gäller utrikespolitiken svenska regeringar oavsett utseende följa majoriteter. I konsekvens av detta kan inte ockupationstoleranta särmeningar från tre fyraprocentsbalanserande småpartier – fp, kd, sd – hindra anständigheten.

En god nyhet!
Från Centern!!
Otroligt!!!

I mitt blogginlägg dagen cyklar av den 8 november förra året skrev jag om en debatt som följde på att Sverige med en aktiv nej-röst agerade mot Palestinas upptagande i UNESCO. Palestina kom dock med i alla fall trots vårt, USA:s och andras aktiva småsinta motstånd.

I inlägget spekulerade jag om regeringspartiernas hållning med följande ord:
På samma sätt (som tidningen Dagen) är det med ”Krist”demokraterna som av hänsyn till 4%-nivån inte tydligt markerar tilltron till den så kallade tvåstatslösningen med ett successivt framväxande självständigt Palestina. Skulle man göra det skulle ytterligare en del av de få väljare man har ta sin mats ur skolan. I Folkpartiet också nära 4% är det väl den anti-palestinska hållningen det enda som återstår av ett gammalt frikyrkofärgat så kallat frisinne. Moderaterna tyckte säkert frågan var av mindre vikt och avstod från att tillsammans med oppositionen köra över sina småpartier. Centern har aldrig begripit sig på utlandet.

Idag ändrar jag uppfattningen i citatets sista mening.
Centern byter fot och det avslöjas i en artikel i Dagens Nyheter – här. Läs den artikeln. God argumentation!
Förvånad och glad säger jag: Det var oväntat!

Det är inte helt otroligt att åtminstone delar av Moderaterna nu följer med. Carl Bildt – Lundin Oil eller inte – har faktiskt erfarenhet från Balkan av konflikter och konfliktlösning och kan tänkas vilja följa Centern. Då finns det en än tydligare majoritet i Riksdagen för att Sverige positivt skall bemöta Palestinas önskan om att bli en fullvärdig medlem i FN.
Äntligen!!

Som jag skrev i ingressen till förra inlägget: I dagarna för tre år sedan var det fullt och hett krig i Mellanöstern. För att få bukt med raketbeskjutningar mot södra Israel från det blockerade Gaza inledde israeliska försvarsmakten (IDF) flyg-, sjö- och markangrepp in i Gaza. Förlustsiffrorna skrevs till trettonhundra mot tretton.
I israelisk press tittar man tillbaka på kriget i artiklar, ledare och krönikor. Jag har kört två artiklar genom Googles översättningsfunktion och sedan putsat det hela till vad jag menar vara en bättre översättning än Googles. Den ena artikeln – förra blogginlägget – är ledaren i Jerusalem Post den 29 december 2011. Jerusalem Post är en stor dagstidning som anses stå den israeliska regeringen mycket nära. Den andra artikeln - denna – är tagen ur oppositions-tidningen Haaretz och är skriven av en korrespondent för de ockuperade områdena.
Två tidningar ger skilda bilder. 

PÅ TREÅRSDAGEN AV GAZAKRIGET MINNS VI IDF-SOLDATER SOM FÖRSTÖRDE PALESTINSKA FAMILJER

Medan Yoav Galants namn är det mest framträdande som nämns i samband med treårsdagen av Operation Gjutet Bly måste vi minns andra namnlösa soldater som vägleddes av andan hos arméns högsta chefer.

På treårsdagen av Gjutet Bly-angreppet minns vi de anonyma soldater som sköt på en röd bil där en far, Mohammed Shurrab, och hans två söner var på väg hem från sina odlingar. Det är inte rättvist att den officer som då fungerade som befälhavare för den israeliska försvarsmaktens södra kommando, generalmajor Yoav Galant, blir den enda som koms ihåg detta jubileum. Faktum är listan över stridande som bör nämnas och kommas ihåg är lång.

Vi ska komma ihåg den pilot som släppte bomben som dödade gymnasisten Mahmoud al-Ghoul och hans farbror Akram, advokat, i familjens hem i norra Gaza. Vi ska minnas de soldater som analyserar fotografier tagna från drönare och som beslutade att en lastbil med acetylentuber för svetsning, ägd av Ahmad Samur, transporterade Grad-raketer – ett beslut som ledde till en order att bomba fordonet från luften, vilket i sin tur dödade åtta personer, varav fyra minderåriga.
Vi ska minnas de soldater som förvandlade Abu Eidas familjs hem i östra Jabalya i sin bas och plats för att skjuta ifrån, och stängd in en äldre invalid, en blind kvinna och två äldre kvinnor i ett rum. Vi ska komma ihåg hur dessa soldater inte tillät dessa fyra personer att gå på toaletten på nio dagar. Vi ska minnas de soldater som föste medlemmar av familjen Samouni i ett hus och själva var placerade 80 meter från det när det var artilleribesköts med alla invånare inne, enligt order från brigadchefen Ilan Malka – en annan vi naturligtvis kommer ihåg.

Listan kan göras lång, och vi ber dem vi på grund av bristande utrymme inte nämnt om förlåtelse. Men den här gången ska vi framför allt minnas soldaterna vid en speciell postering i den östra delen av Khan Yunis.

På lördagen den 17 januari 2009 kl 08:46 (en dag innan man ställde in attackerna), fick jag följande brev från USA i min inkorg: "Min far och mina två bröder attackerades i går [fredag 16 jan] när de körde hem från sin gård. En bror [Kassab - 27] dog, men min far [Mohammed Shurrab - 64] och den återstående brodern [Ibrahim - 17] är nu sårade och strandsatta i ett område kontrollerat av IDF De attackerades mellan 13:00 till 13:30 lokal tid under tid för vapenvila. Räddningstjänsten kan inte nå dem”.
IDF tillät inte ambulans att närma detta område. Brevskrivaren Amer Shurrab trodde att ett mediatryck skulle bidra till ett tillstånd. "Vi är mycket desperata och försöker på så många vägar som möjligt för att få hjälp att nå dem. Om du vet med dig även en menig soldat som skulle kunna passa bollen genom att ringa en lokal befälhavare skulle vi verkligen uppskatta all hjälp", skrev han.
Shurrab visste inte när han skrev denna desperata vädjan till en person han inte känner att hans andra bror redan var död efter att ha blött i sin fars armar i 10 timmar. Den sörjande brodern visste inte heller att från 6 på morgonen samma lördag hade Tom, en fältarbetare för den ideella organisationen Physicians for Human Rights varit i kontakt med mig.

Detta var ett fall av död i direktsändning: Fram till att batteriet i faderns mobil dog ringde Shurrab släktingar i Gaza och USA, Röda Halvmånen och Röda Korset, Tom från PHR och lokala journalister.
Den humanitära vapenvilan, som den kallades av IDF, varade på fredagen från klockan 10 till 14, Fadern, som körde, och hans två söner passerade en IDF-kontroll och tilläts fortsätta vidare. Runt 13 de kom till Abu Zeidan snabbköpet i stadsdelen Al Fukhary i östra Khan Yunis varifrån invånarna flytt i början av markattacken. Grannhuset, den största byggnaden på gatan, hade förvandlats till en armébas två veckor innan och det var från denna bas skott avfyrade mot Shurrab-bilen. Sårad i bröstet, tog sig Kassab ur jeepen, kollapsade och dog. Ibrahim hoppade ur bilen, och blev då skadad i benet av ihållande skottlossning.
Fadern sårades i armen men lyckades dra sin överlevande son till en närliggande vägg. Han såg en stridsvagn och soldater komma och gå. Soldaterna kunde se honom. Vid 11 på kvällen, 10 timmar efter skottlossningen och fortfarande fast mot väggen, märkte fadern att hans blödande son blev kallare och att hans andning blev ansträngd. Han lyckades bära sin son tillbaka till det kulgenomborrade fordonet i hopp om att det skulle vara varmare där, men en halvtimme efter midnatt mellan fredag ​​och lördag drog sonen sitt sista andetag i sin fars armar.
Allt detta inträffade 50 eller 100 meter från soldaterna. Periodvis talade den nyligen sörjande fadern i telefon med Tom som, stationerad i sitt hem i Tel Aviv hela natten, samverkade med i Röda Korset i försök att övertala armén att låta en ambulans komma direkt till platsen. Det europeiska sjukhuset i Gaza är beläget cirka två kilometer, en eller två minuters färd från området.
Runt 9:30 på lördagsmorgonen informerades Tom om att IDF hade gett tillstånd för ambulans att komma vid middagstid på dagen.

Dåförtiden förmedlade IDF talesman att det "generellt under vapenvilan öppnade IDF eld först när raketer avfyrades mot Israel eller skott avlossades mot IDF. Vi har inte möjlighet att utreda eller inhämta fakta för varje incident, eller att bekräfta eller förneka all information som kommit till vår kännedom. Ambulansens tillträde kunde endast tillåtas efter att en bedömning gjorts av situationen på fältet och att ett beslut fattats om att förhållandena medgav sådant tillträde. De skadade personerna [!] evakuerades av det palestinska hälsoministeriet och fördes till sjukhuset i Rafah”.

Jag minns väl de anonyma soldater som förintade familjen Shurrab. När jag kom till platsen den 24 januari upptäckte jag att de, i det palestinska hem varifrån de avfyrade skotten mot familjen, hade lämnat efter sig inte bara den vanliga förstörelsen och den vanliga avföringen. De har också lämnat efter sig inskriptionen, "Kahane hade rätt".

I dagarna för tre år sedan var det fullt och hett krig i Mellanöstern. För att få bukt med raketbeskjutningar mot södra Israel från det blockerade Gaza inledde israeliska försvarsmakten (IDF) flyg-, sjö- och markangrepp in i Gaza. Förlustsiffrorna skrevs till trettonhundra mot tretton.
I israelisk press tittar man tillbaka på kriget i artiklar, ledare och krönikor. Jag har kört två artiklar genom Googles översättningsfunktion och sedan putsat det hela till vad jag menar vara en bättre översättning än Googles. Den ena artikeln – denna – är ledaren i Jerusalem Post den 29 december 2011. Jerusalem Post är en stor dagstidning som anses stå den israeliska regeringen mycket nära. Den andra artikeln – nästa blogginlägg – är tagen ur oppositions-tidningen Haaretz och är skriven av en korrespondent för de ockuperade områdena.
Två tidningar ger ganska skilda bilder. 

ATT MINNAS GJUTET BLY

Min blogg har blandat innehåll och det jag skriver intresserar, gläder eller irriterar olika personer. Det jag skriver under kategorin Predikan mm gissar jag att flera hoppar över då mina predikningar i skriven form blir ganska lååånga blogginlägg*. Men en och annan läser dem nog. Den snarliklydande kategorin Predikaren 12:12 som handlar om böcker och en och annan film väcker nog olika intresse hos olika läsare liksom Församling där jag behandlar olika kyrkliga ting. Allt detta är helt i sin ordning. Jag köper helt det faktum att av den blandade kompott jag skriver blir reaktionerna vadsomhelst mellan uppåt, irriterad, informerad, ointresserad och jag vet inte vad**. Jag konstaterar dock att jag mitt i mitt varierande har en vad gäller antalet läsare stabil besökskrets.

Under kategorin Politik behandlar jag inte sällan situationen i Mellanöstern främst kring konflikten Palestina-Israel***. De inläggen drar oftast till sig kommentarer. Ofta är det samma personer som kommenterar och jag har märkt att kommentars-kedjorna till olika inlägg blir väldigt lika varandra. Känslan av upprepning blir stark.
En kommentar till inlägget etnisk åtskillnad? dock blivit anledningen till detta inlägg – och kanske ytterligare något eller några. Kommentaren lyfte (igen) en fråga som kan vara ställd bara för att vara en retorisk förebråelse men jag väljer att uppfatta den som just en äkta fråga. Den berör en viktig principiell sak som inte ryms i en kommentar utan får åtminstone ett eget inlägg – detta.

Jag saxar ur frågarens text – men tar bort anspelning på en annan person:
Hur kan en som kallar sig kristen engagera sig så starkt i bildandet av en muslimsk stat till? (…)
Argumentet att det är bildandet av en sekulär stat man stöder är bisarrt eftersom Hamas är tänkt att ingå i en samlingsregering och vi vet ju alla hur historien ser ut när det gäller behandlingen av kristna och judiska minoriteter i muslimska majoritetssamhällen.
Du, (…), har mycket att svara för inför den kristna och judiska Guden, Stig.

Först: Hamas är inte en källa till information eller inspiration för mig. Den som kommenterar så visar bara att han/hon inte fattat (eller velat fatta) hur jag resonerar, inte ser till var jag hämtar fakta och tankematerial.

Såhär är det:

Då och då publicerar jag egengjorda översättningar av olika israeliska artiklar. Givetvis har jag läst fler artiklar och reflexioner än jag översätter. Vare sig det är i tidningen Haaretz eller den större Jerusalem Post lever och verkar de som skrivit det jag läser i ett publicistisk fritt samhälle, det israeliska. Ingen tvekan kan därför råda om deras medborgarskap eller att de anser staten Israel legitim - det gör också jag. Ingen tvekan kan heller råda kring att de många gånger är kritiska till delar av sin egen regerings agerande – något jag också är. Näppeligen kan de inte anklagas för Hamas-sympatier fast de ofta argumenterar för att försöka hitta andra vägar i konflikten än ockupation, annektering och ett ständigt lågintensivt krig – en tanke och ett hopp jag delar. Utifrån detta blir israeliska skribenter främst i Haaretz min ena inspirationskälla till tanke och skriveri.

Den andra inspirationskällan i frågan om Israel-Palestina är vad de kristna palestinierna uttrycker till exempel i sitt så kallade Kairosdokument. I flera inlägg har jag hänvisat till den väg det dokumentet argumenterar för: Sanning, Rättvisa, Försoning och Fred.

I sitt liv och sin tro inspireras Palestinas kristna av sin tro på Kristus – liksom alla som vill vara kristna. I en avgörande tid, på vissa platser och på ett avgörande sätt företrädde Kristus som judisk rabbin Israels Gud inför människorna och människorna – både judar och icke-judar – inför Gud. Genom födelse, liv, gärningar, förkunnelse, död och uppståndelse bröt Jesus ner murar mellan Gud och människa och mellan människa och människa. Han åstadkom försoning. Hans väg måste därför, menar de palestinska kristna och jag med dem, vara Försoningens väg. Och stegen på den vägen är att föra Sanningen fram i ljuset, skapa Rättfärdighet och Rättvisa, mötas i Försoning och Förlåtelse för att leva i Fred.
I sitt konkreta arbetet enligt den teologin lånar de palestinska kristna arbetsmodellen "ubunto" från försoningsarbetet i Sydafrika men är i detta inte ensamma. Både i det palestinska samhället i övrigt och det israeliska finns människor med annan religion men med samma program – något jag visade i inlägget ubunto för snart en månad sedan.

Med denna bakgrund engagerar jag mig inte för en muslimsk stat.
Jag engagerar mig för en självständig fungerande, suverän stat.
Eller rättare sagt två – Israel och Palestina.

Att ett framtida Palestina skulle bli muslimskt till kultur och tradition är ett rimligt antagande – majoriteten är ju muslimer – men så är det redan i Bosnien, Libanon, Indonesien osv. Det är lika självklart som att Israel till kultur och tradition är judiskt – majoriteten är ju judar. Som kristen finner jag det naturligt att låta människor fritt ha den religion de önskar och jag behöver agera någotsånär konsekvent utifrån den hållningen. Därför tror jag att en sekulär stat är bästa lösningen i bägge fallen eftersom en sekulär demokratisk stat bäst garanterar toleransen och bäst skyddar minoriteter – majoriteters demokratiska uppgift. I läge där andra religioner inte tolererar kristen tro ger det ändå inte mig rätten att inte tolerera. Jag behöver ändå värna människors frihet, värdighet och rättighet – också mina motståndares. Det är en konsekvens av att jag som kristen har att agera så Jesus-likt som det bara går.

Inför den Gud som både judar, kristna och muslimer ber till lever jag alltså mitt liv och är i detta helt övertygad om att i Kristus har Gud visat sig så oerhört mycket tydligare än i Judendomens Torah eller Islams Quran. I Kristus ser jag Israels Gud så som Gud velat ta gestalt på jorden. Av Nya testamentets berättelser om denne inkarnerade Gud - för att tala teologiska - har jag oerhört svårt att tänka mig Jesus som självmordsbombare eller en som vandaliserar andras olivlundar, som en som flyttar gränsmarkeringar och stjäl land han inte äger. Jag kan inte se honom som raketavfyrare eller ”pris-lapps-aktivist” heller.

Däremot kan jag se Jesus som barnet i Betlehem, som Messias, Herren.
Och jag är glad att Jesus ser på mig och alla människor med barmhärtighet.

Bilden?
Ingången till Födelsekyrkan i Betlehem, byggd över den plats där Guds föddes som människa.

I israelisk press kom det för några dagar sedan artiklar och nyheter att en ung stenkastande palestinsk man dödats under en demonstration. Han kastade sten mot ett bepansrat arméfordon och en soldat – med skyddsväst, hjälp å allt – skjuter på nära håll en tårgasgranat som träffar palestiniern i huvudet och leder till döden. Tragiskt och onödigt tycker de artiklar jag läst. Naturligt, näst intill nödvändigt, tycker en del som kommenterar artiklarna i Haaretz och Jerusalem Post.
För någon dag sedan sker en annan incident då en grupp israeliska bosättare på Västbanken gjorde intrång på en israelisk armébas, förstörde bilar och annat samt kastade sten – och så skadade folk. Ingen av de huliganerna blev dock skjuten.

Mot bakgrund av detta skriver Aeyal Gross en artikel i denna dag – på engelska här. Aeyal Gross är juridikprofessor i Tel Aviv. Google översatte grovt och jag putsade till översättningen av vad jag tycker är en intressant belysning av den politik av etnisk åtskillnad som tillämpas på den ockuperade Västbanken.


JUDISKA STENKASTARE ÄR MER JÄMLIKA

Det är lätt att föreställa sig vad som skulle ha skett om palestinier gjort intrång på en israelisk militärbas och vandaliserat bilar, bränt däck, kastat sten på brigadchefen och skadat hans ställföreträdare.

Det är lätt att föreställa sig vad som skulle ha skett om palestinier gjort intrång på en israelisk militärbas och vandaliserat bilar, bränt däck, kastat sten på brigadchefen och skadat hans ställföreträdare. För många av dem skulle det ha slutat i död, skador och fängsligt förvar. Men förövarna av veckans incident var judar, inte palestinier, och de kastade sten på både soldater och palestinier.
Förklaringen till dödandet av Mustafa Tamimi, som dog efter att ha blivit träffad i huvudet av en tårgasbehållare under en demonstration i Nabi Saleh på fredagen, var att den unga palestinska mannen hade kastat sten på en bepansrad israelisk arméjeep . Även om detta hade varit sant kan man inte bortse från skillnader i svaret till stenkastarna i de skilda fallen. Enda skillnaden var att kastarna var arabiska i det ena fallet och judiska i det andra.
Den ökande antalet incidenter då bosättare kastar sten på israeliska soldater och palestinier, utan att dra på sig svarseld från armén, visar hyckleriet att hävda att skjutande är en berättigad reaktion på palestinier som kastar sten. Och Tamimi gjorde inte intrång på en militärbas – han försökte skydda sin by från de bosättare som försöker invadera och expropriera den.
Närheten mellan de två incidenter inbjuder till jämförelse, men skillnaden i svaret har länge varit uppenbart. Demonstrerande palestinier möts med våld – ibland dödligt – och arresteringar. Både militära och rättsliga institutioner ger judar i territorierna, även när de deltar i upplopp och våld mot palestinierna eller armén, vanligtvis något som verkar vara immunitet.
Skillnaden i gensvaret är ett symptom på ett bredare problem, nämligen det faktum att två folkgrupper som lever i samma område lever under olika rättssystem och behandlas olika av militären. Israel är selektivt i tillämpning av sina lagar när det gäller bosättningarna och bosättarna och skapar en ordning som diskriminerar på grundval av nationell identitet. Ibland tillämpas israelisk lag även för judar som bor på Västbanken men inte ens är israeliska medborgare.
Det finns anledning till varför folkrätten förbjuder ockupationsmakter att låta sin befolkning bosätta sig i ockuperade områden. Ett resultat av en sådan praxis är en de-facto-annektering av området genom att ockupationsmakten ger sina egna medborgare större rättigheter än den ger den ockuperade befolkningen. Det är det scenario som utspelar sig på Västbanken.
Under rådande omständigheter när en befolkning och dess armé tillåts härska över och använda våld mot en annan befolkning bör det inte komma som en överraskning att våldet ibland även riktas mot armén.

I dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz läser jag en intressant ledare, Sedan jag kört den genom Googles översättnings-verktyg putsade jag svenskan till denna text.
På engelska kan den läsas här.


NATIONALISMEN ISOLERAR ISRAEL

Också de som under lång tid och konsekvent stött Israel misströstar och distanserar sig från vad de uppfattar som att Israel lämnar "gemensamma värderingar".

Den växande nationalistiska och religiösa extremismen i Israel är inte bara ett nationellt problem. Under den senaste veckan har det blivit tydligt att Netanyahu-Lieberman-koalitionens åtgärder för att undertrycka yttrandefrihet, vänsterorganisationer och det arabiska samhället, kombinerat med växande religiös påverkan av den offentliga arenan och i den israeliska försvarsmakten, också äventyrar Israels relationer med sina anhängare i väst, särskilt det politiska etablissemanget och den judiska gemenskapen i Amerika. Konkurrensen hos högerpolitiker sugna på rubriker över vem som kan skrika högst har vänts till ett strategiskt hot.

Amerikanskt stöd har varit avgörande för Israels säkerhet, dess tillväxt och dess existens ända sedan staten bildades. Det "speciella förhållandet" mellan de två länderna har alltid motiverats av värderingar gemensamma för världens största makt och "den enda demokratin i Mellanöstern”.  Även när amerikanarna kritiserade bosättningar och brott mot mänskliga rättigheter i territorierna respekterade man det demokratiska statsskicket väster om den Gröna linjen. Och den judiska gemenskapen stödde utan förbehåll Israel och dess politik.

Men nu verkar det som om också de som under lång tid och konsekvent stött Israel misströstar och distanserar sig från vad de uppfattar som att Israel lämnar "gemensamma värderingar" till förmån för nationalism, tystande av kritik och religiös fanatism. Utrikesminister Hillary Clinton uttryckte stor oro över den våg av anti-demokratisk lagstiftning, speciellt lagförslagen för att begränsa utländska regeringars bidrag till icke-statliga organisationer. Hon jämförde kampen mot kvinnors sång i försvarsmakten med vad som händer i Iran. The Jewish Federations of North America skällde ut en annonskampanj ägnad att locka israeler tillbaka från USA eftersom den utsår tvivel på förmågan att bevara judiskt liv utanför Israel.

Premiärminister Benjamin Netanyahu tog förnuftet till fånga och avbröt snabbt annonskampanjen och sköt upp diskussionen om lagstiftningen vad gäller bidragen till de icke-statliga organisationerna. Men hans regerings allmänna inriktning förblir vad det var: Israel, rädd för den arabiska våren och de islamiska rörelsernas växande makt i arabstaterna och besvikna på USA: s svaghet inför Irans nukleära program, känner sig övergivet. Och gradvis anammar Israel Mellanöstern sätt att uppföra sig  och fjärma sig därmed från sitt grundläggande stöd i den demokratiska västvärlden.

Det Israel behöver är ett ledarskap som räddar landet från dess hotande isolering och återför det till nationernas familj.